Det var ingen som berättade det här

Jag visste precis hur det skulle vara att få barn. Jag hade varenda känsla förberedd och
tro mig, inget skulle kunna överraska mig.
 
Det kommer låta hemskt. Jag vet det.
Många kommer säkert tycka att det låter hemskt hela grejen och då får det vara så.
Jag vill kunna vara ärlig och det får ibland vara lite jobbigt.
 
Som många vet var inte barn något jag hade planerat att ha i mitt liv. Inte biologiskt egna åtminstone.
När jag blev gravid så vart jag lite paff över att jag ganska snabbt kände att jag skulle bli ledsen om vi skulle få missfall. Det är nog för alla en helt självklar känsla för de flesta men den överrumplade mig litegrann.
 
Under de här 9 månaderna som man har för att hinna förbereda sig så hände ganska mycket i mig.
Det var inte så mycket shopping till bebisen eller en galen väntan och massa planerande utan mer oro.
 
Jag var säker på att jag skulle bli deprimerad efter förlossningen. Har man lidit av psykisk ohälsa tidigare är risken större. Efter min bakgrund med Anorexi var jag dessutom rädd för att hata min kropp efter en graviditet och förlossning.
Låter säkert själviskt i mångas öron men har man ägnat så många år utav sitt liv till att bli frisk och att sedan dessutom faktiskt tycka om sig själv och kroppen igen så är det en helt befogad rädsla, hur ytligt eller egoistiskt det än må låta.
 
Innan magen växte och syntes tänkte jag inte så mycket på vad som skulle hända sedan. Jag var fullt upptagen med att må illa och spy dagarna och ibland även nätterna i ända.
Som "tur" är så visste jag att min bästa vän mådde illa hela graviditeten så jag blev inte så förvånad som de flesta andra när det inte gick över efter 3 månader. :)
 
Jag upplevde att det var ganska svårt att njuta de dagarna när jag spydde kanske tio gånger på en dag. Jag orkade liksom inte riktigt tänka längre än tills nästa spyattack och mitt fokus låg på att hitta lämpliga platser att kräkas på.
 
Men i takt med att magen ändå växte så började tankarna komma.
"Vårt liv kommer aldrig bli detsamma" (panik)
"Jag och Martin kommer aldrig få sitta i lugn och ro o äta igen" (Ledsen)
"Jag kommer bli deprimerad" (orolig)
"Min kropp kommer inte vara min vän efter det här" (rädd)
"Den kommer riva huset och kladda ner " (Förbannad)
 
Det var de här tankarna som snurrade i min skalle varje dag.
Mitt i allt kunde jag känna en spark och bli varm inombords men känslorna gnagde ändå lite.
Varje gång jag spydde tänkte jag lite att den där lille busen i magen skulle allt få tillbaka när den kommit ut.
 
Räknade ner spyorna varje dag som gick och försökte bara stå ut. Finns ju inte så mycket att välja på.
När mitt beräknade datum passerade så började jag googla på sånt jag hållit mig ifrån tidigare.
Jag hade läst att det var "vanligt" att bebisar dör i magen sista tiden om man går över tiden.
Vanligt är typ några bebisar per år så nej INTE ALLS VANLIGT egentligen men i min skalle var det något som skulle hända.
Så jag pendlade mellan att vara livrädd att bebisen skulle dö i min mage till att totalt flippa ut av tanken på hur jobbigt allt snart skulle bli.
"När man får barn kan man säga hejdå till en god natts sömn och man är konstant groggy."
(Panik)
 
Ni hör ju.
Och mitt i allt detta var jag livrädd för att det skulle ryckas ifrån mig och lämna oss totalt förstörda.
 
Så kom dagen när Lindorf kom ut.
Lindorf blev en Ronja.
Ronja var en person.
Den sötaste, underbaraste och mest fantastiska ungen i hela världen. (SÅKLART)
 
När hon låg i min famn så tittade jag länge på henne och försökte ta in allt.
 
Efter en ganska så lång stund så började jag snyftande prata
"Det var ingen som sa det här!!!"
Barnmorskan och Martin tittade frågande på mig och barnmorskan sa lite oroligt:
"Sa vadå...?"
"Att jag skulle tycka om henne!!!!"
Då drog hon en lättnads suck och skrattade lite.
"jaha men vilken tur att du gör det ändå då."
 
Martin som varit med hela tiden och försökt hjälpa och lugna mig när jag panikade som mest sa bara
helt lugnt
"Det gjorde de nog men du lyssnade nog inte riktigt på det."
 
Så var det ju såklart.
Jag hade fullt upp med mina farhågor. 
 
De där farhågorna försvann såfort hon kom ut.
Jag har inte tänkt ett dugg på något av det som skrämde mig innan.
 
Det kanske underlättar att hon från dag ett varit så himla harmonisk och nöjd.
Log redan på BB och det är det enda hon gjort sedan dess.
Gladskiten.
 
Jag vågade inte tro att jag skulle älska det här som jag gör.
Spendera mina dagar med henne är det bästa i världen.
Jag och Martin finns kvar.
Livet är inte detsamma men det är ju underbart nu med.
Vi lever som innan för vi vill ha ett liv där Ronja bara sveps in i och med i det vi gör istället för att göra om allt och anpassa oss efter henne. Alla måste få göra som de vill men för oss funkar det bättre att bara göra allt som innan. Allt tar bara lite längre tid.
 
Vi var i fjällen och åkte skidor för ett par veckor sedan.
La lillskrållan i en kälke bak.
Det kan ha varit rekord i liten bebis i kälken men allt går. =)
 
Nu undrar ni kanske vad jag vill ha sagt med allt detta.
Jag tycker inte vi ska skämmas för känslor och tankar vi har.
Vet att vissa är tvärtom hur jag är.
De kanske var glada och chill innan bebis kom och sedan fick en chock eller bara blev överrumplade och
tyckte allt blev jobbigt då.
Det är helt okej att känna så!
Vi är alla olika och hanterar förändringar på olika sätt vid olika tidpunkter men inget är rätt eller fel.
Så bli inte rädd för dina oönskade känslor eller reaktioner.
Allt ska bearbetas och det är okej.
det säger faktiskt inte ett dugg om hur ditt liv och framtid ska bli.
Det säger bara hur det är just nu och "just nu" kommer bli "igår" och det är en helt annan dag.
 
Allt kommer bli bra.
 
Jag har varit mamma i 2,5 månader så jag vet väl egentligen ingenting men det lilla jag trodde jag visste visade sig ju vara fel så jag försöker att inte tänka så mycket nu.
 
Bara vara i nuet och njuta av livet. 
Som jag gjorde långt innan Ronja kom.
Precis lika underbart är livet nu.
Bara att vi har vår ljuvliga lilla skrålla nu.
Lite som chokladsås på glass,
Det gör ju bara allt ännu bättre!
 
Glad Påsk på er.
Kärlek.
 
 
 
      

Kommentarer
Postat av: Anonym

💕🙏

2017-04-13 @ 14:37:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0