.

När "Ondskan" visades på bio fick jag rysningar.

 

Bara tanken på att skolor som denna existerade gjorde mig illamående.

Det har i jämna strömmar blåst kring Lundsberg och sjuka händelser och övergrepp har avlöst varandra utan att någon direkt åtgärd vidtagits.

 

I förrgår beslutade skolinspektionen att stänga skiten (ursäkta ordvalet men det känns inte värt att kalla Lundsberg för skola)

 

I min värld ska skolan vara trygg.

En plats att lära sig, förstå skillnaden mellan rätt och fel, växa som individ och få vänner.

Visst kan inte alla älska alla och det vore konstigt och önsketänkande om alla tyckte om att gå till skolan 

men vi kan väl ändå vara överens om att tortyr och övergrepp inte ska accepteras i någon skola?

Oavsett om man själv är drabbad av det eller inte.

 

Noll tolerans på den.

 

Igår var det debatt om just detta på Svt1 och TUR att jag inte var där.

Jag satt här hemma i soffan och slet håret och kommenterade högt till allt sjukt som sas.

Henke skrattade åt mig, jag har en förmåga att elda upp mig när saker gör mig förbannad.

 

En mamma sitter och gnäller för att skolan stängt. Hennes son är inne på sitt tredje år och hon tycker det är sjukt att skolan stängt. 

Jag bara gapade...

 

Vänta nu...

Hon är upprörd för att skolinspektionen stängt en skola där elever blir slagna, får föremål uppkörda i ändtarmen och utsatta för alla tänkabara övergrepp.

Hon är upprörd för att hennes son inte ska få gå i den här skolan mer...

Jag fattar inte.

 

Hur kan man vilja att ens barn ska gå i en sådan skola?

På riktigt!?

 

Hade mina föräldrar satt mig i den skolan och sagt det hon sa igår hade jag känt mig förådd.

Oavsett om jag bad om att få gå kvar i skolan för just mig låter de kanske vara ifred.

Det handlar inte alltid om att bli slagen eller inte utan om ett ställningstagande.

 

Jag skulle bli besviken på mina föräldrar om de accepterade ett beteende som detta på en skola överhuvudtaget.

Det är som att säga till mig att det är okej att behandla människor såhär, att alla inte är lika mycket värda och att man bara ska bry sig om sitt eget liv och strunta i andra.

 

Den där idiotiska mamman satt där igår och trots att hon visste om allt som försigår på den skolan höll hon rektorn om ryggen.

Andra gamla elever kom och tuggade om hur bra skolan varit och halleluja.

För dem kanske!!!!

Men hur kan man vara så egoistisk att tycka att det bara är det som räknas?

"Om jag kommer undan utan blåmärken och ärr så är det ju en bra skola..."

 

 

Tycker synd om de stackars eleverna som är rädda för att säga vad de tycker för att de är rädda för konsekvenserna. Priset de får betala är inte bara alla ärr och blåmärken utan även de elaka kommentarerna från andra sjuka föräldrar.

 

Öppna ögonen för fan!

Längesedan jag var såhär förbannad vill jag lova.

Förbannad och rädd för mänskligheten.

 

När ska vi införa "körkort" för att få skaffa barn i Sverige?

Jag tycker det är på tiden.

 

Och sen undrar alla varför våldet ökar?

Skrattretande.

 

Jag dricker inte men jag kan skåla i cider

En skål för att helvetet stängts ner.

Tack.

 

 

 

 

 

 

 

  

Ni vet den där hemska känslan när man vaknar efter en god natts sömn, känner att allt

egentligen är bra men en känsla i magen skriker om motsatsen?

 

Den hade jag i mig när jag vaknade imorse. 

Såg Linnéas saker stå uppställda, en uppsättning kläder på den ena väskan. 

Dagen jag inte velat bekanta mig med, dagen jag skjutit upp att tänka på och att prata om.

 

När jag hämtade Linnéa med en stor bild på Zlatan på Arlanda i Juni kändes det underbart att 8 månaders tortyr var över. Inte att livet bara var dåligt när hon var borta men det går bara inte att jämföra hur jag mår när hon är med mig och när hon är i Afrika.

Det första jag frågade när vi slutade gråta och skratta var

 

"Hur länge ska du vara borta nästa gång?!"

Hon ville inte berätta och förstöra stämningen men jag ville veta.

Ville veta vad jag behöver ställa mig in på.

"1-2 år."

 

Jag fick inte luft då.

Om åtta månader har varit tortyr, vad blir då det här?

Efter en kort tid i Sverige började Linnéa fundera, bestämde sig att komma hem i Januari istället.

 

Jag vet att jag borde tänka på det idag.

Det gör jag litegrann och det gör det svåra lite lättare, det gör det.

5 månader är bättre än 2 år. 

 

Det jävliga är att när hon gick för att borsta tänderna för mindre än en timme sedan spelade det ingen roll.

Jag fick bita mig i läppen för att inte gråta.

 

Satt på balkongen och samlade mig lite.

Gick in för att krama henne och säga hej.

 

Där föll muren.

Rasar fullständigt och jag vill inte göra det värre för henne genom att vara ledsen men jag kan inte skrattandes krama henne och låtsas som att det går bra.

 

För det går inte bra.

Inte alls någonstans.

 

5 månader är inte så långe om det är en engångsgrej men det börjar kännas som en jobbig vana att vinka av henne och rädslan att hon ska ångra sig och stanna längre är nog större än jag tror.

Det känns som jag är ett barn som sträckt mig efter en älskad nalle och efter väldigt långt kämpande får jag krama den och sedan rycks den ifrån mig igen och jag kommer famla efter den i ytterligare fem månader.

 

Jag ska dricka upp mitt kaffe.

Fokusera på allt som är viktigt.

Arbetet i Tanzania är viktigt, skolan kommer bli så fin!

Ungarna behöver Linnéa och jag ska göra mitt bästa från Sverige tills jag får komma ner och hjälpa till med det jag kan.

 

En kompis till Linnéa gör fina armband som hon säljer och skänker pengarna till CCY.

Jag har 4 armband på min högra arm.

Ett som Linnéas kompis gjort.

Ett som ett av barnen i Tanzania gjort. I alla världens färger.

Ett jag fick av Marcos förra sommaren.

Det sista köpte jag igår, ett till mig och ett till Linnéa.

Det är svart med ett ord i guld. "Faith"

 

Tyckte det passade.

Jag tror på henne, jag tror på barnhemmet och skolan. 

Framför allt så tror jag på att livets största kärlek kan vara en kompis.

Världens finaste.

 

5:2 dieten är tydligen det nya svarta.

Jag har nog missat lite av hur populär den är, jag har inga planer på att börja äta så.

För det passar absolut inte mitt liv.

 

Jag säger inte att det finns underlag för att det finns positiva aspekter med den dieten men personligen tycker jag att ställer till det mer för alla redan förvirrade människor och för de med matproblem ska vi inte ens gå in där.

Snacka om att leka med elden...

Ryser bara av tanken.

 

Jag tänkte på det här lite och insåg att jag inte har några vänner som faller för alla nya dieter varje höst och vår när vi ska "undvika vassen" eller hurtigt "komma i form" efter vår sommarsemester.

 

Jag har inga bantande människor i min närhet, däremot har jag många som vill bli starkare, mer vältränade 

och må bättre.

 

Jag tycker det är underbart. 

Att istället för att väga så lite som möjligt, vilja må så bra som möjligt!

 

Muskler är snyggt, att vara stark är bra och att träna upp sin kropp är en investering i sin hälsa.

 

Förut tyckte jag att smalt var snyggt. Det enda som var viktigt.

Inga konturer i kroppen, inga former.

Bara så smalt och litet som möjligt var fint.

 

Nu ser jag världen med andra ögon.

Jag älskar muskler, tycker konturer är snyggt och att former är vackert.

Helheten är viktigast.

 

Ögon som lyser, skratt som klingar och livsglädje som syns.

 

Jag menar inte att smalt är fult eller dåligt.

Det jag vill få fram och få bort är hetsen över att banta ner sig eller känslan att det är bara smalt som duger.

 

Alla duger!

Precis som man är och det är något vi alla behöver träna på att tycka.

 

Igår gick en kollega leende förbi mig, hon skrattar typ alltid när hon ser mig och jag undrar alltid vad jag gjort..?

 

"Näe absolut ingenting men det är så härligt, hela du lyser alltid som allt man kan förknippa med friskvård och välmående och det är så härligt!"

 

"Haha.. Tack! Tror jag..Det är ju bra"

 

"Ja verkligen passande när du jobbar med friskvård!"

 

Gick in i omklädningsrummet och tog en snabb blick i spegeln.

Aldrig vägt så mycket som jag gör idag, aldrig haft så mycket muskler heller.

Framför allt så mår jag bra. Jag är lycklig och gör det jag vill i livet.

 

Vågen kan dra åt helvete.

Känslan är viktigast.

 

Mår du inte bra spelar det inte roll hur många kilon du tappar på vågen.

Lyckan sitter inte i vikten.

 

Tro mig.

171 cm lång

42 kg

Hade glömt hur man gjorde när man skrattade.

INTE lycklig då vill jag lova.

Missade bara flera år av mitt liv.

Sträva inte dit.

 

 

Ta hand om kropp och själ.

Du har bara en kropp.

Den är DIN, bara DIN och du gör vad du vill med den.

 

 

 

 

 

Kärlek.

 

 

 

 

"Snart åker jag, det är bara 1,5 v kvar..." sa Linnéa igår.

"Okej, kan du vara tyst, jag vill inte höra..."

Elak Annie-jag vet.

 

Jag vill alltid att hon ska prata, vill alltid höra vad den där underbara människan har att säga

och jag tröttnar aldrig på att prata med henne och vi får aldrig slut samtalsämnen.

 

Förutom nu.

Jag vill höra om allt men jag orkar inte tänka på att hon ska lämna mig snart.

Jag vet att vi borde prata om det, vet att det är jobbigt för henne att åka. Vet att hon kommer tycka det är jobbigt att lämna Afrika om några månader när det är dags att lämna över hennes ansvar där och komma hem för att skapa sig en vardag att trivas med i Sverige.

 

Jag VET att jag ska prata med henne. Finnas där för hennes oro eller vad hon än känner.

Vara ett stöd men jag fixar inte det.

 

Förra gången hon åkte till Afrika grät jag som ett barn när vi kramades hejdå ute på skolan när hon hälsade på 

precis innan hon skulle åka.

Då hade jag ingen aning om hur jobbiga de där 8 månaderna skulle bli.

 

Jag sätter livet lite på paus när hon är borta.

Inte fysiskt.

Jag jobbar, tränar, är med vänner, skrattar, gråter och allt annat livet erbjuder men

en stor bit av mig är borta när hon inte är hos mig. 

Linnéa är en stor pusselbit som saknas när hon är borta.

Jag vet att "vi alltid har varandra".

 

Det är bara så jobbigt att inte kunna dela allt det vardagliga med henne.

 

Marcos flyttar till Linköping idag.

3 år.

Lång tid.

Vi ses kanske till jul, om vi har tur ses vi innan.

Jag skrattar och säger att det inte gör något.

 

Säger att jag inte kommer sakna honom.

Säger att det blir skönt att slippa honom, bråkstaken som alltid 

lyckas reta upp mig eller som vet bättre hur jag fungerar än jag vill tro.

 

Det finns ett stort stöd i honom, han har hjälpt mig ovärdeligt mycket det senaste året.

Plockat upp mig från botten, fått mig att skratta då.

Hjälpt mig att köra ett helt flyttlass ända ut till skolan, saker som jag skulle ta på bussen med typ 10 vändor annars.

 

Han hjälpte mig att flytta in i min älskade lägenhet i vintras.

Han skriver snälla saker när jag känner mig dålig.

Han är en bra vän helt enkelt.

 

En vän jag kommer sakna men jag förmår mig knappt att erkänna det.

För jag hatar att behöva någon.

Tycker inte om att sakna.

Snart är båda borta från mig.

För ett tag.

Fysiskt, inte psykiskt.

 

Det här blev väldigt bittert.

Kändes inte alls bra i magen.

Kanske ska vända på känslan?

 

Skönt att ha viktiga människor i livet som betyder så mycket att det suger att tappa dom.

 

Första dagen på nyanställningen idag.

Nu kör vi!

 

 

 

 

Sitter med filt och tjocktröja på min inglasade balkong med en kopp nybryggt kaffe på bordet.

Det börjar bli lite höstkänsla i luften.

Kände det igår när Linnéa och jag gick ner till berget och tog ett härligt kvällsdopp efter middagen.

 

Vattnet är alltid välkomnande och än är det fortfarande så varmt att det går att simma länge innan läpparna blir blå.

 

 

Jag såg på ett avsnitt av en serie jag slötittar på ibland. Jag tittar sällan på tv men om jag är ensam hemma och inte vill ta mig för något speciellt kan jag ligga utsträckt med en kaffekopp och tycka att det är ganska skönt.

 

Älskar när det kommer något vettigt. 

Något som går att applicera i det "riktiga" livet.

 

I ett avsnitt var det fokus på karriär.

Att göra karriär.

Vem får göra det och vad kostar det?

 

En kvinna hade blivit erbjuden att bli delägare i ett företag.

Inga konstigheter.

Hon blev gravid och fick barn.

Inga konstigheter.

 

Hon var mammaledig och kom tillbaka till jobbet efter.

 

Då var det längre inte aktuellt för henne att bli delägare.

Riktigt förbannad och upprörd stämmer hon sin manliga chef för att det är diskriminering att hon inte ska få bli delägare pga att hon har skaffat barn.

 

Jag är kanske konstig men jag höll på chefen.

Alla dagar i veckan.

Kvinnan har fått barn, vilket innebär att hon inte längre jobbar 14 timmar/dag 

Hon har valt bort de långa dagarna eftersom hon vill göra frukost och lämna dottern på dagis/skolan.

 

Hon går hem och gör lunch till barnet minst två dagar i veckan vilket innebär att hon inte jobbar över på lunchen.

Barn är säkert underbara att ha MEN faktum är att de blir sjuka titt som tätt och då kommer hon inte kunna gå på alla viktiga möten mm och det vet hon om.

 

Detta handlar inte om att hon gör ett sämre jobb för att hon är kvinna och har barn men faktum är att hon engagerar sig mindre i jobbet för att hon har ett barn och ta hand om.

Alla förstår och accepterar det, kanske tom beundrar henne för det men det gör att hon inte längre uppfyller kraven för att få bli delägare på just detta företaget.

 

Nu säger inte jag att man måste jobba över på varje lunch för att göra ett bra jobb, tvärtom tror jag men det är inte det som är poängen här.

 

Vill man komma långt i karriären så kostar det.

Vill man vara en bra och närvarande förälder kostar det.

Vill man bli bäst på sin idrott kommer det garanterat inte att vara gratis.

 

Inget i livet är gratis.

Vi måste hela tiden göra uppoffringar och prioriteringar för att välja ut det vi tycker är viktigast.

 

Vi kan inte få allt hela tiden.

Om vi inte göra allt lite halvdant kanske men hinner vi då njuta av att faktiskt ha allt?

 

Vi kan inte bara casha in på kontot utan att något försvinner.

Lönen kommer men vi måste ändå betala hyran och handla mat.

Plus och minus på kontot.

Samma sak i livet.

 

Gör jag en sak jag älskar kommer jag automatiskt att ha lite mindre tid för något annat.

 

Jag försöker hitta balans.

Lätt att säga när jag har semester.

 

På måndag börjar jag jobba heltid som friskvårdsledare på Eriksdalsbadet.

Jag kommer ha kvar några PT kunder.

Lär mig massor på allt.

Utvecklas på båda jobben.

 

Kommer jobba mycket men det är självvalt.

Träningen prioriterar jag alltid.

Hemsk jag är som prioriterar den före familj och vänner va?

Hemsk eller inte.

Jag vet hur jag ska leva för att må bra och det kommer att bli lite pussel i höst för att få ihop det men jag är förväntansfull.

 

Lycklig i livet,

ledsen för att Linnéa snart åker men förväntansfull över att hon ska komma hem i Januari.

 

Trevlig helg och mycket KÄRLEK

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet att man kan dra rättvisans innebörd hur långt som helst.

 

Om vi ska dela lika, jag tar tre och du får en är det inte rättvist.

En kompis hade förlorat båda sina föräldrar när vi fyllde 20.

Det är inte rättvist.

 

Jag vet inte vad som är rättvist...

Att det som jag gör mot andra kommer tillbaka till mig?

Är det "rätt åt mig" då?

Oavsett om det är bra eller dåliga handlingar.

 

Jag är envis.

Tycker även om att säga emot, ibland bara för att.

Stod i kön för att köpa mat på grönan med Marcos i söndags när jag sa emot allt han sa.

Tillslut kom det

"Du är så envis! haha"

"Nej"

"Jo"

"Nej"

Inte envis va?

 

Jag försöker att inte vara långsint. För det stjäl så mycket energi och det gör mig inte till en lyckligare person.

Däremot inser jag att vissa saker aldrig kommer förändras oavsett hur lång tid som går.

Jag kommer få betala för evigt för vissa saker.

 

Försöker glömma och gå vidare.

Lärde mig något och tycker att bestraffningen kan sluta.

 

Det är svårt när det titt som tätt kommer tillbaka och biter mig.

En påminnelse om att inget är glömt och absolut inte förlåtet.

Det bästa är att det inte kommer raka vägen.

Närmar oss 30 och raka puckar är tydligen fortfarande läskigt.

 

Skitsnack och elaka kommentarer är fortfarande modernt. 

 

Bestraffningen fortsätter.

 

För beslut som jag inte ens tog ensam.

Två om ett beslut. En person som betalar.

En person som gör alltid gör fel.

Fantastiskt.

Mamma lärde mig en gång att det aldrig bara är ens fel när man är två om något.

 

Det var fel.

En gång banditen, alltid banditen.

 

Försöker skaka av mig känslan som satt i mig hela dagen igår.

Borde kanske se det komiska i hela grejen.

 

Det är inte så lätt.

Banditer har också känslor.

Även jag.

 

 

 

 

"Det är aldrig tyst i Stockholm!"

Jag är beredd att hålla med till viss del, bor man på hotell inne i stan, åker tunnelbana mitt i natten en lördag eller sitter på ett nattöppet Mc Donalds så NEJ, det kommer med största sannolikhet INTE att vara tyst.

 

Sitter på min balkong.

Lördag kväll, ensam med en kopp kaffe, glass med tobleronebitar och värmeljus.

Skulle vilja ha Linnéa här. Annars, väldigt nöjd.

Musiken tystnade och jag insåg att det var helt tyst.

Med balkongdörren på glänt var det ändå bara mina fingrar över tangenterna som lät.

 

Underbart.

 

Satte på Melissa Horn. 

Hon är nog den minst positiva jag vet i Svensk musikväg. :)

Jag har en kompis som inte kan lyssna på lugn eller jobbig musik när hon mår bra för då kommer den dra ner henne istället. 

Jag är nog lite tvärtom, om jag mår bra och lyssnar på något sorgligt kan jag känna mig extra bra eftersom jag 

inser hur bra jag mår i förhållande till vad jag lyssnar på. 

Hemskt det lät.

 

Tror inte jag har någon poäng med det jag skriver ikväll, det gör ingenting. 

Jag ville bara sitta här ensam och skriva.

 

Jag har två fullt fungerande brandvarnare i min lägenhet förresten.

Om någon undrat. :)

Det märkte jag igår. Skulle laga mat, eller snarare bränna...

En började tjuta och jag försökte få tyst på fanskapet, utan framsteg.

Rev mer eller mindre isär hela skiten och då tystnade den men då började den i hallen tjuta säkert dubbelt så högt och jag tog en stol, klättrade upp och tryckte på allt för att få tyst på även den innan hela huset skulle komma och sucka åt mig.

 

"Nu bränner hon ner huset också, hon som nästan fällde den blinde snubben med sin kropp när hon satt ute på trappan o tog på sig löparskorna en morgon för några veckor sedan..."

 

"Jasså hon! Jaja, hon är glad ialla fall..." 

Tur det.

 

Att jag är glad.

Jävla tur faktiskt.