.

Förra veckan när jag och Johan var och klättrade såg jag en kille som hade på sig såna där adidasbyxor med knappar längs benen. 

Eller var det veckan innan kanske...?

Aja, skit samma, det hör ju inte hit, förra veckan eller veckan innan =)

Ialla fall..

Det var längesedan jag såg den där modellen på byxor. Kommer ihåg att de va poppis när man gick på mellanstadiet. Det fanns många modeller men det var väl Nike och Adidas som stod högst i kurs.

Men de där byxorna blev mer än en modefluga i vår skola. Eller i min klass och klassen under. Intresset man hade på rasterna var att komma tillräckligt nära någon med dessa byxor och ritch! 

snabbt som attan dra upp knapparna på byxorna på varandra.

Killarna mot tjejerna.
 Givetvis.

När jag tänker på det nu känns det som att "Jo men det va ju jättekul att skoja med varandra och hela den biten" men när jag satt på tåget hem funderade jag lite mer på det där.

Det var inte bara själva grejen att jaga varann och dra i varandras byxor.

Det var en viktig del i gemenskapen, att känna att man tillhörde och att man var lika rolig att jaga som någon annan.

Nu var vi ändå "stora", själva jägarleken var väl inte störst men just detta att
"drar många upp ens byxknappar är man populär!!!"

Det var ingen som drog i "töntarnas" byxor. Det där sista känns lite fel att skriva för vi hade inga direkta töntar och coola i mellanstadiet utan alla i vår klass var mer eller mindre kompisar. Sen var det ju såklart lite uppdelat och alla vill ju inte synas eller tar inte den platsen.

Det gjorde ju jag. Det har jag alltid gjort.

Klassens apa.

Klassens "vågar allt och gör allt".

"Vi skickar Annie hon vinner lätt eller Annie får göra, hon är rolig" 

Det kändes absolut bättre när man åkte hem ifall killarna hade jagat mig mest idag eller lika mycket som de andra. Vad som helst men inte mindre. Hade de dock bara jagat mig eller gjort detta på mig hade man nog blivit ledsen, sett det som jävelskap eller att de tyckte illa om en. Men nu var det en lek. En lek med ett tyst allvar. 

Jag har aldrig pratat med Anna, Sandra och tjejerna om detta. De kanske tycker jag helt svävar iväg och svamlar men jag kan bara svara för mig själv.

För mig var det personligt.
För mig handlade det om bekräftelse på min populäritet.

Då trodde nog ingen att jag behövde den, självförtroendet själv och jag har mest bara härliga minnen från låg- och mellanstadiet. Inga minnen av att jag kände mig utanför eller rädd att misslyckas men när jag såg de där byxorna började jag fundera. 

Vad handlade det där jagandet om egentligen?
Det betydde säkert helt olika saker för oss alla som var med.

Men klart är att det hade betydelse.
I varje fall för mig.    

Trevlig helg och massa kärlek!!

//Antz