.

När jag var liten var jag alltid hos min farmor.

Jag gick inte på dagis, inte hos dagmamma, jag var hos farmor.

Min farfar var lite av en... tjaa... äventyrare kanske vi kan kalla honom.

 

Vid ett tillfälle blev han påkörd av tåget när han körde traktor över spåret. Det gick "bra".

Den gången.

När han och min pappa var ute i skogen och sågade ner träd gick det inte lika bra.  

Han fick ett träd över sig, när trädet han envisades med att fälla föll i fel riktning.

 

Pappa hade sagt åt honom att låta bli men han var envis.

Min pappa fick såga loss honom men han dog några dagar senare på sjukhuset av sina skador.

 

Detta var när min mamma var gravid med min bror så vi träffade aldrig mannen med all energi och galna upptåg.

Det är tråkigt men jag har mest känt för min pappa.

Vad han fick uppleva och vad han förlorade.

 

Jag fick farmor.

Den bästa dagmamman eller dagisfröken en unge kunde ha.

 

Jag skriver ofta om henne på hösten.

Tänker på henne ofta.

På hösten var vi alltid ute skogen, plockade bär, svamp och jag tjatade om alla krokodiler som bodde i skogen.

Fikakorgen var viktigast.

Farmors saft, macka med messmör och nybakt kaka.

 

Vi fikade varje dag, gärna flera gånger.

Vi hade olika ställen i trädgården och vi varierade flitigt.

Saft och någon kaka eller bulle som vi bakat när vi lekt konditori.

Stackars farmor som vi bakade.

Jämt.

 

Jag älskar hösten.

Älskar alla färger och luften.

Springa i skogen på hösten är underbart, då känner jag att jag lever.

 

Jag ser farmor sitta på en solig sten och skratta som bara hon gjorde.

Jag minns hennes röst, jag minns hennes fräknar och om jag blundar så är jag fem år, sitter i hennes knä och fingrar på hennes guldhalsband som vilar mot hennes fräkninga bröst.

Jag fortsätter leta efter hennes doft men den är borta.

Det gör lite ont men jag kan inte förvänta mig att jag ska minnas allt.

 

Köpte a-fil med svarta vinbär häromdagen.

Tänkte på farmor som alltid hade naturell a-fil och egen svartvinbärssylt.

Smakade filen jag köpte och där var den.

 

Känslan i magen, fräknarna på bröstet. 

Farmor var där på mindre än en sekund.

Jag tycker det är fantastiskt att kroppen lagrar och återknippar minnen efter så många år.

 

Ute är det sol och underbar höst.

Inne är det kaffe, a-fil med svarta vinbär och värmeljus.

 

Jag är inte ledsen så ofta.

Tror jag chockar mest när jag inte skrattar.

Blir lite chockad själv ska jag erkänna.

Blir jag ledsen ser jag till att vara ensam eller med någon av de närmsta, de som förstår utan att fråga.

Sommaren 2012 satte jag mig på tåget mot västkusten med all packning o min jävla massagebänk som är det värsta att konka runt på.

Ogillade att inte kunna styra känslorna då.

Kurade ihop mig med mina knän mot hakan och solglasögonen på.

Ingen på tåget frågade.

De kände väl igen ett krossat hjärta när de såg ett.

Tårarna rann hela resan till mamma fångade upp mig på stationen. 

 

Igår var det inget krossat hjärta.

Ingen tågresa med glasögon heller.

Däremot var det någon som frågade, flera stycken tom och tillslut kunde jag inte låtsas längre.

Det var bra.

 

Varma, omtänksamma människor är bra.

De säger rätt saker och kramas.

Som ett barn som får bamseplåster.

Det hjälper direkt.

 

Varm i hjärtat.

Glad på riktigt.

Ordningen är återställd.

Fortare än någon hann säga "Bamseplåster"