När vinna är det enda som räknas

För inte så längesedan fick min mamma ett av sina små utbrott på mig.
Det gör ingenting, de brukar snabbt gå över.
 
Det är värre när hon menar allvar, då gör det faktiskt något..
Då känns det i hela kroppen och jag mår inte bra förens vi pratat och är vänner igen.
 
Förra gången var efter att jag hade haft ett pass på jobbet.
Det var precis i början, innan jag kände mig trygg och säker i min instruktörsroll. 
Jag skulle vicka på ett kvällspass och visste att instruktören jag vickade för var grym!
 
Kände att jag inte skulle räcka till, inte vara rolig nog och att passet skulle vara kasst.
 
Skön inställning för en så positiv och obrydd person som mig va?
 
Det trodde ni kanske inte men jag var inte alls taggad på att kliva in där och bli sågad vid fotknölarna.
 
Precis innan jag lämnade omklädningsrummet bestämde jag mig bara för att köra!
Från hjärtat och mitt allra bästa.
Spärren släppte och avslappnad klev jag in och kom på både roliga saker att säga och jag körde ett bra pass med dem. 
De kom fram och gav fin feedback efter. Frågade när jag hade pass och varför jag inte hade fler.
 
På lätta fötter gick jag hem och ringde mamma.
Helt plötsligt flippade hon,
 
"Vem är det som har fått dig att ha så sjukt höga krav på dig själv hela tiden?!
Vad är det som gör att du måste vara bäst på allt precis jämt!?"
 
"Men, men jag har faktiskt varit kass på det här mamma!"
 
"Men det är alltid såhär Annie! Du tycker allt du gör blir dåligt och efteråt blir du förvånad över att det gick bra.
Begär du att andra ska prestera 110% perfektion på allt de gör från första sekunden?"
Nej...
"Så varför begär du det av dig själv då?"
 
Jag kunde inte svara så jag började skratta. Sa att hon var jobbig och att jag inte orkade 
prata mer..
 
I lördags pratade jag i telefon med mamma.
Hon önskade mig lycka till på tävlingen.
 
11 km tung terränglöpning.
Hon bad mig springa försiktigt, det gör hon alltid.
Tror hon känner hatkärlek när jag tävlar.
Stolt och livrädd på samma gång.
 
Hon skulle aldrig förlåta sig själv om mitt hjärta inte fixade belastningen och hon glömt att be mig ta det lugnt.
Hon vet att jag alltid ger allt när jag tävlar men hon säger det ändå.
 
Loppet var tungt. 
Underbart väder, inga hala rötter men lutningen var lika tung och banan lika tuff som senast.
Efter första varvet var jag sliten, var rädd att gå in i väggen trots att jag hade många duktiga löpare framför mig. 
Höll igen.
Is i magen.
Räknade ut att jag låg 5:a i damklassen.
 
Fan.
Jag hade inte kommit dit för att komma 5:a och jag ville absolut inte pressa mig själv på det här viset och inte komma bättre än 5:a.
 
Efter ca 7 km hände något.
Vinnarskallen i mig vaknade, jag sprang om två tjejer och tog rygg på de andra som var en bit framför.
Sprang om tvåan, henne jag haft rygg på nästan hela loppet.
 
I den tuffaste delen, berg och brant uppför stannade ettan av, jag drog förbi och hon sa något peppande.
Jag sa "detsamma" och förstod att jag skulle få slita för att behålla min ledande placering.
 
Uppe på toppen höll jag på att kräkas.
Maxpuls och kräk upp i halsen.
Ville stanna.
Vände om och såg tjejen i det turkosa linnet komma efter.
Fan heller.
 
Här har jag chansen att dra ifrån.
Jag är stark uppför. Det är min styrka.
När de andra stannade körde jag på.
 
Drog om två rätt snabba killar, kände mig stark.
 
Fokuserade på att springa fort och kontrollerat nedför branten. Snabba, pigga fötter upprepade jag i skallen.
Håll dig på fötterna nu. 
Inte råd med några misstag.
 
När jag hade ca två km kvar vände jag mig om och såg att jag hade ett bra försprång men vågade absolut inte ta ut segern i förskott.
Men tanken på att "jag kanske vinner" slog mig och jag tänkte på priserna.
 
Presentkort på Alewalds.
Kände att det var oviktigt.
En rolig detalj, absolut men det var inte därför jag sprang bätte än någonsin.
 
Jag ville bara vinna.
Jag ville vara BÄST.
 
Anja Pärssons ord ekade i mina öron.
"Jag har aldrig passat i fina klänningar, passar inte in på fina restauranger och tjusiga tillställningar.
Jag är en idrottskvinna, den bästa i min sport"
 
Exakt så kände jag igår. 
Ibland tvivlar jag på min egen förmåga.
I många sammanhang känner jag mig dålig men jag kan springa.
Det kan ingen ta ifrån mig och det behövde jag bevisa för mig själv och kanske för alla andra.
 
Det känns som att det är något fult att tycka att det är viktigt att vinna.
Alla ska hurtigt säga
"Det viktigaste är att delta"
Tycker man något annat borde man skämmas.
Jag tyckte det var viktigt att vinna igår.
I mammas och pappas ögon duger jag.
Paulina sa att jag var grym innan hon visste min placering.
 
Det var för min skull jag gav järnet.
Jag behövde känna känslan av att vinna.
Få vara BÄST.
Han som vann herrklassen har vunnit värlskuppen i terränglöpning.
Det är roligt att springa med så duktiga löpare.
 
Men tänk på det här innan ni dömmer mig för att vara ytlig eller självgod.
 
Jag tar det inte för givet.
 
Inget av det.
Hälsan, formen, glädjen i träningen.
Jag kämpar 52 v om året för att vara bra på det här.
Oavsett om jag är på semester, firar jul eller är skadad.
Träningen är mitt viktigaste.
 
Igår var jag nöjd över min insats.
Det var längesedan jag var det.
 
Amanda och jag när vi vann duoklassen i samma tävling 2012
 
Årets bilder har inte kommit upp ännu. :)
 
 
 
 
 
 
Glada efter loppet.
 
Frankly my dear I DO give a damn.
 
Trevlig måndag fina du!
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0