.

Ifjol var jag anmäld till två tävlingar utan att känna lust att springa någon utav dem.

Kände mig långsam, tung och allmänt ur form varje träning.

Resultaten på loppen sa något annat.

Personligt rekord o bra placering på halvmaran o bra placering på Tough Viking.

Tydligen känner jag inte min egen kropp alls. Just nu känner jag mig om möjligt ännu svagare.

När vi hade vattenlivräddning för ett par veckor sedan fasade jag på riktigt efter nerdyket efter all simning. Vi skulle simma åtta längder, gå direkt ner på 5 o plocka upp dockan för att sedan bogsera en kollega en längd tillbaka.

Väl där skulle vi klättra upp o lyfta upp kollegan en halvmeter upp till kanten o göra två serier Hlr på docka.

I vanliga fall tycker jag livräddningen är bland det roligaste men jag vet inte..

Jag brukar alltid luta mig tillbaka på min fysiska förmåga.

Känslan över att vara svag satte upp en mental spärr i mig.

När det väl var dags så gick det lättare än någonsin.

Så ja.. Kanske borde passa på att tävla nu när jag tycker att formen är i botten.

Det verkar vara ett vinnande koncept.

Ska anmäla mig till ett terränglopp i september. Vann det loppet 2013 och såg att jag fortfarande sitter på rekordtiden.

4 minuter snabbare än tjejen som vann ifjol.

Gillar däremot inte att leva på gamla meriter så det är dags att visa att jag fortfarande förtjänar att vara etta på hindertimmen. 

Vet hur det kommer bli. Kommer bli mindre taggad ju närmre loppet vi kommer och väl på plats kommer prestationångesten äta upp mig från insidan. Mamma kommer skicka ett sms och skriva att jag måste bryta om jag tycker det känns fel och hon kommer säga att hon älskar mig hur det än går.

Framför allt kommer hon säga att jag inte måste vara bäst.

Jag kommer skriva att jag vet och att jag älskar henne.

Sedan kommer min tjurskalliga vinnarinstinkt kicka in och vinna kommer vara det viktigaste.

Jag räknar med hårt motstånd. Räknar inte med att vinna. 

Men jag ska göra mitt allra bästa.

Försöka tro på mig själv och min envisa vilja.

Trött idag.

Såg "If I stay" i sängen innan jag somnade. Grät som ett barn och längtade hem.

"Hej jag är Annie fyra år."

Träffade en av mina vattenjympa stammisar förut. 

Hon hade varit inne på ccy o satt in pengar till projektet. 

Fina.. ❤

Hon frågade om jag saknade barnen.

Fick kämpa för att inte börja gråta där och då.

Om jag längtar?

Fan det är som att hjärtat går itu när jag tänker på dem. 

Där snackar vi vinnarskallar om något.

Varenda unge!

Vattenjympa ikväll.

Blir glad av det.

Puss och kärlek.