.

Ibland har jag svårt att be om ursäkt.

Till vänner eller familj jag sårat går det bra, för med vänner och familj är man alltid kvitt.

Oavsett hur många gånger jag säger "Jag älskar dig" till min bror och han säger "Ha det bra" tillbaka så är vi kvitt för jag vet att

"Ha det bra" betyder "Jag älskar dig" för honom.

 

Med riktiga vänner räknar man inte.

Då säger man bara det som känns bra och det man vill säga.

Vill jag skicka ett femte sms till Julia innan hon svarat på det tredje jag skickade gör det inget för det är

inget spel.

 

Det är vänskap på helt rätt nivå.

 

Handlar det om kärlek är det något annat.

Den kaxiga blir lite mesig.

Den öppna glada blir lite sluten och dämpad.

Den pratglada jag kan helt plötsligt sitta tyst i bilen och rycka på axlarna åt en kommentar som

"Varför är du så tyst? Något som är fel?"

 

Det handlar inte om att jag tappat talförmågan, att jag har slut på knäppa frågor eller berättelser.

Det handlar om rädsla.

Rädsla att öppna upp, släppa in och sänka garden.

 

Jag kan inte svara på om jag är glad eller ledsen idag.

Jag är glad över att någon klev in i mitt liv vid både rätt och fel tillfälle i mitt liv.

 

Rätt tillfälle att hjälpa mig att sänka garden.

Fel tillfälle för att få något tillbaka.

 

Jag är ledsen över att det var försent när jag tillslut blev redo.

Jag förstår på samma gång.

 

Man ska inte vara vårdslös med andras känslor.

Det har jag varit och jag är så ledsen för det.

 

Vissa människor kommer in i våra liv för ett tag och försvinner och vissa stannar för evigt.

 

Jag tror att det finns en poäng med alla möten.

Det här känns som mitt mest egoistiska möte.

 

Kunde jag dra tillbaka tiden skulle jag det.

Skulle jag få visa att framtiden kunde varit annorlunda hade jag gjort det.

 

Inget av de kommer hända och jag accepterar det.

Jag klarar mig, jag mår bra men jag vill banka huvudet i väggen litegrann.

 

För att det ska vara så jäkla svårt att alltid ta rätt beslut i livet.

 

Vill påminna alla om tre saker.

 

Var försiktig med människor du bryr dig om.

Våga säg vad du känner.

Våga ge en andra chans. På riktigt.

 

Om du någonsin har brytt dig om att följa några råd så välj ialla fall något av dessa.

Det är svårt men vi kan bli bättre.

 

Jag står på båda mina fötter.

 

Att jag alltid landar på mina fötter betyder inte 

att jag aldrig slår i huvudet på vägen ner. 

 

 

 

 

 

 

Igår var jag på Djurgården och föreläste för Stockholms roddjuniorer, deras tränare och vissa hade med sig sina föräldrar, vilket är kanon eftersom att det är de som handlar och lagar maten.

 

Jag skulle föreläsa om kost och återhämtning.

 

Vad ska jag berätta om kost för ungdomar, tränare och föräldrar som de inte redan vet?

 

Jag tror befolkningen i allmänhet kan massor om mat och ändå ingenting...

Förstår ni hur jag menar då?

Vi kan lätt få reda på fakta om mat och näring men samtidigt matas vi av ogenomtänkta tips och ohållbara metoder.

 

"Keep it simple, keep it real"

 

Lite så kände jag när jag satt hemma och satte ihop en power point och fnulade på hur jag ville uttrycka mig och vad som kändes relevant och viktigt.

 

Fett, Protein och Kolydrater kändes lite gammalt men viktigt.

Mellis samma sak.

Återhämtning och mental träning, lite nyare.

 

Jag började med att gå igenom våra näringsämnen och varför de behöver äta av alla och när.

De är ganska välmatade från media och omvärlden redan så de visste "typ" vad kolhydrater o protein gjorde i kroppen.

Det visste jag nästan så när jag kom till "fett delen" frågade jag om någon visste varför kroppen behöver fett?

 

Det visste de inte.

Hjärnan behöver fett! 

För att ta in information och komma ihåg så behöver hjärnan och kroppen fett.

 

Redan i inledningen förklarade jag att min önskan var att ge dem lite tips och verktyg för att behandla sina kroppar väl.

Jag ville inte stå och peka och bestämma hur de ska leva sina liv eller sköta sina kroppar.

Det är deras ansvar och det fick de reda på.

Jag påminnde dem om att kroppen klarar de flesta påfrestningar och att bli lite "misshandlade" vid 14-23 års ålder.

 

Inga problem nu, men de ska leva i sina kroppar för resten av sitt liv och de har bara en.

Både hjärtat och själen ska trivas i den och det är upp till var och en av dem att se till att det blir så.

 

Såg att en av de äldre killarna drack en shake när vi började.

Efter genomgången av näringen i maten gick jag över till att prata kosttillskott.

Hade inte tänkt det från början men det kändes viktigt.

Visste att det kanske var djupt vatten.

Hade ingen aning om tränarens åsikt men jag vet ju vad jag tycker så jag körde.

 

Jag var inte strikt mot eller väldigt för.

 

Det ligger inte i mitt intresse att sälja på eller avskräcka någon från något.

Jag vill att alla ska göra medvetna val.

Inget annat.

 

Det handlar inte om när "Pelle" 25 år, efter fem års hårdträning inte når önskade resultat längre, trots att han ätit en varierad kost vill testa ett tillskott han känner till och tror på.

 

Jag förstår dessutom om en elitidrottare som äter mellan 3000-5000 kcal per dag inte orkar äta den mängden mat utan tar en shake för att slippa äta precis hela tiden.

 

Det handlar om när ungdomar börjar träna o i samma stund som de drar sitt gymkort för första gången skakar de en proteinshake med den andra handen utan att ha en blekaste aning om vad deras shake innehåller.

För att "deras kompis sa!"

För att de verkar tro att muskler kommer från tillskott, inte från hård träning!

 

Alltså va fan..

 

Det handlar om att de inte har en blekaste aning om vad våra råvaror innehåller längre.

Ett exempel.

 

Jag gav tips på shake att göra själv till efter träningen.

Med naturell yoghurt eller mjölk, bär, banan och kanel. Lägg till några valnötter om du kan och vill.

Om du mot förmodan misstänker att du inte får i dig nog med protein efter dagens alla mål kan du skopa i ditt proteinpulver här istället så får du i dig schyssta vitaminer och mineraler ändå.

 

"Men om jag bara ska ha shake utan proteinpulver får jag ju inte i mig protein alls!" sa en upprörd 13 åring. (TRETTON)

"Mjölken eller yoghurten då, eller valnötterna?" frågade jag 

"Jaha är DET protein?"

 

Men JAAAAAA. Det finns protein i MAT, inte bara i proteinpulver.

"Om ni inte lär er näringslära. Hur ska ni då göra när ni bjuder kompisen på middag?

Skåla i proteinshake?"

 

Det tyckte de var roligt. Hörde nog hur korkat det lät.

"Jag vill att ni ska ha mer hemkunskap i skolan.

Lära er om mat, näring och kroppen"

 

Jag pratade med dessa ungdomar och deras föräldrar i över 1.5 timme och det var SÅ roligt.

De hade så mycket frågor och de lyssnade verkligen.

Jag blev imponerad.

Verkligen.

 

Killen som satt med en shake i början frågade vad han skulle äta på sitt träningsläger mellan passen istället för bars.

Något som håller och var färdigt.

Gör egna bars. Jag ska skicka recept till dig. Sa jag

Han och hans mamma blev supernöjda.

De ville även ha tips på avslappnings cd. :)

 

"Om ni kommer hem och det enda som finns är gorbys pirog då?"

Då skrattades det ännu mer.

 

"Det är HELT okej ibland, men välj då minst en grönsak till och drick mjölk till så har ni ialla fall gjort den bättre!

Då har ni gjort ert bästa och mer kan ingen begära.

Ingen är perfekt.

 

Jag är långtifrån perfekt.

Jag slarvar också. 

Ibland dricker jag en gainomax eller äter en bar för att jag har glömt mellis.

Det är ingen katastrof eller hur?

Fast visst är det läskigt att en bar kan förvaras i rumstemp i typ hundra år utan att något händer?!"

 

Det var vi överens om.

 

Berättade att jag älskar bullar, glass och choklad.

IBLAND

Mat är gott, vi ska vara nöjda när vi äter.

Om vi får dåligt samvete har något blivit tokigt.

 

Det kändes bra när jag jag tackade för mig.

Lite ont i halsen efter mycket prat och inget vatten men annars vid gott mod.

 

Tränaren kom och tackade i hand.

Sa att han blev lite nervös när jag kom in på kosttillskott men han tyckte jag hade sunda värderingar. Han var även dopningskontrollant och hade varit med om att få stänga av idrottare som trott att de ätit "ofarliga" tillskott men inte klarat doptesten.

 

En av de äldre tjejerna tyckte om att jag inte var svart eller vit utan att jag pratade i gråzonen.

Det uppskattade hon.

 

Det kändes bra i magen när föräldrarna o ungdomarna tyckte att jag gett dem något.

Då känns det inte som ett jobb för mig längre.

 

Träffade en mamma och hennes dotter vid bussen.

"Förlåt får jag fråga en sak till?, jag vet att du inte jobbar längre..."

"Haha, fråga på. Det här är mitt liv och mitt jobb. Det är helt okej. Kör!"

 

Vi pratade hela vägen till Centralen och jag skulle gå av.

 

Uppskattning i form av beröm i all ära.

Men att se att de tar till sig och får med sig något är bättre än all beröm i världen.

 

Har du orkat läsa ända hit har jag bara ett ord till dig. (Förutom Tack :) )

Medvetenhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag var liten var jag alltid hos min farmor.

Jag gick inte på dagis, inte hos dagmamma, jag var hos farmor.

Min farfar var lite av en... tjaa... äventyrare kanske vi kan kalla honom.

 

Vid ett tillfälle blev han påkörd av tåget när han körde traktor över spåret. Det gick "bra".

Den gången.

När han och min pappa var ute i skogen och sågade ner träd gick det inte lika bra.  

Han fick ett träd över sig, när trädet han envisades med att fälla föll i fel riktning.

 

Pappa hade sagt åt honom att låta bli men han var envis.

Min pappa fick såga loss honom men han dog några dagar senare på sjukhuset av sina skador.

 

Detta var när min mamma var gravid med min bror så vi träffade aldrig mannen med all energi och galna upptåg.

Det är tråkigt men jag har mest känt för min pappa.

Vad han fick uppleva och vad han förlorade.

 

Jag fick farmor.

Den bästa dagmamman eller dagisfröken en unge kunde ha.

 

Jag skriver ofta om henne på hösten.

Tänker på henne ofta.

På hösten var vi alltid ute skogen, plockade bär, svamp och jag tjatade om alla krokodiler som bodde i skogen.

Fikakorgen var viktigast.

Farmors saft, macka med messmör och nybakt kaka.

 

Vi fikade varje dag, gärna flera gånger.

Vi hade olika ställen i trädgården och vi varierade flitigt.

Saft och någon kaka eller bulle som vi bakat när vi lekt konditori.

Stackars farmor som vi bakade.

Jämt.

 

Jag älskar hösten.

Älskar alla färger och luften.

Springa i skogen på hösten är underbart, då känner jag att jag lever.

 

Jag ser farmor sitta på en solig sten och skratta som bara hon gjorde.

Jag minns hennes röst, jag minns hennes fräknar och om jag blundar så är jag fem år, sitter i hennes knä och fingrar på hennes guldhalsband som vilar mot hennes fräkninga bröst.

Jag fortsätter leta efter hennes doft men den är borta.

Det gör lite ont men jag kan inte förvänta mig att jag ska minnas allt.

 

Köpte a-fil med svarta vinbär häromdagen.

Tänkte på farmor som alltid hade naturell a-fil och egen svartvinbärssylt.

Smakade filen jag köpte och där var den.

 

Känslan i magen, fräknarna på bröstet. 

Farmor var där på mindre än en sekund.

Jag tycker det är fantastiskt att kroppen lagrar och återknippar minnen efter så många år.

 

Ute är det sol och underbar höst.

Inne är det kaffe, a-fil med svarta vinbär och värmeljus.

 

Jag är inte ledsen så ofta.

Tror jag chockar mest när jag inte skrattar.

Blir lite chockad själv ska jag erkänna.

Blir jag ledsen ser jag till att vara ensam eller med någon av de närmsta, de som förstår utan att fråga.

Sommaren 2012 satte jag mig på tåget mot västkusten med all packning o min jävla massagebänk som är det värsta att konka runt på.

Ogillade att inte kunna styra känslorna då.

Kurade ihop mig med mina knän mot hakan och solglasögonen på.

Ingen på tåget frågade.

De kände väl igen ett krossat hjärta när de såg ett.

Tårarna rann hela resan till mamma fångade upp mig på stationen. 

 

Igår var det inget krossat hjärta.

Ingen tågresa med glasögon heller.

Däremot var det någon som frågade, flera stycken tom och tillslut kunde jag inte låtsas längre.

Det var bra.

 

Varma, omtänksamma människor är bra.

De säger rätt saker och kramas.

Som ett barn som får bamseplåster.

Det hjälper direkt.

 

Varm i hjärtat.

Glad på riktigt.

Ordningen är återställd.

Fortare än någon hann säga "Bamseplåster"

 

 

 

 

 

 

Det finns inte mycket som är värre än att höra någon som säger

"Idag unnande jag mig en sovmorgon"

eller

"Jag ska unna mig en tårtbit ikväll"

 

Jaha.. För att du gjort tio saker du hatar eller tycker är jobbiga så förtjänar du en belöning?

En belöning som egentligen inte är okej men som du UNNAR dig för att du varit så himla duktig?

 

Tänk på det, ordet "unna". 

Ni kanske inte håller med men jag tycker det är skevt. Det blir som att allt annat bara är jobbigt eller normalt och när du "unnar dig" gör du för första gången något för dig själv.

 

Jag tror inte på att unna sig.

Jag tycker du ska lyssna på din kropp och göra det som behövs.

Efter ett antal tidiga mornar kanske det som BEHÖVS är en sovmorgon och då är inte det något du ska unna dig som att det egentligen inte är okej!

 

Om du unnar dig en kanelbulle?

Är det för att du äter allt det andra på nåder för att du ska få "unna" dig den där jävla bullen?

Kom igen nu!

Jag fattar inte...

Ät det DU mår bra av och när du känner att du vill ha en kanelbulle och att du tycker att det känns värt att äta den, gör det då!

Du behöver inte uppnå något för att "förtjäna" den bara för att den innehåller massa socker och annan skit.

 

Den är god och känns det värt att äta den så kör!

 

Det är som att jag skulle säga att jag "unnade" mig en dag i skogen igår för kroppen och huvudet behövde vara utomhus.

 

Så kände jag inte.

I tisdags kände jag ett stort behov och en längtan efter naturen och att vara ute så jag bokade in det med Ingrind. Älskar hennes smeknamn. "Ingrind" haha 

 

Hursomhelst.

Jag tycker inte att jag har gjort mig extra förtjänt av att vara ute.

Jag förtjänar alltid att göra det bästa för min kropp och jag behöver inte unna mig något.

Någonsin.

 

Det handlar bara om att gör val som känns rätt för mig och min kropp.

Jag åt fyra kanelbullar igår.

Jag unnade mig inte någon av dem.

Åt två när vi fikade vid vattnet och två på kvällen för att det var så gott!

 

Kommer inte äta fyra kanelbullar idag. För det mår inte min kropp bra av.

Ska dricka upp mitt kallnande kaffe, sticka ner till gymmet, gå på loppis, hälsa på vänner, springa långpass, ta en massage och äta en god middag.

 

För att jag vill. 

Skiter i om jag förtjänat det i andras ögon eller inte.

 

Du kanske ska fundera över hur du värderar dig själv och dina behov?

 

Du bestämmer.

Fuck UNNA.

 

Trevlig helg!

Puss