Påväg
Nu sitter vi i bilen från Gnesta, mot evertsberg och öppet spår . Jag bloggar från jullans telefon, det ni! Sportlov alltså, tiden har gått väldigt snabbt nu det senaste och efter utsparken i torsdags har det känts lite som att vara bakis, tror jag.. Jag har varit bakis en gång bara och det var när jag fyllde 18. Annars har jag alltid vaknat pigg oavsett vad jag druckit kvällen innan. Min lever la sig kanske i mjölk då? Jag är peppad inför imorn, jag ser fram emot praktiken men jag kommer sakna klassen och min underbara mentor Karin. Det känns att jag är påväg utan att direkt veta vart men det känns bra. Jag har fått så mycket boost från klassen o lärarna att jag känner mig beredd. Trots visa och varma ord vet jag att jag måste tro på mig själv och min egen kunskap, annars når jag inte så långt jag vill. Igår kväll såg jag o Julia en dokumentär med Anja Pärson. 'I hjärtat på Anja' jag älskar henne, hon är så himla bra verkligen. Jag har följt henne sedan hon började åka och hon har alltid stått stadigt med båda fötterna på jorden, i med- och motgångar. När hon hade en trög period, inget i åkningen funkade så fick hon lära sig att det inte spelade någon roll hur bra hon åt eller mycket hon tränade för så länge hon inte älskade sig själv skulle hon inte nå de resultaten hon ville. Jag vill verkligen få in den biten i mina samtal med människor oavsett om det är kostsamtal eller PT. Vi ska ladda på oss med kärlek för oss själva och sen ska vi maxa imorgon :) kick ASS! Puss o kram
Passiv rökning är fortfarande ingen valmöjlighet
Jag vet att det var värre förr. (skönt va? Att det finns något som var värre förr)
Jag minns att jag stod och tvättade håret klockan fyra på morgonen när jag kom hem från "GG" (utestället vi hängde på när vi fyllt glada 18 år) för att hela jag stank från den där jäkla röken.
Minns även gången jag blev bränd av en cigg strax under ögonbrynet när jag dansade på Grebbestads uteställe "Terassen" och att Larse satt och baddade mitt öga med is tills jag somnade. Gulle...
Så som sagt, jag minns hur det var och det är bättre nu men den senaste tiden har jag tänkt på att varje gång jag står på perrongen till t-banan, pendeln eller bussen så står det folk och röker.
"gå bort en bit då gnällkärring"
Ja, absolut men de placerar sig fiffigt nog inte på samma ställe så hur långt bort jag än går på den där satans perrongen så nog fan ska någon röka!
Jag vill inte förbjuda alla att röka på perronger eller liknande, det är fortfarande ett fritt land, vill folk röka så låt dem men det vore så skönt om deras rök inte behövde påverka mig eller min kropp om jag inte vill det.
Minns även gången jag blev bränd av en cigg strax under ögonbrynet när jag dansade på Grebbestads uteställe "Terassen" och att Larse satt och baddade mitt öga med is tills jag somnade. Gulle...
Så som sagt, jag minns hur det var och det är bättre nu men den senaste tiden har jag tänkt på att varje gång jag står på perrongen till t-banan, pendeln eller bussen så står det folk och röker.
"gå bort en bit då gnällkärring"
Ja, absolut men de placerar sig fiffigt nog inte på samma ställe så hur långt bort jag än går på den där satans perrongen så nog fan ska någon röka!
Jag vill inte förbjuda alla att röka på perronger eller liknande, det är fortfarande ett fritt land, vill folk röka så låt dem men det vore så skönt om deras rök inte behövde påverka mig eller min kropp om jag inte vill det.
Det blir så dubbelt, jag tränar för att må bra och ha en hälsosam kropp, en halvtimme senare står jag vid tåget och drar in den där skiten rakt ner i mina fina lungor. Känns sådär..
I Thailand brukade jag springa på mornarna och köra lite styrka på eftermiddagen. Hah... styrka och styrka förresten.. jag körde antingen tabata för magen eller armhävningar, rygglyft och ett par övningar för rumpan. Det var ungefär det jag orakade under min latsemester. :p
Hursomhelst så låg jag ute på balkongen, körde tabata, stonkade och svettades som en gris. (hett som fan) =)
Så känner jag hur det smyger sig på en lukt jag inte uppskattar när jag tränar, ciggarettrök...
Till en början körde jag bara på, försökte att inte tänka på grannens bidrag till mänskligheten men efter et par minuter fick jag nog.
Hur hälsosamt känns det att träna i ett nikotinmoln? Inte jätte..
Så jag gick in och körde klart mitt pass istället.
Min intention med det här inlägget var till en början att få gnälla lite över alla rökare men nu när jag tänker efter är jag snarare glad för att jag kommit på hur ofta jag slipper dras med skiten. När jag springer, när jag är ute på havet, när jag klättar eller sitter hemma...
När jag går på restaurang eller fikar med mina vänner är luften fri att fyllas med skratt och härliga samtal.
Vad härligt!!!!
Glad!
Nu ska jag åka ett rökfritt långpass på skidor!
Puss
//Annie
Linnea
Kändes skönt att ha skickat in första uppsalauppgiften och lite lagom öm efter första triggerpunkts passet.
Tog ett tag för mig att komma till ro och somna.
Började tänka på Linnéa, det är mycket jag vill prata med henne om.
Vaknade imorse och vi tre sömniga tomtar (Pao,Jullan och jag) drog på oss träningskläderna och lufsade ner till gymmet, redo att väcka våra trötta kroppar med att spinna järnet!
Snötäckta träd, inga bilar, knappt några lampor.
Stillhet.
Som Afrika, fast tvärtom.
När jag inte varit här på några dagar känns det tydligt.
Väddö är en speciell plats.
Jag kan vara less på att vara här, samtidigt som jag är ledsen för att det är slut om några månader. Förra veckan gick jag och kramade Karin (min mentor) mest hela tiden. Insåg att detta är på lånad tid.
Så imorse, log för mig själv för det är så härligt här.
Ändå, saknar Linnéa så det gör ont nu.
Jag har räknat ner sedan jag tårdränkt kramade henne hejdå på Väddö i oktober.
Nu vet jag att hon stannar längre än jag först trodde. Jag förstår henne. Jag vill bara att hon ska vara lycklig men det spelar ingen roll för jag saknar henne lika mycket ändå.
Jag behöver höra hennes skämt som alltid får mig att skratta tills det värker.
Jag vill säga allt dumt jag tänker, vill att hon ska ta fram det bästa i mig.
Vill höra henne prata energiskt om Afrika, om barnen och om livet.
Det är galet att det finns någon som vet allt om mig, alltid vet vad jag tänker på och vet hur jag känner för mig själv och alla andra.
Hon skrattar när jag gnäller om mina brister. Hon suckar när jag är oresonlig.
Hon låtsas inte höra när jag säger att jag inte klarar ett jota.
Hon minns alla dumma saker jag berättar och hon minns och tar till sig av mina råd jag ger henne.
Hon rör i mitt rufsiga hår när jag är ledsen och gråter i hennes knä.
När hon känner att jag är less på att vara ledsen säger hon något dumt för att jag ska börja skratta.
Jag saknar henne gränslöst nu.
När jag har allt förutom henne saknar jag henne men när jag inte har något förutom henne går det ganska bra. Hon fyller upp mig som bara hon kan.
aa juste dee, kom hem nu.
Koh Kho Khao
Alla har vi vara egenskaper, vissa ar vi mindre stolta over an andra.
Jag har en formaga att bestamma mig for att saker ar pa ett visst satt och sedan har jag svart att andra uppfattning. Thailand ar en sadan sak.
Nar vi var i Bangkok for nagra ar sedan var det nastan motvilligt och jag ville inte att nagon skulle se mig dar, ville inte vara en av alla svennar som aker och valdtar koshan road eller vad gatan nu hette..
Thailand ar ett forsvenskat fd paradis i mina ogon, mc donalds i varje horn, tusen hotell pa rad och BARA vasterlanningar.
Sa det tog emot att boka resan hit nu over nyar. Bort fran allt jag inte orkade med just nu. Kroppen behovde lite vila och mycket bad, skallen lite semester och sjalen behovde sol och milkshakes.
Egypten gick bort, canarieoarna likasa, Teneriffa kandes som ett skamt sa det fick bli Thailand 2 v.
Hamnade pa Koh Kho Khao.
En liten o 1.45 h bussresa fran Phuket och sedan en kort battur over till on. Har hittar man lugnet. Minst sagt.
Resorten ar kanonfin, med massa blommor, grasmatta och pool precis vid stranden 1 min fran rummet.
Man kan ga langs stranden i timmar och du kanske moter 20 pers. Inte en endaste forsaljare eller butik som ska tracka pa dig saronger, smycken eller annan skit.
Thailand har tydligen guldkorn.
Igar var det nyar.
Det visste ni kanske? :)
Hotellet ordnade nyarsfest med buffe o underhallning, underhallningen var sa fruktansvart dalig att den blev rolig.
Vid tolvslaget var det dags for alla att ga ner pa stranden for att se pa fyrverkerier. Se ja. inte KANNA PA.
Sakerhet vid fyrverkerier verkar inte vara deras grej sa raketerna for upp men smallde av alldeles for tidigt och det resulterade i att det regnade raketer over oss som stod pa stranden, gnistor som folk fick pa sig o orsakade brannskador.
Det ar intressant att se vad som hander med manniskor nar saker hander, alla skrek och flydde fran stranden, saklart. Jag sprang ocksa men som vanligt kan jag inte riktigt ta allvaret sa jag skrattade samtidigt som jag sprang o forsokte undvika att bli traffad. Jag klarade mig men Henke har en tjusig brannskada pa brostet, vilket inte alls ar kul egentligen men som den hemska och skadeglada vannen jag ar kunde jag inte halla mig for skratt, inte at att han brande sig utan mer at hela situationen.
Kanns sa typiskt Asien eller Afrika. "oj, detta hade inte sa bra koll pa"
Henke mar bra idag, har ett stort plaster for att skydda fran solen. Det ar en familj med pa samma resa som paminner om den hemska familjen i sallskapsresan 2. Vi har gett dem samma efternamn och de har blivit detb basta nojet har. Att skoja om dom och ha stenkoll pa vart de ar och se vad de hittar pa. Charter kan vara ratt skoj, det blir ju vad man gor det till.
Idag har jag gatt flera timmar langs stranden. Plockat snackor,stenar, lyssnat pa musik och bara plaskat i vagorna.
Tankt pa ingenting och lite av varje..
2013
Kanns avlagset. Allt kanns avlagset.
Det ar kul att Henke ar med, nice med sallskap men jag ar mycket ensam. Nej, sjalv. Inte ensam. Jag kanner att jag har ett stort behov att vara ensam, jag vill gora precis det som faller mig in och vill inte styras eller styra nagon. jag trivs med mitt egeg sallskap och behover tid att fundera pa hur jag vill ha saker i mitt liv. Skolans sista termin borjar snart och jag har saker jag vill gora efter och medan. det finns mycket att fundera over och jag vill gora det ensam.
Jag forsoker gora det basta av mitt liv och det kraver en del tid att fundera kring det.
Tid som jag vill ta mig pa den har resan.
Ladda.
Det ar vad jag gor.
Karlek
Jag har en formaga att bestamma mig for att saker ar pa ett visst satt och sedan har jag svart att andra uppfattning. Thailand ar en sadan sak.
Nar vi var i Bangkok for nagra ar sedan var det nastan motvilligt och jag ville inte att nagon skulle se mig dar, ville inte vara en av alla svennar som aker och valdtar koshan road eller vad gatan nu hette..
Thailand ar ett forsvenskat fd paradis i mina ogon, mc donalds i varje horn, tusen hotell pa rad och BARA vasterlanningar.
Sa det tog emot att boka resan hit nu over nyar. Bort fran allt jag inte orkade med just nu. Kroppen behovde lite vila och mycket bad, skallen lite semester och sjalen behovde sol och milkshakes.
Egypten gick bort, canarieoarna likasa, Teneriffa kandes som ett skamt sa det fick bli Thailand 2 v.
Hamnade pa Koh Kho Khao.
En liten o 1.45 h bussresa fran Phuket och sedan en kort battur over till on. Har hittar man lugnet. Minst sagt.
Resorten ar kanonfin, med massa blommor, grasmatta och pool precis vid stranden 1 min fran rummet.
Man kan ga langs stranden i timmar och du kanske moter 20 pers. Inte en endaste forsaljare eller butik som ska tracka pa dig saronger, smycken eller annan skit.
Thailand har tydligen guldkorn.
Igar var det nyar.
Det visste ni kanske? :)
Hotellet ordnade nyarsfest med buffe o underhallning, underhallningen var sa fruktansvart dalig att den blev rolig.
Vid tolvslaget var det dags for alla att ga ner pa stranden for att se pa fyrverkerier. Se ja. inte KANNA PA.
Sakerhet vid fyrverkerier verkar inte vara deras grej sa raketerna for upp men smallde av alldeles for tidigt och det resulterade i att det regnade raketer over oss som stod pa stranden, gnistor som folk fick pa sig o orsakade brannskador.
Det ar intressant att se vad som hander med manniskor nar saker hander, alla skrek och flydde fran stranden, saklart. Jag sprang ocksa men som vanligt kan jag inte riktigt ta allvaret sa jag skrattade samtidigt som jag sprang o forsokte undvika att bli traffad. Jag klarade mig men Henke har en tjusig brannskada pa brostet, vilket inte alls ar kul egentligen men som den hemska och skadeglada vannen jag ar kunde jag inte halla mig for skratt, inte at att han brande sig utan mer at hela situationen.
Kanns sa typiskt Asien eller Afrika. "oj, detta hade inte sa bra koll pa"
Henke mar bra idag, har ett stort plaster for att skydda fran solen. Det ar en familj med pa samma resa som paminner om den hemska familjen i sallskapsresan 2. Vi har gett dem samma efternamn och de har blivit detb basta nojet har. Att skoja om dom och ha stenkoll pa vart de ar och se vad de hittar pa. Charter kan vara ratt skoj, det blir ju vad man gor det till.
Idag har jag gatt flera timmar langs stranden. Plockat snackor,stenar, lyssnat pa musik och bara plaskat i vagorna.
Tankt pa ingenting och lite av varje..
2013
Kanns avlagset. Allt kanns avlagset.
Det ar kul att Henke ar med, nice med sallskap men jag ar mycket ensam. Nej, sjalv. Inte ensam. Jag kanner att jag har ett stort behov att vara ensam, jag vill gora precis det som faller mig in och vill inte styras eller styra nagon. jag trivs med mitt egeg sallskap och behover tid att fundera pa hur jag vill ha saker i mitt liv. Skolans sista termin borjar snart och jag har saker jag vill gora efter och medan. det finns mycket att fundera over och jag vill gora det ensam.
Jag forsoker gora det basta av mitt liv och det kraver en del tid att fundera kring det.
Tid som jag vill ta mig pa den har resan.
Ladda.
Det ar vad jag gor.
Karlek
Roomless
"Ja ska bara gå upp och byta om!"
Nej fan, hahaha jag har ju inte kvar mitt rum. Idag lämnade jag mitt rum på skolan, det kändes väldigt lite just då. Kanske för att jag både flyttade ut grejerna och städade under galen stress?
Förmodligen därför.
Nu efter middagen visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen.. Gick till klassrummet, där är ju ingen nu eftersom de är på sina rum. Jag kommer ju sova kvar på skolan när det blir för jobbigt att pendla eller som idag, när vi är totalt insnöade på skolan!!!
Skönt att slippa vara en del av SL-kaoset en dag som denna.
Nu ska jag gå och byta om för att gymma. Tror att träningskläderna ligger hos Pao och Jullan. Skorna ligger nog hos Jessica...
Tur att vardagsmotion inte är farligt! ;)
Puss
Nej fan, hahaha jag har ju inte kvar mitt rum. Idag lämnade jag mitt rum på skolan, det kändes väldigt lite just då. Kanske för att jag både flyttade ut grejerna och städade under galen stress?
Förmodligen därför.
Nu efter middagen visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen.. Gick till klassrummet, där är ju ingen nu eftersom de är på sina rum. Jag kommer ju sova kvar på skolan när det blir för jobbigt att pendla eller som idag, när vi är totalt insnöade på skolan!!!
Skönt att slippa vara en del av SL-kaoset en dag som denna.
Nu ska jag gå och byta om för att gymma. Tror att träningskläderna ligger hos Pao och Jullan. Skorna ligger nog hos Jessica...
Tur att vardagsmotion inte är farligt! ;)
Puss
06,56
Faaan... stängde av larmet av somnade tydligen om och vaknade 06.56
"Nu hinner jag inte springa" var min första tanke.
"Det gör ingenting" var min andra.
Jag har sovit på tok för lite det senaste och hjärnan känns överbelastat med all möjlig junk som tar massa energi så för en gångs skull kändes det lika skönt att ligga kvar i sängen som att springa. Det är inte ofta jag inte vill springa. Mina vilodagar från löpningen känns ibland som en bestraffning och jag måste verkligen påminna mig om att det är för min kropps bästa jag har de där vilodagarna.
Hur mycket som än rör runt där uppe, hur glad, ledsen eller stressad jag än är så hjälper det alltid att springa. Springa ifrån allt skulle många som inte alls fattar säga.
Springa för något känner jag. Jag springer för att känna mig fri och stark. När jag springer känns det som att ingen kan komma åt mig. Inte för att jag springer så himla snabbt utan för att... jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan men jag känner mig...
"untouchable"
Det var det enda ordet som kom upp.
Det är mycket som går bra nu.
Jag har fått praktikplats på Eriksdalsbadet, precis vad jag helst ville!
Det går bra på jobben och i skolan.
Pappa och brorsan var uppe i början av veckan och vi målade, rivde och byggde i min lägenhet. Det blev jättefint, verkligen jättefint!
När jag stod och målade kom en känsla av "bitterhet". Varför lägger vi massa energi på det här? Det är ju bara en lägenhet. Det finns ingen garanti för att jag ska få må bra eller känna mig trygg för att min lägenhet blir fin. Det är bara ett objekt. Tryggheten och lyckan sitter i mig. Den måste känna sig hemma och bo i mig.
Sen tänkte jag på Linnéa och hur kul vi ska ha i den här lägenheten och att den faktiskt är min.
Ingen kommer att låta mig ge allt för att sedan bli utkastad som en sommarkatt igen. Allt jag gör nu gör jag för min skull.
Det är en skön känsla.
Jag fick ett mail där det stod "Vad ska du göra på nyår?"
hahaha NYÅR!?
Vem fan vet vad de ska göra på nyår? jag vet inte ens vad jag ska göra efter skolan idag...
Folk borde tagga ner lite känner jag...
Trevlig snöig torsdag!
Vi har massa massa snö här på skolan! =)
//Annie
"Nu hinner jag inte springa" var min första tanke.
"Det gör ingenting" var min andra.
Jag har sovit på tok för lite det senaste och hjärnan känns överbelastat med all möjlig junk som tar massa energi så för en gångs skull kändes det lika skönt att ligga kvar i sängen som att springa. Det är inte ofta jag inte vill springa. Mina vilodagar från löpningen känns ibland som en bestraffning och jag måste verkligen påminna mig om att det är för min kropps bästa jag har de där vilodagarna.
Hur mycket som än rör runt där uppe, hur glad, ledsen eller stressad jag än är så hjälper det alltid att springa. Springa ifrån allt skulle många som inte alls fattar säga.
Springa för något känner jag. Jag springer för att känna mig fri och stark. När jag springer känns det som att ingen kan komma åt mig. Inte för att jag springer så himla snabbt utan för att... jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan men jag känner mig...
"untouchable"
Det var det enda ordet som kom upp.
Det är mycket som går bra nu.
Jag har fått praktikplats på Eriksdalsbadet, precis vad jag helst ville!
Det går bra på jobben och i skolan.
Pappa och brorsan var uppe i början av veckan och vi målade, rivde och byggde i min lägenhet. Det blev jättefint, verkligen jättefint!
När jag stod och målade kom en känsla av "bitterhet". Varför lägger vi massa energi på det här? Det är ju bara en lägenhet. Det finns ingen garanti för att jag ska få må bra eller känna mig trygg för att min lägenhet blir fin. Det är bara ett objekt. Tryggheten och lyckan sitter i mig. Den måste känna sig hemma och bo i mig.
Sen tänkte jag på Linnéa och hur kul vi ska ha i den här lägenheten och att den faktiskt är min.
Ingen kommer att låta mig ge allt för att sedan bli utkastad som en sommarkatt igen. Allt jag gör nu gör jag för min skull.
Det är en skön känsla.
Jag fick ett mail där det stod "Vad ska du göra på nyår?"
hahaha NYÅR!?
Vem fan vet vad de ska göra på nyår? jag vet inte ens vad jag ska göra efter skolan idag...
Folk borde tagga ner lite känner jag...
Trevlig snöig torsdag!
Vi har massa massa snö här på skolan! =)
//Annie
Energimassage
Klockan tio imorse när vi fikade kände jag mig halvt väck och helt knockad!
"Skulle inte detta vara ENERGIMASSAGE?" Jag vill bara lägga mig ner och absolut inte resa mig igen.
Lunchrast nu men vi ska snart börja massera igen. Det är så nice att ha massagekurs. Bara strosa runt i myskläder och känna sig mosig. Mitt hår är lika ruffsigt som vanligt så för mig är det ingen skillnad men idag sticker jag inte ut lika mycket eftersom alla ser lika ruffsiga ut, okej inte riktigt kanske.
Mitt rufs är svårslaget men ialla fall! =)
Eftersom hela klassen är här ska vi äta på Älmstas innekrog imorn ;) Tyvärr hade den grekiska stängt, de har en gigantisk giraff utanför som "prydnad" eller något och den vill jag och Jennifer klättra upp på men vi ska nog göra det ändå!
Som någon sa till mig igår:
"Bus hittar man inte på, ibland råkar det bara bli så."
Fantastiskt!
Tillbaka till massagestolen!
//Annie
"Skulle inte detta vara ENERGIMASSAGE?" Jag vill bara lägga mig ner och absolut inte resa mig igen.
Lunchrast nu men vi ska snart börja massera igen. Det är så nice att ha massagekurs. Bara strosa runt i myskläder och känna sig mosig. Mitt hår är lika ruffsigt som vanligt så för mig är det ingen skillnad men idag sticker jag inte ut lika mycket eftersom alla ser lika ruffsiga ut, okej inte riktigt kanske.
Mitt rufs är svårslaget men ialla fall! =)
Eftersom hela klassen är här ska vi äta på Älmstas innekrog imorn ;) Tyvärr hade den grekiska stängt, de har en gigantisk giraff utanför som "prydnad" eller något och den vill jag och Jennifer klättra upp på men vi ska nog göra det ändå!
Som någon sa till mig igår:
"Bus hittar man inte på, ibland råkar det bara bli så."
Fantastiskt!
Tillbaka till massagestolen!
//Annie
Det andra ser i mig
Efter två dagars föreläsningar om missbruk, beroende, funktionella och dysfunktionella familjer hade vi idag stresshantering och mental träning.
Första övningen var att skriva om sig själv, hur man såg på sig själv fysiskt, psykiskt, socialt och andligt. Efter det skulle jag skriva på samma sätt om två i klassen. Hur jag såg på dem mm.
När det var klart fick vi sitta och berätta för varandra hur vi uppfattade varandra.
Det var en jättebra övning, dels på att sätta ord på hur jag uppfattar andra och hur jag uppfattas av andra.
Jag minns inte allt som sas men det som båda hade skrivit om mig på FYSISKT var lite komiskt, det rödlätta håret som är "här, där o överallt", ostrukturerad, spontan, ALLTID glad "myror i brallan" och vältränad var mycket Annie för dem. Jag började skratta eftersom mitt hår är väldigt mycket mig även för mig och det är verkligen ÖVERALLT.
Jag tänker att jag borde vara vältränad eftersom jag tränar mycket men jag kan ändå inte tro att det är något andra ser. Känns konstigt att höra. Sportig är jag bekväm med, det är mer en livsstil jag alltid haft men "vältränad"??
Det är mer ett utseende som jag inte riktigt identifierar mig med. Fast jag blev glad. =)
På psykiskt tyckte de att jag har mina känslor på utsidan. Att jag vågar visa hur jag känner och det stämmer bra. Att jag till 80-90% är glittrande glad men om jag inte är det så syns det direkt. Inget pokerface där inte.. Sen sa Jeanette en sak som fastnade.
"Du har ju ingen struktur, du bara gör det du känner och du kan komma på saker på ett ögonblick och sen kör du. MEN du är alltid påväg, du stannar aldrig. Kan det vara en saknad av trygghet? Det vet du bäst själv..."
Det är inget jag tänkt över. Trygg i mig själv, otrygg med andra eller trygg med andra men rädd att vara ensam eller en blandning? Kanske ingetdera..
Det är så himla bra att göra såna här övningar för jag lär mig massor om mig själv och om andra. I tre terminer har vi gått i samma klass, väldigt tätt inpå varandra och ändå lär vi om varandra hela tiden och även om det ibland känns som vi kväver varandra är det så himla härligt att dela så mycket känslor och historier med varandra.
Tacksam.
Kärlek
//Annie
Första övningen var att skriva om sig själv, hur man såg på sig själv fysiskt, psykiskt, socialt och andligt. Efter det skulle jag skriva på samma sätt om två i klassen. Hur jag såg på dem mm.
När det var klart fick vi sitta och berätta för varandra hur vi uppfattade varandra.
Det var en jättebra övning, dels på att sätta ord på hur jag uppfattar andra och hur jag uppfattas av andra.
Jag minns inte allt som sas men det som båda hade skrivit om mig på FYSISKT var lite komiskt, det rödlätta håret som är "här, där o överallt", ostrukturerad, spontan, ALLTID glad "myror i brallan" och vältränad var mycket Annie för dem. Jag började skratta eftersom mitt hår är väldigt mycket mig även för mig och det är verkligen ÖVERALLT.
Jag tänker att jag borde vara vältränad eftersom jag tränar mycket men jag kan ändå inte tro att det är något andra ser. Känns konstigt att höra. Sportig är jag bekväm med, det är mer en livsstil jag alltid haft men "vältränad"??
Det är mer ett utseende som jag inte riktigt identifierar mig med. Fast jag blev glad. =)
På psykiskt tyckte de att jag har mina känslor på utsidan. Att jag vågar visa hur jag känner och det stämmer bra. Att jag till 80-90% är glittrande glad men om jag inte är det så syns det direkt. Inget pokerface där inte.. Sen sa Jeanette en sak som fastnade.
"Du har ju ingen struktur, du bara gör det du känner och du kan komma på saker på ett ögonblick och sen kör du. MEN du är alltid påväg, du stannar aldrig. Kan det vara en saknad av trygghet? Det vet du bäst själv..."
Det är inget jag tänkt över. Trygg i mig själv, otrygg med andra eller trygg med andra men rädd att vara ensam eller en blandning? Kanske ingetdera..
Det är så himla bra att göra såna här övningar för jag lär mig massor om mig själv och om andra. I tre terminer har vi gått i samma klass, väldigt tätt inpå varandra och ändå lär vi om varandra hela tiden och även om det ibland känns som vi kväver varandra är det så himla härligt att dela så mycket känslor och historier med varandra.
Tacksam.
Kärlek
//Annie
Fläckar lär oss livet
Igår satt jag på bussen från skolan till Solna för att klättra.
Från ingenstans kom en dialog från serien "Ally McBeal" upp i skallen.
Ally frågar Renee hur hon alltid kan vara så glad.
"Det är jag inte. Jag spelar glad.
Jag spelar glad och då tror människor att jag är glad, sen ser man sig själv genom deras ögon och blir just det.
Glad."
Jag kommer ihåg den dialogen fast det var MÅNGA år sedan jag såg det avsnittet. Jag minns exakt hur hon såg ut när hon sa det.
Jag vet inte om jag tycker det är tragiskt eller briljant.
Fast jag kan väl absolut säga att metoden är väl beprövad.
CHECK.
Sen hände något, jag vet inte vad. Jag var kanske trött eller något men en tår letade sig nerför kinden där jag satt med min kaffe och tänkte på allt och inget speciellt.
Är jag ledsen nu igen tänkte jag? Jag känner ju ingenting.
Må dåligt förknippar jag med att ha ont i magen, en klump som sitter fast och ständigt gör sig påmind. Gör att jag varken kan äta eller knappast andas. Maten ger mättnadkänsla och den känslan ovanpå den där klumpen gör att jag inte får ner en bit. Max lite fil.
Varje andetag känns. Känns väldigt mycket och inte på ett bra sätt. Så kände jag inte igår.
Är jag glad då? Glada tårar? Nej inte direkt.
Där slutade jag analysera. Jag känner något men inte direkt något dåligt så då är det väl inte hela världen att det kommer en och annan tår? En timme senare skrattade jag massor på klättringen med Pearli och senare kollade jag roliga klipp på nätet med Marcos och Ricki och då skrattade jag så jag kiknade och fick huvudvärk.
Skrattet analyserar jag aldrig. Det ska bara vara där, som en självklarhet i mitt roliga liv. Den roliga, glada Annie ska fan alltid skratta. Enligt mig. När jag känner något annat måste det betyda att något är riktigt fel. Att allt rasar.
Eller?
Nej, jag måste börja avdramatisera min "dippar", acceptera att de är en del av livet.
Vad säger de på reklamen för tvättmedel?
"Fläckar lär oss livet"
Sant.
Precis som
"Misstag lär oss livet" och "Tårar följs av skratt"
Relax.
Kärlek.
//Annie
Från ingenstans kom en dialog från serien "Ally McBeal" upp i skallen.
Ally frågar Renee hur hon alltid kan vara så glad.
"Det är jag inte. Jag spelar glad.
Jag spelar glad och då tror människor att jag är glad, sen ser man sig själv genom deras ögon och blir just det.
Glad."
Jag kommer ihåg den dialogen fast det var MÅNGA år sedan jag såg det avsnittet. Jag minns exakt hur hon såg ut när hon sa det.
Jag vet inte om jag tycker det är tragiskt eller briljant.
Fast jag kan väl absolut säga att metoden är väl beprövad.
CHECK.
Sen hände något, jag vet inte vad. Jag var kanske trött eller något men en tår letade sig nerför kinden där jag satt med min kaffe och tänkte på allt och inget speciellt.
Är jag ledsen nu igen tänkte jag? Jag känner ju ingenting.
Må dåligt förknippar jag med att ha ont i magen, en klump som sitter fast och ständigt gör sig påmind. Gör att jag varken kan äta eller knappast andas. Maten ger mättnadkänsla och den känslan ovanpå den där klumpen gör att jag inte får ner en bit. Max lite fil.
Varje andetag känns. Känns väldigt mycket och inte på ett bra sätt. Så kände jag inte igår.
Är jag glad då? Glada tårar? Nej inte direkt.
Där slutade jag analysera. Jag känner något men inte direkt något dåligt så då är det väl inte hela världen att det kommer en och annan tår? En timme senare skrattade jag massor på klättringen med Pearli och senare kollade jag roliga klipp på nätet med Marcos och Ricki och då skrattade jag så jag kiknade och fick huvudvärk.
Skrattet analyserar jag aldrig. Det ska bara vara där, som en självklarhet i mitt roliga liv. Den roliga, glada Annie ska fan alltid skratta. Enligt mig. När jag känner något annat måste det betyda att något är riktigt fel. Att allt rasar.
Eller?
Nej, jag måste börja avdramatisera min "dippar", acceptera att de är en del av livet.
Vad säger de på reklamen för tvättmedel?
"Fläckar lär oss livet"
Sant.
Precis som
"Misstag lär oss livet" och "Tårar följs av skratt"
Relax.
Kärlek.
//Annie
Ungdomsfylla
Varför dricker ungdomar?
Det var en av de första frågorna vi fick igår utav vår föreläsare i onsdags. Håkan Fransson, drogförebyggare från Öckerö kom på besök och höll en föreläning om alkohol, droger, ungdomar och deras föräldrar. Han höll på hela dagen och när klockan var fyra var jag lika pigg som halv nio när han började.
Sjukt bra föreläsare.
När vi pratade om varför ungdomar dricker, kom det upp alla möjliga förslag på varför. Det vanliga med "grupptryck", "att det är förbjudet", testa gränser etc etc etc
Då ger han den mest logiska förklaringen man kan tänka sig men som aldrig slagit mig. "För att vuxna tillåter det."
Han gav ett bra exempel.
Det var en av de första frågorna vi fick igår utav vår föreläsare i onsdags. Håkan Fransson, drogförebyggare från Öckerö kom på besök och höll en föreläning om alkohol, droger, ungdomar och deras föräldrar. Han höll på hela dagen och när klockan var fyra var jag lika pigg som halv nio när han började.
Sjukt bra föreläsare.
När vi pratade om varför ungdomar dricker, kom det upp alla möjliga förslag på varför. Det vanliga med "grupptryck", "att det är förbjudet", testa gränser etc etc etc
Då ger han den mest logiska förklaringen man kan tänka sig men som aldrig slagit mig. "För att vuxna tillåter det."
Han gav ett bra exempel.
Om jag ser en 15-åring köra bil så kommer jag garanterat att stoppa honom/henne.
Föräldrar låser inte in sina bilnycklar varje dag för att hindra sin 16 åring från att ta bilen.
Mina föräldrar har aldrig stått framför mig och predikat om att jag minsann inte får ta deras bilar när de inte är hemma. Jag tänkte aldrig tanken heller.. "Fan, pappa är inte hemma, kanske ska jag ta hans bil till skolan istället för bussen....?" Nej det hände aldrig, just för att det är så självklart NEJ.
Hela befolkningen är överens om detta. Inte 18-INGEN bilkörning.
As simple as that.
Det är på samma vis vi borde jobba med ungdomar och alkohol. Noll tolerans.
Han visade att det faktiskt är möjligt.
Jag har aldrig tänkt tanken på att jobba med ungdomar och alkohol. Just för att det känns omöjligt men jag blev riktigt taggad!
Fantastiskt hur en person kan ge så mycket på bara några timmar.
Nej nu blir det en lunchpromenad innan solen går ner.
Väddö är vackert som tusan nu med lite frost, sol, hagar med kossor i och inga människor.
Nice
//Annie
Aa just dee
Igår kväll var jag på spinning. Det är något jag inte varit så förtjust i förr men nu har jag mer "fattat grejen" och tycker det är härligt att försvinna in i musiken, trampa ur mig allt så svetten bara rinner.
Mindre tankar än när jag springer, mindre natur och mer "bara kör".
Ett bra komplement.
Efter passet satt jag i omklädningsrummet och åt min banan. Tittade lite på de andra deltagarna och fastnade vid en mor och dotter.
Jag är en person som är beroende av nära och starka relationer. Tycker ytliga relationer med kindpussar tar mer energi än det ger. Jag vill känna och veta att jag är omtyckt av de jag spenderar min tid med.
Hata mig gärna men då vill jag inte ha dig i mitt liv.
Jag är fysisk med mina vänner och jag kramas mycket med min familj när jag väl träffar dem.
Jag älskar spontana kramar, de säger mer än påtvingade vardags konsversationer.
Hursomhelst gjorde synen av mamman och dottern mig påmind om min "mammalängtan". Jag vill också kunna möta upp min mamma på gymmet för att träna, basta och sedan äta något tillsammans. Jag vill kunna ringa min pappa och åka med honom och äta lunch en torsdag när det passar oss båda.
Jag ska inte gnälla. Det är ingen som har bett mig att bo så långt ifrån dem eller tvingat mig att köpa en lägenhet i Kallhäll. Det är mitt val och oftast känns det valet rätt men ibland tvivlar jag på det, precis som jag kan tvivla på andra saker i mitt liv.
När jag väl är på besök gör jag allt detta som jag saknar och då går jag stolt i ryggen och ler när jag äter lunch med min pappa för han är just min pappa och jag har lyxen att få äta lunch med honom en helt vanlig veckodag.
Det är vardagslyx, guldkant i vardagen.
Jag vill att alla som har sin familj nära ska tänka på det och ta till vara på det. Det är ingen självklarhet.
Kom tillbaka till mitt rum efter spinningen och då hade jag fått det finaste smsét jag fått på länge. Det var från Linnéa. Som är ännu längre bort. Hon skrev sånt som gjorde att jag bara ville dra till Arlanda och åka för att krama henne.
Tidigare under dagen, när jag BORDE ha pluggat började jag sortera bilderna från vår Amsterdamtripp och sätta i album så det var komiskt att hon skickade just igår. Tårarna trillade när jag skulle skriva tillbaka för då insåg jag hur ont det gör att hon är så fruktansvärt utom räckhåll för mig nu.
Samtidigt är det så underbart att ha en vän som betyder så mycket och som känner mig bättre än vad jag gör själv. Hon sätter alltid ord på mina känslor. Hon kan få mig att gråta bara av att se på mig men inom loppet av fem minuter när jag ligger i hennes knä och gråter säger hon något som får gråten att förvandlas till skratt. Snart skakar jag av skratt istället och alla moln är som bortblåsta.
"Aa juste deee" på benet är för alltid i hjärtat.
Mindre tankar än när jag springer, mindre natur och mer "bara kör".
Ett bra komplement.
Efter passet satt jag i omklädningsrummet och åt min banan. Tittade lite på de andra deltagarna och fastnade vid en mor och dotter.
Jag är en person som är beroende av nära och starka relationer. Tycker ytliga relationer med kindpussar tar mer energi än det ger. Jag vill känna och veta att jag är omtyckt av de jag spenderar min tid med.
Hata mig gärna men då vill jag inte ha dig i mitt liv.
Jag är fysisk med mina vänner och jag kramas mycket med min familj när jag väl träffar dem.
Jag älskar spontana kramar, de säger mer än påtvingade vardags konsversationer.
Hursomhelst gjorde synen av mamman och dottern mig påmind om min "mammalängtan". Jag vill också kunna möta upp min mamma på gymmet för att träna, basta och sedan äta något tillsammans. Jag vill kunna ringa min pappa och åka med honom och äta lunch en torsdag när det passar oss båda.
Jag ska inte gnälla. Det är ingen som har bett mig att bo så långt ifrån dem eller tvingat mig att köpa en lägenhet i Kallhäll. Det är mitt val och oftast känns det valet rätt men ibland tvivlar jag på det, precis som jag kan tvivla på andra saker i mitt liv.
När jag väl är på besök gör jag allt detta som jag saknar och då går jag stolt i ryggen och ler när jag äter lunch med min pappa för han är just min pappa och jag har lyxen att få äta lunch med honom en helt vanlig veckodag.
Det är vardagslyx, guldkant i vardagen.
Jag vill att alla som har sin familj nära ska tänka på det och ta till vara på det. Det är ingen självklarhet.
Kom tillbaka till mitt rum efter spinningen och då hade jag fått det finaste smsét jag fått på länge. Det var från Linnéa. Som är ännu längre bort. Hon skrev sånt som gjorde att jag bara ville dra till Arlanda och åka för att krama henne.
Tidigare under dagen, när jag BORDE ha pluggat började jag sortera bilderna från vår Amsterdamtripp och sätta i album så det var komiskt att hon skickade just igår. Tårarna trillade när jag skulle skriva tillbaka för då insåg jag hur ont det gör att hon är så fruktansvärt utom räckhåll för mig nu.
Samtidigt är det så underbart att ha en vän som betyder så mycket och som känner mig bättre än vad jag gör själv. Hon sätter alltid ord på mina känslor. Hon kan få mig att gråta bara av att se på mig men inom loppet av fem minuter när jag ligger i hennes knä och gråter säger hon något som får gråten att förvandlas till skratt. Snart skakar jag av skratt istället och alla moln är som bortblåsta.
"Aa juste deee" på benet är för alltid i hjärtat.
Vatten och Broar
Glömmer alltid hur kallt det blir i lägenheten i Sköndal såfort sommarens vindar ersätts av höstens.
Jag spenderade veckan före lovet i Glasgow och under lovet bodde jag först hos Ingrind, sen en sväng i Gnesta hos Julia och helgen spenderade jag i Sköndal hos Konrad.
Vaknade lördag morgon. Frusen och ihopkrupen, så liten jag bara kunde för att försöka behålla lite värme. Gick upp, tog på mig träningskläderna och tassade runt för att inte väcka Konke.
Sprang ner till sjön och fortsatte längs sjön mot skogen. Solen höll på att gå upp och det låg ett dis över sjön som var så otroligt vackert.
Min badbrygga låg öde men ändå välkomnande.
Med Matt Nathansons "car crash" i öronen kände jag mig fri när jag sprang på den där välbekanta grusstigen.
Fri och stark men ändå inte 100 procent.
Vet inte vad det var som saknades.
Med alla våra samtalsövningar, KASAM, du bestämmer mm i skolan försöker jag alltid fokusera på det som är bra i mitt liv. vad som fungerar o gör mig lycklig. Det är bra att göra det men nu funderade jag på vad som skulle kunna göra mig hel.
Vilken bit det är som inte är 100%.
Funderade på ensamhet och tvåsamhet.
Mitt mående ska inte avgöras på hurvida jag är själv eller med andra. Mitt sociala liv påverkar givetvis hur jag mår men jag måste ha en grund att stå på. En grund där ingen kan knuffa omkull mig eller komma åt mig och mitt innersta.
Det kommer stunder jag får för mig att jag vill vara med någon och det är då jag inser att jag behöver vara själv.
Jag ska inte behöva någon, utan isåfall VILJA ha någon.
Jag funderar på vem jag var förr. Jag flyttade till Stockholm för att rädda mig själv. Från allas åsikter eller från mig själv?
Var det rädsla eller mod som fick mig att flytta?
Förmodligen en blandning.
Vi behöver olika människor i våra liv som lär oss olika saker när vi är mottagliga för det. Jag vet bara hur jag flydde från kärlek eller hur jag sårade de som försökte komma nära.
Jag tittade på bilder från min och brorsans resa i Centralamerica. Jag ser ut att vara Glad och stark. Jag VAR glad och stark.
Idag såg jag bilder på Helenas blogg från en kort campingsemester i början av juni i år. En bild när jag borstar mina tänder.
Bilden jag la upp idag.
Försöker se vem jag var då.
Glad och med hjärtat öppnat.
Fritt fram att krossa.
Jag öppnade hjärtat för att jag var redo för det och då går det inte hejda. Även om jag önskar att jag hade kunnat.
Jag känner igen mig mer och mer för varje dag som går och jag gör bara saker för min egen skull och det är som det ska.
Jag är precis som jag vill vara och bara tanken på att någon kan göra att jag tvivlar på det gör mig förbannad.
Hur kunde jag gå med på det?
Tur att jag lär mig. Lär mig av livet, av mina vänner och mina egna känslor.
Igår tog jag bussen från Skanstull till solna och klättringen. Den bussen tar nästan 40 minuter, nästan så den går via Örebro...
Det som gör att jag ibland tycker det är värt tiden att ta den är alla broar vi åker över. Jag älskar broar.
Jag blev förälskad i Brooklyn bridge i NY och jag älskar både Galtöbron och Resöbron hemma hos pappa.
Så det är inte storleken som avgör. Jag vet inte varför jag älskar broar och vatten så mycket.
Det bara är så.
Tur att det finns mycket vatten i världen, speciellt i Stockholm.
Vatten och broar.
Broar is the shit.
/Annie
Geneta eller Gnesta
Hur tänker man när man döper en plats till Geneta när det finns något som heter Gnesta redan? Nu ska jag dock inte förhasta mig och dömma ut Geneta som syndabocken för detta eftersom jag inte vet vem som härmade vem men jag bara antar att Gnesta kom först.
Nu undrar ni kanske varför jag bryr mig?
Så här var det,
Igår kväll efter klättringen med PAT- training (Pearli,Annie & Tina) begav jag mig med pendeln mot Gnesta och Jullanbullan för en mysig pyamaskväll. I Östertälje var det byte till ersättningsbuss pga av banarbete men detta var ju jag såklart förberedd på, (tjejen med koll ni vet) så jag går mot bussarna samtidigt som jag pratade med Marcos och läser "Gnesta" på en buss.
Kliver på och frågar föraren om bussen går till centrum och det gör den om jag är snäll och det är jag ju så CHECK på den.
Efter en stund hör jag "Gnesta c" och tänker "satan vad snabbt det gick, en kvart före tidtabellen, nice."
Hoppar av och tycker inte det ser bekant ut men "heeey" jag har ju bara varit i Gnesta en gång och då hämtade Jullan och hennes familj mig vid tåget när vi skulle till Sälen för Vasaloppet.
Ringer Jullan och säger "Nu är jag i Gnesta c"
Jullan "Jaha va bra!"
Jag "Japp, står vid Netto"
Jullan "....Netto??? Det finns inget netto i Gnesta...."
Jag "Men jooooo det gör det ju visst!"
Jullan "Är du säker på att du är i Gnesta?"
Jag "Jaaaa det står ju fan Gnes.... va fan, det står GENETA C"
Jullan "Hahahaa du är i Södertälje juh!"
Härligt, fantastiskt, briljant!!! Jag är i fu**ing Södertälje 21.30 en jävla tisdags kväll. Hur gör djur? Hur gör Annie?
Jullan asgarvar. Jag garvar givetvis med för det är sånt vi gör men jag svär samtidigt över den som kom på namnet Geneta.
Tusan va drygt.
Som TUR var hade Jullan föräldrar varit i Sthlm och hade precis kört förbi Södertälje så de vände och väntade på mig i Södertälje hamn dit jag tog bussen från Geneta C.
Det var inte måttligt vad de garvade när de såg mig komma och då, väl inne i en varm bil påväg hem till Jullan var det ganska roligt att prata om det och väl framme 1 timme senare än planerat var det gott med te.
Frågan jag då ställer mig som så himla många gånger förut är givetvis:
Varför händer sånt här ALLTID mig? Jo antagligen för att jag är som jag är. Jag är den jag är, precis som jag ska.
Livet är fyllt av ögonblick. Mitt mål är att göra de minnesvärda.
Check på den.
ROGER
//Annie
Nu undrar ni kanske varför jag bryr mig?
Så här var det,
Igår kväll efter klättringen med PAT- training (Pearli,Annie & Tina) begav jag mig med pendeln mot Gnesta och Jullanbullan för en mysig pyamaskväll. I Östertälje var det byte till ersättningsbuss pga av banarbete men detta var ju jag såklart förberedd på, (tjejen med koll ni vet) så jag går mot bussarna samtidigt som jag pratade med Marcos och läser "Gnesta" på en buss.
Kliver på och frågar föraren om bussen går till centrum och det gör den om jag är snäll och det är jag ju så CHECK på den.
Efter en stund hör jag "Gnesta c" och tänker "satan vad snabbt det gick, en kvart före tidtabellen, nice."
Hoppar av och tycker inte det ser bekant ut men "heeey" jag har ju bara varit i Gnesta en gång och då hämtade Jullan och hennes familj mig vid tåget när vi skulle till Sälen för Vasaloppet.
Ringer Jullan och säger "Nu är jag i Gnesta c"
Jullan "Jaha va bra!"
Jag "Japp, står vid Netto"
Jullan "....Netto??? Det finns inget netto i Gnesta...."
Jag "Men jooooo det gör det ju visst!"
Jullan "Är du säker på att du är i Gnesta?"
Jag "Jaaaa det står ju fan Gnes.... va fan, det står GENETA C"
Jullan "Hahahaa du är i Södertälje juh!"
Härligt, fantastiskt, briljant!!! Jag är i fu**ing Södertälje 21.30 en jävla tisdags kväll. Hur gör djur? Hur gör Annie?
Jullan asgarvar. Jag garvar givetvis med för det är sånt vi gör men jag svär samtidigt över den som kom på namnet Geneta.
Tusan va drygt.
Som TUR var hade Jullan föräldrar varit i Sthlm och hade precis kört förbi Södertälje så de vände och väntade på mig i Södertälje hamn dit jag tog bussen från Geneta C.
Det var inte måttligt vad de garvade när de såg mig komma och då, väl inne i en varm bil påväg hem till Jullan var det ganska roligt att prata om det och väl framme 1 timme senare än planerat var det gott med te.
Frågan jag då ställer mig som så himla många gånger förut är givetvis:
Varför händer sånt här ALLTID mig? Jo antagligen för att jag är som jag är. Jag är den jag är, precis som jag ska.
Livet är fyllt av ögonblick. Mitt mål är att göra de minnesvärda.
Check på den.
ROGER
//Annie
Jag bestämmer
Nu har vi jobbat med en samtalsmetod som heter "Du bestämmer"
Den bygger på att jag som samtalsledare ska låta personen själv komma på lösningen på sina problem eller hitta sin egen väg. Jag ska bara vara ett bollplank med olika övningar som ska hjälpa på traven.
Det är en bra metod och vi får alltid testa allt på varandra, så även detta. Jag blir helt slut i skallen av den här skolan.
På ett bra sätt. Det är omöjligt att inte jobba med mig själv, omöjligt att inte tänka, känna och göra olika saker hela tiden.
Jag lär mig om mig själv hela tiden.
Alla borde göra allt vi gör här. Jag har inte känt så mycket olika saker sedan jag bodde på västkusten.
Jag har skrattat, gråtit och skrikit FUCK YOU med behandlingspedagogerna i kaffestugan. Allt för att alla känslor ska komma fram och ut. De gör ingen nytta när de är instängda i min kropp.
Jag vill vara trygg i mig själv, jag vet att jag kan. Jag är på god väg. Jag gör saker jag mår bra av.
Kärleken jag får från alla håll är viktigare än allt annat men jag försöker framför allt att fokusera på att kärleken ska komma från mig själv till mig själv.
Jag är viktigast i mitt liv.
Om en vecka är jag i Glasgow. Det ska bli så himla mysigt.
Snacka om att följa hjärtat.
<3
//Annie
Den bygger på att jag som samtalsledare ska låta personen själv komma på lösningen på sina problem eller hitta sin egen väg. Jag ska bara vara ett bollplank med olika övningar som ska hjälpa på traven.
Det är en bra metod och vi får alltid testa allt på varandra, så även detta. Jag blir helt slut i skallen av den här skolan.
På ett bra sätt. Det är omöjligt att inte jobba med mig själv, omöjligt att inte tänka, känna och göra olika saker hela tiden.
Jag lär mig om mig själv hela tiden.
Alla borde göra allt vi gör här. Jag har inte känt så mycket olika saker sedan jag bodde på västkusten.
Jag har skrattat, gråtit och skrikit FUCK YOU med behandlingspedagogerna i kaffestugan. Allt för att alla känslor ska komma fram och ut. De gör ingen nytta när de är instängda i min kropp.
Jag vill vara trygg i mig själv, jag vet att jag kan. Jag är på god väg. Jag gör saker jag mår bra av.
Kärleken jag får från alla håll är viktigare än allt annat men jag försöker framför allt att fokusera på att kärleken ska komma från mig själv till mig själv.
Jag är viktigast i mitt liv.
Om en vecka är jag i Glasgow. Det ska bli så himla mysigt.
Snacka om att följa hjärtat.
<3
//Annie
Amsterdam *2
Favorit i repris.
I fredags var jag lite halvsugen på att åka till Amsterdam. För lite sömn under veckan och mycket jag "borde" vara hemma och göra fick mig inte direkt att tagga till men det var bara att packa den där stackars ryggan, bita ihop och åka.
Tur att jag inte lyssnade på den bittra rösten som ville stanna hemma för fy satan vad roligt jag haft. Lördagskvällen/natten var den roligaste på länge. Det var ett tag sedan jag skrattade så mycket att jag trodde jag skulle få träningsvärk i magen. =)
Vi hade konferans hela lördagen, på ett fint hotell satt vi och min utmaning var att sitta still och inte speeda loss totalt. Det gick över förväntan. Jag hoppade och skuttade på varenda paus vi hade men det är ju bara hälsofrämjande.
Vi var strax under 40 pers varav fem tjejer... ;)
Det är tydligen för mycket killar men jag vet inte, de är ju svinsköna så mig gör det inget.
Efter en trevlig middag splittrades vi åt så jag och fem killar gjorde Amsterdan osäkert den natten. Vi hade så sjukt jäkla kul och jag skrattade så jag grät flera gånger under natten. Vi hann med ganska många olika pubar och när vi hamnade på den sista anslöt några av de andra och de trodde nog vi hade rökt både det ena och de andra för när vi skulle återberätta saker bröt vi bara ihop och tokgarvade så det var verkligen en lyckad utgång!
Igår (söndag) var alla ganska slitna, utom hälsopedagogen som inte dricker. Hon var tydligen oförskämt fräsch. (Man tackar!!) =)
Det är skönt att kunna flippa ut fullständigt utan en droppe alc i kroppen, dagen efter blir så mycket bättre då inbillar jag mig.
Två av grabbarna och jag hade bestämt oss för att göra Amsterdam på söndag så vi åt frukost. Jag åt nog för oss alla tre... Var hungrig redan när jag gick hem från krogen på natten så jag gick all in på buffén!
Söndagen bjöd på sol så vi strosade runt på gatorna och skrattade åt nattens äventyr, gick på STARBUCKS och köpte en underbart god kaffe och sedan satte vi oss längs med kanalen och dinglade med benen. Nice <3
Vi shoppade lite, satte oss på en uteservering och bara njöt av solen och att vara i Amsterdam.
Jag behövde verkligen den där resan.
Underbart
//Annie
I fredags var jag lite halvsugen på att åka till Amsterdam. För lite sömn under veckan och mycket jag "borde" vara hemma och göra fick mig inte direkt att tagga till men det var bara att packa den där stackars ryggan, bita ihop och åka.
Tur att jag inte lyssnade på den bittra rösten som ville stanna hemma för fy satan vad roligt jag haft. Lördagskvällen/natten var den roligaste på länge. Det var ett tag sedan jag skrattade så mycket att jag trodde jag skulle få träningsvärk i magen. =)
Vi hade konferans hela lördagen, på ett fint hotell satt vi och min utmaning var att sitta still och inte speeda loss totalt. Det gick över förväntan. Jag hoppade och skuttade på varenda paus vi hade men det är ju bara hälsofrämjande.
Vi var strax under 40 pers varav fem tjejer... ;)
Det är tydligen för mycket killar men jag vet inte, de är ju svinsköna så mig gör det inget.
Efter en trevlig middag splittrades vi åt så jag och fem killar gjorde Amsterdan osäkert den natten. Vi hade så sjukt jäkla kul och jag skrattade så jag grät flera gånger under natten. Vi hann med ganska många olika pubar och när vi hamnade på den sista anslöt några av de andra och de trodde nog vi hade rökt både det ena och de andra för när vi skulle återberätta saker bröt vi bara ihop och tokgarvade så det var verkligen en lyckad utgång!
Igår (söndag) var alla ganska slitna, utom hälsopedagogen som inte dricker. Hon var tydligen oförskämt fräsch. (Man tackar!!) =)
Det är skönt att kunna flippa ut fullständigt utan en droppe alc i kroppen, dagen efter blir så mycket bättre då inbillar jag mig.
Två av grabbarna och jag hade bestämt oss för att göra Amsterdam på söndag så vi åt frukost. Jag åt nog för oss alla tre... Var hungrig redan när jag gick hem från krogen på natten så jag gick all in på buffén!
Söndagen bjöd på sol så vi strosade runt på gatorna och skrattade åt nattens äventyr, gick på STARBUCKS och köpte en underbart god kaffe och sedan satte vi oss längs med kanalen och dinglade med benen. Nice <3
Vi shoppade lite, satte oss på en uteservering och bara njöt av solen och att vara i Amsterdam.
Jag behövde verkligen den där resan.
Underbart
//Annie
myspys
Sitter och väntar på att min finaste Puff ska komma med bussen.
Vi ska prata och mysa för sista gången på alldeles för lång tid. Hon åker snart tillbaka till Afrika och jag är så glad för hennes skull, hennes och barnens men ledsen för min egen skull.
Jag behöver henne i mitt liv, nära och tillhands men jag vet att man måste låta de man älskar flyga fritt och följa sina drömmar. Det är bara den själviska sidan som inte tycker det är så roligt..
Har tittat på vetenskapens värld och programmet om hur träning inte alltid ger den effekten vi önskar.
Vissa är genetiskt begränsade av att kunna uppnå en bättre syreupptagning oavsett träning. Inte så roliga nyheter men de kan med små medel förändra sin insulinkänslighet och minska risken för diabetes. =)
3 minuter intensiv träning PER VECKA räcker.
Väldigt intressant program. Personligen har jag andra skäl som får mig att älska mitt träningsspäckade liv så för mig blir det ingen förändring men jag tycker det var intressant och bra för de som hatar att träna.
Nu måste jag kila, min fina är här! <3
Vi ska prata och mysa för sista gången på alldeles för lång tid. Hon åker snart tillbaka till Afrika och jag är så glad för hennes skull, hennes och barnens men ledsen för min egen skull.
Jag behöver henne i mitt liv, nära och tillhands men jag vet att man måste låta de man älskar flyga fritt och följa sina drömmar. Det är bara den själviska sidan som inte tycker det är så roligt..
Har tittat på vetenskapens värld och programmet om hur träning inte alltid ger den effekten vi önskar.
Vissa är genetiskt begränsade av att kunna uppnå en bättre syreupptagning oavsett träning. Inte så roliga nyheter men de kan med små medel förändra sin insulinkänslighet och minska risken för diabetes. =)
3 minuter intensiv träning PER VECKA räcker.
Väldigt intressant program. Personligen har jag andra skäl som får mig att älska mitt träningsspäckade liv så för mig blir det ingen förändring men jag tycker det var intressant och bra för de som hatar att träna.
Nu måste jag kila, min fina är här! <3
Try
"Where there is desire
There is gonna be a flame
where there is a flame someone´s bound to get burned
But just because it burns doesn´t mean you´re gonna die
You´ve gotta get up and try,try, try
gotta get up and try, try, try"
Pinks musik är svaret på allt.
Hon sätter ord på alla känslor man någonsin kan ha.
Igår satt jag på bussen och den här låten kom när vi åkte över min absoluta favoritbro i Stockholm, Västerbron.
Himlen var rosa och solen var påväg ner och jag kände hur låten fick det att suga till i magen.
Jag råkade göra en tabbe och boka en resa till Glasgow fel vecka. Bokade veckan INNAN höstlovet så klanto, ja det är jag. Så jag hade ett samtal med en av lärarna om det och hon frågade hur jag mår?
Det är en ganska befogad fråga.
Jag mår bra.
Det är mycket i livet som är bra och jag vill inte ha det på något annat sätt men känslomässigt är jag som en 6:åring.
Mina känslor ligger precis på huden och jag har nära till skratt och gråt precis hela tiden och det är galet jobbigt.
Just att jag inte riktigt har kontroll på min egna känslor. Jag vill kunna styra mig själv och inte bli påverkad av vad andra säger och gör.
Jag blir sårad av småsaker jag annars rycker på axlarna åt och jag blir ledsen när människor verkar tycka att mitt liv och min tid är mindre viktig än deras. Det gör ont och när jag inser att jag blir påverkad blir jag förbannad som i sin tur gör mig ledsen.
Hur många smällar i magen kostar det att förstå att det är så vissa människor fungerar?
Det är bara att inse att det är så. Jag måste bara hitta ett sätt att hantera dem utan att låta det påverka mig så som det gör idag. Omge mig med de som visar att de bryr sig på riktigt, där det inte bara är tomma ord utan verkliga handlingar och känslor.
Det är såna människor man ska hålla hårt i.
Kärlek//
Annie
There is gonna be a flame
where there is a flame someone´s bound to get burned
But just because it burns doesn´t mean you´re gonna die
You´ve gotta get up and try,try, try
gotta get up and try, try, try"
Pinks musik är svaret på allt.
Hon sätter ord på alla känslor man någonsin kan ha.
Igår satt jag på bussen och den här låten kom när vi åkte över min absoluta favoritbro i Stockholm, Västerbron.
Himlen var rosa och solen var påväg ner och jag kände hur låten fick det att suga till i magen.
Jag råkade göra en tabbe och boka en resa till Glasgow fel vecka. Bokade veckan INNAN höstlovet så klanto, ja det är jag. Så jag hade ett samtal med en av lärarna om det och hon frågade hur jag mår?
Det är en ganska befogad fråga.
Jag mår bra.
Det är mycket i livet som är bra och jag vill inte ha det på något annat sätt men känslomässigt är jag som en 6:åring.
Mina känslor ligger precis på huden och jag har nära till skratt och gråt precis hela tiden och det är galet jobbigt.
Just att jag inte riktigt har kontroll på min egna känslor. Jag vill kunna styra mig själv och inte bli påverkad av vad andra säger och gör.
Jag blir sårad av småsaker jag annars rycker på axlarna åt och jag blir ledsen när människor verkar tycka att mitt liv och min tid är mindre viktig än deras. Det gör ont och när jag inser att jag blir påverkad blir jag förbannad som i sin tur gör mig ledsen.
Hur många smällar i magen kostar det att förstå att det är så vissa människor fungerar?
Det är bara att inse att det är så. Jag måste bara hitta ett sätt att hantera dem utan att låta det påverka mig så som det gör idag. Omge mig med de som visar att de bryr sig på riktigt, där det inte bara är tomma ord utan verkliga handlingar och känslor.
Det är såna människor man ska hålla hårt i.
Kärlek//
Annie
Hindertimmen
Jag har helt glömt bort att berätta om helgens bragd!
P.A.J.A
(Paulina, Annie, Julia och Amanda)
åkte in till stan förra lördagen och deltog i en trailrunning tävling. "Hindertimmen" heter tävlingen och är en 11 km bana i terräng. Antingen kan man springa hela sträckan ensam och då alltså tävla individuellt eller så kan man göra som vi gjorde och tävla i duoklassen. Då spinger man 5.5 km var (ett varv) var och den sammanlagda tiden är den som räknas.
Jag och Amanda vann duoklassen och Paulina och Julia kom 4:a!
Så jäkla bra!!!
Jag var som alltid innan lopp och tävlingar väldigt opepp. Jag vet inte varför jag är sån. Alltid! Alltid opepp före start men sedan precis innan start händer det något i mig, vinnarskallen vaknar och från ingenstans kommer värlens energi och det bara spritter i benen på mig.
Tur att det är på det hållet så det inte vore så att jag alltid är pepp innan men när jag väl ska starta så rinner det av mig. Det vore trist.
Jag har en häl som bråkar lite med mig. Jag har en spricka som jag måste limma ihop med jämna mellanrum. Såfort den sprickan går upp gör det satan ont i foten bara att gå. Sprickan gick upp under mitt löppass på torsdagens morgon och korkad som jag är fortsatte jag springa så sprickan blev ännu större så jag hade ont på lördag morgon och hoppades att hälen skulle hålla för att springa.
När jag väl startade glömde jag bort hälen och sprang för glatta livet. Banan var jättekul men det var kassa väderförhållanden, blött och väldigt halt ute i skogen på rötter och berg. Det var en tuff bana och jag låg nära min maxpuls i de tuffaste backarna. Jag låg etta av tjejerna större delen av banan men jag hade de tre senaste årens segrare hack i häl eller ibland strax före mig.
Jag var bättre på att springa fort men i branta backar nedför i skogen var hon snabbare. Jämn kamp.
När jag kom i mål efter min sträcka låg jag fyra totalt och etta i damklassen. Då var det inte kul att stanna och lämna över till Amanda. Jag ville bara springa mer för jag insåg att jag hade chans att vinna min klass!
Adrenalinstinna jag ville absolut inte vara färdig men min kloka Paulina som väntade på att Julia skulle komma in fick mig att hejda mig lite. "Du är inte anmäld i damklassen OCH du är skadad i foten"
"Men det har ju gått över!!!! Jag känner ingenting!!!! Jag kan vinna det här ju!"
"Ja, men då får du göra det nästa år istället för nu har du sprungit klart för idag."
När jag lugnat mig något kände jag hur det bultade i foten, fick av mig skon och såg att hela sprickan gått upp igen så det var bara att ta fram limflaskan och halta bort till väskan och byta om till torra kläder. Sjukt att man bara kan "skjuta bort" smärta på det där sättet. Tur att jag inte sprang ett varv till.
Jag och Amanda var första tjejerna som vann duoklassen, trots det dåliga vädret. Det var inga banrekord för någon pga av det dåliga vädret tydligen så vi var väldigt nöjda!
Vi vann varsin suunto pulsklocka och en peak handduk!
yeeey!
Jätteglada lämnade vi hindertimmen och nästa år ska jag jaga seger i damklassen!
Puss
//Annie
P.A.J.A
(Paulina, Annie, Julia och Amanda)
åkte in till stan förra lördagen och deltog i en trailrunning tävling. "Hindertimmen" heter tävlingen och är en 11 km bana i terräng. Antingen kan man springa hela sträckan ensam och då alltså tävla individuellt eller så kan man göra som vi gjorde och tävla i duoklassen. Då spinger man 5.5 km var (ett varv) var och den sammanlagda tiden är den som räknas.
Jag och Amanda vann duoklassen och Paulina och Julia kom 4:a!
Så jäkla bra!!!
Jag var som alltid innan lopp och tävlingar väldigt opepp. Jag vet inte varför jag är sån. Alltid! Alltid opepp före start men sedan precis innan start händer det något i mig, vinnarskallen vaknar och från ingenstans kommer värlens energi och det bara spritter i benen på mig.
Tur att det är på det hållet så det inte vore så att jag alltid är pepp innan men när jag väl ska starta så rinner det av mig. Det vore trist.
Jag har en häl som bråkar lite med mig. Jag har en spricka som jag måste limma ihop med jämna mellanrum. Såfort den sprickan går upp gör det satan ont i foten bara att gå. Sprickan gick upp under mitt löppass på torsdagens morgon och korkad som jag är fortsatte jag springa så sprickan blev ännu större så jag hade ont på lördag morgon och hoppades att hälen skulle hålla för att springa.
När jag väl startade glömde jag bort hälen och sprang för glatta livet. Banan var jättekul men det var kassa väderförhållanden, blött och väldigt halt ute i skogen på rötter och berg. Det var en tuff bana och jag låg nära min maxpuls i de tuffaste backarna. Jag låg etta av tjejerna större delen av banan men jag hade de tre senaste årens segrare hack i häl eller ibland strax före mig.
Jag var bättre på att springa fort men i branta backar nedför i skogen var hon snabbare. Jämn kamp.
När jag kom i mål efter min sträcka låg jag fyra totalt och etta i damklassen. Då var det inte kul att stanna och lämna över till Amanda. Jag ville bara springa mer för jag insåg att jag hade chans att vinna min klass!
Adrenalinstinna jag ville absolut inte vara färdig men min kloka Paulina som väntade på att Julia skulle komma in fick mig att hejda mig lite. "Du är inte anmäld i damklassen OCH du är skadad i foten"
"Men det har ju gått över!!!! Jag känner ingenting!!!! Jag kan vinna det här ju!"
"Ja, men då får du göra det nästa år istället för nu har du sprungit klart för idag."
När jag lugnat mig något kände jag hur det bultade i foten, fick av mig skon och såg att hela sprickan gått upp igen så det var bara att ta fram limflaskan och halta bort till väskan och byta om till torra kläder. Sjukt att man bara kan "skjuta bort" smärta på det där sättet. Tur att jag inte sprang ett varv till.
Jag och Amanda var första tjejerna som vann duoklassen, trots det dåliga vädret. Det var inga banrekord för någon pga av det dåliga vädret tydligen så vi var väldigt nöjda!
Vi vann varsin suunto pulsklocka och en peak handduk!
yeeey!
Jätteglada lämnade vi hindertimmen och nästa år ska jag jaga seger i damklassen!
Puss
//Annie
Lås för eleverna o odla citronträd
Imorgon ska jag ha mitt motionspass. Det blir dansinspirerad intensivjympa. =)
Jag är sjukt peppad, Felix och Anton ska ha skjorta och Ingrind en glittrid top. Jag gillar att alla verkar ta mitt "klä er bekvämt men party" på allvar. Jag är lite nervös för att jag inte kommer orka med mitt eget pass, det skulle kännas lite kasst.
Samtidigt så vet jag att adrenalinet jag får av att hålla pass för två klasser kommer göra att jag inte känner av att jag är trött lika fort som vanligt men ändå. Lite nervös är jag allt men det ska man ju vara.
Jag hade en föreläsning om stretch för klassen idag. Det gick finfint. Jag trivs med att stå och föreläsa inför folk så det är bara roligt.
Jag har inget vettigt att skriva egentligen, jag mest väntar på att något rum ska bli ledigt så jag kan finslipa passet inför imorn, alla jävla rum i hela skolan är antingen låsta, bokade eller upptagna så jag fick just ett litet psykbryt här i klassrummet då jag kastade ur mig hur mycket jag hatar min skola mm.
Det var inte riktigt sant.
Men det är sjukt irriterande att priserna höjs medan det känns som skolan sjasar bort eleverna och tar in massa externa kurser istället. Bara en sån sak, i ettan hade vi en grön, eller halv vissen växt i korridoren. EN!
Nu är det värsta djungeln där, för att det ska vara fint för alla externa kurser som kommer på besök. Det suger. De har tom odlat ett fucking jädra citronträd.
Men inte är jag bitter.
Jag är sjukt peppad, Felix och Anton ska ha skjorta och Ingrind en glittrid top. Jag gillar att alla verkar ta mitt "klä er bekvämt men party" på allvar. Jag är lite nervös för att jag inte kommer orka med mitt eget pass, det skulle kännas lite kasst.
Samtidigt så vet jag att adrenalinet jag får av att hålla pass för två klasser kommer göra att jag inte känner av att jag är trött lika fort som vanligt men ändå. Lite nervös är jag allt men det ska man ju vara.
Jag hade en föreläsning om stretch för klassen idag. Det gick finfint. Jag trivs med att stå och föreläsa inför folk så det är bara roligt.
Jag har inget vettigt att skriva egentligen, jag mest väntar på att något rum ska bli ledigt så jag kan finslipa passet inför imorn, alla jävla rum i hela skolan är antingen låsta, bokade eller upptagna så jag fick just ett litet psykbryt här i klassrummet då jag kastade ur mig hur mycket jag hatar min skola mm.
Det var inte riktigt sant.
Men det är sjukt irriterande att priserna höjs medan det känns som skolan sjasar bort eleverna och tar in massa externa kurser istället. Bara en sån sak, i ettan hade vi en grön, eller halv vissen växt i korridoren. EN!
Nu är det värsta djungeln där, för att det ska vara fint för alla externa kurser som kommer på besök. Det suger. De har tom odlat ett fucking jädra citronträd.
Men inte är jag bitter.
Sängen kallar
Borde gå upp till mitt rum och sova. Verkligen, borde eftersom det inte bara är sent utan för att jag faktiskt är väldigt trött. Det är bara så skönt att sitta här i klassrummet och plugga när ingen är här.
Inte för att jag är folkskygg. Inte alls... Fan det är bara några katter ifrån att jag ska börja kallas "crazy catwoman" =)
Nej nu överdriver jag men det är lungt och skönt att skriva, läsa och lyssna på musik i lugn och ro, inte massa saker omkring som stör eller är roligare än att plugga.
Idag har vi fått mer ordning på vår kommande friluftsdag. Paulina, Julia och jag ska hålli i den första och vi är riktigt taggade för den dagen. Och kvällen... Vi ska ha friluftsdag med övernattning vid havet.
Nu är jag snart klar med min föreläsning om stretching. Känns skönt att ha fått gjort lite nu ikväll, förutom mina 5 timmar jag lagt i Gullvivan för att träna till mitt motionspass. Jag vill verkligen att det ska bli bra och roligt. Tror det kommer bli bra, jag tycker ialla fall att det är roligt!
Intensivgympa med fokus på "dansgolv". Vi ska tänka oss på dansgolvet fast med mer fokus på styrka. Hoppas jag kan få igång båda klasserna ordentligt på måndag. Tagga, tagga, men nu måste jag gå upp och sova.
Nattinatt!
Inte för att jag är folkskygg. Inte alls... Fan det är bara några katter ifrån att jag ska börja kallas "crazy catwoman" =)
Nej nu överdriver jag men det är lungt och skönt att skriva, läsa och lyssna på musik i lugn och ro, inte massa saker omkring som stör eller är roligare än att plugga.
Idag har vi fått mer ordning på vår kommande friluftsdag. Paulina, Julia och jag ska hålli i den första och vi är riktigt taggade för den dagen. Och kvällen... Vi ska ha friluftsdag med övernattning vid havet.
Nu är jag snart klar med min föreläsning om stretching. Känns skönt att ha fått gjort lite nu ikväll, förutom mina 5 timmar jag lagt i Gullvivan för att träna till mitt motionspass. Jag vill verkligen att det ska bli bra och roligt. Tror det kommer bli bra, jag tycker ialla fall att det är roligt!
Intensivgympa med fokus på "dansgolv". Vi ska tänka oss på dansgolvet fast med mer fokus på styrka. Hoppas jag kan få igång båda klasserna ordentligt på måndag. Tagga, tagga, men nu måste jag gå upp och sova.
Nattinatt!
