.

Ofta när jag tänker att jag ska resa ser jag mig göra det själv.

 

Vill aldrig hållas tillbaka för att någon annan bangar, inte har pengar eller för att jag inte hittar någon med samma ivriga reslust som min egen.

Då är det bättre att ha en vision av att göra det själv och om någon sedan hakar på är det en bonus.

 

Tänker att jag skulle ha en fantastisk resa på egen hand. Lära mig massor om mig själv. Växa och utvecklas. Lyssna på John Mayers "Perfectly lonely" och känna mig bäst i världen.

 

Har inte rest själv sådär på riktigt sedan Ghana. Hade en underbar tid med Sanna och visste att jag skulle sakna henne efter L.A Nu har det snart gått tre veckor sedan vi skildes åt utanför Seaview hotel i Santa Monica och vet ni vad? Jag är lite less på mitt eget sällskap nu helt ärligt.

 

Jag är tydligen inte alls sådär skön att hänga med som jag inbillat mig. :) Eller jag är ju fortfarande den skönaste jag känner men jag var inte beredd på att ledsna så fort.

 

Kanske är för att det är i sluttampen på resan också. Kroppen vet att det börjar bli dags att åka hem och gör sig redo. Jag har inte hemlängtan egentligen...

Nu när jag har lite för mycket tid förskönar jag min svenska vardag lite bara.

 

Jag VET att om en vecka, när jag ätit en knäckemacka m leverpastej och gurka, huttrat och använt min jacka och sovit i min egen säng UTAN stora spindlar, myror, mygg, musbajs och utan att alltid komma ihåg ficklampan efter det mörknat så kommer hetsen lägga sig och jag kommer vara kvar med stenen i hjärtat. Stenen som är längtan efter friheten. Att aldrig behöva ställa klockan.

 

Att leva utan ångesten för att inte somna på kvällen eftersom jag ändå inte måste göra något alls dagen därpå. Känslan av "Fredag hela veckan" som jag älskar! "Inget ont..." Jag har behövt de här tre veckorna på många sätt och jag har inte varit ensam hela tiden. På barnhemmet var det full action och nu på nätterna saknar jag barnen mest.

 

Alltid någon som gråter eller hostar. High Life mest hela tiden. :) Sen bor ju Jessica, Felisian, Karro och Fidde i Matanana så det har inte varit ett dugg synd om mig. :) Även om jag i stort sett är själv här på resorten på Kigamboni betyder inte det att det varit brist på spänning! Jag bor i en liten bungalow/hydda på stranden. Väldigt spartansk och trevlig.

 

Väldigt mycket mögel på takets insida tack vare allt regn men men. Tydligen så kommer jag med all sannolikhet bli mördad om jag lämnar resortens trygga zon, oavsett riktning och förblindad samt förstörd av Cooks paradisstränder känner jag ändå inget behov av att utforska stranden här närmre. (Jag är väldigt medveten om att jag är galet bortskämd just nu)

 

Det finns nät och ett ,typ lås på dörren så jag känner mig trygg. Nu gör jag det i alla fall. Första natten sov jag inte mycket. Över två veckor utan sociala medier gav mig lite speedad hjärna efter ett besök på Facebook så jag hade svårt att komma till ro. I Buma sov jag hur bra som helst men det ligger så mycket högre upp i bergen så där är det kyliga, sköna nätter utan en djurpark i sovsäcken. :)

 

Alla andra hyddor var tomma så mitt i natten var det inte utan att jag kände mig lite utsatt. Alla ljud av fotsteg utanför fick mig att kvickt sätta mig upp och kika ut efter min vakts skor.

 

Det går runt en masai man hela nätterna så säkerheten är bra men jag vet att om någon vill in i min hydda så är det inte rocket science precis.. Så första natten låg jag mest vaken och kände mig speedad och lite rädd om vartannat.

 

Hade aldrig varit rädd om jag inte varit ensam, det vet jag. Det är det som gör att jag vet att det är viktigt att just resa ensam.

 

När jag ska göra min framtida hike genom okänt land kommer det vara 100 gånger värre och jag tänker inte låta rädslan vara det som hindrar mig. Då dör jag hellre.

 

Redan andra natten var det lugnt. Jag har mina rutiner. Skakar sovsäcken och ormsäkrar packningen. Mest för att jag är livrädd för ormar. Det är mitt värsta när jag reser. Att hitta en orm i sovsäcken, taket eller på toa.. Det är lätt att bli "hemmablind" när man reser. Nu blir jag lättad om det "bara" är en stor spindel som klättrar på mig, en ödla i sovsäcken eller en kackerlacka som far över golvet. Igår var det "bara" ett gäng myror i sängen och inte en hel myrstack som i förrgår. Vardagslyx! Hemma skulle jag flippa om jag skulle vakna med en långben på benet. Kontraster...

 

Hemma är huggormen den farligaste ormen. hahah Det är nästan roligt..

Jag har redan berättat om svart och grön mamba så vi behöver inte dra deras mördarskills igen. Det finns ännu fler ormar. Pufformen dödar flest tydligen för att de är orädda.

 

Iförrgår efter middagen så la jag mig på stenplattorna vid poolen. Njöt av Afrikas stjärnhimmel och att det inte regnade. Efter en stund kände jag hur det stack/sved till ordentligt i ryggen. Verkligen AJ och jag är ändå ganska härdad för bett vid det här laget. Så jag vänder mig om och då ser jag hur något brunt slingrar sig bort.. FAN. "Fanfanfanfanfan, nu dör jag" hann jag tänka på vägen bort till baren och personalen. Efter en halvdan blick på min rygg säger han enkelt "Nä, det var NOG ingen orm.. Hamna shida, du kan sova lugnt. Hakuna matata" Min puls var kvar på max ett tag ändå..Vet att ormbett ska framkalla fruktansvärda kramper så efter en kvart utan kramp eller andra smärtor lugnade jag mig.

 

Två timmar senare vågade jag somna och lättad vaknade jag igår och upptäckte att jag fortfarande levde. Mamma blev sådär nöjd när jag berättade att jag inte uppsökt läkare utan gått och lagt mig.

 

Jag hade ingen bra förklaring att ge henne heller.. "Cause this is Africa?" :)

Det gick ju BRA som sagt så ingen fara på taket.

 

Glad tjej som nu ska njuta av de sista dagarna i "frihet" och värme. Just nu vill jag att klockan ska bli läggdags för när jag vaknar är Linnea, Jerry och Alice här! Längtar!!!!

 

Hörde att ni har snö och iskallt? Lägg av med det... Jag kommer ju hem i sommarkläder, lite framförhållning tack!

 

Puss och Kärlek