Tid för barnbarnen
Föräldrar som jobbar, barn som har lov och mor eller farföräldrar som har tid.
Imorse när jag sprang och närmade mig hem mötte jag flera barn med sina mor eller farföräldrar och en liten hund. Det värmde i hjärtat. De fattar inte alls hur mycket de ger varandra.
Min tid hos farmor och mormor har gett mig mer än de någonsin kommer få veta. Farmor hann jag aldrig berätta för men jag tror jag ska skriva ett brev till mormor.
Ett brev med kuvert och frimärke. Tala om allt jag minns att vi gjort och sedan ska jag göra samma sak till farmor men det brevet kommer bara finnas kvar hos mig. Med mig i varje andetag precis som farmor. Där ska jag tala om att jag minns alla kloka råd hon gett mig. Det är svårt att ta fram goda råd och lyda dom men de finns där och ibland kommer jag på mig själv och ge mina vänner råd som min farmor gett mig. Mest av allt skulle jag vilja lägga hennes röst och lukt i det där brevet och göra likadant i mormors men det är svårt. Jag önskar av hela miott hjärta att det är sånt jag aldrig glömmer.
Kärlek //Annie
Rädsla, Kärlek och Ilska
Fucking perfect.
Jag lyssnade sönder den låten när den först kom. Jag älskar den fortfarande men jag har inte kännt något behov av att höra den på ett tag nu men så idag kom det. Längtan efter den låten. Det kom mycket idag.
En bra dag.
Lång, känslofylld men härlig dag på många vis.
Hp2 ordnar frilufsdagar för oss titt som tätt, det är en av deras uppgifter andra året och idag var det dags igen.
Det skulle handla om känslor, vi skulle klä oss varmt och ta med oss fika.
Vi gick en mysig promenad till Sandviken och på vägen dit fick vi diskutera olika citat som handlade om känslor. Det var bra, man fick fundera lite extra och just det att man faktiskt kan öppna ögonen för att se saker ur ett nytt perspektiv.
Vi kom fram till Sandviken och delades in i grupper. Nu fick vi diskutera "rädsla" i gruppen för att senare under dagen få gestalta det på något vis. Vi pratade om rädsla och olika sorters rädsla mm. Vår grupp kom fram till att vi ville skriva om det. Vi gjorde även lite andra övningar med "ledarna", skrattövningar mm.
När vi skulle gestalta rädsla släckte vår grupp ner i Gullvivan. Vi ställde oss med ryggarna mot publiken och sedan sa en och en "Jag är rädd" När alla hade sagt började första personen med att vända sig mot publiken och åter igen säga "Jag är rädd FÖR......" och sedan gjorde vi det i tur och ordning. Sist läste Maria upp en dikt som kommit till av våra gemensamma ord för rädsla. Jag har den inte i huvudet men jag tänkte skriva ner den här senare för jag tycker den var bra. Det var ett mäktigt sätt att gestalta rädslan på. Det blev ärligt, intimt och känslofyllt. För mig ialla fall. Jag kan inte svara för någon annan men så kände jag ialla fall.
Hela dagen avslutades med en avslappningsövning.
Nice, tänkte jag. Det är skönt. Ligga och tänka på ingenting. Lagom.
Men, det blir ju aldrig som man tänkt sig.
Liggandes på rygg med händerna på magen som följde andningen skulle vi skulle se oss gå på en grusväg, en sån där grusväg där det växer gräs i mitten. Det är varmt och solen gassar. Jag brukar vara dålig på att sätta mig in i konstlade situationer men idag kände jag hur solen värmde på axlarna och jag såg gräset mitt i vägen. Längs vägen går en mur, en mur som en bit bort har en stor mörk port. Utanför porten står en kista. Jag går fram och öppnar kistan och lägger i något jag vill slippa bära på. Det kunde vara en känsla, ett problem eller vad man ville. Jag la ner det jag helst vill slippa bära på. Tog nyckeln som ledde till porten och gick in.
Jag kom in i min trädgård. Fast min trädgård råkade vara Pannberget. Jag kunde känna hur jag gick över gräset där och gick barfota upp på klipporna till min favoritplats, utan det där jobbiga att kånka på. Det var svårt, jag minns inte ens hur det var när jag inte bar med på den där jäveln vart jag gick. Jag försökte bli bara jag. Det var skönt, jag hörde vågorna och måsarna. Nu skulle ett djur komma till oss och säga något. Jag försökte se en hund, funkade inte, försökte se ett rådjur men det kändes fel. Det mest logiska som kom var att en av måsarna landade hos mig och den sa till mig att jag nu kunde flyga. Lätt som en fjäder och utan tyngden blev jag viktlös så om jag ville kunde jag flyga nu. Sedan for han sin väg igen och kvar satt jag. Då kände jag hur tårarna började rinna längs kinden på mig, jag grät inte men tårarna gick inte att hejda.
Nu skulle vi gå tillbaka och ut genom porten. Låste den väl och la nyckeln innanför jackan för att platsen bara ska vara min. Nu skulle vi gå fram till våra kistor och här fick man göra ett val. Plocka upp känslan och bära den med sig igen eller lämna den i kistan och gå.
Jag ville gå, ville lämna skiten i kistan och bara gå!
Jag försökte men det gick inte.
Jag ville inte bestämma mig för att gå och att den ändå skulle vara med mig utan mitt medgivande så jag gick tillbaka till kistan, öppnade den och tog med mig helvetet igen. Då kom tårarna på riktigt, ljusdlöst men rikligt. Jag vill inget hellre än att låsa kistan för gott men jag vet inte hur det skulle gå till, vet inte vem jag är utan den där skiten.
När vi gestaltade rädsla i vår grupp sa Julia att hon var rädd för att vara vilsen.
Jag håller med.
Jag är rädd för att det inte finns någon jag utan den där känslan och det är alltför osäkert att chansa.
Jag plockade upp vad jag stoppade ner och sedan gick jag tillbaka på grusvägen. När jag vaknade upp kändes det jättejobbigt. Vi skulle samlas i klassrummet efter och jag fick hålla ihop. När alla hade gått var jag, Hanna och Paulina kvar. Då kom Hanna och kramade mig, sedan vägrade hon släppa taget och de där jävla tårarna kom igen. Ingen fara, ingen scen, bara de där salta envisa satans tårarna. Sedan log jag och sa att det var en lite jobbig övning bara, det är allt. Det var ju sant.
Det var en övning som träffade mig idag och den sög musten ur mig på riktigt.
Vi körde ett långt yogapass efter, sedan rodde jag som en galning för att få ur mig något och kvällen avslutades skönt med bastu. Jag är totalt utpumpad men jag kanske lärde mig något om mig själv. Tänk att man fortfarande gör det. Lär sig om sig själv alltså. Fast man levt med bara sig själv i hela sitt liv.
Det är ganska fantastiskt ändå, tycker ni inte det?
Kärlek.
Typ nöjd
"Det måste vara dåligt ibland för att kunna bli riktigt bra sedan"
Detta är något vi alla vet, jag också. Jag säger det själv till andra med jämna mellanrum.
Jag predikar i saker jag vet är sunt och logiskt tänkande. När jag mår bra.
Jag orkar tro att "dåliga dagar" är nyttigt och att vara ledsen gör mig stark, när jag är inne i en bra period. Det är hur lätt som helst. När sedan den där "nere-perioden" kommer är det inte lika självklart längre och helt plötsligt är allt jävligt jobbigt.
Må dåligt är bara negativt.
När känslor man känner igen kommer på återbesök känns det lite som att sätta en skiva på repeat, been here done this. På gott och ont, det positiva är ju att jag vet att det går över. Det negativa får väl bli vetskapen att det kommer tillbaka, trots att det går över varje gång.
Idag kom jag till en ny insikt, eller en ny tanke föddes. Går det verkligen över varje gång?
Är det kanske så att jag bara inte orkar vara ledsen mer så jag lägger en filt över det onda och blir "som vanligt igen" efter ett tag?
Det känns inte så kul att tänka så när jag tänker efter. Samtidigt så kanske det inte spelar någon roll om det går över varje gång eller läggs undan för ett tag. Inte så länge jag mår bra därimellan.
Skulle jag dela in året i bra och dåliga dagar är det kanske bara 12 dagar som är dåliga. Det kan man väl stå ut med va?
Det jag vill säga med detta inlägget är att vi inte ska ignorera våra känslor när de kommer på besök. Vi ska notera problemet, känna efter och ta oss igenom det. Stort eller smått.
Jag tror att alla har vi våra hjärnspöken och det är inte synd om mig när mina kommer på besök. Det är bara det att jag blir så besviken, varje gång samma visa.
Igår pratade vi om beroende i klassen. Någon hade läst att snusa var bättre än att röka. Då diskuterade vi om det och framför allt pratade vi om poängen med att ersätta ett beroende med ett annat. Bra eller dåligt?
Det finns givetvis bättre och sämre beroende och bättre och sämre val att göra men just DET, att vi själva måste göra ett aktivt val vare sig det handlar om att sluta upp med ett beteende eller byta ut ett beroende till ett annat. Skulle jag kunna ändra mitt tänkande för att stoppa mina hjärnspöken eller är det bara såhär. Precis som en rökare påstår att de inte KAN sluta röka när de i själva verket kanske inte VILL sluta.
Har jag en strategi för att göra en förändring eller vill jag ens? Är jag rädd för att byta ut ett dåligt mående mot ett annat som jag kanske inte kan hantera för att jag inte känner igen det?
Det är tryggt att bara acceptera. Då blir det ialla fall inte värre.
Ikväll är det Afro i Norrtälje. En av veckans bästa. <3
Fly närmre
Jag är gärna själv.
Det är inte så svårt att hitta stunder för att få vara det. Däremot är det svårt att fly sig själv.
Har ni velat fly er själva någongång?
Snälla säg ja!!!
Säg att ni ibland bara vill spy på er själva, er kropp och allt ni är.
Denna veckan började så, eller så slutade den förra så, jag vet inte riktigt. Jag vet bara att det blir så ibland.
Känslan av att jag måste bort från mig själv träder i kraft och då är det bara så. Jag försöker springa ifrån mig på morgonen, försöker slå hårdare om jag boxas, allt för att hinna ifrån mig själv men det går inte.
Hur jag än anstränger mig så finns jag där, hos mig själv hela tiden och det kan göra mig tokig. Inte tokig kanske, inte längre men trött, trött och ledsen. Jag vet att det går över, det gör det alltid som ni kanske vet.
En del skulder har vi för alltid, hur mycket vi än tycks betala finns de ändå kvar.
Med de här känslorna skulle vi alltså ladda för en tre dagars vandring med klassen. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag var aspepp när vi satt i bastun efter måndagens träningspass.
Jag log och sa att det skulle bli nice!
Hoppades inom mig att det var precis vad jag behövde. Tid med klassen som jag tycker mycket om.
Vandringen blev bättre än jag någonsin kunnat drömma om.
Vi gick till vindskydden där vi delade in oss i grupper och släpade en stock uppför ett berg, vi fällde ett träd med en yxa, byggde en bastu, gjorde en eldstad och sedan sov vi tillsammans i vindskydden.
Igår vaknade vissa iskalla, vissa lite småfrusna och KIM den jäveln vaknade varm! =)
När vi fixat frukost och packat ihop oss väntade dagens uppgift, orientering hela dagen. Svinglad över att ha Julia i min grupp (hon är orienteringsproffs) trodde jag detta skulle bli a piece of cake, men även solen har fläckar. Alla i vår grupp fick ut samma riktning men när vi var ca 30 m från målet fick vi för oss att vi gått för långt och gjorde en helvändning som gav oss en liten omväg att promenera men det gjorde faktiskt inget för vi hade kul ändå och nu kan jag orientera någorlunda ialla fall(om kartan är bra och terrängen lätt). =)
Sista biten pga av hrm en liten miss av mig, Jan1, Tessa och Kim fick vi gå en liten specialväg till gårdagens camp. ALLA andra vek av på en annan väg medan vi fortsatte. Men vi gick ner till havet och gick söderut längs med vattnet, Gick och gick... Klättrade snarare, det var världens roligaste klätterberg och jättekul med kängor och tunga ryggsäckar. Det var typ det roligaste på hela dagen, kul, lite svårt, lite läskigt men ja, jätteroligt!!
Kom fram till lägret helt lyrisk efter att få ha klättrat av mig lite extra energi.
Dags för bad. Kallt, friskt och HÄRLIGT! Man ångrar aldrig ett bad!
Kvällen bjöd på grillad korv, hajjkbanan, saga, mys, massage och mycket skratt!
Så istället för att fokusera på att fly mig själv har jag fokuserat på att komma min klass närmre. Det är inte jobbigt, det får mig inte ledsen och det stjäl ingen energi. Tvärtom.
Det gör mig bara lyckligare.
Jag är så glad för att jag går i den här underbara klassen på världens bästa skola, vill inte tänka på hur det ska gå när vi ska skiljas åt..
Ta vara på tiden vet jag ialla fall att jag ska göra.
Trevlig helg, puss
