Att göra karriär
Imorse när jag var ute och sprang började jag fundera lite på det här med att göra karriär.
Jag hann knappt så mycket som att tänka färdigt ordet innan en hel diskussion hade startat i mitt huvud.
De sista 6 km bara försvann, så inne i detta blev jag.
Så vad ÄR egentligen att göra karriär?
* klara av mer specialiserade och svåra uppgifter (funktionell karriär)
*klara fler och fler olika typer av arbetsuppgifter (utvidgande karriär)
Med karriär menar man ofta att avancera på sin arbetsplats och sin position för att nå högre lön och mer ansvar. Ofta är karriär kopplat till utbildning och kompetensutveckling. Byte av jobb är ett annat vanligt sätt att avancera i karriären.
Bla bla bla blaaaa...
Jaja, det där visste vi ju redan med tack wikipedia för den utförliga beskrivningen.
Men vem besitter rätten att avgöra vem som har gjort karriär eller inte?
För många, kanske hos de allra flesta tror jag att det är en viktig del i livet. Att göra karriär.
Kan man göra karriär i alla yrken och måste det alltid handla om pengar? Nej och ja tror jag.
En morgon i Storlien hade jag lite extra energi och hade klarat mina förberedelser i restaurangen fortare än vanligt och hjälpte Lena lite i köket.
Jag tittade lite på hennes alla diplom efter olika matlagningstävlingar som hängde på väggen och sedan hann jag inte tänka så mycket på det fören jag hade massa gäster i matsalen att serva.
Vid ett senare tillfälle frågade jag henne om det kändes som att hon gjort karriär nu när hon drev sin egen restaurang och har byggt, fixat och donat i den för att sätta sin prägel på den och lyckats så jädra bra med hela konceptet.
Då log hon bara.
Karriär, nej ja vet inte det. Jag älskar att laga mat, jag är jävligt bestämd på hur jag vill ha det och nu får jag både laga mat och bestämma. Det är det viktigaste för mig.
Hennes svar gjorde mig glad. Svinglad.
I alla år har jag alltid stått stadig i de flesta av mina åsikter men ibland är det svårt att stå fast, lätt att trilla åt ena eller andra hållet. Kanske för att man borde eller för att man inte ALLTID vill vara annorlunda.
Jag fattar inte grejen med att göra karriär.
Jo, jag vill göra bra ifrån mig. ALLTID.
På jobbet, när jag tränar eller när jag vill stötta mina vänner, det spelar ingen roll vad, jag vill vara en bra människa. Duktig.
Prestera precis som alla andra, det är inte där det sitter.
Men jag värderar inte mitt eget livs värde eller andras pga av en social status eller lön.
Det vore skitkul att träffa en kille runt trettio som helt saligt utbrister. NU är jag nöjd med mitt liv. Jag har allt jag vill i mitt liv OCH jag har gjort karriär efter tio år i branchen.
"Okej, va kul!! Grattis! Vad jobbar du med?"
"Jag har blivit frukt och grönt ansvarig på ica, en dröm sedan jag började där!"
Nu skulle vi andra titta på varann och tänka, skojar han eller vad?
Men va fan, om detta är hans dröm så har väl han om någon gjort karriär eller?
Vara egna drömmar, mål och värderingar borde väl ändå vara facit för att karriären ska vara giltig eller inte. Oavsett vad som står på lönebeskedet.
Jag tycker till exempel att om min kompis kan få en liten handikappad tonårsflicka att efter ganska många år börja äta själv tycker jag att hon har gjort karriär på sitt jobb.
Eller när en vårdare på ett sjukhus lyckas få en anorektiker att äta sitt kvällsmål utan att riva stället eller somna med lungnade, ja då har han fan gjort karriär.
Detta kommer inte synas på kontot den 25 och kanske inte heller på chefens skrivbord men för människorna det berör kanske det gör en ovärdelig skillnad och då är pengar fan ingenting.
Lunchade med en kär vän och vi har ganska lika åsikter om just sånt här men till skillnad från mig har han klättrat på sin "karriärstege" och jag frågade honom vad det betyder för honom.
Han är så bra. Han sa att enligt andra kanske han har klättrat en bit uppför stegen men han lägger ingen prestige i det för det han gör nu är inte hans dröm, inte hans mål och det är först då man har gjort karriär.
Oavsett vad.
När vi en dag ska lämna jordens yta tror jag inte att allt det matriella eller all status kommer spela någon roll. Jag hoppas verkligen att de som sliter ihjäl sig för att uppnå dessa mål får betalning för det och att det verkligen är deras hjärta som talar.
Jag har inte gjort karriär än. Varken på pappret eller i hjärtat.
Men jag stressar inte för det heller.
Jag fokuserar på att vara lycklig.
Det är gott nog för mig.
Förresten, då är jag kanske mitt i karriären just nu! =)
Min egen lyckokarriär.
//Antz
Chased down all my demons
Jag undrar faktiskt hur man, ETT. Kan veta en sak. TVÅ. Sedan tycka att det som man tror sig veta helt logiskt är sant. För att sedan, TRE. Agera precis tvärtom?
Det gör jag, hela tiden.
Faccinerande.
10 poäng för den självinsikten. Undrar just vad jag ska göra med de poängen?
Eller den insikten.
Klappa lite på den kanske, vara tacksam att den ändå finns där i mig någonstans. Eller frustrerad över att jag ändå inte ändrar mig.
Får en chans att göra något jag verkligen älskar men aldrig egentligen pratar om att jag faktiskt tycker om.
Att skriva.
Skriva på bloggen är ofarligt. Här kan jag skriva vadsomhelst och jag behöver aldrig prestera. Skulle jag eventuellt vilja prestera och sedan misslyckas behöver ju aldrig någon få veta att jag faktiskt ansträngt mig.
Nu har jag fått chansen att göra något jag verkligen vill.
Ett tillfälle att anstränga mig och prestera. Då blir jag livrädd. För helt plötsligt ska det vara på allvar och jag accepterar ju inte ett misslyckande. Inte innerst inne.
För att nämna några exempel på min dumhet.
Jag kan ju absolut inte börja dansa igen som jag gjorde på gymnasiet. Jag kommer ju ändå aldrig prestera på samma nivå igen.
Det vore svinkul att börja lira handboll eller basket igen men nehej du ALDRIG För du, TÄNK OM jag inte är snabbast i laget längre?
KATASTROF
Nej tack, pass på den!
Jag borde då rakt inte söka in på en skola jag är intresserad av att gå. Tänk om jag inte kommer in! Nej då låter vi allt hellre bli.
Det sjuka är att jag ser allt detta, jag står helt för mina helt befängda påhitt men jag anser inte att det bottnar i dåligt självförtroende utan snarare att jag bygger upp så stora förväntningar på mig själv att jag bara kan bli besviken.
Bäst eller inte alls. Sjukt onödigt.
Jag bryr mig faktiskt väldigt lite om vad andra tycker. Inte om allt givetvis men jag gör det jag vill även om jag är medveten om att jag är den enda på jorden som tycker att vad jag nu tänkt hitta på är en vettig idé. Jag har nästan alltid och kör fortfarande mitt eget race. Gillar ni inte det ni får så är det trist men inte avgörande. Mig kvittar det. Jag kan bara vara mig själv. Jag har nog inte ändrat mig så mycket genom åren men jag har blivit fegare. Eller mer bekväm kanske.
För några år sedan vågade jag allt, trodde stenhårt på varenda idé, hur mkt mottugg man än fick så genomförde jag allt jag ville och jag lyckades. Med jobb, plugg, resor och äventyr men nu. Nu när alla peppar som tusan om man brinner för något så står jag ändå där som en kyckling vid kanten. Precis livrädd!
Nu ser man inte bara möjligheter utan även risker. Man är livrädd att misslyckas. Dels lite för det klassiska "vad ska alla andra säga?"
Men allra mest för mig själv för jag sänker mig själv när något går i stöpet.
Det suger lite.
Jag vill vara kvar i det där härliga odödliga stadiet och bara köra utan att se mig för.
oansvarigt? A kanske det men ändå helt underbart!
Jag skulle bara vilja samla ihop alla mina hemska demoner i en burk som aldrig går att öppna igen. Sedan vill jag bara satsa. För min egen skull.
"It´s easier to please the world than it is to please my self"
Trevlig och solig lördag alla!
//TröttisAntz
Service - en färskvara
Blir lite för mycket eld och lågor när det kommer till ämnet service.
Vare sig den är bra eller dålig reagerar jag och engagerar mig kanske lite väl mycket.
Men det kan inte hjälpas för det som är viktigt för mig måste jag få reagera på, inte att någon försökt hindra men jag kan bli lite trött på mig själv när jag eldar upp mig för vid vissa situationer där jag kanske bara borde le lite, rycka på axlarna och låta det vila där.
Fast nej se det går inte..
Sälen. Semester med familjen. Första dagen i backen.
Jag hälsar ALLTID på liftpersonalen och tackar dem när de står där i alla väder, vindar och snökaos för att ge oss ankarliften tryggt och säkert.
Två tjejer jobbade intill varann i liften. Jag hälsar glatt på hon som ger mig liften. Men hon hörde inte eller så hade hon inte tid att svara för hon och hennes kompis hade fullt sjå med att tjattra med varann.
Jag må vara hemsk och skadad MEN jag tände direkt!
På alla cylindrar.
Jag vågar påstå, utan att själv ha jobbat i liften att det inte är mer ansträngande eller krävande att man inte kan ha vett att hälsa på sina gäster.
Ni som känner mig vet, jag är pratglad och väldigt social så jag dömmer inte ut dom för att de pratade med varann, men man måste ändå ha såpass fokus på sitt jobb att man ialla fall kan svara när man tackar för hjälpen! Eller?
Jag skiter i ifall hon har varit trevlig varenda dag hon jobbat sedan säsongen startade. Det är inte relevant för min vistelse. För mig är det första dagen, första liftturen och jag vill bli bemött som alla gäster förtjänar. Trevligt och bli uppmärksammad.
Nu hade jag inga förväntningar på att det skulle kunna bli bättre MEN
Jag hade FEL
Jag är mycket och har många fel och brister men jag erkänner om jag har fel och det hade jag nu.
Efter att tjejerna gett ett kasst första intryck kom de senare att glänsa, bara.
All personal hälsade glatt och gav lift efter lift i det blåsiga skitvädret som ända hägrat större delen av veckan och jag tycker verkligen de har gett bra service. När jag var 15 typ och började åka bräda ville jag inte ha hjälp med liften för jag ville lära mig själv. Nu när jag kan spelar det mig ingen roll om de ger mig liften eller om jag måste ta den själv men det är ju trevligt att man ser att det finns liv i liften och att de står där dag ut och dag in och ändå håller humöret uppe!
Det gjorde min strikt lärda service skalle nöjd.
Jag har nog haft tur.
Hade bra lärare i skolan som tryckte ordentligt på knapparna för att vi skulle lära oss vad som är bra och dålig service. När jag kom ut i arbetslivet har jag till och från ibland fått slita mer än vad man alltid kännt att man orkat eller velat och säkert har jag ibland räknat tyst till 10 och bara velat skrika eller strunta i att ge det där lilla extra jag egentligen alltid helst ville ge till alla för att alla skulle känna sig sedda och speciella.
Men peppar peppar så lät jag nog aldrig min dåliga sinnesstämmning för dagen förstöra för mina gäster. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit otrevlig mot en gäst men däremot har jag varit sjukt stressad ibland och då är jag inte lika trevlig som annars, eller trevlig är jag nog men jag sätter mig inte på huk intill barnen när jag tar deras beställningar eller skojar med pajasen i sällskapet eller blinkar lite extra till den blyge killen i killgänget i baren. Då i de galet stressade ögonblicken gör jag mitt jobb men mer hinner man kanske inte.
Då kunde jag gå hem och banna mig själv för att jag låtit stressen påverka mig.
Det där kunde hänga i länge.
För servicen var och ÄR så himla viktig för mig.
Så viktig att jag skriver ett helt inlägg om det.
Nörd man är.
=)
Vi åt på restaurang på mammas födelsedag.
DÄR fick vi bra service. Hovmästaren var supertrevlig och vår servitris var riktigt bra.
Hon var proffsig men ändå fick hon till känslan att hon var personlig och faktiskt brydde sig.
Det låter lätt men det är svårt att göra det 100% bra.
Hon lyckades.
Jag dricksade mer än jag gjort på länge efter ett restaurangbesök, för det var längesen jag var SÅ nöjd!
Jag saknar restaurangbranchen.
Kalla det vad du vill.
Underklass jobb med kasst betalt och usla arbetstider. Kalla det vad du vill men jag står fast.
Det är ett jobb jag verkligen trivdes med och jag har respekt för människorna som gör detta jobbet bra.
"Vem som helst kan vara servitris" Absolut, det är sant. MEN det är verkligen inte vem som helst som kan göra det bra! Det är fan en talang att ha alla egenskaper en bra servitris ska ha.
Restaurangbesöket i onsdags fick ialla fall mig att längta tillbaka..
Trevlig helg
//Antz
