När det verkligen gäller
Vem ställer upp på dig dag som natt, vad det än gäller?
Vem tror på dig och din förmåga att lyckas med precis vad du vill i livet utan någon som helst press?
Vem älskar dig för den du är, på riktigt och ända innifrån, ärligt och härligt hur arg, ledsen eller jobbig du än må vara?
När du läst frågorna, behöver du fundera länge innan du kan svara med ett namn? Inte ett namn som skulle funka i krig utan ett självklart namn som du vet alltid kommer gälla.
Det finns många som inte ens har någon att ringa. Kanske har en massa kompisar men inga riktiga vänner.
Känns fruktansvärt att tänka att på att det finns många som inte alls har dessa människor som en självklar del i sitt liv.
Jag har det.
Jag har verkligen det och jag är så otroligt tacksam för det.
Mamma ringde förut.
Jag skulle precis stiga på planet hem till Stockholm när hon ringde.
Frågade om vi tjejer haft en rolig kväll igår.
Jag var svintrött men jag började automatiskt le med hela ansiktet.
Vi hade hur kul som helst, skrattat så magen värker, dansat som jag inte gjort på länge.
Då sa mamma nåt alla vet, även jag.
"Härligt, riktiga vänner är det enda man behöver"
Som sagt så är det så självklart att visst är det så men ändå..
Det behöver inte vara så jävla självklart.
Jag har bott i Stockholm i snart 5 år, tiden går snabbt vill jag lova.
Har skapat en vardag, en tillvaro att trivas i och vänner att älska men barndomen ligger mig nära och mina vänner från den tiden likaså. Man har mer och mindre kontakt med dem men när det krisar vet man ändå vilka som svarar i telefonen med famnen redo oavsett om man kan lägga sig i den eller gråta i en telefon men 60 mil mellan sig.
Vi hade en underbar dag/kväll och morgon. Vårt sätt att festa sitter i.
Inga detaljer, det känns onödigt men vi vet minsann fortfarande hur man roar sig och andra på bästa (eller värsta) sätt!
Kände bara ett behov att påminna er om detta.
Tänker ni på vad era vänner har betytt och betyder för er?
Alla mina har en speciell plats men vissa guldklimpar glimmar lite extra.
När jag kramar Pippi önskar jag att det inte var flera månader sen sist och att det inte ska dröja ytterliggare några månader tills nästa gång.
Men så är det.
Gilla läget, gör det bästa av det med telefon och kvalitetstid.
All tid med henne är värdefullare än jag nog själv har vett på att fatta.
När allt rasade stod hon stadigt.
Hon kanske skakade till och från. Av ilska, rädsla och maktlöshet men ändå.
Vek aldrig av, slutade aldrig. Vägrade sluta älska och vägrade sluta tjata.
Vägrade sluta tycka att man alltid, ALLTID oavsett vad är och kommer förbli,
F**kin PERFECT
Där har du en riktig vän. Och vet ni vad det bästa är?
Hon är min vän.
Kärlek.
//Antz
Städpencillin
Säga vad man vill om städning, MEN det finns nog ingen bättre syssla att ta tag i när skallen har för mycket att sortera.
Det är precis som att tankarna och känslorna som annars bara skulle äta upp en innifrån och ut måste hålla sig i schack medan man städar. Så länge man bara kör på funkar det bra OCH det blir rent på köpet. Oftast har tankarna sorterat sig och kaoset klingat av lagom tills dess man är klar.
I bästa fall. :)
Idag ska jag åka och hämta ut mitt nya pass, på mitt förra passfoto liknade jag mer eller mindre en avslöjad knarklangare med 7 gevär riktade mot mig. Jag ser riktigt skyldig ut!
På mitt nya foto ser jag dock ut som att jag själv tagit hela dosen knart själv.
Inge kul!!!
Men samtidigt, vem bryr sej?
Det där kortet visar jag upp i olika gater på olika flygplatser för tanter och gubbar som ser ut som en hop trista overhead apparater. I 9 av 10 fall...
Kort är inte min grej, jag är snyggast live helt enkelt!!!
=)
Ha en skön torsdag goa läsare!!
//Antz
SMIDbuss
Jag brukar som bekant gnälla en del på sj.
Över deras oförmåga att passa tider, ha fungerande tåg, skyhöga priser etc etc
Då, ibland när jag får nog av sj´s alla garantier och svaga löften tar jag och bokar mej på en resa med Swebus istället. Det tar mycket längre tid men det är billigare och jag har aldrig haft några problem med dem.
Tills igår..
22.45 skulle bussen gå.
22.35 kom bussen och jag srällde mig vid ingången för att kunna välja plats i bussen.
Jag brukar inte bry mig men inatt ville jag inte chansa på en bra plats.
Klockan går men dörrarna öppnas inte. Bussen står kvar men inget händer.
23.00 INGENTING och folk börjar bli irriterade, Det kommer en stackars kille som berättar att de måste byta ut bussen. Okej, det suger men vad ska vi göra annat än att vänta? Däremot undrar jag i mitt tysta inre varför de inte kollar sina bussar innan de står redo för start??
Jag jobbar inte som bussnisse så jag fattar la inget av detta systemet så jag borde kanske hålla tyst, som omväxling...
En halvtimme sena får vi kliva ombord, TACK. Skönt efter att ha stått utanför och väntat länge. Kommer ombord, sätter mig bekvämt på en bra plats. När bussen lastats halvfull ropar chaffören ut att vi måste byta igen men det innebär att vi som kommit ombord kommer hamna sist på den nya bussen. Vi byter för bussen rymde 57 pers och vi var 60.
Givetvis.
Men det gör ju ingenting! Vi är bara 40 min sena och svin taggade på att hamna på sämsta platserna i TREDJE bussen i ordningen.
Det finns en kvinna i sällskapet. Trevlig men efter omständigheterna som råder, sen kväll, trötta, kalla o lite otåliga så vart hon lite småbitter. Hon skämtade om typ allt men ändå med en lite för bitter underton för att det skulle va skitkul.
Sen hade vi tre grabbar i samma gäng, DE om någon borde varit bittra! De skulle med ett plan till Frankrike och som alla vet så väntar inte plan på sena resenärer. Förutom undantagsvis när två galna tjejer kommer springandes som att det gällde livet, med skorna och passen i händerna! ;)
De killarna borde vara sura och stressade men de skämtade typ om allt på så kul vis så man stod och smågarvade hela tiden.
Bäst var ändå när vi fick vänta länge med påstigningen för sista resan.
De skulle kolla våra biljetter igen för att se att alla vekligen har giltig biljett.
Nu var alla less och stressade för killarnas skull.
Då kommer den bästa kommentaren, "Men för fan! Tror ni på allvar att en jävel som inte har biljett skulle stå här och vänta en timme frivilligt mitt i natten?"
Det kom så klockrent.
När buss nummer TRE väl är på G, redo att åka, ja då kommer vi inte ens ut från Cityterminalen.
FÖR DEN ÄR LÅST
hahahaa... Nu satte jag på PINK och slutade bry mig.
Tillslut kom en flygbuss utifrån och låste "ut" oss igen.
Härliga tider!! =)
Natti
//Antz
Two beds and a.....
Tänkte inte skriva nu, är trött och ska sova..
Ska fundera ut nåt jag kanske kan skriva om imorn när jag är lite mer med i matchen..
Men jag hittade en kär gammal låt ikväll som jag inte riktigt vill sluta lyssna på. Den är ganska sorglig..
Egentligen jättesorglig men ändå så himla fin..
"Savage Garden, two beds and a coffee machine."
Mycket tonårsminnen där, inte att jag känner igen mej i låten då alltså, tack gode gud för det. Men jag och Emelie lyssnade på deras skiva i fjällen och jag fastnade som en galning för just denna låten.
Har märkt att jag dras till sorgliga saker och människors lidande.
Lite hemskt egentligen..
Jag hatar ju olycka och elände men det är ändå något jag alltid fastnar för..
Lite psykovarning där kanske men men..
NU mina vänner kastar jag in handduken för ikväll
Puss och Godnatt
//Antz
Thank heaven for 7eleven
Han som stod bakom disken var en såndär person jag bara älskar.
Glad, charmig och riktig härlig! Tjej eller kille, man bli bara så glad av att handla av dom eller bara träffa på tunnelbanan.
Han log ett solskensleende och upprepade min beställning, "-en kaffe (?)"
"-En stor kaffe."
Sen sa han nåt mer jag minns inte vad men det var nåt som jag skulle kunna spinna vidare på så att vi kunnat ha ett artigt litet samtal.
I vanliga fall hade jag sagt, "-En stor kaffe tack, eller kanske borde ta två direkt eftersom jag ska sitta i den där kön på passexpeditionen."
Men jag höll tyst.
En stor kaffe. Varken mer eller mindre.
Sen glömde jag bonuskortet han la fram till mig. Han ropade till mej när jag vänt om för att gå.
"-Du, kortet....:)" "-oj, tack..."
Det var det första jag sa idag.
I vanliga fall hatar jag köer. Jag har aldrig tid för köer tycker jag. Det är slöseri på min "ack så dyrbara tid." Blir gärna irriterad, suckar och stonkar för att allt tar sån himlans tid och VARFÖR jobbar inte fler här?! SUCK
Idag brydde jag inte flaska.
Ville inte göra nåt idag. Orkade inte vara jag idag.
Men jag skulle bli galen av att vara hemma så detta var perfekt.
Med min kaffe, DN och en bok hittade jag en tom yta på golvet längs väggen där jag hade koll på när det var min tur och jag störde heller inte någon där jag satt.
Nummer 219 fick jag.
Nu fick nummer 150 hjälp.
Jag hade inte brytt mig om det så var 500 nummer före mig. Det är bara bra att veta hur många så man vet om ska kila iväg och köpa mer kaffe om det skulle tryta.
1 timme och ingen mer kaffe senare gick jag ut från polishuset.
Molnen som dominerat hade gett med sig lite och solen glimtade till.
Jag gick längs norr mälarstrand, upp på bron som går intill tåg spåret mellan Centralen och Gamla stan.
Stannade till mitt på.
Blåsten, solen och vattnet fick ta över en stund.
Gick, gick, gick.. Hamnade tillslut i en simhall, överaskande nog.. :) Simmade länge, tog i mycket, ja tills jag blev alldeles yr. Då känns det att man gjort något.
När jag skulle ta bussen från Gullmars, fortfarande utan att ha lett ett enda äkta leende på hela dagen stannade jag till. I fickan låg mitt stämpelkort från 7eleven. Men killen som jobbade där hade gett mig tre stämplar på mitt nya kort istället för en. Det var inte det att jag får en gratis kaffe snabbare pga av detta som jag drog på smilbanden utan just att han såg att jag inte hade en gulddag idag och han ville göra sitt för att förgylla den.
Det tycker jag var fint.
Så verkligen, "Thank heaven for 7eleven"
Roger.
//Antz
F**kin Perfect
Trist med missförstånd men bra för mig att träna lite ensam, då kan jag inte bli lika arg när saker och ting inte alltid funkar och blir precis som jag vill.
Jag tvingas att andas lungt och börja om.
Det är bra för mig.
Jag är ialla fall medveten om mina brister, det är alltid nåt.
Jag värmde upp genom att klättra runt en av väggarna utan sele på låg höjd. En liten kille var påväg uppför en av väggarna med en pappa eller nåt nedför som säkrade honom.
När han kom upp ville han att kompisarna skulle se honom så pappan ropade på vännerna men de hörde inte.
"-Ropa igen!!"
"-Nej de hör inte, kom ner nu så kan du klättra upp sen igen.."
"-NEEJ, ROPA PÅ DOM IGEN!!"
Pappan tyckte inte det var en såå stor grej, inte värre än att han skulle kunna visa sedan om han klarade det igen.
För pojken var det dödsviktigt att visa kompisarna att han hade lyckats komma till toppen.
Jag började le för mig själv först men så kom jag av mig helt.
Har jag glömt känslan?
Vikten av att visa andra vad man kan..
Nej den har bara ändrats.
Det handlar inte om att klättra högst, springa snabbast eller ha flest sudd längre men det handlar fortfarande om att vara bäst.
Alltid vara duktig, inte misslyckas och inte fan vara den som har slagits och förlorat.
Nej vi vill alltid vara vinnare.
Ialla fall i andras ögon.
Det är viktigare vad alla andra runt dig tycker om dig än vad du själv tycker om dig.
Det var lite komiskt, i samma veva som jag såg den här killen och mina tankar kring detta inlägget började snurra hörde jag en underbar låt med Pink och såg videon till som om möjligt är ännu bättre.
Videon beskriver så bra hur det är att växa upp. Bli missförstådd, vilja vara någon annan, försöka passa in och ändå så blir allt bara fel.
Från början är man stark i sig själv och man tror att man vet exakt vart man är påväg och varför.
Någonstans på vägen tappar man bort sig i jakten på vem man ska vara för att passa alla normer. Det som man struntade i från början är nu det enda viktiga.
Man var bra, bäst. Nåt fick tvivlen att få övertaget och snart är allt bara fel.
Demonerna i skallen tar över.
Du tänker fel, du är för tjock, inget som du gör tycks vara det du vill och vad vill du då?
Du har fan ingen aning längre men du vet bara att du är fel och du måste ändra dej.
Priset tycks inte spela någon roll.. Det är ju inte så att du kan förlora något.
Det är ju ingen som tycker att du är bra ändå, ingen självömkan.
Det är bara det att allt du gör är fel.
Ja ni förstår..
Låten är grym, videon är gripande och jag hade önskat att jag hade fått den spelad för mig då när det begav sig. När man själv gått från bäst på allt speciellt för sig själv till att inte veta vem man är längre. Ett skal av någon man en gång var. Den man gillade att vara till att bli ett skal till sin värsta ovän.
Hade jag hört låten hade jag förmodligen inte lyssnat, jag vet det..
Men ändå..
Tänk om den hade gått rakt in i hjärtat. Skakat om och hållt fast..
Skulle livet sett annorlunda ut då?
Då skulle jag kanske inte ens bott här.
Det vore kanske bättre då?
Eller är det bättre nu?
Ibland är jag säker, ibland tänker jag mer,,
"om inte"
Jag ångar ingenting, det blir man bara olycklig av.
Jag är värd att vara lycklig. Du är värd att vara lycklig. Oavsett vad.
F**ckin Perfect
//Antz
