.

I lördags började jag undra hur killar tänker...

Jag och Pippi var på "ett ställe", ett dansställe på söder. Vi hade riktigt roligt, dansade så svetten lackade.

Jag dricker ju inte som ni flesta redan vet och har inte alls ont av att inte göra det, snarare tvärtom. Jag ser bara fördelar med att vara nykter. Med det sagt betyder inte det att jag har något emot att andra dricker, varsågoda drick och var glad men skit i mig och vad ni än gör, drick med en gnutta förstånd.

När killar på krogen vill bjuda på sprit och jag tackar nej får jag bara bra reaktioner. Lite förvånade att jag dansar som fan fast jag INTE DRICKER kanske men när de fattat att jag menar allvar brukar alla bara tycka att det är nice och fattas bara annat.

Hursomhelst skulle jag och Pippi gå ut och ta lite frisk luft, mittimot oss sitter en kille och en tjej. Tjejen är plakat full. Ögonen gick åt tio olika håll och hon såg ut som sju svåra år. Minst sagt.

De satt och tjafsade om något, verkade vara nåt svartsjukedrama. Samtidigt kom en kille fram och skulle dra roliga historier men jag kunde inte alls fokusera på vad han sa, jag var alldeles för inne i det spännande grälet. Eller inte så mycket i själva bråket, det var mest sorgligt men jag fattar inte hur folk pallar med att ens försöka sig på ett samtal med någon som är sådär full. Jag hade inte ens orkat försöka. Den stackars killen som skulle dra skämt kämpade ett tag och tillslut fick han den uppmärksamheten han ville ha och jag skrattade gott åt sista skämtet men jag tänkte lite på den här fulla tjejen under kvällen. Ingen skulle vilja ta i mig med tång om jag vore sådär väck. Jag LOVAR

En stund senare ringer en tjej till sin kille och skriker på honom att om han vill bygga en framtid med henne ska han komma dit och hämta henne. Ord och inga visor.
Hon var bestämd och riktigt otrevlig.

Pippi bara: "Jasså, det är så man ska göra, ska nog pröva det på Mommo."
"Ja, om du vill att det ska gå åt helvete" säger jag och skrattar.
Eller?
"Pippi, jag ångrar mig! haha, det kanske är sådär man ska vara. Är man ett riktigt svin kanske det går riktigt bra."

Vi garvade och gick in och dansade ännu mer. Blev törstiga och gick till baren och drack vatten. Kände plötsligt hur någon tog mig på rumpan och jag vände mig mot Pippi och fattade att det inte var hon, vände mig om och en snygg kille log och gick vidare.

Sånt gör mig förbannad. Vad fan tror såna puckon ska hända? Att man ska le och tacka för nypet och sedan följa med hem? Alltså på riktigt. Gör er inte dummare än vad ni redan är! Snacka om att utseendet sjönk i takt med att han klantade sig.

När han märkte att det inte funkade första gången kom han tillbaka och petade mig på ryggen. Då var jag nära att slå honom på käften men jag höll tillbaka. Jag kan inte alltid handla på impuls. Magkänslan har inte alltid de bästa svaren.

När vi står och väntar på tunnelbanan för att åka hem sitter en tjej i sina egna spyor. Spyr med jämna mellanrum, på både skor och golv. Hennes kille står intill, bra i hejsan han också och plötsligt kändes allt så sorgligt. Och alla dessa patetiska gräl och skrik överallt som uppkommer bara för att de inte har koll på sitt drickande.

Detta är beteenden som folk tycker är fullständigt normala.

Sammanfattning:
drick er redlösa, ligg i era spyor, svär åt era vänner offentligt och tafsa på brudar ni vill ha kontakt med så kommer allt gå svinbra!

Så tycker vissa att jag är tristast ever för att jag inte dricker..

Vi har nog olika uppfattningar om humor bara helt enkelt.

Peace out suckers!

Vissa dagar är jag som i en stor bubbla. Det är absolut inte något dåligt,men det är en speciell känsla.

Det yttre är där men jag är inte riktigt en del av det.
Jag vaknade och log. Även om inte Sköndal är platsen jag vill bo på längre så blir jag alltid lycklig av att vakna i det där sovrummet. Med träden utanför fönstret och lugnet, ja allt.

Tänkte på att jag bara ett fåtal timmar tidigare varit på en endagarsfestival vid koloniområdet inte långt härifrån. Det kändes väldigt komiskt och konstigt. Tog bussen jag ser ibland när jag springer där och alltid tänker att "shit,den bussen går verkligen ut till ingenting" DÄR vid sjön har de byggt upp scener, dj scen, tunnor med eldar, ljusslingor ÖVERALLT och det luktar korv och en blandning av festival och nöjesfält.

Som sagt, jätteroligt.
Lätt att jag ska gå nästa år.

Jag gick upp och tog en skön promenad, gick hem för att äta och skriva gårdagens inlägg.
I min bubbla blir tid inte så viktigt så jag gick till farsta och tåg t-banan för att få åka lite längre och dricka min kaffe.

Körde ett intervallpass, tabata pass och simmade sist en timme.
Hela tiden kvar i min bubbla.
Skönt.

Solen tittade fram och jag la mig i gräset för att soltorka och låta pulsen sjunka lite.
Då spelade de en gammal klassiker jag inte minns namnet på radion.
Ett helt bildspel från alla discon i B-hallen dök upp framför ögonen på mig.

Helt plötsligt såg jag framför mig när jag och flinta dansade tryckare. Det var samma kväll som han frågade chans på mig.
I 6:an.

Flinta <3

Först högg det till av saknad i magen. Strax efter fick jag dåligt samvete. Eller kände mig lite dum.
Jag har inte rätt att sakna honom eftersom vi inte sågs mer än då och då när jag var hemma på besök eller när vi hördes på facebook. De som såg honom varje dag eller pratade med honom i telefon varje dag.
De får sakna honom, de har en sorg jag inte ens kan tänka mig känslan att bära.

När jag skriver och läser hur jag tänker inser jag hur knäppt det är.
Ingen kan styra över sina känslor.
Jag vaknade en natt i höstas på skolan, hade en dröm där jag träffade flinta och han mådde bra. Jag pratade med honom som vilken dag i veckan som helst. Plötsligt pussade han mig snabbt på kinden och försvann.

DÅ kom jag ihåg.

Fredrik finns ju inte här hos oss på samma sätt längre.. Hur kunde jag träffa honom? Han måste ha kommit tillbaka, allt var ett missförstånd.
Jag måste hinna ikapp honom och berätta det för honom så han kan ringa hem så de slipper vara ledsna.
Han hade försvunnit bland alla krogarna i Grebbestad och jag kunde inte hitta honom. Så vaknade jag och kinderna var fuktiga.

Jag var inte så nära honom de sista åren. Inte som på högstadiet men det berör ändå.
Han har haft betydelse i mitt liv. Det har jag alltid vetat men efter den drömmen kände jag det tydligt.

Sedan jag låg där i solen igår har han varit hos mig.
Nu känner jag det lite mindre.

Jag tror att han gör så med oss alla. Både de som var närmre och de som var längre ifrån.
Hälsar på för att checka läget. Kollar så vi mår bra, ger oss lite styrka och ser till att vi inte glömmer.

Det skulle vi aldrig göra.
Fina människor stannar för evigt.


Annie

"Iiiihhhh skolaaan!!!"
Lyrisk satt jag och nästan hoppade i framsätet igår när jag och Marcos svängde upp till internatet på skolan.

Det var så himla fint där ute nu. Grönt är det visserligen överallt men det kändes grönare på något vis.
Tystare.

Det kändes inte som att komma hem, utan snarare som att komma tillbaka till något jag mår bra av. Åka nästan två timmar med fullpackad bil och sedan åka hem igen känns inte som det mest ultimata lördagsnöjet men det var det.
Jag behövde få dit mina prylar, det är sant men jag fick mycket annat bra på köpet.

Tänker inte lägga ner tid och energi på att fundera över vad jag gjort för bra som gör att jag tydligen förtjänar så fina människor i mitt liv som jag har. Kommer ändå inte komma fram till ett vettigt svar.

När jag stod vid bilen för att ta ut mina prylar gick en ny tjej och låste upp rummet. Min nya rumskamrat.... Sa lite tyst till Marcos:
"Fan ta henne om hon tar mitt rum."
"haha" vilket är ditt då?"
"Det till vänster..."

Givetvis hade hon tagit det vänstra.
Hon frågade om jag ville ha mitt gamla rum.

"Nej! Gud nej, det spelar ingen roll. Omväxling förnöjer"

Vi bar in alla grejer och la oss sedan i den fina underbara grässlänten på min fina fina skola! Skönt att sträcka på sig lite efter bilresan.

"Men varför sa du inte att du ville ha rummet? haha "omväxling förnöjer", skitsnack! haha"

Skrattade lite och tänkte en sekund.
"Nej men faktiskt, jag insåg det när hon frågade om jag ville ha rummet. Det var förra läsåret, förra terminen, i min boks förra kapitel. Inget är som det var för ett halvår sedan och nu har en ny tid börjat i mitt liv och varför inte starta det hela i ett nytt rum?"

Jag har ett nytt rum i men ändå samma hall och toalett som innan. Det är precis så det kommer bli i mitt liv. Stora förändringar betyder inte att allt måste försvinna, man tar bara bort de delarna i livet som tillhör det förflutna.
Minns dem men går vidare i något annat.

Konke kom in till mig precis.
Han sa häromdagen att han hade en present till mig men då hade jag bråttom iväg så nu kom han och satte sig hos mig.
Det var ett jättefint armband som ska föreställa ett klättertillbehör man har när man ledklättrar. Som gör att närman faller så faller man inte ända ner i backen.

Jag blev jätteglad.
Dels för att det var fint och dels för att han är så himla gullig som hittat det, tänkt på mig och köpt det.
Åter igen. Vad tusan har jag gjort för att förtjäna de här människorna?

När han hjälpt mig på med armbandet tittade jag leende på min högra handled. Där sitter nu två armband som jag aldrig tar av mig. Varken om jag simmar, klättrar, dansar eller sover. Det ena är blått och gjort av Marcos och det andra är detta nya. Konke sa en bra sak när han satt på det.

"För när du faller, så är det bara att klättra upp igen. Precis som när du klättrar."

Jag kommer gå runt med ett leende på läpparna hela dagen.
Kärlek/
Annie

Så sitter jag här igen. Alldeles för sent, på tok för trött egentligen men min lakanskräck har inte riktigt släppt tagen om mig. Jag längtar till skolstarten nu, ännu en sak som återgår till det normala.

Imorse skrev jag kontrakt på min nya lägenhet. Eller min och pappas. Tur att man har världens bästa familj som ställer upp när man behöver dem. Både fysiskt och psykiskt.

Det kändes riktigt bra att sitta där och försöka ta in att jag har en lägenhet som ska bli mitt hem om tre månader, eller mitt och Henkes. Vi ska bli roomies!

Min mäklare är en ung störtskön kille som är helt med på mina konstiga kommentarer och han fattar mina skämt så vi har haft en rolig tid med samtal och sms. Varje gång han försökt få fram något seriöst i ett samtal förstör jag alltid allt med att skämta eller spinna iväg och då drar jag med mig honom. Stackarn som försöker göra sitt jobb... Jag vågar nog ändå säga att han haft en rolig vecka.

Idag har det varit en toppendag. Lägenhet, mysig fika med Helena, simmat och suttit och firat med Hedda och Henke. Druckit alc fria drinkar och haft det grymt.

Nu håller jag på och packar lite i min röra i Sköndal. Det är inte så mycket saker men nog för att jag ska tappa bort saker och hålla på.
Lyssnar på all möjlilg musik och av någon anledning satte jag på "Without you" med Anders Johansson. Jag var jättekär i honom när jag var typ 17. Lyssnade på låten och insåg en sak.

När jag var 17 var jag hopplöst kär i Thomas. Vi tajmade vår kärlek riktigt dåligt och när det gått åt helvete mellan oss för sista gången lyssnade jag massor på den här låten.

"Is this what I have to go through
to be able to live my life without you
Is this what I have feel like
to be able to live without you by my side"

Trodde det skulle göra ont för alltid.
Att jag aldrig skulle bli glad igen.

Texten är fin.

"It´s hurting so bad
It´s hard to define
I want you to pass
yet stay on my mind
illusions I had are far from the truth
I´ll never survive getting over you"

Känslor kan vara så starka, både i glädje och sorg men det jag glömmer är att de är övergående. När jag lyssnar på den här låten nu gråter jag inte längre som när jag var 17. Det känns något i mig. Inget ont och inte heller något superhärligt men det är ett behagligt minne från den tiden. Jag minns hur jag kände men känslan dödar mig inte. När jag träffar Thomas idag blir jag bara glad. Kramar honom och inser alltid hur mycket jag saknar honom i Sthlm. Fast inte alls på det viset.

Han har som så många andra i mitt liv gjort ett avtryck, satt sin prägel i mitt liv och jag saknar ofta dessa underbara människor.

Konke sa en klok sak till mig i tors

"Annie, du måste ha tålamod"

Det var det enda han sa och det räckte.

Trevlig helg, nu måste jag sova.
Puss

Molnigt idag. Mitten av augusti och sommaren börjar närma sig slutet.
Alla har klagat över allt regn men jag vet inte vart de har varit för jag har varit på västkusten, Sthlm, Gotland och Amsterdam och jag har sett en hel del av solen.

Moln har det dock funnits gott om men de är fina att se på som tur är. Det får vara trösten när man ligger under filten på stranden och svär över molnen som stjäl värmen av solen.

Igår ringde min mäklare och berättade att jag vunnit budgivningen på lägenheten jag vill ha. Den är inte svaret på mina drömmar. Den jag kikade på vid badet för ett tag sedan var underbar men inte för det priset.

Jag tror att jag kan bli lycklig i min nya lägenhet. Jag är lycklig redan nu. En del av mig. En del av mig håller tilllbaka. Den vill inget hellre än skina och vara "Annie" men det går inte ännu. Det skulle bara vara att lura mig själv om jag låtsades som att allt är över och att allt är som vanligt.

Allt har ett pris och jag betalar lite varje dag. Vissa dagar, faktiskt de flesta i veckan mår jag riktigt bra. Jag är glad, jag har energi och lust att drömma och leva mitt liv.

Den här sista veckan innan skolan drar igång har jag många järn i elden. Jag träffar vänner, jobbar några timmar, simmar, springer och klättrar. Allt jag vill egentligen. Jag har flyttpackat de mesta av mina prylar. Det har gått över förväntan. Med musiken på hög volym har jag fokuserat och packat ner mittb liv i kartonger. Jag kände mig nästan hemsk för att det gick så bra det gjorde.

Lägenheten är inte längre mitt hem och då vill jag inte ha mitt liv där heller.
Igår var jag på middag hos två av de finaste människorna jag haft äran att ha i mitt liv de senaste åren i mitt liv och jag var faktiskt lite nervös innan jag ringde och frågade om jag fick komma förbi. En sekund in i samtalet gick det över och det var bara roligt att höra rösten.

Det var underbart att se dem. Det är inte bara kärleken som gör ont att tappa.
Att tappa de andra runt omkring gör nästan mer ont på något vis. Det är så omotiverat och onödigt.

Nu känns den biten bättre, efter igår vet jag att jag inte har förlorat alla även om jag de inte har samma plats i mitt liv längre.
Igår kväll när jag klev av tåget i farsta strand kom tårarna. De kommer utan förvarning och det gör så ont. Jag insåg att jag ska bo i en ny lägenhet och även om det känns rätt och skönt är det en besvikelse. Det var inte såhär jag trodde allt skulle bli. Besvikelse gör ont.

Jag är inte kär och jag älskar inte som jag gjorde innan men en viktig person i mitt liv har ändå fått en helt ny plats och betydelse. Känslan att jag ska klara mig utan den personens omtanke i mitt liv gör ont. Oavsett om det är rätt eller inte.
Allt har ett pris.

Jag läser en bok nu där någon förlorar en person hon älskar och han skriver i ett brev till henne att hon kommer klara sig utan honom för att hon är stark. Det går inte jämföra för han dör ifrån henne och hon vill inget hellre än att vara med honom som innan.
Jag skulle aldrig kunna leva ett liv med någon jag inte hyser "kärlekskänslor" för så jag kan därför känna att jag inte har något annat val än att klara mig ensam nu.
Fast det onda i att det slutade som det gjorde gör att tårarna fortfarande överraskar mig närsomhelst.

Han skriver ialla fall att han bara varit ett kapitel i en bok som är hennes liv och att boken inte slutar bara för att han dör men att hon måste fortsätta boken utan honom och det gäller även mig.

Min bok har kapitel skrivna sedan dagen jag föddes, vår tid tillsammans är ett annat kapitel som vi nu satt punkt för. Nu ska jag fortsätta boken. Kapitel efter kapitel kommer fylla tomma blad och med vad kan jag inte veta nu men det kommer bli en härlig, fin och rolig bok. Förra kapitlet var underbart. Tack vare en fin person som alltid kommer få ha en speciell plats hos mig. För att jag vill och för att han förtjänar det.

Tårarna och smärtan som kom efter att kapitlet tog slut kommer gå över och det är en del i processen. Saker som betytt måste få kännas.

Som sagt. Allt har ett pris.

Kärlek.
Annie

"Om du skulle få en dotter och hon skulle ringa och säga till dig att hon ska göra exakt det vigör just nu, vad skulle du säga då?"

En av Linneas frågor hon ställde igår när vi gick där på Amsterdams gator med våra ryggsäckar med den enklaste packningen ni kan tänka. Varsin sovsäck, tjocktröja, vindjacka, fickpengar, tandborste och tandkräm. Borsta tänderna är det enda vi gjort i hygienisk väg sedan i torsdags efter mitt intervall och simpass. Jag har inte tvättat varken ansikte eller armar, inte bytt kläder alls. Inte ens sockarna har vi bytt.

"ALDRIG! Hon skulle inte fått åka" säger jag med ett leende. Nej men allvarligt nu. Om jag får barn vill jag att de ska göra allt,ALLT de villoch lite till men då har det förmodligen gått minst 25 år till och världen blir tyvärrhårdare och elakare hela tiden så jag vet inte om det är en fysisk möjlighet att göra det vi göridag om 25 år. Om det går önskar jag henne och hennes vän flera underbara resor och kanske gör Linnea och jag en egen om 25 år. Det som leverfår se...

Nu sitter jag i Sköndal. Rätt men ändå fel. Önskar jag satt i ett gatuhörn med min OS mössa och hoppades för ännu en problemfri natt men med lite sömn och roliga överraskningar.

Lyssnar på "our lives" med the calling och är så fruktansvärt lyckligb över att jag har Linnea i mitt liv. I fredags kväll pratade vi om hur det skulle varit om vi aldrig träffat varandra. Fruktansvärda tanke!!!!

Vem skulle jag annars åkt till Amsterdam och sovit på gatorna med och levt på kaffe, frukt, yoghurt, glass och ost med? Ingen... Finns ingen annan som uppskattar en sån här helg vi just haft.

Det jag nu ska berätta kommer låta sinnessjukt i era öron och jag begär inte att ni alls ska förstå eller göra samma sak. Jag vill bara berätta att man kan njuta av livet på fler sätt än ni kanske trodde innan.

Efter vi jobbat med finaste tjejen i torsdags gick vi hem och packade ryggorna och skrev ut våra biljetter. Sedan låg vi på golvet i köket med huvudena mot varandra och skrattade och pratade om allt och inget. Kl 01.45 lämnade vi förväntansfulla dockhuset i gympaskor och våra OS mössor mamma stickade till oss under vinterOS för ett par år sedan. (Tack mamma, de är underbara)

Två timmar senare har vi pratat och tagit oss till Cityterminalen, där en kille frågar om han kan få köpa våra mössor för 1000 kr styck. Det fick han absolut inte.

Med två stora kaffe ska vi stiga på bussen till Skavsta. Busschaffisen stoppar mig och frågar vad jag har i min vattenflaska.(blåbärsproviva)  "Oj den här är inte min.Hur hamnade den i våra händer?"
han ler och säger att vi FÅR dricka ombord men att vi ska slänga allt sedan för han kommer känna igen oss i våra mössor.

"Vi lämnar inget, hellre dör vi" han tyckte vi var roliga men lite konstiga. Vi hinner knappt sätta oss på bussen innan vi bryter ut i asgarv åt interna jätteroliga skämt och de stackars asen som vill sova på bussen får tänka om.

V som borde vara tröttast kommer skrattandes in på flygplatsen och är piggare än allt!

På planet sätter vi igång igen och killen intill mig ler och jag vill bara be om ursäkt men det går inte. Jag skrattar bara så något annat kan inte komma fram och eftersom han fortsätter le tänker jag att det kanske inte gör något att vi har så roligt. Det går inte heller förklara allt som händer, vi bara kläcker kommentar efter kommentar och människor i vår omgivning gör så roliga saker att vi kan inte hjälpa att vi kiknar av skratt.

Tänk er tex att det är Mr Bean nummer 2 som håller i säkerhetsgenomgången framför er. Skulle inte ni vika er dubbla då?

Vi slumrade till och vips var vi framme i Eidhoven. Ett killgäng satte sig vid oss på bussen till Amsterdam och vid ett tillfälle när vi skrattat i fem minuter säger en av killarna med ett leende "Tänk vad roligt det är med semester" och vi kunde bara hålla med!

När vi åker iväg på dessa äventyr berättar vi inte för så många vart vi ska för vi vill inte ha massa restips påmuseum, restauranger och sevärdigheter. Vi vill se för att komma ihåg, uppleva staden för vad den är och inte checka av en lista för att kunna tala om för alla andra att vi har sett allt, check på den!

Vi gör sånt ingen annan gör. Ser saker ni aldrig skulle se, pratar med människor ni helst vill slippa se och vi har roligare än ni någonsin kan föreställa er.

Första stoppet blev såklart Starbucks och "Two brewed coffee venti". La oss på kajen och pratade om allt mellan livet, himlen och Björn Gustavsson. Första natten spenderade vi i vad vi trodde skulle vara en öde gränd men som tydligen var en perfekt genväg till ? ingen aning om vart alla skulle. ALLA cyklar i Amsterdam. Tänk Uppsala, multiplicera med 1000000000000000 så kanske vi närmar oss. Cyklarna bestämmer allt och de är livsfarliga för Linnea och mig som knappt har koll på oss själva.

Det är ganska lagom genomströmmning av folk känner vi och skiftsovandet kan börja. När Linnea ligger och sover,kl är ca 02.00 hör jag en mc.

Polisen gör förbi.
Tittar på oss och kör vidare.
Jag lyssnar spänt och hör hur han vänder.
"Fan" tänker jag.

Polisen "Hej, vad gör ni?"
Jag "Chillar lite bara"
Polisen "Här kan ni inte sova."
Jag "Fast det är ju precis det vi gör"
Polisen ler och börjar berätta om hans semester i Sverige.
Han är ung och skön men säger att vi borde gå för detta är ett farligt område.
Det säger alla överallt i alla städer så det känns som det kvittar vart vi är så vi tackar den trevliga polisen och ligger ändå kvar när han åkt vidare. 

En av alla sköna killar denna natten:
"Hi girls! What are you doing?
Jag "sleeping"
"Nice,can I join?"
Jag "No." =)
"Boyfriend?"
jag pekar på Linnea "girlfriend"
Han ler och önskar oss en god natts sömn.

Vi har lärt oss att vara trevliga, vaksamma men ganska korta i svaren. Man vill inte reta uppnågon genom att inte svara men inte heller få dem att komma för nära.Inte i en mörk gränd mitt i natten. Känns som det kan vara typiskt dåligt.

Det som fick oss att lämna gränden kl halv fem var att ett par som betedde sig underligt gick förbi oss tre gånger på kort tid och en gång när jag tittade upp efter att ha slumrat till en kort stund innan kom två andra emot oss och när jag satte mig upp vände de tvärt om och försvann.

Trots den ljumma natten var vilite frusna och gick runt och upptäckte ett ganska så tomt Amsterdam. Vi klättrade upp på en bro och förbi några skyltar som vi inte förstodmen det stod typ "Passera ej" så det gjorde vi såklart.

Hittade en brygga vid kanalen där vi la oss i våra sovsäckar och somnade ett par timmar. Kl åtta vaknade vi och gick till Starbucks för våra kaffe.

Satt där och såg allmänt ruffsiga, rosigt solbrända (här var det nämligen sommar) och nyvakna ut.
Underbart.
Vi satt där och bara njöt av livet, pratade om natten och annat roligt.

Senast vi ätit var glassen igår eftermiddag så vi gick till en ostbutik och beställde iin en underbar ostbricka till frukost. Jättegott.

Lördagförmiddagen spenderades i kollektivtrafiken. Spårvagn och pendeln. Vi hade ingen giltig biljett på hemresan så istället för att köpa en ny hoppade vi av och började vår promenad tillbaka mot centrum. Fikade på vägen och hittade en mysig gräsplätt vid kanalen där vi hjulade, gjorde kullebyttor och stod i brygga.

Kom på en fördel med att vara vuxen, (i alla fall på pappret) ingen bestämmer vad vi ska äta så vi köpte en god ost i en ostbutik, en mörk chokladkaka, en ask blåbär och bubbelvatten. Satte oss i eftermiddagssolen, tittade på båtar och njöt av livet och varandras sällskap.

Gick runt ännu mer i Amsterdam för jag ville bada i en fontän jag sett tidigare men vi gick och gick utan att hitta den så vi gick till STARBUCKS och drack kaffe. Träffade en kille som ville lista ut vem jag var och från var genom att få mig att säga massa olika saker.Jag gillar verkligen ALLA i den här staden. Roliga och lite knäppa människor.

Linnea insåg något när vi satt där och drack vårt älskade kaffe. Vi har pratat eller skrattat oavbrutet sedan vi gick till jobbet i torsdagskl 15.00 Med undantag för de få stunderna vi sovit och ändå tar våra samtalsämnen ALDRIG slut, vi blir (peppar,peppar) ALDRIG ovänner oavsett om vi är toktrötta och knappt ätit något alls.

Det finns inte en endaste människa jag skulle palla att prata och vara så intensivt med hur länge som helst utan att få ett utbrott eller bli galen inombords men med Linnea är det bara härligt.

Inatt när vi strosade runt i Amsterdam hittade vi en hamn där det kändes lungt och tryggt.Bara plats att spendera natten tänkte vi. Gick dit efter ytterliggare en promenad då vi hittade en fontän att bada i imorgon (söndag)!

Vi hittade en bra plats och hade precis lagt oss tillrätta. Linnea skulle sova och jag satt och kliade henne i håret så hon skulle somna. Då kommer en hemlös man gående och utan att kunna ett ord engelska försöker han förmedla något som jag uppfattar som att han vill att vi vänder på oss så benen inte syns om polisen kommer för vi får gärna stanna och sova där men han vill inte bli röjd och ivägkörd pga av oss.Senare fattade vi att han ville att vi skulle sitta närmre väggen för där kom det varmluft senare. Gullig...

Strax kommer en ung kille gående. Frågar om han får sitta med oss och röka sin joint och dricka sin ölinnan han hämtar en pappkartong som han själv ska sova på. Det visar sig att den här killen varit hemlös i tio år.Kommer från Ryssland därhan har en tvåårig son han jobbar för att skicka pengar till. När vi frågar vadhan jobbar med berättar han att han jobbar som tjuv. I butiker. Inte mot privatpersoner.

Tur att jag svarade att hostel var för dyrt för oss när han frågade varför vi sov på gatan, tänkte jag.

Efter en stnd gick han och la sig men då kom en gammal man till och lasig på en pappkartong intill den mannen som kom efter oss.

Jag somnade och sov bra ett par timmar. När jag skulle somna insågjag att jag hade ansiktet precis intill tegelväggen och funderade på hur många som pissat precis här....?

Dumt att fundera över det så jag somnade istället. Man kan inte vara för kinkig.
Vaknade med nackvärk, lite frusen men ändå med känslan att vara ganska utsövd.

Vi småpratade lite, klockan fem började vi packa ihop och råkade prata lite mycket så den siste gubben som anslöt inatt satte sig upp och hyschade på oss.

"När en hemlös säger till en, då lyssnar man bara och gör som han säger. PUNKT"

vi väljer att leva deras liv,inte riktigt som de men vi väljer en semester utan lyx,utan sovmorgon,utan frosseri men med full frihet,ingen som helst koll på klockan, med mycket kaffe och mycket spontanitet och kärlek.

Gick en promenad till samma brygga som igår för att sova lite till och kanske se solen gå upp. Vi la oss på bryggan, pratade om Afrika och sedan vaknade vi halv nio. Sol och blå himmel.

Brewed venti. Starbucks yoghurt med musli. Livet kunde inte vara bättre.

När vi var mättaoch klara gick vi och badade i fontänen.
Precis, BADADE.

Innan bussen skulle ta oss tillbaka till flyget drack vi kaffe och åt jordgubbar vid kanalen.


Detta var en hel del. Ändå har jag hoppat över det mesta.
Jag sitter häroch ler.

Ler för världens bästa kompis. Att hon hamnade hos mig är det bästa som hänt mig i Stockholm.

Nu ska den här stinkbomben krypa ner hos andra stinkbomben och sova.

Kyss suckers!

"Skövde nästa."

Men vi kom ju just till västkusten.. Jag vet inte riktigt vart alla dagar tar vägen. Så är det ju alltid men ibland glömmer jag bort hur fort det går. Paulina skulle titta på ett klipp jag lagt på min facebook och då såg jag bilderna från när jag var ute och roade mig med Pippi och Sandra. Det var några veckor sedan och mycket har hänt. Jag ser mer och mer av mitt gamla jag i allt jag är och gör.

Det är skönt att gå tillbaka och läsa för att jämföra. Det är svårt att se när saker blir bättre när jag är mitt i allt hela tiden. Jag tänker på andra saker än jag gjorde innan. Jag kan sitta på tåget och känna massa saker som jag vill känna. Mitt liv, mina beslut och min lycka är det som är viktigt nu och det är inte bara något min hjärna vet utan även något som hjärtat vill lyssna till.

Jag har mycket energi, mycket vilja och inte för att springa ifrån något jag borde ta tag i. Jag tar allt som det kommer men jag tror att det som jag trodde skulle döda mig räddade mig. Jag tänkte på hur jag kände den där dagen när mina ben värkte, magen värkte och tårarna bara sprutade. Ryser när jag tänker på hur ont det gjorde.

Så jävla ont.

Det kändes som att jag kände allt jag bara kunde samtidigt och nu har det gått över.

Det är klart att saker fortfarande känns och jag glömmer aldrig, det gjorde för ont för att det ska vara möjligt. Jag känner massa saker när jag stänger dörren och går ifrån mitt gamla liv med rena kläder i väskan men jag känner att jag är påväg och att jag inte vill vända tillbaka. Mitt namn står på dörren men hela jag har flyttat ut. Hjärtat vill inte bo där längre och inte kroppen heller.

Konstigt att det enda jag ville för drygt en månad sedan är det sista jag vill nu.

Inte för att det var dåligt då utan för att det är försent nu. Det är synd att det var tvunget att sluta så. För oavsett hur bra det blir nu och hur allt bara går över och löser sig till det bästa för alla så tror jag att det fanns något bra där, kanske inte perfekt men ändå riktigt bra. Fast jag vet inte. Det ligger utanför min makt att veta.

Ett långt tag var jag ledsen. Det övergick i blandad sorg och ilska. Det var svårt att hantera allt samtigt. Jag ville få en bekräftelse på att jag inte var ensam att vara så ledsen. Jag kunde leva med att vara den enda som blev sårad men jag ville inte vara den enda som någonsin haft känslor.

Det gjorde nästan mer ont än allt det andra tillsammans att känna så. Jag satt och ville få en reaktion och när den väl kom så kände jag ingenting. Trodde nog att den reaktionen skulle vara svaret på alla mina frågor och känslor men jag hade fel. Jag kände mig mest tom och lite dum. Mina känslor förblir ju desamma oavsett om någon annan känner något eller inte. Jag kände mig inte lika lurad och det var skönt. Då kanske inte allt var förgäves ändå? Jag vill inte må dåligt så varför ska jag önska det för någon annan? Speciellt inte för personen som haft så stor plats i mitt hjärta innan. Nej, jag är glad att vi mår bra. Att vi gått vidare, inte tillsammans som jag en gång trodde vi skulle utan var och en för sig.

Huvudsaken är att vi båda är påväg dit vi vill. Jag vill förlåta, hjärnan är på god väg men det tar längre tid för hjärtat. Hjärtat kanske aldrig kommer förlåta allt det onda men det gör kanske inget. Alla som man umgås med behöver inte få en plats där. Det räcker att kunna umgås och göra sånt man tycker är roligt. Jag kan hålla hjärtat utanför det om jag vill. Jag kan lära mig att tycka om ändå.

Människor kommer och går i våra liv och bara för att de stannar i livet behöver de inte behålla samma plats som innan.

Framtiden får bestämma vart det hamnar och jag tror det blir bra. Livet känns rätt och det känns härligt.

Det känns som att det var igår jag bodde här. Satt här på en kudde under snedtaket i Sköndal.

Det var inte igår, det var absolut inte igår. Då var det mitt hem, mina kuddar och ett liv jag hade valt. Nu är det "min" lägenhet som är Linnéa och Konkes. Det är Linnéas dator, kudde och temuggar.

Jag är så himla glad att jag är här med mina underbart fina vänner men jag skulle ljuga om jag valt omständigheterna själv...
Nu spelar det ingen roll längre.

Allt som varit är historia och jag vaknar varje dag och ser framåt. Ler och tänker på allt kul jag vill göra och alla härliga människor jag har i mitt liv. Men när jag går där på stan och ler för mig själv är det precis som den där jävla skuggan bakom mig sätter krokben eller knuffar mig framåt, rakt ner i asfalten. Jag hatar skrapsåren man får av grus och asfalt. Trots att jag vet att Rom inte byggdes på en dag blir jag så frustrerad varje gång jag faller fastän det var väntat.

Det sköna är att fallen blir mindre och mindre och gör inte alls lika ont längre. Jag blir mer och mer hårdhudad och jag är starkare än allt.

Starkare än jag trodde.

Mitt fysiska jag har inte varit bättre. Jag har mitt efterlängtade 6-pack, =) (nördigt jag vet men damn it feels good) jag klättrar bättre än någonsin. Jag vågar mycket mer än innan. Jag tar i för att jag tänker inte låta någon få förstöra hela mig. Insidan fick sig en riktig smäll. Jag har fått många sår som ska läkas men mitt yttre kan ingen annan än jag påverka och jag trivs bättre än någonsin med den. Det är en bra början.

Jag är påväg och jag har gott sällskap.

"Frankly my dear, I don´t give a damn"

Jag och Pearli var och klättrade i onsdags.
Senast jag ledklättrade var innan jag åkte till västkusten och då hade jag galet ont i ryggen och kunde inte klättra som vanligt.Väldigt frustrerande känsla. Att vilja men att kroppen sa nej.

Hemskt.

Men nu är äntligen ryggen frisk så i veckan gick det riktigt bra.
Pearli är mycket duktigare än mig så jag blir alltid taggad på att klättra svårare än jag egentligen klarar av när jag är med henne och det är bra, det är då jag blir bättre.

Jag ledklättrade en 6b, klarade den inte men jag kom ganska långt. Sen blev jag feg. Jag tror jag skullr klara den om jag inte var så rädd för att falla. Borde träna fall någon dag...

Vi avslutade med att klättra lite topprep. Jag klättrade så svetten rann från både ansikte och armar.galet... Fruktansvärt skön känsla att kunna ta ut mig utan att känna smärta i ryggen.

:)

Vi ska klättra på tisdag igen och då ska jag fortsätta slita med mina nya klätterutmaningar. snart så...

Idag var vi på sandviken.

Jag gick längs med stranden och plockade massa sten. Det är något jag alltid gör.

 

Plocka sten är riktig avkoppling för mig. Läsa är trevligt, lösa korsord kan vara roligt för en stund men plocka sten kan jag göra i en evighet.

 

Lina och Melaine solade en bit bort och jag gick dit för att lämna sten när händerna var fulla. Jag vet inte hur länge jag gick där. Jag hade en härlig känsla i kroppen. En känsla som sa att jag mår bra.

 

På riktigt.

 

Sista veckan på västkusten var riktigt bra.

 

Jag hade roliga stunder hela tiden men just sista veckan mådde jag så mycket bättre än jag gjort på ett tag. Jag åt frukost med Milli på altanen en morgon och sa att jag gråter knappt alls på insidan längre. Det finns liksom inget att gråta för egentligen. Om jag ska vara krass.

 

Jag var rädd att jag tappat bort mig själv. Att jag inte fanns kvar. Att insidan var krossad och att skalet av den jag en gång var, var det enda jag hade kvar.

Förra måndagen åkte jag ner med Resögänget för att ta en lugn räkfrossa. Det kändes ganska lagom just då. (hur tänkte jag då, när jag visste att 98oktan skulle spela?)

 

Det slutade med att jag träffade en gammal bekant som har sommarstuga i Grebbestad. Han hade med sig massa vänner jag inte träffat innan som var härliga. När Resöborna drog hem dansade vi mellan alla ställen och slutade med att stänga Kallsup innan vi gick tillbaka till Campingen. Sommaren är underbar på det viset.

 

Det är liksom inga konstigheter att fixa pyttipanna när solen snart ska gå upp och inget känns speciellt jobbigt.

Jag hade haft en riktigt rolig kväll men mycket dans och skoj.

Och plötsligt händer det...

 

Mitt i en helt meningslös, men jätterolig konversation när jag låg under täcket och försökte skratta tystare för att inte väcka de andra stackars pojkarna som hade somnat så kommer den.

Kommentaren jag tycker är den bästa komplimangen av alla. Just för den får mig att må bra och för att den inte är smörig och utnött.

 

"Du är inte som alla andra.."

Då tänkte jag inte så mycket på det. Mer än att jag blev glad.

 

Jag åkte till Sthlm och vände kan man säga. En kort men trevlig visit.

 

Med alldeles för lite sömn i bagaget slumrade jag till på tåget till Nynäshamn och väl framme gick jag lite i min egen värld. Jag såg massa människor men jag hörde ingenting. Jag bara gick och var i mig själv.

 

Hittade ett fruktstånd. Köpte färska hallon och nektariner. Killar som äger sådana här fruktstånd är nästan alltid otroligt trevliga och charmiga. Så även här.

"Ska du åka med båten?"

Ett leende. "Ja det ska jag..."

"Ensam???"

"....jaaa, ensam" så log jag för mig själv och kände att det inte gjorde något.

 

Jag satt i solen på deck och drack kaffe och åt mina hallon. Lyssnade på alla som pratde och sedan hittade jag en solig plats där det var helt tyst. Jag satt och såg ut över havet och mådde bra.

"För jag är ju inte som alla andra och jag är fantastisk som jag är."

 

Det är försent att rätta till allt. Det är försent för att få allt ogjort. Ska jag förbanna och gråta, eller skratta och förlåta mig själv för min dumhet? Spelar det någon roll? Det är ju försent.

Var jag en dåre, var jag blind, var jag förlorad var det för hans skull. Var jag ett barn som sprang bort mig i natten så var det för hans skull. Jag borde gått när jag kände att hjärtat tog stryk men jag har förstått nu, poletten har trillat ner. Åt helvete försent.

 

Verkligen åt helvete försent. Men bättre sent än aldrig som man säger.

 

Jag har haft en fin sommar trots allt, jag har haft underbart skoj med mina vänner, jag har sovit på tok för lite, badat ganska mycket och fått lite färg på kroppen.

Jag har skrattat och gråtit.

Jag har klättrat på Gotland och klappat får. Fikat en massa och njutit av tid med underbara människor.

 

 

Så idag när jag gick där och plockade mina stenar kände jag det verkligen.

"Jag är inte som alla andra.

Jag klarar mig själv. Själv men inte ensam.

Jag är trygg i mig själv och tycker det är underbart att leva.

Här och nu, med mig själv när jag är som allra bäst."

 

Och som sagt, inte som alla andra.

 

 

Annie

När jag står i kassan i klädaffären har jag ca två sekunder på mig innan jag måste svara.
"Kort eller kontant?"
En snabb blick i plånboken, tom. "Kort."

Uteslutningsmetoden eller ett snabbt val.

Kan inte valen i livet vara lika enkla eller obetydelsefulla?

Jag och Thomas gick ner på bryggan i den soliga julikvällen efter en härlig minigolfrunda som jag vann! Galet att jag kunde spela SÅ bra. Aldrig hänt innan tror jag. Men det är inte mycket som är som det "brukar" just nu så allt följer väl ett mönster. Jag är inte rädd när jag åker bil just nu heller.
Kroppen orkar väl inte bry sig om allt samtidigt.

När vi kom ner mot bryggan utbrister Thomas "Sånt här har ni då fan inte i Stockholm" så pekar han ut över havet med hela armen.

Nej, det har vi verkligen inte. Jag kan sakna sönder mig efter de där klipporna. Det är sant. Jag satt ute vid pannberget häromkvällen och tänkte att jag kanske bara ska flytta tillbaka.
Skaffa ett hus och allt sånt. Men sedan då? Tänk om jag sitter där och blir bitter och tråkig med mina klippor.

Då skulle jag längta hjäl mig efter Stockholm istället. Till Västkusten återvänder jag alltid automatiskt. Det finns för mycket här som jag inte kan leva utan. Jag kan leva utan Stockholm. Jag kommer då aktivt behöva anstränga mig för att ta mig dit för att träffa alla och det kommer jag inte göra lika ofta som jag åker till västkusten så då kommer jag ha en tom del i hjärtat som bara Stockholm kan fylla och den förblir då tom.

Jag tycker om att gå in på Hedemyrs och handla och att det tar en halvtimme extra för man känner alltid minst fem man ska prata med. Jag gillar att alla känner alla och vinkar på varandra. Jag gillar att Larse och alla är hos Thomas när jag kommer dit och han kommer ut med fem kaffekoppar och en kanna. Så sitter vi där i solen på en vagn och pratar om att vi måste fixa fest snart. Jag gillar att man kan svänga in på en kopp kaffe när man ändå passerar förbi.

Ibland.

Jag tycker om att gå in på coop och ingen bryr sig om mig, vem jag är, hur jag eller pappa mår eller vad jag har på mig. Jag tycker om att kunna gråta på tunnelbanan utan att en jävel vet vem jag är. Jag gillar att det finns 1000 caféer att sitta på. Jag gillar att jag kan ta med mig spaceracern på krogen med vetskapen att allt jag gör ikväll är historia imorgon.

Alltid.
Vill jag ha det andra åker jag hem till pappa och sticker ner till mina klippor och sitter där och stirrar, gråtandes, leende eller ingetdera tills jag inser att jag fryser eller är hungrig och då går jag hem igen.

Jag är inte rädd för att vara ensam, ovan ja.
Orolig? Ja kanske lite.
Ledsen? Ja till och från ganska mycket faktiskt.
Arg och besviken? Mest är jag nog ändå det. Inte för att bli lämnad ensam. Det är något man alltid måste räkna med att man kan bli och det måste få göra ont. Det som gör ondast, det som är tyngst att bära på är hur någon kan spela så bra och få mig att tro på något som aldrig funnits och sedan lämna det med en axelryckning.
Lämna gärna, gör det. Men var lite ledsen ialla fall!

Är det verkligen för mycket begärt? Ska 2,5 år bara kännas för mig? Det är förjävligt.

Första gången jag fick ett sms av honom där det stod "Jag älskar dig" var jag i Göteborg och skulle precis ta en promenad till tågot med Emelie. Jag blev livrädd. Kunde jag skriva tillbaka att jag älskade honom också? Nej, inte än, det var för tidigt. Jag hade inte ens tänkt så långt ännu. Jag måste vara säker då.

När han kom från jobbet ibland hade han med blommor till mig.
Det hände att han skickade ett sms när han kommit hem utan att jag var där och skrev att det var tomt hemma och att han saknade mig.

Stod jag med en kniv mot hans strupe vid alla dessa tillfällen och tvingade fram alla de här orden och gesterna? Tror inte det.
Jag bad inte om en massa lögner. 
Jag tog emot och till mig allt detta, trodde på det med allt jag var och lärde mig att våga ge tillbaka.
Nu känns allt som ett skämt. En stor lögn och det är DET som gör så satans jävla ont nu. 

Jag är färdig med en hel del. Jag har en del att jobba på för att läka mig själv och bli den jag en gång var igen. En sak vet jag ialla fall. Jag är inte färdig med Stockholm. Min kärlek till Stockholm är för stor för att jag tänker dra nu.

Roger.
  

Jag måste vara korkad.

Vet inte vilken drömvärld jag levt i de senaste två åren men jag har tänkt att vad som än händer mig, hur krossad jag än skulle bli skulle jag fortfarande ha min inre styrka att förlita mig på.

Vilken idiot jag är va?

För tre år sedan var jag nöjd med mitt liv. Jag var lycklig. Jag hade slitit för att bli den jag var. Glad, nöjd och stark. Obräcklig.

För 2.5 år sedan hände något, något oväntat.
Livet förändrades, helt plötsligt hade jag förvandlats till ett "VI" med någon annan. Jag fortsatte vara lycklig, nöjd, glad, stark och allt detta fast i en tvåsamhet.

Jag var dum nog att gardera mig med tanken att om det skulle gå åt helvete med allt skulle jag landa där jag var innan vi blev två. Om jag än skulle vara sårad, ledsen och krossad skulle jag inte hamna längre ner än plattformen jag tagit mig till innan men det var tydligen inte så enkelt.

När det rasade föll jag handlöst och helt plötsligt fanns inget av den gamla styrkan och glädjen kvar. Det är som att jag inte ens minns vem jag var innan. Eller jag kan minnas känslan jag hade men jag har inte en aning om hur jag ska hitta den inuti mig igen för personen jag öppnade dörren helt för tog det allra bästa som fanns inuti mig med sig och kastade det i en gränd och spottade på det.

Det spelar ingen roll att jag inte ens tror att jag vill längre. Det gör inte mindre ont för det. Det värsta är att alla roliga stunder nu följs av en tomhet och smärta värre än den värsta baksmällan. Det gör så ont att jag inte vill må dåligt men ändå inte kan styra mina känslor. Jag lät mig såras, det var det sista jag skulle bli. Det var det enda jag bestämt.

Det går över, det är det enda alla säger och jag kan inte säga att de har fel. Inte än.

Det enda jag kan säga nu är att jag aldrig tänker bli såhär krossad igen. Någonsin.
Vi var på cod i lördags och jag stod och pratade med en kille från Stockholm ute på terassen. Han bjöd ut mig till Koster under denna veckan. Han tyckte jag kunde komma dit och se vilken trevlig kille han var och ditten och datten. Jag frågade varför han frågade mig. 

"för du är sådär skönt kaxig som bara en ljust rödhårig tjej kan vara och komma undan med det, sen är du jävligt snygg i den där klänningen."

Jag gav honom fel nummer för jag orkade inte vara otrevlig. Jag orkade inte heller säga att jag inte trodde ett ord han av vad han sa.

Jag fikade med Sandra idag och hon försökte säga att jag inte får bli som innan. Att jag vägrar släppa in kärleken och håller garden uppe. Jag tittade på henne och kände hur det högg till inuti mig.

Jag vill inte stänga dörren men jag har ingen aning om hur jag skulle kunna låta bli. 
Jag var tydlig med att ingen fick röra vid mitt hjärta och skada mig och nu när det hänt tänker jag inte låta någon röra runt därinne igen. Om den bästa människan i världen lyckades paja mig vill jag inte ens tänka på hur det skulle bli med någon annan.

"Du kommer bli starkare av detta"

Hatar när folk säger så. Jag har redan kämpat mig stark nog. Det räcker nu, kan jag inte bara få vara svag, glad och lyckligt ovetandes om smärta? Vad ska jag göra med all denna styrkan? spika upp den på väggen och visa alla? Eller ska jag använda styrkan som en mur mot kärleken och tron på männsikor?

Check.

Det lutar mest åt det hållet.
Tack för den styrkan.

Jag är inte bitter, jag är inte arg för att känslor förändras. Jag är ledsen för sättet det sköttes på och inget annat. Jag kommer kunna förlåta om jag tycker det är värt det. Jag vill inte vara ovänner. Jag vill bara glömma och läka igen.

Jag bär mitt favorithalsband hela tiden nu.

"Frankly my dear, I don´t give a damn"
Jag väntar på att orden ska bli min sanning igen.

Jag har garanterat de mest fantastiska människorna i mitt liv.

De finns överallt, på västkusten, i Härnösand, Oslo, Stockholm, Lycksele, Göteborg och på andra suspekta orter och
alla lyckas de ge mig glädje på sina egna speciella vis. Idag ex fick jag det bästa sms´et av Thomas. Jag log med hela ansiktet när jag läste det för han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att göra mig glad. Utan att han har den blekaste aning om att han gör det. :)

Imorgon kväll blir det säsongspremiär på Macri. Det blir nice. Vänner, konstiga främlingar, räkor, ANDERSSON och Högdal står för underhållningen och det ska bli finväder.

Var och gymmade igår. Tyckte ryggen var redo för träning. När vi kört på en timme kom smärtan tillbaka och jag fick tagga ner. Det kändes lite bittert men imorse hade jag träningsvärk i benen och ikväll hörde Henrik av sig och tackade för träningsvärken jag gett honom så vi var inte så kassa ändå.

Imorgon ska jag massera igen. Min förra "klient" gav mig det fina berömmet att det var den bästa massagen hon NÅGONSIN fått och hon brukar ändå gå till Strömstad spa och få lyxmassage. Det var jättekul att höra och gav mig genast nya kunder.

Bra de komsi komsi! =)

Det var en lättnad att sätta sig på tåget igår. BORT från det som jag inte vill vara nära nu. Det är mycket som gör ont, framför allt i ryggen. Jag har vilat en vecka från träningen och det är inte dåligt för att vara mig så igår tänkte jag att nu orkar jag inte vila mer nu springer jag ändå.

Det gick bra att springa men det gjorde ont när jag kom hem och skulle stretcha. Hem? nej fel. När jag kom TILLBAKA. Det gör ont att tänka att hemmet jag trott är mitt inte längre är det men jag tänker inte hymla, det gör ont. Det måste få göra ont men det kommer inte få krossa mig. Jag tänker komma ut starkare på andra sidan.

Jag är redan starkare, men jag vet att det som känns bra nu kan kännas jävligt om en stund men det måste få vara så nu om det ska bli bra i framtiden. 

Jag stack och klättrade med tjejerna igår och det gjorde ont i ryggen, nåt så fruktansvärt frustrerande att vilja träna hårt och det GÅR INTE.

Jag satte mig på tåget och tog ett djupt andetag. På väg.
Skönt.

Det här är början på något nytt. Jag ska fokusera på min kropp nu. Det andra blir bra med tiden. Inget kommer gratis men jag läker med tiden, ryggen behöver mer än tid.

Jag var på bröllop i fredags. Det var roligt. Jag hade jobbat natt och var trött. Det har varit en annorlunda vecka. Minst sagt. Jag var inte supertaggad på att fira men det gick över. Det blev världens party och jag insåg något viktigt,

Jag gick in på toa och såg mig i spegeln. En dag i solen hade satt fina spår på kroppen, sommarklänningen på och håret lite solblekt. Jag log mot min spegelbild.
Fan vad snygg jag är fast jag är så ledsen!

Jag pratade med massa människor och dansade massor. "Du är så himla rolig!" sa flera stycken.
Då insåg jag jag även det.

JA! Jag är en rolig och bra människa. Det är inte så att jag vill vara dryg och berätta om min egen förträfflighet men efter flera "mörka" dagar kändes det bra. När jag blir ledsen ser jag bara vad som går förlorat och inte vad jag har inom mig.

Nu tittade solen fram. Ett tecken. Jag ska nog cykla. Sedan ska jag se fotbollen ikväll och om det blir på ön eller någon annanstans visar sig. Det kommer bli roligt hursomhelst.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att kolla på TV. Förutom Astrid Lindgrens filmer när jag var liten och än idag. I flera år hade jag en TV men jag kunde nog räkna på mina händer antalet gånger den varit påslagen, jag hann helt enkelt inte med TV´n.
Skönt.

Nu ser jag mer på TV och för mig är det ett bra tecken på sätt och vis. Det visar att jag tycker om att spendera tid hemma. Att jag kan slappna och tillåta mig själv att ligga i soffan och glo på Tv. IBLAND

Hursomhelst introducerade Viktor mig (eller han tvingade mig att se "världens bästa serie" med honom) till "Game of thrones" för knappt ett år sedan. I förrgår tittade vi på säsongens sista avsnitt och det var en stor strid som stod i fokus det avsnittet.
Jag kan tycka att den ena striden är den andra lik.
Döda alla du ser, gör vad som krävs. För ditt land, dina nära, din makt eller för din heder.
DÄR!!!

Vid "behåll din heder" vill jag gå och kräkas. Man kan försvara strid med mycket, det vet jag. "vi vill ju behålla vårt land" "Rätten till att bestämma över våra liv" "Rätten till någon annans land"  mm mm

Många tycker säkert att jag är en hemsk person, att jag inte förstår den där känslan av att tillhöra och vi gör det tillsammans för att nå vårt mål. Det må vara sant men jag är inte blind. Jag står intill och har ändå rätt till en åsikt oavsett om den inte är helt bekväm för alla.

Jag kan inte se heder i att döda andra människor. Jag kan inte se heder i att sätta skräck i barn och deras familjer. Att pränta in i andras hjärnor att man gör gott när man stannar i gruppen, om gruppen är stark behövs inget annat för då finns det heder och det är det enda som betyder något, då tycker jag att fria viljan blivit ersatt av hjärntvätt. Mycket hedervärt.

Det betyder inte att jag inte förstår att döden ibland är oundviklig när det handlar om krig och konflikter men kalla det aldrig för heder. Inte när jag hör ialla fall.
Det spelar ingen roll vem som är den onde eller gode. Det finns alltid någon som bryr sig om båda två så oavsett vem som gör det vinnande slaget kommer någon att sakna för livet, sakna den som dog och hata personen som höll i vapnet.

Heder är med all säkerhet olika för olika människor och enligt wikipedia så är heder följande:

Heder eller ära är ett antropologiskt och sociologiskt begrepp kopplat till social status, och handlar om andra människors uppskattning av en människas personliga värde. Hederns syfte är att bevara ordningen i ett samhälle. Varje individ har ett mått av heder inom en grupp. En grupp har också ett mått av heder inom en större grupp. Hedern förändras med personens handlingar - en handling som gynnar gruppen ökar individens heder, medan en handling som skadar gruppen också skadar personens heder. Den som förlorat sin heder riskerar att bli utstött ur gruppen och i värsta fall bli utsatt för hämnd, medan stor heder kan leda till makt och andra privilegier.

Den förklaringen ger inte ordet en positiv klang precis. "Gör som du blir tillsagd annars förlorar du din heder" Det borde vara tvärtom, följ ditt hjärta och låt dig inte utnyttjas eller tvingas till ondo.
Eller "Hederns syfte är att bevara ordningen i ett samhälle" Är det vad inbördeskriget i Syrien handlar om? Bevara hedern?

I så fall. Åt helvete med hedern. 

När vi satt tysta, förväntansfulla och lite pirriga tillsammans i Hp1´s klassrum i augusti förra året visste vi inte alls hur året skulle bli. Vi var ett gäng unika individer där alla bar olika ryggsäckar med sitt förflutna i. Det förflutna var inte så viktigt, vi hade och har alla samma mål. Vi vill lära oss saker, utvecklas och lära känna oss själva ännu mer.

Vi har verkligen fått alla chanser, vandringar, massage, grupputveckling,jympaledare, barnpraktik, fjällen, fysiologi och testlederi mm.  Vi har tagit dom.

Vi har gjort bra ifrån oss. Även om gruppen inte alltid varit på topp har vi ändå kört på och presterat bra. Vandring nummer ett var början på smekmånaden. Den sista som vi kom hem från idag trodde jag skulle bli början på skilsmässan.

om man ska vara krass.

Vi är alla så less på skolan nu, det känns som de allra flesta har kortare stubin än vanligt och är som små tidsinställda bomber som bara vill sprängas. Vi packade ihop oss igår och stack iväg med våra kanadensare. två och två i kanoterna och 4 i varje matlag.

Jag kan inte göra en helt rättvis bedömning eller utvärdering eftersom jag är en av medlemmarna i gruppen men jag tycker ändå vi hade det nice trots regnet och alla miljarder mygg. Jag var sjuk när vi åkte och blev ännu sämre under tiden så jag kände mig inte som det spralliga trollet utan mer det lite lugna HESA trollet. Det fick funka det med.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av det här inlägget men jag antar att jag vill tro att vi kommer tillbaka efter sommaren galet taggade och att vi längtat efter varandra. Låta avstånden göra avtryck så vi kan förstå vad vi gett till varandra under det här året och inte bara tycka att alla tjatar om oviktiga saker, vill illa när de frågar saker eller hatar varandra för att de har en dålig dag.

Det är inte alla andras fel om jag är bitter eller på jävligt kasst humör. Jag hoppas alla andra kan vara beredda att hålla med om det och att vi håller ihop på fredag och sjunger vår sång till tvåorna som de grymma "vindarna" vi är!  

Det är inte likheterna som gör oss svaga, det är olikheterna som länkar oss samman och gör oss starka.

Glad sommar och dra åt helvete älskade klasskamrater!

Puss/ ert troll

Att springa Göteborgsvarvet för mig är nog jämförbart med de som tar PWO på gymmet och känner sig starkare och piggare än någonsin.

Det är ganska roligt hur jag fungerar egentligen, i lördags morse var jag så himla opeppad på att springa 2,1 mil. Det kändes BARA skittråkigt. Vädret var lite gråmulet och det lockade mer att gå med Viktor och Emelie och fika på "Le pan" och titta på alla puckon som springer.

Det var dock inget alternativ, dels är jag för envis när jag bestämt mig för något plus att jag redan betalat för att vara med. Det kändes lite bättre när vi kom till starten och stämning kom krypande i kroppen men jag var fortfarande väldigt opepp plus att onsdagens crossfit- och intervall pass fortfarande kändes ordentligt i baksida lår.

(Dagens tips:Träna inte två hårda benpass tre dagar innan du ska springa halvmaran.) Det är bara idioter som gör så.

Nu tycker ni kanske att jag är lite väl bitter och anti men nu kommer det fina i det här inlägget. När jag stod där i startgrupp 7 och väntade på startsignalen så hände något. Smygande kom en känsla av spring i benen. Spring och styrka som ville ut och prestera. Solen tittade fram, kl slog 14.10. Startgrupp 7 var igång!

Helt plötsligt hade jag hur mycket energi som helst. Jag sprang i ett skönt tempo men jag kände hela tiden att om folkmassan kunde hålla till höger skulle jag kunna springa ännu bättre. Det var en frustrerande känsla då men nu iefterhand känns det bra, då vet jag att jag kan bättre.

4 km kvar hade jag fortfarande mycket kvar att ge, gissa om det var en skön känsla att springa om folk hela varvet ända in i mål?

Jag kom in på plats 842 av 20,000 tjejer. =) Totalt sett vet jag inte vart jag hamnade men jag slog mitt mål med 6 minuter och det kändes härligt.

Efter varvet fixade Emelie ett varmt skumbad till mig och en tallrik musli. Det var nice. Till middag åt vi flottig pizza. Jag åt 1,5 st. Först min egen och sedan fick jag Viktors halva. 

Mätta och belåtna sjönk vi ner i soffan med toblerone och lite slötittande på tv. Kvällen innan såg vi hockey Sverige-Ryssland. Det var en rolig match, ända tills Ryssland bestämde sig för att vara med och spela. Då var det inte riktigt lika roligt längre men om vi glömmer det så hade vi en kanon helg i Göteborg. Mys att träffa Emelie och Hannes litegrann, det är jag inte så bortskämd med precis. 

Nej, nu måste jag rikta tillbaka uppmärksamheten till fysiologin. 

Ps/ Vill ni få extra energi helt gratis och utan tillskott? Anmäl er till varvet, på med löpdojorna och du kommer aldrig ångra dig efteråt!

Puss   

Ikväll, nu om 15 minuter ska jag ha min första betalande massagekund. Det känns kul. Nästan lite pirrigt, nu måste jag verkligen vara bra eftersom jag faktiskt ska ta betalt. Jag anstränger mig nästan alltid när jag masserar men det känns ändå annorlunda nu.

Jättekul!

Tjing