.

Jag är inte känslig
och oftast inte bitter...

På jobbet pratar vi om mycket olika saker, herre vad jag kan tycka synd om älsklingen vad han får utstå!
Skrattanfall, zooljud, mens-snack mm mm mm

Stackars...

Jag och hans mamma pratar mkt, hon är som min extra mamma. Speciellt när jag sover där och jobbar mkt.

Hursomhelst,
BRÖLLOP frågan återkommer ständigt..
ORK..

I tisdags sov jag där. När vi varit ute med vår bästa satte vi oss och drack kaffe o pratade lite skit.
"-kommer du bjuda oss på ditt bröllop?"
"-ja om jag nånsin har ett så absolut!" sa jag

dumt, dumt...
vi hamnade i skilsmässopratet och hej o hå..

Idag när vi höll på med min fina
kom de igen..

Då kände jag verkligen att det var dags att förklara.
Det var två mot en och de gav sej inte. Man ska gifta sig och så var det slutdiskuterat!

Enligt dom är jag rädd. Kan stämma.
Enligt dom vill jag inte binda mig så jag kan variera mej. Det var bara dumt!
Eller så vill jag bara inte kämpa. Är det nåt jag gjort sedan det år jag fyllde 18 är det fan att kämpa.
Men det är inte det som spelar roll nu

Jag log mot dom.

"Jag vill tro på kärleken, det är sant!
Jag vill tro att det finns någon som bara är för mig.
Jag vill bo i ett hus eller en mysig lägenhet jag känner mig hemma i, gärna nära havet.
Kanske har vi barn.
Om jag känner som jag önskar vill jag förlova mig.
Jag vill ha en stor fest med nära och kära.
Vill visa och bevisa att vi älskar varann just nu och resten är skit samma.
Jag hoppas vi ska bo, leva och älska varann till sista dagen.

Allt detta vill jag!
Kom fan inte och påstå annat.
Men jag vill inte lova något.
Lovar man ska man hålla det och så fort man lovat något
föds det en stress. Ett måste, ett krav om att älska och vara varandra trogna.
Är det något vi måste lova varandra i kyrkan för att det ska gälla?

Livet förändras. 
Jag förändras 
Du förändras
VI FÖRÄNDRAS

Vill vi inte gå samma väg?
När ska vi sluta kämpa och låta varandra och oss själva hitta tillbaka till lyckan, skrattet och kärleken?
Aldrig för vi har lovat?
Eller bryta löftet närsom?

Jag vet inte men det känns fel"

Samma sak om att säga "Jag älskar dej" Säg det fan inte om du inte menar det. Är det inte från hjärtat, då vill jag inte höra om det. Säg vad du vill men ljug aldrig. Sluta lova om du ändå tänker såra mej. Tystnad
Jo men alla är olika. Svennar vill inte gifta sej, de vill sticka direkt om det är så.


Vet att det inte var riktat mot mej men det tog.
Jag kände mej dömd, kass eller bara ledsen.

"Synd att man är en dålig människa om jag inte gifter mej."
Då flippade de ur. Kramade mig och sa att de inte menade så mm oh det är lugnt. 

 "Kanske gifter jag mig en dag och då vill jag ha er där"
Jag kände mig inte helt rättvist bemött men bättre. De kramade mej och sa att de gillade mej som jag var.

Ännu surare blir jag om jag tar åt mig

Vad hände med mej?
"Frankly my dear I don´t give a dam"

Jag är kanske inte som alla andra men jag kan väl veta vad kärlek betyder ändå, eller?
Jag vet fasen inte längre, jag kanske inte vet ett skit egentligen men så länge jag inte tar skada av det så gör det väl ingenting? Ni får väl älska mej för den jag är och inte den jag borde vara, är mej själv och det kommer jag alltid att vara!

//ANtz