skönt att bara släppa
Hur blir vi dom vi är egentligen?
Jag menar, handlar det bara om gener?
Gener eller uppfostran, grupptryck eller är det alla händelser i livet som formar oss? Hur formbara är vi egentligen och till hur stor del kan vi klandra (eller tacka) för egenskaperna vi ärver?
Jag har inte tänkt så mycket på det där förens någon vecka sedan.. När det händer att jag gör nåt konstigt eller så brukar jag skylla på pappa! Eller mormor... :)
Men om jag ska vara ärlig. Det är lite kul att fundera på vad jag fått från vem, tycker ni inte det? Att jag pratar mycket, älskar att vara pajas överallt och att jag oftast är positiv och väldigt glad. Det är från pappa.
Mina "bra" sidor är från pappa och mina "sämre" är från mamma. Förlåt, men jag menar inget dåligt med det. Mamma har lika många bra egenskaper som pappa men de tror jag brorsan fick och sedan fick han pappas "sämre" sidor.
Ibland har jag lite för kort stubin, i onödan. Det är mamma. Ibland borde jag lära mig att hålla tyst. Inte alltid säga vad man tycker bara för att följa hjärtat. Det kan mamma också göra. Jag är ett godismonster egentligen..Mammas fel IGEN :)
Min envishet..farmor kanske? Fast hon var det nog på ett mer diskret sätt om ni förstår. Var det nåt hon inte kunde gav hon den på att lära sig. Jag gör detsamma men det hörs mer när jag misslyckas eller blir sinna. (arg)
Min reslust vet ja inte vart den kommer från.. Den och kärleken till Afrika och dess barn..
Att jag älskar att skriva, ja inte på det sättet jag gör här alla gånger kanske. När jag skriver här kan vadsomhelst komma. Jag sätter mig framför datorn och skriver det som hamnar hos mig.
Ibland funderar jag när jag springer eller promenerar. Då blir det lite mer arbetat, annars kan det bli hursom haver!
Huvudsaken är ju att jag står för det jag skriver och det gör jag alltid.
Bloggen är ett bra sätt att rensa ibland, visst jag skulle kunna köpa en dagbok på akademibokhandeln. Men det gör jag inte. Sen är det skönt att mina nära kan läsa bloggen, på så vis hänger de med i hur jag mår och hur jag lever mitt liv.
Jag måste inte alltid prata om det. Eller så märker de att jag behöver prata och då kanske de ringer, för jag vill men orkar inte ringa.
Det är ganska enkelt egentligen.
Tycker du om min blogg så läs den, gör du det inte finns det ett x högst upp i högra hörnet.
TRYCK där.
Svårare än så är det inte. Det tycker jag är bra.
Men när jag skriver på "riktigt".. Då är det känsligare. Då får inte alla läsa. Då bryr jag mig verkligen om vad läsaren tycker och det är jag inte alltid redo för.
MVG i Svenska. Speciellt när det handlade om längre uppsatser mm. Fantasi och flyt fanns det gott om.
Men det är här jag vacklar. Vågar inte riktigt lita på att det ska räcka till. När man lever ut helt i det man skriver blir man så blottad och då känns det farligare att visa upp det.
Här blir det som det blir och det gör ju ingenting..
Men vem kommer det ifrån? Ingen i min närhet tycker om att skriva så jag vet inte.
Bra sångröst finns i släkten. Men det fick jag ingen del av! hahaha..
Däremot min kärlek till träningen.. Den måste komma från min faster. Det är henne jag liknar i utseende också. Om min farmor fick säga sitt ialla fall.
Gud vad jag svamlar nu.. Detta inlägget kunde haft ett bra syfte men jag sjabblade bort det och det är just därför jag gillar bloggen. Jag rycker på axlarna och publicerar.
Hade det varit "på riktigt" skulle jag göra om tills jag var 100% nöjd och sedan skiträdd att det ändå inte skulle gå hem.
som sagt..
Ibland är det skönt att bara släppa
Gonatt
//Antz
Höstens köp
Då är vi på väg mot kallare tider.
Jag har köpt riktigt härliga vinterkängor, på tiden!!!!
Det är sånt jag är grym att slarva med, sjukt egentligen med tanke på hur mkt tid jag spenderar utomhus..
Jag tänker nog aldrig att jag ska strunta i det med flit men jag skjuter upp det hela tiden.
För mina fötter som fryser är det väl strunt samma varför jag inte köper varma skor, utan det faktum att jag inte haft några och att det då blir jädrans kallt!
NU har jag dock varit på ecco och köpt ett par både fina och varma skor, stövlar snarare..
1600:-
OJ vad dyrt det blev
oj vad dyrt det kändes när man skrev beloppet med siffror framför sig sådär...
fy alltså..
MEN nu ska jag väl nte behöva frysa om mina tossingar i vinter ialla fall. :)
Ikväll ska jag klättra med Jenka, det ska bli kuuuul!!
Puss puss
//Antz
Min Älskade Farmor
Jag var ute och gick 2 timmar i skogen imorse. Det kryllade av svamp, all giftig såklart men det gjorde ingenting. Jag begär inte så mycket, att titta på alla färgglada svampar räckte gott och väl åt mig idag.
Jag började tänka på farmor.
Hon fattas mig.
Jag saknar alla kloka saker hon sa och gjorde.
Jag saknar hur hon alltid fick mig på gott humör. Jag var oftast en glad unge men om jag blev arg eller sur kunde det vara ganska ordentligt. Säkert pga av något mamma inte låtit mig göra. Köra traktorn ensam, hålla på med spisen eller nåt annat fånigt som alla femåringar säkert fick göra! ;)
Farmor märkte direkt om jag var sur när jag kom dit. Då sa hon bara nåt om att jag vaknat på fel sida. Jag stampade i golvet för att markera HUR arg jag var!
"Ojoj, här är det bäst att passa sig" kunde hon säga och gå iväg.
Inget tjat eller pjoskande.
Hon gick och lät mig lugna ner mig. Det gick snabbt över och hon hann knappt börja baka eller hämta ved innan jag var tätt bakom.
"Får jag göra, jag kan faktiskt farmor!"
Så var den ilskan bortblåst..
Jag blir inte ledsen när jag tänker på farmor. Jag bara ler.
Ler, minns och saknar.
Hon var min bästa vän när jag var liten.
Jag var aldrig på dagis eller hos dagmamma.
Idag tycker nog samhället att det är dåligt för barnen att ha det så. Vara hos farmor istället för att gå på dagis och lära sig saker, stimuleras mm
Skitsnack.
Jag lärde mig massor av att vara med min farmor varje dag.
Vi bakade, lagade mat, höll på i trädgården, lekte i skogen mm
och det var inte så att hon gjorde och jag tittade på, nej så länge jag kan minnas lät hon mig hjälpa till. Även om det tog henne dubbelt så lång tid så stod hon tålmodigt vid min sida.
Kärleksfullt lät hon mig pröva, misslyckas och träna tills jag kunde.
Allt vi gjorde var kul men jag älskade mest att baka. Ibland när jag frågade om vi inte kunde baka kunde hon säga nej.
"Jo snälla farmor, bara en kaka?"
Det slutade oftast med att vi lekte att vi hade ett bageri och vi bakade hela dagen. Jag tittade aldrig på Tv eller film hos henne.
Hon läste ofta för mig, med inlevelse och hur jag än, gång på gång avbröt henne med alla mina frågor och konstiga funderingar tappade hon aldrig tålamodet.
Svarade klokt och fortsatte läsa.
Hon lät mig alltid vara den jag var. Tog fram det bästa i alla egenskaper.
Vi brukade leka bockarna bruse vid en bro i skogen. Hon gjorde allt med inlevelse och inte bara en gång i månaden utan varje dag.
Hon ville göra mig redo för livet och alla dess utmaningar, ville att jag skulle tro på mig själv och veta att jag aldrig är ensam.
Ibland glömmer jag henne.
Glömmer att hon finns i mig, att jag har formats så mycket av henne att vi alltid kommer sitta ihop. En osynlig länk starkare än allt. Ändå glömmer jag ibland.
Men som idag.
När jag såg all svamp i skogen. Då minns jag allt.
Hur vi var i skogen och plockade svamp. Svampen var inte så viktigt i jämförelse med den obligatoriska fikakorgen i baksätet. Med farmors egna svartvinbärssaft, messmör, hembakt bröd och nån smaskig kaka från vårt bageri.
Jag pratade på om alla krokodiler i skogen.
Mina krokodiler ja.. de fanns överallt men speciellt när vi gick i skogen. Då fanns dom överallt och hon lät mig hållas.
Vi fikade varje dag. Vi hade tusen olika fikaställen. Både inne, ute och i skogen.
Åh vad jag saknar henne idag..
Hennes röst, hennes fräkniga hud, hennes smycken jag älskade att pilla på när jag satt i hennes knä. Hennes doft. Om jag bara kunde få känna den en enda gång. Bara så jag inte glömmer henne.
När jag gick i skogen kunde jag minnas hur saften smakade. Hennes sylt och saft.
När jag åt fil hos henne rörde jag den med hennes sylt. Det blev som godast då. Sen tog hon alltid cornflakes ur paketet med händerna.
Det gjorde jag också när jag var där. Men bara då.
Hemma hällde man ur paketet. Är man hos vänner häller man också ur paketet.
Det är väl mest hygieniskt och smidigast egentligen men jag vet inte varför hon gjorde så.
Men jag vill att mina barn ska göra likadant. Om jag någon gång skaffar några vill säga.
Jag vill lära dom att göra så. Eftersom jag har slutat måste de börja.
Då kan jag se på dom och minnas farmor genom dom. Känns att vi alla har en koppling. Att hon alltid kommer finnas med. Med mig varje morgon. Om jag så har glömt blir jag påmind när mina barn ska ta sina flingor med sina små händer. Då kanske jag kan stanna upp, känns saftsmaken och minnas henne.
Då slipper jag vara rädd att jag ska tappa bort henne.
Nej nu har jag suttit här på tok för länge, dags att sticka om simma..
Jag kommer garanterat att ta med mig farmor dit idag.
//Antz
Kallt, kallt kallt
Satan vad jag fryser!!!!
Jag har varken värme eller varmvatten i min lya tom ONSDAG!!!
Gissa om jag fryser?
Var ute och sprang imorse.
Efter 1.2 mil vill man gärna duscha.
Ialla fall tills man stått i det iskalla vattnet ca 3 sek.
Då vill man bara ut därifrån men då är man som mest löddrig och får snällt stå kvar!
Uppfriskande var ordet.
Nu är jag bara kall..
Te, filt och kaffe tycks inte riktigt räcka till..
Lediga måndagen får spenderas överallt utom i mitt fina gula hus i Sköndal.
Om jag inte bygger en igloo, det vore nice...
Alltid velat bo i en sån..
Trevlig måndag alla glada!
=)
//Antz
När hjärtat längtar ut
Jag är noga med att alla alltid ska följa sitt hjärta och göra det som alltid känns bäst för en själv.
Givetvis ska man inte såra andra människor med vilje men man ska tänka på sig själv, man måste det för det är ingen annan som kommer göra det. Detta gäller även för mig själv. Eller det har alltid gjort det, nu vet jag inte. Är det värt att följa sitt hjärta när det känns såhär? När klumpen i magen bara växer vissa dagar.
Det känns som du gjort vad du kan men det räcker inte.
Du är ett svin likförbannat och det är bara du som gjort fel.
Mamma sa en gång att det aldrig bara är ens fel.
Hon ljög nog för nu är allt mitt fel, mitt och ingen annans och jag är less på att andra får begå misstag och göra dumma om inte sviniga misstag i sitt förflutna och det ska vara okej, eftersom ingen vet.
Men jag antar att spelreglerna är olika för alla deltagare och jag valde fel spel och fel lag.
Det var egentligen inte detta jag skulle skriva om. Jag är bara så less att det måste få komma ut någonstans eftersom att rätten att bli arg eller ledsen inte finns för mig.
Men jag har en vän, vän eller snarare familjemedlem som jag är så stolt över nu.
Hon har efter alldeles för lång tid lyssnat till sitt hjärta. Hon har kanske hört hela tiden men inte vågat handla.
Hon har varit fast och fången i något dåligt, hemskt och i mina ögon livsfarligt i alldeles för många år. Lyssnat men utan att höra när jag bönat och bett henne att lämna. Dra för att rädda sig själv.
Försöka läka och hitta kärleken igen, kärleken hon förtjänat hela tiden.
Men istället för att göra som mig, dra, fly till det som känns bra för stunden utan att alltid tänka på andra har hon stannat. Stannat fast hon borde gått.
Lyssnat på de som inget vet, de som tycker det är skamligt att gå och vara ensam.
Varför är det fel!?
Varför ska man stanna i något som gör en olycklig?
Precis som jag undrar varför man inte ska få vara glad när man hittat något man trivs i. Slutat springa för att vilja stanna.
Det finns ingen skam eller skuld i att gå. Skammen kommer när man skadar sig själv, man sviker det enda man alltid måste kämpa för.
Jag hatar att andra människor får henne att känna skuld. Att hon inte gett allt eller att hon borde stå ut.
stå ut!?
För vems skull då?
Alla andra, för att alla inte ska snacka massa skit eller tro sig veta bättre.
Åh vad trött jag är på sånt.
Hon har ialla fall äntligen tagit ett steg därifrån, från det dåliga till det bättre.
Klart det är jobbigt, mycket sårade känslor men det är inget i jämförelse vad hon utstått till nu.
Jag älskar henne och jag är så stolt över henne.
Ringde för att säga det igår men hon la den lille.
Den lille som kommer förstå så småningom.
Förstå att mamma måste få vara lycklig för att göra honom lycklig. Han är och kommer bli världens finaste kille, tjejerna kommer springa benen av sig.
Jag vill bara lämna nu. Jag vill bara vara ett med min ryggsäck. Inget mer.
Ett par bra joggingskor så jag kan gå och gå och gå.
Det är nu jag brukar åka, utan ett ord eller förklaring. Dra för alla vet att jag kommer tillbaka.
När det slutat strama åt och jag kan andas och fått bada av mig.
Då kommer jag alltid hem.
Tyvärr kommer jag inte åka på ett tag. Det finns en underbar människa i mitt liv som behöver mig mer.
Trodde aldrig jag skulle bli den som stannar för ett jobb, kanske för han är mer än ett jobb.
Trodde aldrig jag skulle stanna för en människa men här sitter jag. För första gången på många år är jag inte ens påväg..
Man ska tydligen aldrig säga aldrig eller hur?
:)
Puss
//Antz
Fika på resande fot
Som man brukar göra bestämde vi tid, plats och café.
Klockan gick och jag hade lite extra tid innan han skulle komma så jag tänkte att
"Äsch va tusan, jag åker till skärholmen och möter upp honom istället."
Sagt och gjort.
Vi köpte fika på Pressbyrån och satte oss på tunnelbanan till stan, hoppade av vid Maria torget, åkte lite pendeltåg.. Ja vi åkte lite hit och dit!
Det va kul att göra nåt annat, bryta normen lite..
Framför allt är det kul att åka utan att vara påväg nånstans!
=)
Ja.. det va min torsdagskväll det!
Hoppas din var lika bra!
Trevlig helg folket!
//Antz
Skräp från Kina
Jag måste få berätta...
Jag har varit på jobbet nu i några dagar och igår hände det en grej som var så himla kul!
Jag tränade fina killen på tippbrädan och fick hjälp av hans lillebror.
Pappan tyckte musiken som var på var dålig och skulle sätta i en annan ipod.
Han sitter på golvet, fixar och trixar
Inget ljud..
Det knastrar till lite, ingen musik...
Jag fortsätter med träningen, han fortsätter trilskas med ipoden.
Utan resultat..Eller utan bra resultat i alla fall.
:)
"-Går det bra?"
Jag och lillbrorsan tittar på varann och börjar nästan skratta. Tittar bort och kväver skrattet.
Tillslut hörs det från golvet:
"-Vad är detta för Kina skit? Den funkar inte, den är bara att slänga!"
Sen gick han ut i köket och sa nåt till sin underbara fru.
"-Kolla nu!" sa jag
"-Jag lovar att din mamma kommer få musik ur den här ipoden på 10 sek!!"
"-Tror du?" säger han lite tveksamt
"-Japp!! Tveklöst" svarar jag
"Mamma" kommer in och tar sej en titt på ipoden från "Kina"
Max 5 sek senare strömmar det Arabisk musik från högtalarna!!
Då kunde vi inte hålla oss längre utan började skratta.
Katter styr och hundar lyder... ;)
Det var det!
Sen hade jag något att retas för hela kvällen!
Säg vad ni vill men jag lovar, ni män hade inte överlevt en dag utan oss!
Nattinatt
//Antz
ordens tyngd
Orden eller handlingarna som följer när ordens eko dött ut?
"En bild säger mer än tusen ord" Ja, det är vad man säger..
Jag antar att det stämmer.
Jag har svårt att lita på ordens mening ibland, åtminstone i vissa sammanhang.
Ett ord. En mening. Vad är det för garanti att inte bli sårad?
En mening är lätt att forma, löftet kan vara svårare att hålla. Därför brukar jag inte ta orden på alltför stort allvar.
Det är klart att ord kan såra mig, det är ju inte så att jag aldrig lyssnar eller inte bryr mig.
Men jag skämtar hellre bort det eller tar det med en nypa salt för jag vet,
när det väl kommer till kritan har man bara sej själv. Inget bittert eller fel i det.
Alla borde lita till sig själva och känna trygghet i det.
Jag är inte så rädd för att vara ensam. Jag vill bara inte bli sårad, inte av någon. Jag vill inte komma någon för nära eller få någon för nära inpå. Vänskap, familj eller kärlek spelar ingen roll.
Det gör så mycket ondare att tappa det sedan då och det skulle vara värre än att aldrig ens ha det.
Eller?
Hur hade man känt sig sedan? När ensamheten inte blir ett val utan det man blir kvar med utan alternativ. Då är det kanske inte lika nice att bara ha sig själv?
Jag träffade en gammal dam när jag låg på sös andra omgången i våras för min brutna axel. Hon var härlig och pratsam, underbar och vacker på de sätt en god människa kan vara.
Hon hade ingen, mannen död och inga barn hade det blivit. Vänner som kommit och gått men nu fanns ingen kvar.
Jag fick panik. Min ensamhet är alltid frivillig. Det är inte hennes.
Marcos kom förbi och vi fikade i solen. "-Jag kommer dö ensam!!!"
Han skrattade och lugnade mig. "Nej nej.. dumheter, det är klart du inte gör"
Verkligheten kan vara nog skrämmande ibland. Jag blev nojig på riktigt. Resultatet efter för mkt egentid och sjukhusvistelse kanske??? Vad vet jag??
Jag vet väl egentligen ingenting..
Jag vet bara att jag med flit skjuter närheten ifrån mig, på samma gång jag försöker dra den mot mig och hålla fast.
Jag har svårt att lita på orden, de har ju alltid ett "bäst före datum"
Speciellt när handlingarna som följer säger det motsatta av vad orden just sa. Då snurrar det till ordentligt däruppe.
Orden tappar sin trovärdighet, en trovärdighet jag precis hittat..
Fan..
Jag blir så trött på mig själv. Ett steg fram och två tillbaka.
Är jag då ett svin på vägen blir förlusten inte lika stor och jag kan fortsätta som innan.
Eller...
I vilken verklighet då?
Den jag försöker skapa men som inte tycks finnas.
Jag ska nog inte lägga för stor vikt i att tänka på detta!
=) Dagen ligger öppen för så mycket annat härligt!
SIMMA!!!!
Kärlek
Puss
// Antz
Idoler, eller?
Årets första IDOL audition.
Kul!!
Jag är inget Idol fan precis.. Det är inte nåt jag slaviskt måste se eller så men nu i början är det kul.
Kul att se alla bra, ännu roligare att se de dåliga!!
Ja, jag är en hemsk människa, jag skrattar när vissa gör bort sig och jag ångrar mej efteråt, inte alltid men oftast. Får lite ont i magen å deras vägnar. Nånstans måste ju de tro att de är bra på att sjunga eller?
Mamma och pappa har peppat till tusen, för kärleks skull!
Kompisar ler och säger att det är fint, för att inte såra.
Alla smyger som katten för att inte såra och göra sin vän, barn eller pojk- el flickvän ledsen och jag köper det MEN är det inte värre när de kommer för att söka idol och det enda man tänker när de tar ton är "SLÄPP KATTEN"
Vissa vill nog bara inte fatta heller. De tycker själva att de är asnice och bryr sig inte o omvärlden och då är det ju egentligen skit sak samma. De kommer ändå inte bry sig om juryn. De tycker ju ändå att de äger stenhårt..
Jag vet inte vad jag ville säga med detta...? Ingenting tror jag mer än att jag såg idol idag och jag hann känna mycket känslor under den timmen programmet hölls.
Imponerad av flera men speciellt av två tjejer som kom in och ägde juryn fullständligt. Med gitarr i handen, leenden som fångade och en klang som satte sig briljerade de och fick mig att vilja se idols slutaudition.
En kille gjorde mig lite kär, eller hans röst ialla fall. Satan va nice.. Lite whiskeystämma och ett bra gitarrspel så va det kört ;)
det gjorde ingenting...
sen har vi dessa stolpskott som aldrig borde öppna munnen vid tillfällen som dessa, förlåt men kom igen!!
hahaha... ja jag fick skratta ialla fall. vad ska man annars göra?
puss
//Antz
Hemlängtan
Igår var jag och simmade på Eriksdalsbadet. Jag brukar ju simma i Farsta men i sommar har jag varit dålig på att simma. Dels för att Farsta simhall brukar göra uppehåll och för att man blir lat, man vill hinna andra saker och jag simmar hellre ute i sjön.
Men jag har simmat i utepoolen på Eriksdalsbadet nån gång i veckan istället, det är nice.. Längder men ute!
Igår gick jag dit men de hade stängt utepoolen. Fan.
Jaja, jag gick in för att simma inomhus istället.
Det är jättefint där. Rent, fräcsht och bra på alla vis MEN
Fy vad jag inte känner mig bekväm eller "hemma" där. Ingen pratar med någon om man inte känner varann. Det känns som att alla tittar på en. Eller på varann och jämför.
Hatar sånt. Det får mig att må skitdåligt. Eller inte skitdåligt kanske, jag stänger av men jag är inte avslappnad. Sen kryllar stället av dessa 18 åringar som slåss med sina komplex. Jag ser det i deras sätt och i deras ögon.
Size cero men i spegeln ser de nåt annat verkar det som. De klämmer och känner. (På VAD??!!)
Smala som stickor, söta som socker missnöjda som jag vet inte vad...
Det gör mig ont att se på dom.
Här är det inte bara att simma och vara. Här är det nån jävla prestationskamp från att du öppnar skåpet och börjar byta om tills du slår igen skåpsdörren bakom dig och går hem..
Du glömde kvar din självkänsla i skåpet, det var inte därför du gick dit från början.
Jag går därifrån, skönt att ha simmat men huvudet är inte som vanligt rensat utan snarare spyfullt av nya tankar. Om allt mellan himmel och jord och snygg är nog det sista jag känner mig. Känner sig snarare lite sämre, lite mer brydd än tidigare.
Det stör mig, gör mig lite förbannad..
Jag saknar Farsta badet. De goa tanterna och kvinnorna som kommer för att simma, gympa och prata med varann. Där känner jag mig alltid avslappnad. Inga onda blickar där inte.
Jag är jag och det spelar ingen roll vem jag är eller om jag vill prata eller vara tyst. De dömmer mig inte för det och de får mig att inse att det andra spelar ingen roll. Det viktiga är insidan, att man gör det som känns bäst idag, för sin egen skull och inte för någon annans.
Klyschigt?
Ja en smula men det är sant.
Skillnaden är stor och jag trivs bättre i Farsta helt enkelt.
Söder är bäst... ;)
nu ska ja ut i det vackra vädret och sen äta frukost vid sjön..
mys..
/Antz
Morgonkaffe o mys
Enda lediga dagen i veckan. Sen blir det bo på jobbet med heldagar järnet.
Idag ska jag inte träffa nån tror jag, kanske borde det men ja skiter nog i det. Inte för jag inte vill träffa nån utan bara för jag behöver vara lite ensam. :) egentid ni vet...
Ska skriva, simma och unna mej en thaimassage tror ja,,, det blir nog mkt kaffe oxå!
Hoppas ni alla får en bra dag!!
Kyyyysss
//Antz
