.

Vemod.

Tomhet.

Stillhet.

Glädje.

Sorg.

Det är nu jag ska skriva ett fantastiskt inlägg om min resa. Knyta ihop säcken som det så hurtigt heter.

Istället sitter jag här och saknar barnens pussar, kramar och knasiga påhitt. En tom och öde resort, snabbkaffe och mulet väder. Det gör inget egentligen. Behöver plugga så det passar bra.

Samtidigt som jag saknar barnen saknar jag min mamma och jag tänker ohälsosamt mycket på gräddig leverpastej och smörgåsgurka just nu.

Iförrgår klockan 06.00 hämtades jag på barnhemmet. Kramade kvinnorna två gånger till. Tacksam över att de små fortfarande sov. Jag sa aldrig hejdå till dem. Lättare så. För mig.

Barnen är så fantastiska att de tar en till sitt hjärta men de släpper lätt iväg också. Visst tänkte jag på det när jag pussade dem godnatt kvällen innan men jag slog ifrån mig tanken på att de kommer växt massor tills jag träffar dem nästa gång.

Att de växer är en bra sak. Det är bara sorgligt att missa det. Jag trodde jag skulle tycka det var skönt att komma till resorten och få lite "egentid".

Bussresan gick bra. Jag har oroat mig lite för att jag skulle sitta på bussen och vara rädd efter den allvarliga olyckan som hände i Mafinga ett par dagar efter att jag kom till byn. En av bussarna frontalkrockade med en lastbil och närmare 50 människor dog. Det fanns tydligen bilder på instagram av huvudlösa kroppar och spräckta skallar.

Det var tydligen på nyheterna hemma i Sverige till och med. De hittade fler döda ett par dagar senare. Det låg tydligen under en container som ingen hade lyft undan.. 

Det är inte riktigt den bilden jag vill ha framför mig när jag sitter i de där bussarna och de gör sina omkörningar i skymda kurvor och verkar tävla mot varandra. När jag väl satte mig på bussen var oron mindre. Finns liksom inga andra alternativ än att hoppas på det bästa. Min favoritdel på resan är de 50 km man åker igenom en Nationalpark. Det spelar ingen roll hur många gånger jag varit på safari, hur många elefanter, zebror och giraffer jag sett. Jag blir lika glad varje gång.

I måndags var det en hjord elefanter precis intill vägen. Stora och små. Jag älskar elefanter. Det verkar liksom som att inget i världen bekommer dem. De känns inte sluga som lejon, läskiga som ormar eller något sånt. De verkar bara köra sitt eget race rakt igenom.

Apropå att köra sitt eget race..

Efter middagen i onsdags förra veckan fick vi veta att 25 lejon hade rymt från Nationalparken ca tre timmar från byn och de hade setts både i Mafinga (ca 30 min från Matanana) och i grannbyn intill.

Upplevde en känsla av skräckblandad förtjusning. Spännande! Läskigt!

Vi skojade om det att många frågar om det finns lejon och andra vilda djur där vi håller till i Afrika och precis som när jag var i Ghana skrattar jag och säger "Nää.. de håller sig i parkerna. Finns mest höns och grisar där vi bor."

Tills nu alltså.

Tänkte på det på torsdag förmiddag när jag gick med lilla Eva på höften genom fälten till doktorn i byn. Hon hade feber, hostade massor och reagerade knappt på tilltal under onsdagskvällen. Helt utmattad stackarn. Så när vi var påväg tillbaka till barnhemmet lyssnade jag lite extra noga. Lät fantasin skena iväg med mig och gick med extra raska steg den sista biten hem. Även om en del av mig lite önskade att jag skulle få se ett lejon traska utanför barnhemmet. Givetvis med alla ungar inne bakom låsta dörrar såklart. :)

Barnen ja.. De har växt minst en meter vardera tror jag. Okej, inte riktigt kanske men de har allt blivit större. Vilket var fantastiskt att se. Kommer ni ihåg lilla Flora? Hon bor inte på barnhemmet men CCY har stöttat henne och hennes mamma sedan de kom och behövde hjälp. Förra året la någon av kvinnorna ett litet knyte i famnen på mig. Långt under alla kläder låg där något av det minsta jag haft i mina armar. Då var hon 6 månader gammal och i samma storlek som en liten nyfödd.

Nu kommer hon tultandes helt för egen maskin. Jag kunde inte dölja min förvåning till kvinnorna.

Det var det bästa av allt tror jag. Att se henne. Få uppleva skillnaden som ni alla givare gör när ni skänker pengar. Det blir en vana att säga "Skänk pengar, tillsammans räddar vi liv."

Alla kan inte alltid vara i Afrika. Tyvärr får inte alla chansen att se vad vi alla hjälps åt med men jag lovar och svär. Om du sitter hemma och funderar över hurvida din hundralapp gör skillnad eller om det spelar någon roll att just DU köper och bär det där armbandet, så JA.

Det betyder allt.

Junior som kom sista veckan jag var i Tanzania förra året har blivit en helt annan kille. Han som skrek såfort han såg någon av oss vita komma nära. Stackarn som inte alls förstod hur livet kunde vara så orättvist att han blev lämnad med ett brev och en väska med stinkande gamla kläder. Just den pojken springer numera runt på barnhemmet. Glad i hågen och säger "dada" ungefär 500 gånger i minuten, utan att egentligen verka vilja något särskilt.

Han är en knähund utan dess like och fick han själv bestämma skulle han föredra att bli buren och gosad med konstant.

Kring årsskiftet kom det två tillskott till barnhemmet. Danis systrar, Getrida 2 år och Ailess. Flickorna med de vackraste ögonen jag någonsin skådat. Allvarligt talat..

Ibland kunde jag sitta med Getrida i famnen och så insåg jag bara hur hennes liv förändrats bara sådär. Från att bo och leva med sin mamma och syskon förlora sin mamma och flytta in till en Afrikansk version av "Huset fullt" gånger 10.

"Så. Varsågod. Här har du 16 nya syskon. Din mamma är borta och kvar finns bara saknaden och dina minnen som säkert slår dig varje gång du vaknar men det är bara att gilla läget. Överleva och leva."

Hennes syster är ca 1.5 år och lika stor som en tremånaders bebis. Hon väger precis, ingenting. Jessicas 8 månaders Lily som är "normalstor" och kanske på gränsen till liten med svenska mått är tung i jämförelse. Hon sitter snällt och låter alla hålla på. Gråter bara när hon är tokhungrig. Annars är hon bara tyst. När hon skrattar syns hennes små framtänder och det är som ett slag i magen. Underbara unge.

I helgen höll hon på att börja krypa. SÅ nära. Jag fattar inte den Svenska stressen med att tävla om vems unge som stapplar upp på fötterna först. Vilket av barnen i mammagruppen som säger "mamma" först. Jag har återigen INGA barn men jag lovar att om jag hade ett så skulle jag vilja att hen kröp så länge som möjligt. Jisses. De ska få knalla och gå hela livet sedan och helt ärligt,

SÅ jäkla roligt är det inte att gå eller vad tycker du? Nej, passa på att kryp. Bättre för kroppen är det också. Kryp och var glad.

Det är däremot lite skillnad när en såpass underviktig liten varelse visar teckan på styrka att börja krypa. Då kände jag mig som en hysterisk morsa. "TITTA, hon kryper nästan! Ja kom till mig."

En hand, två händer, ett knä på plats och sedan var kruxet att få med det där andra knäet. Det ville sig inte riktigt men det var nära.

Nästa gång jag ser henne både går och springer hon förmodligen.

Här får ni se lite "före och efter" på lilla Flora.

Mycket kärlek till er alla.