Snart så
Senast jag ledklättrade var innan jag åkte till västkusten och då hade jag galet ont i ryggen och kunde inte klättra som vanligt.Väldigt frustrerande känsla. Att vilja men att kroppen sa nej.
Hemskt.
Men nu är äntligen ryggen frisk så i veckan gick det riktigt bra.
Pearli är mycket duktigare än mig så jag blir alltid taggad på att klättra svårare än jag egentligen klarar av när jag är med henne och det är bra, det är då jag blir bättre.
Jag ledklättrade en 6b, klarade den inte men jag kom ganska långt. Sen blev jag feg. Jag tror jag skullr klara den om jag inte var så rädd för att falla. Borde träna fall någon dag...
Vi avslutade med att klättra lite topprep. Jag klättrade så svetten rann från både ansikte och armar.galet... Fruktansvärt skön känsla att kunna ta ut mig utan att känna smärta i ryggen.
:)
Vi ska klättra på tisdag igen och då ska jag fortsätta slita med mina nya klätterutmaningar. snart så...
Inte som alla andra
Idag var vi på sandviken.
Jag gick längs med stranden och plockade massa sten. Det är något jag alltid gör.
Plocka sten är riktig avkoppling för mig. Läsa är trevligt, lösa korsord kan vara roligt för en stund men plocka sten kan jag göra i en evighet.
Lina och Melaine solade en bit bort och jag gick dit för att lämna sten när händerna var fulla. Jag vet inte hur länge jag gick där. Jag hade en härlig känsla i kroppen. En känsla som sa att jag mår bra.
På riktigt.
Sista veckan på västkusten var riktigt bra.
Jag hade roliga stunder hela tiden men just sista veckan mådde jag så mycket bättre än jag gjort på ett tag. Jag åt frukost med Milli på altanen en morgon och sa att jag gråter knappt alls på insidan längre. Det finns liksom inget att gråta för egentligen. Om jag ska vara krass.
Jag var rädd att jag tappat bort mig själv. Att jag inte fanns kvar. Att insidan var krossad och att skalet av den jag en gång var, var det enda jag hade kvar.
Förra måndagen åkte jag ner med Resögänget för att ta en lugn räkfrossa. Det kändes ganska lagom just då. (hur tänkte jag då, när jag visste att 98oktan skulle spela?)
Det slutade med att jag träffade en gammal bekant som har sommarstuga i Grebbestad. Han hade med sig massa vänner jag inte träffat innan som var härliga. När Resöborna drog hem dansade vi mellan alla ställen och slutade med att stänga Kallsup innan vi gick tillbaka till Campingen. Sommaren är underbar på det viset.
Det är liksom inga konstigheter att fixa pyttipanna när solen snart ska gå upp och inget känns speciellt jobbigt.
Jag hade haft en riktigt rolig kväll men mycket dans och skoj.
Och plötsligt händer det...
Mitt i en helt meningslös, men jätterolig konversation när jag låg under täcket och försökte skratta tystare för att inte väcka de andra stackars pojkarna som hade somnat så kommer den.
Kommentaren jag tycker är den bästa komplimangen av alla. Just för den får mig att må bra och för att den inte är smörig och utnött.
"Du är inte som alla andra.."
Då tänkte jag inte så mycket på det. Mer än att jag blev glad.
Jag åkte till Sthlm och vände kan man säga. En kort men trevlig visit.
Med alldeles för lite sömn i bagaget slumrade jag till på tåget till Nynäshamn och väl framme gick jag lite i min egen värld. Jag såg massa människor men jag hörde ingenting. Jag bara gick och var i mig själv.
Hittade ett fruktstånd. Köpte färska hallon och nektariner. Killar som äger sådana här fruktstånd är nästan alltid otroligt trevliga och charmiga. Så även här.
"Ska du åka med båten?"
Ett leende. "Ja det ska jag..."
"Ensam???"
"....jaaa, ensam" så log jag för mig själv och kände att det inte gjorde något.
Jag satt i solen på deck och drack kaffe och åt mina hallon. Lyssnade på alla som pratde och sedan hittade jag en solig plats där det var helt tyst. Jag satt och såg ut över havet och mådde bra.
"För jag är ju inte som alla andra och jag är fantastisk som jag är."
Det är försent att rätta till allt. Det är försent för att få allt ogjort. Ska jag förbanna och gråta, eller skratta och förlåta mig själv för min dumhet? Spelar det någon roll? Det är ju försent.
Var jag en dåre, var jag blind, var jag förlorad var det för hans skull. Var jag ett barn som sprang bort mig i natten så var det för hans skull. Jag borde gått när jag kände att hjärtat tog stryk men jag har förstått nu, poletten har trillat ner. Åt helvete försent.
Verkligen åt helvete försent. Men bättre sent än aldrig som man säger.
Jag har haft en fin sommar trots allt, jag har haft underbart skoj med mina vänner, jag har sovit på tok för lite, badat ganska mycket och fått lite färg på kroppen.
Jag har skrattat och gråtit.
Jag har klättrat på Gotland och klappat får. Fikat en massa och njutit av tid med underbara människor.
Så idag när jag gick där och plockade mina stenar kände jag det verkligen.
"Jag är inte som alla andra.
Jag klarar mig själv. Själv men inte ensam.
Jag är trygg i mig själv och tycker det är underbart att leva.
Här och nu, med mig själv när jag är som allra bäst."
Och som sagt, inte som alla andra.
Annie
Kort eller kontant?
"Kort eller kontant?"
En snabb blick i plånboken, tom. "Kort."
Uteslutningsmetoden eller ett snabbt val.
Kan inte valen i livet vara lika enkla eller obetydelsefulla?
Jag och Thomas gick ner på bryggan i den soliga julikvällen efter en härlig minigolfrunda som jag vann! Galet att jag kunde spela SÅ bra. Aldrig hänt innan tror jag. Men det är inte mycket som är som det "brukar" just nu så allt följer väl ett mönster. Jag är inte rädd när jag åker bil just nu heller.
Kroppen orkar väl inte bry sig om allt samtidigt.
När vi kom ner mot bryggan utbrister Thomas "Sånt här har ni då fan inte i Stockholm" så pekar han ut över havet med hela armen.
Nej, det har vi verkligen inte. Jag kan sakna sönder mig efter de där klipporna. Det är sant. Jag satt ute vid pannberget häromkvällen och tänkte att jag kanske bara ska flytta tillbaka.
Skaffa ett hus och allt sånt. Men sedan då? Tänk om jag sitter där och blir bitter och tråkig med mina klippor.
Då skulle jag längta hjäl mig efter Stockholm istället. Till Västkusten återvänder jag alltid automatiskt. Det finns för mycket här som jag inte kan leva utan. Jag kan leva utan Stockholm. Jag kommer då aktivt behöva anstränga mig för att ta mig dit för att träffa alla och det kommer jag inte göra lika ofta som jag åker till västkusten så då kommer jag ha en tom del i hjärtat som bara Stockholm kan fylla och den förblir då tom.
Jag tycker om att gå in på Hedemyrs och handla och att det tar en halvtimme extra för man känner alltid minst fem man ska prata med. Jag gillar att alla känner alla och vinkar på varandra. Jag gillar att Larse och alla är hos Thomas när jag kommer dit och han kommer ut med fem kaffekoppar och en kanna. Så sitter vi där i solen på en vagn och pratar om att vi måste fixa fest snart. Jag gillar att man kan svänga in på en kopp kaffe när man ändå passerar förbi.
Ibland.
Jag tycker om att gå in på coop och ingen bryr sig om mig, vem jag är, hur jag eller pappa mår eller vad jag har på mig. Jag tycker om att kunna gråta på tunnelbanan utan att en jävel vet vem jag är. Jag gillar att det finns 1000 caféer att sitta på. Jag gillar att jag kan ta med mig spaceracern på krogen med vetskapen att allt jag gör ikväll är historia imorgon.
Alltid.
Vill jag ha det andra åker jag hem till pappa och sticker ner till mina klippor och sitter där och stirrar, gråtandes, leende eller ingetdera tills jag inser att jag fryser eller är hungrig och då går jag hem igen.
Jag är inte rädd för att vara ensam, ovan ja.
Orolig? Ja kanske lite.
Ledsen? Ja till och från ganska mycket faktiskt.
Arg och besviken? Mest är jag nog ändå det. Inte för att bli lämnad ensam. Det är något man alltid måste räkna med att man kan bli och det måste få göra ont. Det som gör ondast, det som är tyngst att bära på är hur någon kan spela så bra och få mig att tro på något som aldrig funnits och sedan lämna det med en axelryckning.
Lämna gärna, gör det. Men var lite ledsen ialla fall!
Är det verkligen för mycket begärt? Ska 2,5 år bara kännas för mig? Det är förjävligt.
Första gången jag fick ett sms av honom där det stod "Jag älskar dig" var jag i Göteborg och skulle precis ta en promenad till tågot med Emelie. Jag blev livrädd. Kunde jag skriva tillbaka att jag älskade honom också? Nej, inte än, det var för tidigt. Jag hade inte ens tänkt så långt ännu. Jag måste vara säker då.
När han kom från jobbet ibland hade han med blommor till mig.
Det hände att han skickade ett sms när han kommit hem utan att jag var där och skrev att det var tomt hemma och att han saknade mig.
Stod jag med en kniv mot hans strupe vid alla dessa tillfällen och tvingade fram alla de här orden och gesterna? Tror inte det.
Jag bad inte om en massa lögner.
Jag tog emot och till mig allt detta, trodde på det med allt jag var och lärde mig att våga ge tillbaka.
Nu känns allt som ett skämt. En stor lögn och det är DET som gör så satans jävla ont nu.
Jag är färdig med en hel del. Jag har en del att jobba på för att läka mig själv och bli den jag en gång var igen. En sak vet jag ialla fall. Jag är inte färdig med Stockholm. Min kärlek till Stockholm är för stor för att jag tänker dra nu.
Roger.
Styrka på väggen
Vet inte vilken drömvärld jag levt i de senaste två åren men jag har tänkt att vad som än händer mig, hur krossad jag än skulle bli skulle jag fortfarande ha min inre styrka att förlita mig på.
Vilken idiot jag är va?
För tre år sedan var jag nöjd med mitt liv. Jag var lycklig. Jag hade slitit för att bli den jag var. Glad, nöjd och stark. Obräcklig.
För 2.5 år sedan hände något, något oväntat.
Livet förändrades, helt plötsligt hade jag förvandlats till ett "VI" med någon annan. Jag fortsatte vara lycklig, nöjd, glad, stark och allt detta fast i en tvåsamhet.
Jag var dum nog att gardera mig med tanken att om det skulle gå åt helvete med allt skulle jag landa där jag var innan vi blev två. Om jag än skulle vara sårad, ledsen och krossad skulle jag inte hamna längre ner än plattformen jag tagit mig till innan men det var tydligen inte så enkelt.
När det rasade föll jag handlöst och helt plötsligt fanns inget av den gamla styrkan och glädjen kvar. Det är som att jag inte ens minns vem jag var innan. Eller jag kan minnas känslan jag hade men jag har inte en aning om hur jag ska hitta den inuti mig igen för personen jag öppnade dörren helt för tog det allra bästa som fanns inuti mig med sig och kastade det i en gränd och spottade på det.
Det spelar ingen roll att jag inte ens tror att jag vill längre. Det gör inte mindre ont för det. Det värsta är att alla roliga stunder nu följs av en tomhet och smärta värre än den värsta baksmällan. Det gör så ont att jag inte vill må dåligt men ändå inte kan styra mina känslor. Jag lät mig såras, det var det sista jag skulle bli. Det var det enda jag bestämt.
Det går över, det är det enda alla säger och jag kan inte säga att de har fel. Inte än.
Det enda jag kan säga nu är att jag aldrig tänker bli såhär krossad igen. Någonsin.
Vi var på cod i lördags och jag stod och pratade med en kille från Stockholm ute på terassen. Han bjöd ut mig till Koster under denna veckan. Han tyckte jag kunde komma dit och se vilken trevlig kille han var och ditten och datten. Jag frågade varför han frågade mig.
"för du är sådär skönt kaxig som bara en ljust rödhårig tjej kan vara och komma undan med det, sen är du jävligt snygg i den där klänningen."
Jag gav honom fel nummer för jag orkade inte vara otrevlig. Jag orkade inte heller säga att jag inte trodde ett ord han av vad han sa.
Jag fikade med Sandra idag och hon försökte säga att jag inte får bli som innan. Att jag vägrar släppa in kärleken och håller garden uppe. Jag tittade på henne och kände hur det högg till inuti mig.
Jag vill inte stänga dörren men jag har ingen aning om hur jag skulle kunna låta bli.
Jag var tydlig med att ingen fick röra vid mitt hjärta och skada mig och nu när det hänt tänker jag inte låta någon röra runt därinne igen. Om den bästa människan i världen lyckades paja mig vill jag inte ens tänka på hur det skulle bli med någon annan.
"Du kommer bli starkare av detta"
Hatar när folk säger så. Jag har redan kämpat mig stark nog. Det räcker nu, kan jag inte bara få vara svag, glad och lyckligt ovetandes om smärta? Vad ska jag göra med all denna styrkan? spika upp den på väggen och visa alla? Eller ska jag använda styrkan som en mur mot kärleken och tron på männsikor?
Check.
Det lutar mest åt det hållet.
Tack för den styrkan.
Jag är inte bitter, jag är inte arg för att känslor förändras. Jag är ledsen för sättet det sköttes på och inget annat. Jag kommer kunna förlåta om jag tycker det är värt det. Jag vill inte vara ovänner. Jag vill bara glömma och läka igen.
Jag bär mitt favorithalsband hela tiden nu.
"Frankly my dear, I don´t give a damn"
Jag väntar på att orden ska bli min sanning igen.
Galet men härligt
Helgen har verkligen varit fullspäckad, ändå känns det som vi hunnit göra hur mycket som helst.
Jag tog med mig mormor och morfar på en dagstur till Grebbestad för fika och lite shopping. Mindre kul när en sommargäst (gissar jag helt kallt på att det var) var en milimeter från att köra över min mormors fot. Jag var säker på att han skulle göra det trots att jag verkligen tryckte in henne mot husväggen. Det finns folk till allt.
Kvällen spenderades med Moa the one and only och Resöborna. Alltid lika roligt där ute, det är något magiskt med den där ön. :)
Det blev inte många timmars sömn innan det var dags att åka till Strömstad, handla partykläder och ge järnet med tjejerna.
Det är helt sjukt hur roligt vi hade. Både igår och idag.
Idag har vi suttit på "Kontoret" i Strömstad, invirade i filtar, ätit och fikat. Vi har gått igenom gårdagen gång på gång och skrattat så vi gråtit. Kommer ha träningsvärk i magen imorn, garanterat.
Vi gjorde allt och ingenting och var överallt och ingenstans. Efter nattamaten bestämde jag och Pippi oss för att sticka med en rolig norsk och bada. Vi hämtade handdukar på hotellet och då vaknade två av hans kompisar till liv och följde med.
Jag frös som en galning efter men man ångrar aldrig ett bad så det blev efterfest på Laholmen. Bäst var ändå imorse när jag fick för mig att dra. Vi hittade inte ena skon och jag ligger på golvet för att titta under ena sängen. Då inser jag hur komiskt det är och börjar asgarva. Grabbarna vaknar och utbrister "-tjejerna flyr!"
Det får inte mig att garva mindre men vi hittar skon och hoppar ut genom fönstret och knallar hemåt glada, barfota och väldigt trötta.
Dagen idag har varit underbar. Mysigt att hänga med tjejerna och jag undrar verkligen varför vi bor så långt ifrån varandra när vi som Sandra sa borde bo grannar och göra om detta varje helg.
Då skulle vi förmodligen varit portade på vartenda uteställe i Strömstad men vi skulle ha satans kul. Det är jag övertygad om.
Finns inte mycket som går upp emot fina och härliga vänner.
Puss
Underbara fina
De finns överallt, på västkusten, i Härnösand, Oslo, Stockholm, Lycksele, Göteborg och på andra suspekta orter och
alla lyckas de ge mig glädje på sina egna speciella vis. Idag ex fick jag det bästa sms´et av Thomas. Jag log med hela ansiktet när jag läste det för han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att göra mig glad. Utan att han har den blekaste aning om att han gör det. :)
Imorgon kväll blir det säsongspremiär på Macri. Det blir nice. Vänner, konstiga främlingar, räkor, ANDERSSON och Högdal står för underhållningen och det ska bli finväder.
Var och gymmade igår. Tyckte ryggen var redo för träning. När vi kört på en timme kom smärtan tillbaka och jag fick tagga ner. Det kändes lite bittert men imorse hade jag träningsvärk i benen och ikväll hörde Henrik av sig och tackade för träningsvärken jag gett honom så vi var inte så kassa ändå.
Imorgon ska jag massera igen. Min förra "klient" gav mig det fina berömmet att det var den bästa massagen hon NÅGONSIN fått och hon brukar ändå gå till Strömstad spa och få lyxmassage. Det var jättekul att höra och gav mig genast nya kunder.
Bra de komsi komsi! =)
Starkare
Igår för en vecka sedan var jag ett ras, minst sagt.
Jag var fysiskt förlamad rent ut sagt. Tvärtom med det psykiska. Det enda jag gjorde konstant var att känna en massa och jag grät konstant.
Det är inte så attraktivt precis. Det finns inte så mycket värre än att känna sig svag, maktlös och alldeles förstörd. Samtidigt så är jag ingen maskin. Jag kan inte stänga av känslor som växt fram under 2.5 års tid. Allt som varit bra och allt det fina som skulle komma. Jag kan inte bara vända ryggen till och gå vidare utan att först få bryta samman.
Vi är tydligen väldigt olika på den punkten och det måste jag acceptera. Fast jag skulle ljuga om jag sa att det inte sårade mig.
Det känns som förra veckan varade i hundra år, minst. Jag kände det inte då men jag blev lite starkare varje dag även om det fortfarande gjorde lika ont när jag vaknade.
Igår åkte jag ut till Resö. Några timmar senare gick jag hem till pappa igen. Jag hade varit borta några timmar men kroppen kändes så mycket lättare att jag lika gärna kunde varit borta en vecka. Jag gick en sväng genom skogen och jag kände hur gott det luktade och jag log för mig själv.
Jag kan känna andra saker nu.
När jag skulle gå hem från ön igår bad jag om ursäkt. Något jag borde gjort för flera år sedan men inte trott spelade någon roll. Jag vet att smärtan jag eventuellt orsakade då är borta och bearbetad för längesedan men det var något som sas igår som gjorde att jag förstod att jag är skyldig en ursäkt.
När vi släpper in människor i våra liv kommer de göra avtryck. Bra eller dåliga, små eller stora, ja det kommer variera men vi har ett ansvar när det handlar om människors känslor. Det är upp till varje enskild person att avgöra hur man tacklar det ansvaret.
Denna veckan har börjat tiotusen gånger bättre än förra och det kommer bli bättre. Helgen ska spenderas med mina fina partypinglor. Vi ska göra allt vi mår bra av, prata, dansa, skratta och om jag promt måste gråta lite till får det bli så. Det måste komma ut om det ska försvinna.
"Det som göms i snö kommer upp i tö." Eller hur var det?
Rygg och annat jävelskap.
Det gick bra att springa men det gjorde ont när jag kom hem och skulle stretcha. Hem? nej fel. När jag kom TILLBAKA. Det gör ont att tänka att hemmet jag trott är mitt inte längre är det men jag tänker inte hymla, det gör ont. Det måste få göra ont men det kommer inte få krossa mig. Jag tänker komma ut starkare på andra sidan.
Jag är redan starkare, men jag vet att det som känns bra nu kan kännas jävligt om en stund men det måste få vara så nu om det ska bli bra i framtiden.
Jag stack och klättrade med tjejerna igår och det gjorde ont i ryggen, nåt så fruktansvärt frustrerande att vilja träna hårt och det GÅR INTE.
Jag satte mig på tåget och tog ett djupt andetag. På väg.
Skönt.
Det här är början på något nytt. Jag ska fokusera på min kropp nu. Det andra blir bra med tiden. Inget kommer gratis men jag läker med tiden, ryggen behöver mer än tid.
Jag var på bröllop i fredags. Det var roligt. Jag hade jobbat natt och var trött. Det har varit en annorlunda vecka. Minst sagt. Jag var inte supertaggad på att fira men det gick över. Det blev världens party och jag insåg något viktigt,
Jag gick in på toa och såg mig i spegeln. En dag i solen hade satt fina spår på kroppen, sommarklänningen på och håret lite solblekt. Jag log mot min spegelbild.
Fan vad snygg jag är fast jag är så ledsen!
Jag pratade med massa människor och dansade massor. "Du är så himla rolig!" sa flera stycken.
Då insåg jag jag även det.
JA! Jag är en rolig och bra människa. Det är inte så att jag vill vara dryg och berätta om min egen förträfflighet men efter flera "mörka" dagar kändes det bra. När jag blir ledsen ser jag bara vad som går förlorat och inte vad jag har inom mig.
Nu tittade solen fram. Ett tecken. Jag ska nog cykla. Sedan ska jag se fotbollen ikväll och om det blir på ön eller någon annanstans visar sig. Det kommer bli roligt hursomhelst.
