Jag är inte som du, acceptera.
Förra veckan hade vi fysilogi med Karin och nån gång under dagen sa hon något bra om löpträning. Hon avslutade sin mening med att säga: "Det är därför man springer"
Då kunde inte jag vara tyst så jag säger lite sarkastiskt (med betoning på lite) "Nej, man springer bara ifrån sina problem, det är därför man springer." Man kan absolut inte springa av någon annan orsak.
Jag ångrade mig på sätt och vis direkt när jag sagt det.
Störd över att jag låtit mig provoceras.
Grejen var den att jag alltför ofta i samband med snack om min löpning fått höra att "jag springer ifrån mina problem" eller typ "vad springer du ifrån?" Det är så jag bara vill kräkas på skitsnacket.
Jag köper att folk ifrågasätter min träning, det får de gärna göra, precis som jag måste få ifrågasätta de som väljer att då inte träna. Gränsen är dock nådd när man svarar på frågan och att man ändå sen ska ha jävligt klart för sig att man har fel. Då blir jag galet irriterad.
I tisdags när jag sprang var det så härligt väder. Ni vet när snön smält men isen är lite mjuk på gruset så det låter härligt mot skorna men ändå inte är halt. Solen gick upp över fälten och det kändes skönt i kroppen. Då tänkte jag för mig själv. "Flyr jag ifrån något just nu?" Nej, jag är ledsen men jag råkar bara älska att springa. Jag har jobbat med mig själv länge nog för att veta hur det känns när jag inte mår bra och hur jag ska tackla det. Jag vet att jag inte är perfekt och att vissa beteenden jag har finns av en andledning och kanske borde jobbas bort men kom tusan inte och bestäm vilka det är åt mig.
Förargad över att jag låtit detta sätta igång något i mig satte jag mig vid frukosten i skolan och läste ur avslappningsboken vi läser i stresshanteringskursen.
Fastnade för en mening i kapitel 3.
"Alltför många idag anser att de sitter inne med den enda sanningen"
Smilbanden drogs upp och allt kändes lite bättre.
Jag behöver inte bevisa något för någon.
Mitt liv, mina beslut.
Jag tar ansvar för mitt liv och att jag lever det som jag vill.
Roger!
Då kunde inte jag vara tyst så jag säger lite sarkastiskt (med betoning på lite) "Nej, man springer bara ifrån sina problem, det är därför man springer." Man kan absolut inte springa av någon annan orsak.
Jag ångrade mig på sätt och vis direkt när jag sagt det.
Störd över att jag låtit mig provoceras.
Grejen var den att jag alltför ofta i samband med snack om min löpning fått höra att "jag springer ifrån mina problem" eller typ "vad springer du ifrån?" Det är så jag bara vill kräkas på skitsnacket.
Jag köper att folk ifrågasätter min träning, det får de gärna göra, precis som jag måste få ifrågasätta de som väljer att då inte träna. Gränsen är dock nådd när man svarar på frågan och att man ändå sen ska ha jävligt klart för sig att man har fel. Då blir jag galet irriterad.
I tisdags när jag sprang var det så härligt väder. Ni vet när snön smält men isen är lite mjuk på gruset så det låter härligt mot skorna men ändå inte är halt. Solen gick upp över fälten och det kändes skönt i kroppen. Då tänkte jag för mig själv. "Flyr jag ifrån något just nu?" Nej, jag är ledsen men jag råkar bara älska att springa. Jag har jobbat med mig själv länge nog för att veta hur det känns när jag inte mår bra och hur jag ska tackla det. Jag vet att jag inte är perfekt och att vissa beteenden jag har finns av en andledning och kanske borde jobbas bort men kom tusan inte och bestäm vilka det är åt mig.
Förargad över att jag låtit detta sätta igång något i mig satte jag mig vid frukosten i skolan och läste ur avslappningsboken vi läser i stresshanteringskursen.
Fastnade för en mening i kapitel 3.
"Alltför många idag anser att de sitter inne med den enda sanningen"
Smilbanden drogs upp och allt kändes lite bättre.
Jag behöver inte bevisa något för någon.
Mitt liv, mina beslut.
Jag tar ansvar för mitt liv och att jag lever det som jag vill.
Roger!
.....
Det är konstigt hur livet bara går. Det kanske är mer konstigt att man inte slutar förvånas över hur fort tiden går. Timmar blir dagar och dagar blir veckor. Ibland är jag väldigt medveten om det och fokuserar på att ta till vara på varje ögonblick hela dagen, ibland känns det som att jag stänger av och låter mig transporteras fram, dag för dag, inte ett dugg tacksam för allt jag har och tiden jag själv bestämmer över.
Det var längesedan jag var inne på Fredriks sida på fb men idag gick jag in där. Det räcker att vara där några sekunder, sedan faller tårarna automatiskt. Jag tänker ofta på honom fast vi inte träffades så ofta sen jag flyttade hit. Det spelar ingen roll, jag slutade inte tycka om honom för att jag flyttade till Sthlm och jag träffade honom nästan varje gång jag var på västkusten på besök om så bara för att kramas hastigt eller snacka lite skit i kiosken. Det är nog inte därför jag gråter. Jag blir så ledsen av allas kommentarer på hans sida, så mycket sorg, saknad och tårar. Så mycket lidande som inte alls är befogat, det gör ont och det är overkligt. Fast det gått över två år är det fortfarande overkligt.
När vi var i Goa och Anjuna tänkte jag på honom. Jag försökte se Flinta där, på stranden, på krogen ja överallt. Han var i tankarna på ett enklare sätt då.
Jag tycker att hans familj och de vänner jag vet stod honom närmast är fantastiskt starka. Jag tänker på dom och hoppas att varje dag blir lite lättare fastän saknaden bara blir större.
Jag hoppas att du har det underbart Flinta. Du kommer aldrig bli bortglömd eller mindre saknad, någonsin.
På återseende, KRAMAR
Det var längesedan jag var inne på Fredriks sida på fb men idag gick jag in där. Det räcker att vara där några sekunder, sedan faller tårarna automatiskt. Jag tänker ofta på honom fast vi inte träffades så ofta sen jag flyttade hit. Det spelar ingen roll, jag slutade inte tycka om honom för att jag flyttade till Sthlm och jag träffade honom nästan varje gång jag var på västkusten på besök om så bara för att kramas hastigt eller snacka lite skit i kiosken. Det är nog inte därför jag gråter. Jag blir så ledsen av allas kommentarer på hans sida, så mycket sorg, saknad och tårar. Så mycket lidande som inte alls är befogat, det gör ont och det är overkligt. Fast det gått över två år är det fortfarande overkligt.
När vi var i Goa och Anjuna tänkte jag på honom. Jag försökte se Flinta där, på stranden, på krogen ja överallt. Han var i tankarna på ett enklare sätt då.
Jag tycker att hans familj och de vänner jag vet stod honom närmast är fantastiskt starka. Jag tänker på dom och hoppas att varje dag blir lite lättare fastän saknaden bara blir större.
Jag hoppas att du har det underbart Flinta. Du kommer aldrig bli bortglömd eller mindre saknad, någonsin.
På återseende, KRAMAR
Hosta och ändlös snuva
Det finns nog inget som är tråkigare än att vara "sjuk". Jag mår bra men är förskyld och det drar ner mitt humör så himla mycket. Jag kan inte träna som jag vill och jag känner mig allmänt off.
Det var ganska kul att komma till skolan ändå, då kan jag vara bitter med en ton av humor som gör att folk uppfattar och omvandlar bitterheten till humor. Det är bra för helt plötsligt är jag glad och inser att jag mest driver med mig själv och det faktum att jag blir andfådd av att göra en röris mellen lektionerna. =)
Vi laddar för vårruset nu. Det är 5 km. Ingen större utmaning från början men nu har "PAJ" beslutat sig för att springa under 23 min. Jag tror ialla fall att Pao är på... Jag och Julia har bestämt det. :)
Min utmaningen just nu (förutom att bli kvitt min nedrans förskylning) är att bli bättre på avslappningarna vi gör på stresshanteringen tillsammans med Mona. När jag gör en avslappning efter träninng funkar det bäst, annars får jag lätt spring i bena och det är jobbigt. Då är 12 min avslappning en enda lång pina.
Men jag jobbar på det och det ska ju tydligen bli lättare för varje gång man tränar på det så vi får se imorgon när vi ska ha stresshantering. Hoppas vi får vara ute lite, det ska bli strålande sol och härliga plusgrader!
Älskar!!
/Annie
Det var ganska kul att komma till skolan ändå, då kan jag vara bitter med en ton av humor som gör att folk uppfattar och omvandlar bitterheten till humor. Det är bra för helt plötsligt är jag glad och inser att jag mest driver med mig själv och det faktum att jag blir andfådd av att göra en röris mellen lektionerna. =)
Vi laddar för vårruset nu. Det är 5 km. Ingen större utmaning från början men nu har "PAJ" beslutat sig för att springa under 23 min. Jag tror ialla fall att Pao är på... Jag och Julia har bestämt det. :)
Min utmaningen just nu (förutom att bli kvitt min nedrans förskylning) är att bli bättre på avslappningarna vi gör på stresshanteringen tillsammans med Mona. När jag gör en avslappning efter träninng funkar det bäst, annars får jag lätt spring i bena och det är jobbigt. Då är 12 min avslappning en enda lång pina.
Men jag jobbar på det och det ska ju tydligen bli lättare för varje gång man tränar på det så vi får se imorgon när vi ska ha stresshantering. Hoppas vi får vara ute lite, det ska bli strålande sol och härliga plusgrader!
Älskar!!
/Annie
