.

På sommaren är det inga som helst problem att stiga upp vid 05 på morgonen. Eller oftast inte ialla fall!

Det är ljust som på dagen och man tror klockan är 06 eller mer än så när man vaknar.

NU, shit man vaknar, av klockan! Klockan ringer 07 och man är ändå trött. sjukt.

Förra veckan var det inte mycket sömn. Jag hade en bra veckan förra veckan, på många vis men sömnen blev lidande, den brukar bli det.. Jag fikade med Marcos en dag.

"Tänk va nice det vore om sömn inte var nödvändigt, om det var något vi kunde göra för att vi VILLE!! Ja menar, sömn är skönt så jag vill inte vara utan den. Jag vill bara slippa känna press om att sova ett visst antal timmar varje dygn!"

Han höll med, såklart. Idén är ju lysande! ;)

Men samtidigt är det mysigt med lite mörker. Sitta här i min stora huvtröja, tända ljus och dricka kaffe. Kivas lite med Tim och Puff ;)

Jag ska mysa med Puff, dricka mitt kaffe och sen är det på med mössan och springa som gäller.

//Antz 

Jag var på bio igår. Jag och Sara var och tittade på "Hämnden".

Det var den bästa filmen jag har sett iår. Lätt.

Men det var längesedan jag mådde så dåligt efter att ha sett en film. Tårarna trillade vid nåt tillfälle och det är inget ovanligt i sig men när jag satt på tunnelbanan hem ville klumpen inte lämna och tårarna satt nära hela vägen hem.

Ändå var det inget olyckligt slut!

Men hela filmen var bara så jäkla jobbig. Grej efter grej som händer och byggs på så man tillslut bara håller på att kvävas där man sitter i biofåtöljen.

Micke P spelar en man som jobbar för läkare utan gränser i Afrika.

Filmen börjar där. I Afrika.

Redan där känner jag att det kommer bli tufft. Afrika ligger mig så nära att jag nästan är där.
Deras lidande får mig att må lite illa över att sitta där i min sköna biostol m nöt och fruktmix och en flaska smaksatt bubbelvatten.

Jag vet att det inte blir bättre i världen om jag har dåligt samvete men det blir ändå så automatiskt.

Men det är inte Afrika som är det största i den här filmen.
Livet hemma i Danmark är ganska omtumlande för "Anton" (Micke P)

Det handlar om barns sätt att överleva i skolan, utan att få stryk eller bli mobbade. Det handlar om missförstånd och en himla massa ilska som egentligen bygger på en stor sorg.

Det enda man kan göra för att få respekt eller ta bort sorg det är att slå.

I alla lägen så vinner våldet. Våldet är lösningen och det största.

Jag är ingen känslig tittare. Jag är ganska härdad så det är inte det.
Det som är så hemskt och känns så jobbigt är hur de hela vägen bara ser en utväg från alla problem.
Att slå.

Slå tills de lär sig, slå tills du vunnit respekt eller tills de andra känslorna avtagit.

Det spelar ingen roll i vilket land man befinner sig i heller. Eller i vilken världsdel. De bara slår ändå.

En scen är bra, så jävla bra.
"Anton" tar med sina söner och älste sonens kompis till en verkstad. Till en man som gett Anton en käftsmäll. Efter käftsmällen ville grabbarna att Anton skulle ge igen, slå tillbaka. För att lära honom.
De tar reda på vart han jobbar och de åker dit. För att Anton ska visa att det inte hjälper att slå. Han vill visa att han inte är rädd för den där idioten men utan att slå honom.

Visa att inget blir bättre av våldet. Ingen vinner på det, världen blir bara sämre.

Det går sådär att övertyga killarna. De tycker fortfarande att våld är bästa medicinen för det mesta. 

Jag vill bara dra ett djupt andetag och säga. "Det är ju bara en film"

Men det är inte bara en film. Det är vår vardag.

De slår i skolan, för att vinna respekt. 
 Vuxna arga människor slår för att de kan, de tror de har makt över andra människor.
Man slår när man vill hämnas för att det är det värsta man kan komma på.

Sen går man ut från biosalongen.
Telefonen ringer och jag pratar med någon hemifrån.

"Har du läst om Afganistan?"
Men JA! Det är ju fan det enda alla pratar om. Eller skriver om.
Jag orkar inte höra mer, jag vill inte se, inte höra och jag vill fan inte behöva ta ställning mer.
Inte för att det handlar om mig för det gör det inte.
Vad jag tycker eller inte tycker spelar ingen roll, jag vet det.

Det blir inte bättre att skicka hem soldaterna. Det är inte det jag menar.

Men våldet står mig upp till halsen just nu, just nu och alltid.
Ska det vara så jävla svårt att bara sluta slå?

Jävligt svårt tydligen.

Nu ska jag springa.
Springa tills världen inte känns lika mörk.
Det är mitt sätt.

//Antz

Jag måste verkligen lära mig att sova ordentligt.
24 år och kass på att få tillräckligt med sömn.
Jag känner mig oftast pigg, inget fel där inte men jag vet att 4-5 timmar och ibland eller ofta mindre än så
inte är nog. 

Men ändå, jag vet det så väl och ändå sover jag likförbannat alldeles för lite.
Inatt kunde jag fått 7 timmars sömn men då kunde jag givetvis inte somna.

HOPPLÖST!!

Vred och vände mig. Benen började rycka och då gav jag upp. Satte mig med en bok på golvet i köket.


"Jag saknar dej, jag saknar dig"
Boken jag läste ut inatt heter så.

Handlar om ett tvillingpar där den ena blir påkörd och dör.

"Var den bra?" frågar min fina sambo mig imorse när vi satt här på golvet och svamlade om allt och inget.

"Ja.. eller nej... Jo visst det är klart den var bra men jag vet inte vad jag ska känna. Jag läser den här boken, tar in all den smärta Tina måste leva med, drömmarna som återvänder varje natt. Jag läser om hennes saknad och inbillar mig att jag förstår.

Jag känner och nästan lider. Tror jag ja! 

Sen, varje gång jag läst klart för den här gången är det några andetag, några nya tanker eller måsten och sedan rullar min värld på som innan. 
Medan hennes mardröm bara är satt på repeat. Hennes sorg är alltid närvarande, fortfarande lika stor och hon tvingas fortfarande att stiga upp ur sängen och leva sitt liv utan sin syster.

Varje dag.

Hur tusan kunde jag tro att jag fattade!?
Vilken idiot man är..

Jag tycker synd om henne.
Det är det sista hon vill. 
När man berättar om något man varit med om handlar det sällan om det, att få medlidande. Man vill bara berätta, ge det hemska en mening.

Man flyttar runt det onda för att det kanske ska lämna en. Lämna helt eller hitta en plats där det inte gör riktigt lika ont.
Man säger det inte högt men man skulle nästan vilja ge bort det. Även fast ingen förtjänar det vill man dela med sig av det för det kväver en att bära på det ensam. Man vill inte berätta för då är man blottad eller så söker man medlidande.

Jag ser det inte så.
Jag tycker om att läsa om människors liv. 
Deras verklighet, deras styrka och mod gör mig lite starkare och kanske lite mer tacksam.   


Jag vet inte vad jag ska skriva mer.
Sorg och förlust är ett känsligt ämne, speciellt för vuxna.

Vi kan ju falla isär, gå sönder av den..

Men..
Den gör oss starkare, skadan gör oss illa men inte sorgen, sorgen måste komma till för att man ska läka.

Det är inget farligt i det.
Fråga barnen..

I deras vinkel,
det är ju bara sorg alltihopa."


Krama någon du älskar idag.
Säg det gärna också, det gör ju ingenting.

//Antz