Rädsla
Det är kanske så vi alla fungerar för att kunna orka reagera på det vi själva tycker är viktigt för oss eller så påverkas vi helt enkelt av olika saker.
Jag har verkligen älskat mitt jobb under dessa två åren jag varit där. Visst har det varit toppar och dalar men så är det ju med det mesta. Däremot är det omöjligt att inte bli personlig. I alla fall för mig, jag hade inte kunnat göra mitt jobb till 120% från hjärtat om jag inte vore personlig. Däremot kan det tära på psyket att vara personlig och att ta till sig en hel familj så som jag har gjort.
Jag har blivit precis livrädd för att åka bil sedan jag började jobba med killen. Det går bra att köra själv men när någon annan kör bli jag lite kallsvettig och jag tycker oftast om inte alltid att det går alldeles för fort!
Jag kommer på mig själv med att sitta intill den som kör och bromsa hårt med foten, som att jag på vis påverkar farten..
Vissa gånger går det bättre än andra. Jag vet inte vad det beror på men har jag en "bra" bildag tänker jag inte så mycket alls på det medan vissa bilturer bara är helt hemska från början till slut.
Åkte bil hem från västkusten efter mitt och Emelies kalas och då sov jag en stund sedan satt jag och höll andan på motorvägen, blundade till och från och önskade att vi var hemma. Varje omkörning gav mig kalla kårar och jag trodde vi skulle krocka minst tio gånger och då var det inte någon slarvkörning eller så, absolut inte det är bara jag som flippar ur.
Jag hatar att tänka på att mina nära och kära kör bil varje dag. Jag kan ringa Martin ibland bara för att höra att allt är bra, få säga kör försiktigt för att efter samtalet känna att klumpen i magen fortfarande sitter kvar, för de ska ju ut i trafiken snart igen. Mamma, pappa, martin och alla andra som jag bryr mig om.
Jag är livrädd för att få det där samtalet som skulle ändra hela mitt liv och jag är livrädd och frustrerad för att jag inte har makten över deras säkerhet.
Kom till jobbet i söndags kväll, skulle jobba natt och familjens kusinbarn och hans kompis hade dött i en bilolycka nu i helgen. Det hade inte gått att identifiera killarna pga av skadorna. De skulle ta studenten om ett par veckor.
Fick se han på facebook. En fin kille med en söt flickvän. 18 år och hungrig på livet, glad att skolan snart är slut och framtiden väntar. Jag visste inte vad jag skulle säga. Tänkte på hans familj och på min egen.
Kom på att jag fått skjuts till jobbet så jag sprang iväg o kastade iväg ett sms.
"Är du hemma än!?"
paniken o oron hann komma innan svaret kom, helt obefogat men omöjlig att kontrollera.
Svaret kom.
"hemma"
Lättnaden gjorde att jag nästan blev yr. För att sedan skaka på huvudet. Detta kommer bli min död. Min rädsla för jag vet vad som kan hända och lever med det som händer efter en olycka så nära mig. Det är inte min familj men det spelar ingen roll.
Det tär ändå och jag hoppas att oron lägger sig. Respekten ska finnas men det här halvt hysteriska måste lämna. Det kanske blir lättare när jag inte jobbar heltid där, men jag undrar det..
Kör försiktigt alla ni som kör, kom hellre fram försent än aldrig.
Det är aldrig värt att ta några risker.
Massa kärlek
//Antz
Viljan finns i alla hörn
Den här tiden på året vill jag bara frysa. Stanna för att hinna med. Våren och sommaren tycks alltid komma smygande, nästan lite långsamt men så säger det bara pang när syrénerna slår ut i blom och då vill jag bara stanna.
Jag ska börja plugga i höst.
Det ni.
Jag är jättetaggad. Lite ovan känsla. Men precis så som jag ville ha det. Jag har skolvägrat för lusten för att plugga har inte velat infinna sig. Jag har varit nöjd med allt jag gjort och inte vetat vad jag vill bli så varför ska jag då sitta i skolbänken och kosta pengar?
Me nu vill jag plugga och det ska bli jättekul. Ska plugga till hälsopedagog så det är väl ingen som kommer bli förvånad. =)
Apropå hälsa.. Sprang Göteborgsvarvet i lördags och jag satte personligt rekord.
1.48 h.
Jag behövde det där.
Verkligen.
Ibland känns det som jag slutat prestera.
Jag tävlar aldrig i någon sport längre.
För att jag är feg? Tiden räcker inte eller är jag inte bra nog att tävla längre?
Kanske en mix av allt men så i lördags med Emelies träningsklocka på armen blev jag som tokig när jag insåg att om jag höll tempot hela vägen skulle jag komma under två timmar.
Jag taggade till mer än jag gjort på länge! Jag sprang om löpare efter löpare och det kändes som jag kunde springa för alltid. Jag bara sprang.
Kände mig starkare än på länge och fick en känsla att "fan jag är ju fortfarande grym på att springa!" Det är inte borta som jag har trott.
Jag gav inte ens allt hela vägen i mål.
A visst tänker ni, det är lätt att säga nu i efterhand, "jag hade mer att ge" men det är sant.
Grejen är den att när jag blir så tävlingstaggad glömmer jag bort att känna efter hur jag mår.
Det känns som jag mår bra men jag har ju en förmåga att inte känna när mitt hjärta sackar efter. Det är jobbigt att jag inte kan lita på mig själv i alla lägen när det kommer till min kropp.
Jag känner inte alltid det jag borde känna och då måste jag ibland bromsa ner mig för att inte riskera något.
En tid i mitt liv hade det varit värt att springa tills det bara tog stopp men nu kan jag ändå tänka att jag borde stanna innan allt stannar utan att fråga. Jag säger inte att jag alltid kommer vara så klok för när jag väl springer och har ett mål. Nej då stannar jag inte i första taget men tanken på att jag borde tänka ett steg längre är väl en bra början i alla fall?
Vi kan inte begära för mycket av oss själva. Vi är ju faktiskt bara människor.
//Antz
Självupptagen fast nääää
Konstigt att dofter kan väcka så mycket känslor i oss va? Ibland blir jag faccinerad av hur mycket från min barndom som kommer tillbaka till mig när jag känner olika dofter...
Precis som jag var fem om igen och tyckte att min mamma var den modigaste i hela världen och inte fattade vare sig varför löven föll på hösten eller varför snön är vit.
Nu tjugo år senare har hon gett mig svar på många frågor men även alltid varit på min sida och då även när jag haft fel och inte varit rättvis.
Jag spårade ur lite nu, dofternas vikt ni vet..
Nej grejen var att när jag satt där kom det en äldre dam med sitt lilla barnbarn. Flickan klädde av sig till trosor och strumpor, ställde sig framför spegeln vid mig och showade och speglade sig. Hon vände sig mot sin mormor.
"-Mormor, ser jag tuff ut?"
Nu började jag småle för mig själv.
"-Jag vet inte hur man ser ut när man ser tuff ut." Där kom svaret.
"-Jag tycker jag ser snygg ut!" (Nu bara jag fullkomligt älskade denna ungen!)
DÅ, precis DÅ sabbade mormor allt! (enligt mig)
"-Man säger inte att man själv ser snygg ut, då är man självupptagen!
"-Vad är självupptagen? frågade flickan därefter.
Hon hann inte få svaret innan nåt nytt hände och det hela avbröts
Men jag hann bli ledsen. Va fan är det för fel på folk?!
En femåring ska inte vara något annat än självupptagen enligt mig. Det är dom och deras som räknas och om hon nu tycker hon är snygg så är väl det underbart!!? Eller...? Jag kanske är dum i skallen men så länge hon tycker hon är underbar men ändå kan berömma andra ser jag bara fördelar i detta.
Ja mormor, kom tillbaka och gnäll när flickebarnet är 18 och hatar sig själv över allt annat på jorden.
SUCK...
Snälla människor. Sluta skäms för att säga att ni är vackra!!
Ni är alla vackra, så sträck på er och säg det högt framför spegeln för ingen annan kommer göra det åt er.
Även om de tycker det..
Jag såg en bukett prästkragar häromdagen i ett TV sammanhang.
Jag ÄLSKAR prästkragar!!!!
Man blir alltid glad av dom. Det går nog inte att kliva in i ett rum med prästkragar och vara arg. 10.000 röda rosor eller en bukett prästkragar? PRÄSTKRAGAR
Blommor i håret? PRÄSTKRAGAR
I alla val i alla kategorier blir svaret detsamma, PRÄSTKRAGAR
Tack för mig, HEJ!!
//Antz
