Ingen kan såra mig utan min tillåtelse

När jag känner doften av lavendel tänker jag alltid på den underbara killen jag jobbat med sedan 2009

Inte så ofta numera men jag åker dit och gästspelar nu och då för att få känna doften av honom och se in i de vackraste ögonen på jorden.

När det doftar nyslaget gräs får jag upp fina minnen från min barndom och när jag känner doften av häst är jag tillbaka hemma i stallet innan jag ens hinner tänka tanken.

Jag förknippar dofter med minnen, minnen med känslor och känslor med ett visst mående.

Mitt finaste halsband, "Frankly" påminner mig om vem jag är och vill vara.

Jag skrattar mycket och bryr mig lite.

Det är liksom min grej, för mig själv och andra.

Jag har förresten aldrig riktigt förstått det där med att vara morgontrött.. När jag vaknar på morgonen är jag glad.            

Kan absolut vara trött, men alltid glad. 

Fruktansvärt frustrerande för alla morgontrötta. Jag förstår det och jag ber om ursäkt men jag älskar att vakna och  se riktigt ruffsig och allmänt nyvaken ut. Jag skulle inte vilja påstå att jag känner mig som snyggast just då. 

Att vara snygg och rätt är inte riktigt jag heller så jag väljer att strunta i det. Jag älskar att kliva upp för att sömndrucken kliva i mina träningskläder och sätta på musiken och ge mig ut och springa i skogen.

Det är viktigt att samla på härliga dofter, minnen och känslor. Jag är inget mattesnille men med enkel matte räknar jag ut att fler varma minnen ger fler varma känslor i magen och det är välmåendet som räknas.

Jag hade en av mina underbaraste vänner här på besök nyligen.                                                                Ögonen och hennes kroppsspråk sa mer än tusen ord.

Vi satte oss ute och pratade. Det handlade om kärlek. Det handlade om känslor.

Det mest komplicerande och aktuella man någonsin kan prata om. Kände hur jag blev kall inuti när hon berättade. För det var som doften av lavendel.

Hennes ord väckte ett minne i mig som skapade en känsla som gjorde ont. Minnet av hur ont det gjorde då kylde hela min insida och jag tänkte sedan att det är helt rimligt att höja garden och stålsätta sig mot att bli sårad. 

Vissa skulle nog påstå att det är samma sak att gömma sig som att höja garden.                                         Att det är fegt att stänga ute.

Det spelar ingen roll vad andra tycker. För i slutändan handlar det om att sätta sig själv i första rummet.      Om det betyder att jag vill höja garden så gör jag det. 

Min lycka är mitt ansvar, jag är inte någons att rädda.

Jag tycker att alla ska ha lika mycket tålamod med att lära sig älska sig själv trots fel och brister.             Precis som vi har tålamod med alla andra.

Jag är viktigast i mitt liv och ingen kan såra mig utan min tillåtelse                                                               

 "Frankly my dear, I don´t give a damn"

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0