.

För inte så längesedan fick min mamma ett av sina små utbrott på mig.

Det gör ingenting, de brukar snabbt gå över.

 

Det är värre när hon menar allvar, då gör det faktiskt något..

Då känns det i hela kroppen och jag mår inte bra förens vi pratat och är vänner igen.

 

Förra gången var efter att jag hade haft ett pass på jobbet.

Det var precis i början, innan jag kände mig trygg och säker i min instruktörsroll. 

Jag skulle vicka på ett kvällspass och visste att instruktören jag vickade för var grym!

 

Kände att jag inte skulle räcka till, inte vara rolig nog och att passet skulle vara kasst.

 

Skön inställning för en så positiv och obrydd person som mig va?

 

Det trodde ni kanske inte men jag var inte alls taggad på att kliva in där och bli sågad vid fotknölarna.

 

Precis innan jag lämnade omklädningsrummet bestämde jag mig bara för att köra!

Från hjärtat och mitt allra bästa.

Spärren släppte och avslappnad klev jag in och kom på både roliga saker att säga och jag körde ett bra pass med dem. 

De kom fram och gav fin feedback efter. Frågade när jag hade pass och varför jag inte hade fler.

 

På lätta fötter gick jag hem och ringde mamma.

Helt plötsligt flippade hon,

 

"Vem är det som har fått dig att ha så sjukt höga krav på dig själv hela tiden?!

Vad är det som gör att du måste vara bäst på allt precis jämt!?"

 

"Men, men jag har faktiskt varit kass på det här mamma!"

 

"Men det är alltid såhär Annie! Du tycker allt du gör blir dåligt och efteråt blir du förvånad över att det gick bra.

Begär du att andra ska prestera 110% perfektion på allt de gör från första sekunden?"

Nej...

"Så varför begär du det av dig själv då?"

 

Jag kunde inte svara så jag började skratta. Sa att hon var jobbig och att jag inte orkade 

prata mer..

 

I lördags pratade jag i telefon med mamma.

Hon önskade mig lycka till på tävlingen.

 

11 km tung terränglöpning.

Hon bad mig springa försiktigt, det gör hon alltid.

Tror hon känner hatkärlek när jag tävlar.

Stolt och livrädd på samma gång.

 

Hon skulle aldrig förlåta sig själv om mitt hjärta inte fixade belastningen och hon glömt att be mig ta det lugnt.

Hon vet att jag alltid ger allt när jag tävlar men hon säger det ändå.

 

Loppet var tungt. 

Underbart väder, inga hala rötter men lutningen var lika tung och banan lika tuff som senast.

Efter första varvet var jag sliten, var rädd att gå in i väggen trots att jag hade många duktiga löpare framför mig. 

Höll igen.

Is i magen.

Räknade ut att jag låg 5:a i damklassen.

 

Fan.

Jag hade inte kommit dit för att komma 5:a och jag ville absolut inte pressa mig själv på det här viset och inte komma bättre än 5:a.

 

Efter ca 7 km hände något.

Vinnarskallen i mig vaknade, jag sprang om två tjejer och tog rygg på de andra som var en bit framför.

Sprang om tvåan, henne jag haft rygg på nästan hela loppet.

 

I den tuffaste delen, berg och brant uppför stannade ettan av, jag drog förbi och hon sa något peppande.

Jag sa "detsamma" och förstod att jag skulle få slita för att behålla min ledande placering.

 

Uppe på toppen höll jag på att kräkas.

Maxpuls och kräk upp i halsen.

Ville stanna.

Vände om och såg tjejen i det turkosa linnet komma efter.

Fan heller.

 

Här har jag chansen att dra ifrån.

Jag är stark uppför. Det är min styrka.

När de andra stannade körde jag på.

 

Drog om två rätt snabba killar, kände mig stark.

 

Fokuserade på att springa fort och kontrollerat nedför branten. Snabba, pigga fötter upprepade jag i skallen.

Håll dig på fötterna nu. 

Inte råd med några misstag.

 

När jag hade ca två km kvar vände jag mig om och såg att jag hade ett bra försprång men vågade absolut inte ta ut segern i förskott.

Men tanken på att "jag kanske vinner" slog mig och jag tänkte på priserna.

 

Presentkort på Alewalds.

Kände att det var oviktigt.

En rolig detalj, absolut men det var inte därför jag sprang bätte än någonsin.

 

Jag ville bara vinna.

Jag ville vara BÄST.

 

Anja Pärssons ord ekade i mina öron.

"Jag har aldrig passat i fina klänningar, passar inte in på fina restauranger och tjusiga tillställningar.

Jag är en idrottskvinna, den bästa i min sport"

 

Exakt så kände jag igår. 

Ibland tvivlar jag på min egen förmåga.

I många sammanhang känner jag mig dålig men jag kan springa.

Det kan ingen ta ifrån mig och det behövde jag bevisa för mig själv och kanske för alla andra.

 

Det känns som att det är något fult att tycka att det är viktigt att vinna.

Alla ska hurtigt säga

"Det viktigaste är att delta"

Tycker man något annat borde man skämmas.

Jag tyckte det var viktigt att vinna igår.

I mammas och pappas ögon duger jag.

Paulina sa att jag var grym innan hon visste min placering.

 

Det var för min skull jag gav järnet.

Jag behövde känna känslan av att vinna.

Få vara BÄST.

Han som vann herrklassen har vunnit värlskuppen i terränglöpning.

Det är roligt att springa med så duktiga löpare.

 

Men tänk på det här innan ni dömmer mig för att vara ytlig eller självgod.

 

Jag tar det inte för givet.

 

Inget av det.

Hälsan, formen, glädjen i träningen.

Jag kämpar 52 v om året för att vara bra på det här.

Oavsett om jag är på semester, firar jul eller är skadad.

Träningen är mitt viktigaste.

 

Igår var jag nöjd över min insats.

Det var längesedan jag var det.

 

 

 

 

 

 

Trevlig måndag fina du!

 

 

 

 

 

 

 

En dag kan passera utan att det egentligen märks.

En precis lika lång eller kort stund kan kännas som en evighet, en dag när något händer. 

En dag när vi träffas av ett jobbigt besked eller en overklig händelse, en händelse som bara inte får lov att hända men som vi ändå står maktlösa att hindra.

 

En vecka.

5 arbetsdagar med mycket rutin, förhoppningsvis en del skratt och sedan en helg med sovmorgon, god frukost

med en kopp kaffe och morgontidningen där vi försöker förstå vad som händer i världen, bortom vårt eget trygga kvarter.

 

En vecka kan vara raka motsatsen för någon annan.

Sex kalla nätter på gatan och kanske en natt under tak med ett täcke och en kudde.

En helg där man kanske är med i just den morgontidningen någon annan just läser.

Läser om "missären" du lever i och hoppet som aldrig riktigt slocknar.

 

Livet ser olika ut för alla, vi har alla olika förutsättningar och den här veckan har varit konstig.

Tycker jag.

Mitt liv har rullat på.

Gått till jobbet som jag älskar, träffat arbetskamrater som jag verkligen trivs med, tränat själv och med mina vänner.

Igår fikade jag och en vän. Vi satt vid vattnet i solen och hade roliga och lite knasiga samtalsämnen. 

Det var skönt. Enkelt.

 

Till och från jobbet har jag läst Kristian Gidlunds blogg.

Hans kamp mot sin cancer.

 

Tårarna bara rann på pendeltåget och jag minns när jag satt förra sommaren på pendeltåget och argt torkade tårar för att jag låtit mig såras.

Nu var det annorlunda.

Det var inte mina tårar, inte jag som var ledsen egentligen utan mer att jag kände så för honom, att livet är galet orättvist och hans smärta gick att läsa i texterna han skrivit.

 

Det värsta var när jag läste hans friskförklarande inlägg.

För ett par år sedan hade han bekämpat sin sjukdom och tackade för allt stöd, skrev att han skulle lägga ner bloggen nu och leva sitt liv och uppfylla sina drömmar.

Det går ett år eller så..

 

Sedan kommer cancern tillbaka.

Som ett slag i magen som tar andan ur en.

Den är argare och mer bestämd än tidigare och det känns så hemskt!

Att få ett så tufft besked, jobba bort det, bli lycklig.

Fira.

För att sedan börja om på ruta ett och inte klara det.

 

Brutalt.

 

Lördag morgon.

Nyhetsmorgon och en interjuv med en man som även han kommer dö i cancer.

Om några månader.

Han planerar max 3 månader framåt.

Mer går inte.

Vad är tre månader?

Ingenting.

En sommar.

En sommar kommer och går innan vi ens hinner fatta att den startat.

 

På den tiden ska han göra allt han vill, säga det han vill och ta avsked av människor han älskar.

Fy fan.

 

Jag har nog lite dödsångest för jag tycker det är jobbigt att tänka så.

Jag är rätt känslig.

Nära till skratt, nära till tårar.

En dikt från honom och mina kinder blir fuktiga av salta tårar.

 

Livet är värdefullt.

Går inte att påminna sig nog mycket om det.

Solen skiner idag.

Jag ska ta tillvara på dagen. 

 

Kärlek.

 

 

 

 

 

"Vill du ha något att läsa?"

 

Jag har gått till samma dam med mina fötter i säkert minst fem år och där läser jag aldrig för vi har fullt upp 

med att prata med varandra om livet och allt runtomkring.

 

Nu lyckades jag inte få en tid hos henne som passade mitt schema så jag gick till ett nytt ställe, där jag erbjöds att läsa en tidning.

 

Skönt, tänkte jag.

Jag var inte på prathumör.

 

Fick en svensk DAM tidning i famnen..

 

Kände mig som Miko i Pocahontas.

Tvättbjörnen som fick tag i en kompass, vänder den upp och ner ett par gånger o bankar den sedan i en stor sten.

För han förstår inte alls vad han ska göra med den.

 

Lite samma med mig och skvallertidningar.

Jag vände tidningen fram och tillbaka ett par gånger. 

Kände att jag inte alls ville läsa den skiten men hur skulle jag göra nu när hon hämtat den och gett den till mig?

 

Jag bläddrade fram till en reklam för höstkläder.

Log för mig själv när jag insåg att jag aldrig någonsin har koll på "höstmodet" och handlar därefter.

Jag går på krogen med klänningar jag haft flera år och jag tänker inte tanken att andra kommer titta på min klänning och undra hur fan jag tänkte.

Skönt att vara obrydd ibland.

 

 

Jag såg på Pocahontas i söndags.

Bra film det där.

 

I ett skede blir Pocahontas kallad för "vilde".

Hon blir upprörd och i ett försök att rädda situationen säger boven i dramat att vilde är ett annat ord för folk som är ociviliserade. 

Pocahontas undrar vad ociviliserade betyder.

 

Han stammar fram "Det betyder, det betyder..."

Hon fyller i,

"Det betyder, inte som du."

 

Lite så är det, är vi inte likadana du och jag så är det någon det är fel på. 

TRÅKIGT!

Det är just olikheterna som gör människor spännande. Jag älskar möten där jag lär mig något.

Jag lär mig om andra och jag lär mig om mig själv.

Alla vinner.

 

På mitt gamla jobb kallas jag för "Vildingen".

Jag tycker det är ganska roligt.

För det är välment!

 

De tyckte jag var galen när jag tältade i Afrika, sov under en bro i Frankfurt, gick barfota i Rom och de slutar aldrig berätta för sin släkt om allt jag gör. Sitter på krokodiler mm.

De tycker jag är knäpp som kan springa kl 5 på morgonen eller bada i november.

 

Jag är lite knäpp.

Det gör ingenting.

Frankly my dear, I don´t give a damn.

 

Jag är inte speciellt religös, mitt måtto är inte att "ensam är stark" men jag tycker det är viktigt att känna tilltro till sig själv, känna att jag duger, med eller utan andra.

Familj och vänner är guld men kom ihåg att ditt liv är dina beslut och din lycka.

 

"When you get caught in the rain

with no where to run

when you distraught and in pain

when you keep crying out to be saved

but nobody comes.

 

It´s okey, you can get there alone

what you say is

I can make it through the rain

I can stand up once again

on my own and I know

that I´m strong enough to mend

and everytime I feel afraid

I hold tighter to my faith

and I live one more day 

and I make it through the rain"

 

Hon är inte min förebild men texten är bra.

 

Ha en trevlig onsdag mina vänner.

Kärlek.