När övning blir skaprt läge

I onsdags förra veckan hade vi brand genomgång.
I samma veva hade vi vuxen HLR och övade även luftvägsstopp som alltid.
Brandgenomgången är fantastiskt tråkig men viktig givetvis.
 
Vi tränar HLR flera gånger om året och jag tycker faktiskt att det är roligt!
Jag tycker att det är tecken på bra kvalitet när våra egna instruktörer alltid är lika noga och proffsiga varje
gång. För det är lätt att det blir trist att öva på något flera gånger om året men detta tycker nog de allra flesta ändå är så viktigt att det hålls på en hög nivå.
 
När vi övade luftvägsstopp jobbade vi i par och jag erkänner att Pontus och jag skrattade en hel och spelade över
i vissa situationer men vi tog ändå uppgiften på allvar, för man vet ju aldrig..
 
Gabbe frågade om någon behövt göra ryggdunk eller liknade på stan?
Ingen i vår grupp hade det.
Fram tills igår.
Igår tackade jag verkligen Eriksdalsbadet för ALL utbildning och övning vi får.
 
Pappa är i Stockholm på konferens över helgen och han gjorde ett studiebesök i en stor Husqvarna butik
i Barkarby. Så jag åkte dit för att äta en sen lunch med honom och få lite underbar pappadotter tid.
 
Vi satt på en uteservering och ojade oss över hur mycket människor det var ute och shoppade.
Hur kul kan det vara att trängas varenda helg?
 
Vi gnällde över att alla köper nytt hela tiden. Byter soffa var tredje år osv.
Skönt att få gnälla lite. :)
 
När vi skulle gå tillbaka till bilen såg jag en liten skara människor som till synes höll på med en barnvagn.
Jag trodde de skulle bygga ihop den men när vi kom närmre såg jag att en man höll i en liten flicka knappt ett år gammal. Barnet hostade något fruktansvärt och grät. Först tänkte jag att hon grät så mycket att hon inte fick luft och därför hostade. Tittade tillbaka och såg en väktare stå med sin mobil och de höll på med flickan och allmänt hade panik.
 
"Men vafan hon har ju satt i halsen!" Sa jag till pappa och gav honom min mobil o plånbok
Kastade jackan på marken och sprang dit.
"Har hon satt i halsen?"
Mamman grät och visade att hon satt ett litet rosa hårspänne i halsen.
Sedan gick allt bara väldigt fort. Mamman berättade att hon sett hårspännet o försökt peta ut det men då tryckt ner det istället.
Jag vet inte om jag frågade om lov men jag tog ialla fall
flickan i famnen, satte mig på huk och la henne fram över armen och gjorde allt det som vi tränat på och jag
vet inte om det var ryggdunken eller att hon låg i rätt vinkel och hostade men ut kom hårspännet.
 
Hon fortsatte hosta ett tag men det lugnade sig snart.
Mamman grät och tackade gång på gång.
Väktaren var supergullig och följde dem till ambulansen.
Vi stod och pratade lite i väntan på ambulansen och killen sa att han hade tjatat när han ringde 112 efter att hårspännet var ute. Att de ändå måste kolla eftersom det var ett så litet barn.
Jag höll med honom. Flickan pratade inte och kan ha skurit sig lite i halsen av hårspännet.
Gick fram till mamman som höll i flickan igen och vilken blick flickan gav mig.
"Det var du som slängde ner mig på mage och slog mig i ryggen."
Sjukt skeptisk.
"Duktig du var på att hosta tjejen." Strök henne över den lilla tårdränkta kinden och log mot mamman.
"Det gick ju bra."
"Tack så himla mycket. Tack.Tack."
 
Det som skrämmer mig mest är att jag alltid tror att alla kan sånt här.
En man och väktaren stannade. EN man. Innan jag sprang dit.
Inte för att folk inte såg eller brydde sig. Många tittade och var säkert rädda men jag tror att osäkerheten
hindrar många. Rädslan att göra "fel".
För två år sedan hade jag inte sprungit fram.
När mannen frågade mig om jag kunde något om "sånt här" sa jag utan tvekan
"Ja det kan jag" och sen tog jag bara barnet och körde.
Jag sa hela tiden varför jag gjorde som jag gjorde och försökte lugna mamman med att hon andas när hon hostar.
 
Jag vill tro att vi är säkra när vi är på offentliga platser.
Att någon kan.
Igår gick det bra.
Jag tycker verkligen att alla arbetsplatser ska utbilda sin personal i HLR och luftvägsstopp.
Det är inte svårt.
Man behöver bara få lära sig hur man gör och sedan öva.
 
Det kan vara teambuilding eller säkerhet för arbetsplatsen.
Prata med era chefer och tryck på att det är en rättighet.
 
Öva och när du känner dig säker kan du bli sms livräddare.
Kunskapen är aldrig tung att bära och jag lovar att det är värt det.
Känslan när jag såg mamman igår var obetalbar.
 
Sitter på min balkong med ett stort täcke och en kaffe.
Tänt ljus och lyssnar på Dido.
Söndag morgon när den är som bäst.
Kärlek.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0