.

Jag minns inte varför jag skaffade Facebook.

Jag vet inte varför någon skaffar det nu, alla har väl sina skäl kan jag tänka.

 

Kanske vill man hitta nya människor att väva in i sitt liv, kanske hitta tillbaka till sin första ungdomskärlek eller en borttappad vän. Kanske känns det som ett bra forum att fylla upp ett tomrum innombords eller ett sätt att marknadsföra sig som den perfekta kompisen, partyprissen, kollegan eller partnern?

 

Orsakerna kan vara många och jag tänker inte klanka ner på någon av orsakerna, jag vet ju som sagt inte själv vilket skäl som var mitt.

 

Jag tycker att det är roligt att få se vad gamla vänner har för sig, en skön bild någon vill dela med sig eller när det ligger ett fint eller roligt meddelande i min inkorg eller kanske ett galet youtubeklipp när jag loggar in.

 

Så jag är inte ANTI-ALLT på något sätt. 

Jag har en viss dubbelmoral när ena delen av mig hatar hela facebook världen och det känns verkligen som att om någon berättar något så kollar alla facebook för att försäkra sig om att det verkligen är sant!

 

För står det inte på facebook har det aldrig hänt.

 

Vi lever våra liv och levererar det på facebook, där våra liv granskas, bedöms och poängsätts med antal likes och kommentarer.

 

Sjukt.

Egentligen.

Riktigt sjukt.

 

I fredags fyllde min bror 30 år.

En helt fantastisk kille att fira en helt fantastisk dag.

Vi var ett gäng grannar och vänner som väckte honom 04.00 med raketer, hagelgevär och en motorsåg.

 

Två timmar tidigare hade en tvättmaskinmotor som hans kompisar kopplat på sängen skakat om hela hans säng och väckt den stackarn. :)

 

Men vi hade roligt!

 

Senare på kvällen hade han fest i Körstugan. Mysigaste festlokalen. Den ligger nära gården där jag är uppväxt.

Träbalkar och trägolv. Genuin och varm. Fina minnen och varm i hjärtat av att vara där.

 

Under middagen höll jag tal till honom.

Det var det viktigaste talet jag någonsin genomfört. 

För att han är en så viktig person i mitt liv och jag tror inte att han förstår hur underbar och viktig han är.

 

Jag inledde med att skoja lite.

 

"När pappa berättade att Martin skulle ha fest ändå blev jag lite orolig.

Tänk om ingen kan komma!?

 

Det är ju bara 1.5 v kvar och det är mitt i sommaren, folk har semester, är bortresta och allt sånt.

Sen gick den känslan över, det kändes som att många skulle komma o när jag frågade Martin sa han att över 50 pers tackat ja och knappt några alls tackat nej. 

 

Jag undrade lite i tystnad om hur det kommer säg att det blev så? Att alla kom och avbokade allt annat.

 

"Blir det för att det är pinsamt att möta Martin i Grebbestad senare om jag inte kommer på festen?"

Nej, det är inte det. Martin är den minst långsökta människa jag känner..

 

"Tänk om han inte kommer hjälpa mig när jag ringer efter hjälp i tid och otid?

Nej, inte det heller. Alla vet att han alltid ställer upp oavsett vad. Alltid och hela tiden.

 

"Eller det allra värsta? Tänk om han tar bort mig på FACEBOOK eller inte "gillar" en bild jag lägger upp!?"

Nä... Inte det heller. Killen har ju inte ens Facebook!

 

Svaret är enkelt.

Alla kommer för att han är världens bästa kille.

Han ställer alltid upp för alla andra och han sätter sig själv i andra rummet. 

Hela tiden.

 

Han förtjänar att få lysa. För att han är så underbar som han är.

 

En fest som denna är bättre än vilken statusuppdatering eller bild som helst.

Det är känslan i lokalen, ljudet av skratt och svetten som rinner när alla dansar.

Alla skämt och all kärlek.

 

På natten fick jag se uppdateringar jag inte ville se.

En bekant/klasskompis från skolan hade gått bort och jag blev bara mer och mer irriterad.

 

Om jag får veta att någon som betyder mycket för mig gått bort är väl inte en ny statusuppdatering det första jag vill göra?!

Varför skulle jag göra det? För att alla ska fråga, bli nyfikna eller tycka synd om mig?

 

Jag kanske är hård nu och är den enda som känner såhär...

Antagligen, det brukar kunna vara så men jag tycker att det är med respekt för sin vän och dennes familj som man ligger lågt med facebook och andra sociala medier. 

 

Det måste inte stå på facebook för att vara sant.

Det är tyvärr sant vare sig jag publicerar det eller inte.

 

Jag tänker på hans familj och närmsta vänner.

Det är inte rättvist och det är inte logiskt.

 

Det är inte så att jag inte bryr mig, jag är inte kall och okänslig inför detta.

Jag vill bara inte använda facebook till detta, det är allt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Om någon du känner behöver en ny lever står det 54 st före i kön"

 

Stod i Svd imorse.

Jag har ofta tänkt att jag ska fylla i ett donationskort men jag är för lat. Orkar inte ta reda på hur man gör så jag har skjutit det framför mig. Tills idag.

 

Fick en klump i magen. Jag säger alltid till alla att jag inte är rädd för att dö och att jag 

bara lever i nuet.

 

Det är inte sant.

Varför får jag då panik inombords varje gång jag flyger?

Jag känner likadant varje gång vi ska till att lyfta.

"Det är nu det händer..Fan"

 

Jag vill inte tänka på döden och inte heller ta ställning till vad som ska hända med mig när jag är borta.

 

Jag vet att jag är fånig nu men jag stod flera flera år i bostadskön i Stockholm. Trots att jag hade bostad betalade jag för att behålla min plats i kön.

 

När allt kändes bra, när jag trodde jag hade en trygg punkt fick jag ett inbetalningskort från Sthlm´s bostadskö.

 

"Det är onödigt att betala för en köplats jag inte ens vill ha eller behöver..." tänkte jag och kastade räkningen

 

Några månader senare satt jag på tuben med min stora ryggsäck.

Kände mig som en idiot.

Trötta tårar som envisades med att rinna när jag åkte över Skanstullsbron.

Ilska över min dumhet blev tårar.

 

Trött i ryggen efter allt konkade, rotlöst flackande IGEN, trött i själen efter att fortsätta vara sårbar och arg för att jag lät det hända.

 

Det känns samma sak med att fylla i donationskortet.

Som att döden kommer på posten såfort jag trycker på skicka. 

 

Fånigt jag vet.

Jag tänker för mycket på saker jag inte kan påverka.

Det tror man inte när man träffar mig en lördag natt ute på äventyr.

 

Då är jag den skönaste och mest obrydda personen som finns, tillsammans med min bästa vän. 

Vi utmanar 4 dörrvakter och det slutar med att vi är de enda på klubben som får gå ut o ta luft på framsidan med dem, för att vi säger precis vad vi tänker.

 

Vi trycker våra ansikten mot glasrutan på tåget till två killar som bönat efter vårt nummer och vi fattar inte varför de vill ha något med oss att göra när vi bara gör sjuka och konstiga saker.

 

Men vi har roligt.

Sen kommer en sådan artikel och jag blir kall.

Inser att allt vi har är lånad tid.

 

Vill göra det bästa av den.

Vill fortsätta göra bra saker även när jag inte finns kvar.

 

Kan jag förlänga livet för en person eller rädda någons mamma, pappa eller bror vill jag göra det.

Bara att bita ihop och bestämma sig utan att tänka på att jag i samma stund som jag godkänner en donation ger efter för döden.

 

Indirekt.

 

Försöker tänka att jag ger en person ett längre liv.

 

 

Vaknade tidigt imorse, väldigt trött och ruffsig satte jag mig upp och insåg att jag är

ledig idag. Totalt.

Inga pt-kunder, inga coachsamtal och inget jobb att gå till.

 

Linnéa kom och la sig hos mig med sin bok och jag fick henne att klia mig på ryggen medan jag bad henne berätta om gårdagens besök hos en kvinna hon lärde känna i Tanzania.

Hon var väldigt exalterad över att åka dit igår så det var det första jag frågade när jag vaknade.

 

Tänkte att det är en lyx att ha henne här nu, att det är en lyx som är tillfällig orkar jag inte riktigt tänka på nu.

Då blir det bara jobbigt...

 

Jag vill inte ödsla tiden hon är hemma på att vara ledsen men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte tänker på att hon snart ska åka tillbaka. 

 

Linnéa stack ut för att springa och jag somnade nog om.

Vi drack kaffe när hon kom tillbaka och när hon hade gått till jobbet var det min tur att snöra på mig löparskorna.

 

Långpass i skogen. Kände mig pigg. 1,5 timme.

SKÖNT

Regnet gjorde mig tung men det gjorde ingenting för jag kände mig stark.

Ringde en ny kund medan jag sprang. Insåg att jag behöver få ett system på när jag ska jobba och vara ledig.

 

Ett samtal stör inte nämnvärt men just vetskapen att det närsomhelst kan ringa en kund och att jag då vill svara, vara trevlig och inte flåsa som någon från astmaförbundets elitlag gör att jag inte kopplar bort helt.

 

Jag behöver koppla bort jobbet, hur mycket jag än älskar det så har jag en egen hälsa att ta hand om.

Jag tror att det är viktigt för oss som jobbar med vårt intresse och något vi brinner för.

 

Att vi kommer ihåg oss själva, stänger av och inte alltid kan stå redo.

En kund ville träffa mig idag och jag sa

"Nej. Idag kan jag inte men imorgon går det bra." 

 

Inte värre än så.

Från och med nu är det flygplansläge på mobilen när jag springer.

Skogen, musiken, ljudet bakom musiken när foten möter marken.

Inga samtal, inga mailpling och inga sms ljud.

Teknikstress minimerad. 

 

För att jag vill vara för mig själv för en stund...

 

 

 

 

 

 

Kom hem tidigare än planerat ikväll och Linnéa låg i soffan och slötittade på

tv. Reklam.

 

Den sa:

RISIFRUTTI åt folket!

 

Hell no.

 

Jag är inte en trashmat-Hitler.

Absolut inte.

Igår köpte jag en stor kaffe på 7eleven när jag skulle till klättringen.

"Vill du ha en kanelbulle till det?"

"Nej,tack" svarade jag.

För jag vill aldrig ha det. Så fick jag ett ryck och kände att "äsch vadfan, det vore nog gott ändå och köpte en"

 

Jag tycker alla ska fundera på vad de äter, när och varför. 

Bestämmer man sig för att äta ska man inte behöva ångra sig eller få dåligt samvete efter.

Det är typiskt ovärt.

 

Jag är medveten om följden till allt jag stoppar i mig.

Jag äter glass och vet vad den innehåller.

Jag äter ägg efter träning för jag vet vad det innehåller.

 

Skulle någon be mig göra reklam för OLW känns det inte spontant som att jag skulle tacka ja. för jag äter sällan chips.

Samma sak med coca cola. Dricker aldrig det.

 

Skulle Lindt vilja ha mitt ansikte på någon av sina produkter skulle jag ställa upp.

Inte för att ljuga ihop att choklad är ett nyttigt mellanmål eller bra efter träning, utan för att jag älskar choklad, 

för att visa att det är okej att njuta av livsmedel som hälsomässigt är ganska kassa. 

 

Jag blir förbannad när Risifrutti utger sig att vara ett nyttigt mellanmål eller perfekt innan, vid o efter träning. 

Så att stressade eller ovetande föräldrar ska packa ner en risifrutti eller två till barnens träning. 

 

11 sockerbitar i EN Risifrutti.

ELVA.

För att de vill sina barns bästa.

 

Har du sett OLW göra reklam för en ny chipssmak samtidigt som de berättar att chips är ett bra alternativ till sallad mm?

Inte jag heller.

 

Jag behöver fasta rutiner för att inte falla i en sockerfälla.

Jag äter vad jag vill EN dag i veckan. 

Det räcker.

Börjar jag fuska är jag precis som alla andra. Då vill jag ha mer.

 

Första året på Hälsopedagogutbildningen brukade jag rulla ostskivor med honung i när vi kvällsfikade.

 

"A fast du kan ju äta vadsomhelst, det spelar ju ingen roll för dig som tränar så mycket." sa flera

Fast det gör det ju.

Min kropp mår inte bra med massa skrot i sig och mår min kropp inte bra gör inte jag det heller.

 

Det är inte så att jag säger att Risifrutti är ett världsproblem men jag eldar upp mig när det ska framställas som nyttigt.

 

Köper du Lingongrova för att du tror det är energimässigt nyttigt eller för att det är gott?

För det ÄR gott så är det därför, go ahead!

 

Köper du det för att vara nyttig kan du skippa det.  

 

Välj dina fighter, ät det du vill men gör det medvetet. 

 

Frågar du mig - SKIPPA den där jädra "gröten".

 

 

 

 

 

 

Strax före jul ifjol fick jag ett ryck.

Kände att jag inte riktigt kunde andas där jag var så jag bokade en resa till Thailand.

 

Fick med mig min kombo och sedan väntade två veckors sol och bad.

Men inte bara...

En eftermiddag efter en hel dags slappande på stranden gick jag och fick massage.

 

Insvept i en sarrong gick jag lite yrvaken mot hotellet och rätt som det var ropade någon bakom mig.

Där stod två änglar.

Det visste jag inte då men det gör jag nu.

Johanna och hennes dotter Ilona 9 år.

 

I lördags var jag hemma hos dem och jag blev helt varm i kroppen när världens goaste unge kom och gav mig en av hennes varsamma och underbara kramar.

Tittade på henne och hennes få men fina fräknar och mindes hur vi satt och åt frukost en morgon på stranden på Koh Kho Khao och Ilona tittade på mig en stund innan hon frågade

"Annie, tycker du om att ha fräknar?"

"Ja, det gör jag. För det är en stor del i min personlighet. Varför frågar du det?"

"Jag bara undrade, jag har lite fräknar."

"Jag vet, det passar dig, fräkniga unge"

 

Det var underbart att se henne igen.

Vi gick och badade i poolen hemma hos dem och la oss sedan i en större variant av hängmatta.

Där låg vi, Ilona 9 (3 dagar från 10) och Annie 27 och pratade om livet.

 

Jag frågade om hennes pojkvän och hon berättade att han hade gjort slut.

Via sms.

 

Jag höll på att koka över. 

"Ska jag slå honom?" skojade jag 

"Näää.. Det behövs inte"

 

Vi pratade lite och efter en stund berättade hon att hon ska ha poolparty på lördag. 

"Va roligt!"

"Ska han komma?" frågade jag

"Nej, det ska han inte."

"Tur, annars hade jag kommit och det skulle bli klädsim för honom..."

"Skulle du göra det?" frågade Ilona med sina fina rådjursögon riktade mot mig.

"Knuffa i honom med kläder?! Jaaaa. antagligen.... haha"

"Nej..."

"Göra slut på sms? Nej det skulle jag inte. Det borde ingen göra.

Du vet Ilona, man får göra slut. Det är en rättighet man har när man är tillsammans med någon men inte på sms.

 

Det är inte okej. Det finns olika sätt att göra allt på och kan man minska risken för att såra en annan människa så ska man göra det.

Det gör ont nog som det gör. Men det är viktigt att du förstår att det inte handlar om dig. 

Men du får vara ledsen. Det får göra ont, för att det ska bli bättre."

 

Hon nickade och funderade lite.

Jag kunde inte låta bli att le för det där är utan tvekan den smartaste och underbaraste ungen jag känner.

 

När jag skulle åka hem pratade jag med Johanna och hon sa att jag var Ilonas idol och jag blev så himla glad.

 

Då sa Johanna en sak som gjorde mig både stolt och glad.

"Jag är så glad att hon har valt dig som sin förebild för du är precis så som jag vill att hon ska bli.

Säker på sig själv, stark, glad och inte bry sig om vad andra tycker. Att du har ett sunt tänk och hur du berättar om varför du inte äter glass varje dag och äter söndagsgodis"

 

Det gav mig energi för flera dagar efter.

Jag ser mig inte som en bra förebild. Jag är ju bara jag.

 

Jag känner mig inte alltid säker, jag tycker inte alltid att jag är stark men jag försöker.

Försöker låta saker som kan såra mig rinna av mig istället för at göra mig ledsen men om jag blir ledsen 

försöker jag tycka att det är okej. 

 

Jag jobbar med att låta människor komma nära. 

Försöker följa mitt hjärta mot min egen lycka, ta ansvar för mina handlingar och 

det blir lättare att försöka vara en bra människa när jag vet att världens finaste 10 åring har ögonen på mig och 

vill vara likadan.