.

Det är allmänt känt att det finns alla typer av personligheter.

Hundra olika sätt att vara på.

Ibland får vi för oss att dela in varandra och oss själva i olika grupper beroende på hur vi är som personer.

 

Det blir enklare så, ordning och reda.

Var sak och person på sin plats.

 

Finns flera sätt att göra det på.

Ett sätt är att dela in varandra i färger baserade på hur vi tänker och beter oss.

"Röd, gul, grön eller blå"

 

Vi kan läsa av en människa efter hur hen klär sig eller säger.

Vi kan placera varandra i fack beroende på vem/vilka vi umgås med.

 

Vi gör allt detta hela tiden.

Medvetet eller omedvetet.

Bestämmer hur en person är fast vi kanske i själva verket inte har en aning.

 

Det är lätt hänt.

Tror vi gör det automatiskt.

Vet att jag gör det.

Försöker att låta bli. Jobbar på att inte döma.

För jag vill absolut inte bli dömd av någon som ingenting vet.

 

Hur lång tid tar det att lära känna en människa?

Olika från person såklart.

Beroende på hur väl man klickar, hur mycket förtroende man känner och hur intresserad man är

av den andra personen.

 

Jag är försiktig med att påstå att jag känner dig.

För jag vill inte att du ska känna eller tro att jag har en klar bild av hurdana du är som person.

Vill att du ska känna dig trygg med mig, att det är okej om jag vet mycket om dig, att du kan lita på mig men att du även vet att du alltid kommer att kunna säga saker eller göra saker som kan förvåna mig.

 

Jag vet att många tycker jag är galen.

Mycket skratt och gasen i botten.

Jag handlar först och tänker efter.

Ibland kanske..

 

Beror på vem du frågar antar jag.

Linnea tycker att jag är den mest analytiska personen i världen tror jag.

Att om alla skulle veta hur jag vrider och vänder på allt människor säger till mig skulle de bli förvånade.

 

Att jag tolkar allt som att det vore kritik.

För att jag alltid vill prestera lite bättre.

 

Igår när jag kom till KC köpte jag ett par nya skor. :)

Påväg ut frågade killen som sålde skorna om de var bra?

"Ja de var grymma!"

"Va kul att de funkade."

"Ja, skönt att slippa klättra med hål i skorna.." svarade jag

Killen som sålt skorna skrattade medan en annan kille tittade på mig och utbrast

"Höger och vänster?"

"Haha båda" svarade jag

"Nej, du har olika strumpor..."

"Jaha. Nä du vet, spar tid efter tvätten."

 

Skyndade på med skorna, stressad till bussen

 

"Haha Du är alltid på språng, alltid påväg någonstans eller gillar du inte att småprata?"

"Jag vet.." suckade jag och skrattade lite

"Det är väl det som är grejen. Gillar att småprata och jag är tidsoptimist! Därför slutar det alltid med att jag måste rusa. Som NU! Ha det bra!"

 

"Du är ialla fall alltid glad! Haha vi ses!"

 

Jag tror att den mest organiserade personen som planerar mest och alltid kommer förberedd kan ha ett litet kaos pågående i huvudet nästan järmt. Tror en sida är dominant och den visas utåt.

 

Jag tror att personen som alltid verkar oförberedd, kommer precis i tid eller verkar ta dagen som den kommer kan vara väldigt strukturerad i huvudet.

 

På Väddö började en klasskompis skratta andra året när hon såg mig med en kalender.

"Varför har du en kalender? Du planerar väl aldrig så långt i förväg att du behöver skriva upp det?"

 

Om ni bara visste..

Vet precis vad jag ska göra varje dag i veckan.

 

Utåt kaos-struktur på insidan.

Bara känslorna som aldrig går att tygla.

 

Däremot så älskar jag att bara släppa allt.

Idag åker Sanna och jag till L.A

 

Inga planer. 

Inga rutiner och inga måsten.

 

Jag ska bara gå på känslan.

Göra det som känns rätt i magen och göra allt som hjärtat behöver.

Semester för kropp och själ.

 

Hitta på hyss.

Vara galen nog för att få kicken men såpass snäll att jag slipper hamna i arresten.

Tio dagar med Sanna.

Gott om tid att lyssna, prata, skratta och bara vara.

 

Jobba på det där med att lära känna och få några "aha" upplevelser kanske..

 

Så nu lämnar jag huvudet och all förnuft i Stockholm och tar hjärtat med mig till L.A

 

Kom ihåg..

Inga nyheter är goda nyheter! ;)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 I måndags åt Linnea och jag frukost på café Bloom vid Mariatorget.

Hemlagad supergod musli. Lite bränd, precis så som jag vill ha den.

Färska hallon på toppen och en kaffe på det.

Efter en sådan frukost med sin allra bästa vän är det lätt att vara glad resten av dagen.

 

Vi pratar mycket om livet.

Rättvisa, åsikter, regler och ordningar.

Att ta eller få det man vill ha i livet.

Olika ämnen varje dag.

Linnea brukar skoja med mig.

"Du är så jäkla kräsen!"

Hälften skoj, hälften allvar.

 

Jag har aldrig sett mig som en kräsen person.

Äter allt.

Kallt, varmt, stekt, rått, kokt, gott eller näst till intill oätligt.

 

Jag kan lyssna på det mesta i musikväg utan att grimasera eller hålla för öronen.

 

Älskar att träna men är inte så intresserad i sport i övrigt. Skidsport kanske men annars väldigt lik pappa.

Noll koll, don´t care.

Skulle någon ta med mig på en match.

Hockey, fotboll, bandy you name it så skulle jag först fråga vem vi hejar på och sedan skulle jag vara en av alla glada i publiken.

Skulle lätt dras med av känslan och spänningen.

 

Jag roas av det mesta.

Är som sagt inte så kräsen.

 

"Men han då?"

Om Linnea ser en kille, om jag pratar med någon på en fest osv är hon ganska snabb med att enkelt

fråga. "Men han då?"

Jag är lika snabb att svara.

"Fast näää..."

"Nähä! Och vad är det för fel på honom då?!"

"Han är si eller så. Gör det eller det eller gjorde inte så eller så."

"Du är så jäkla kräsen!"

(Tror hon gillar diskussionen efter)

 

Jag hugger direkt.

Hävdar att hon har fel.

Försöker få henne att känna sig dum genom att fråga om jag verkligen måste gilla alla hela tiden?

 

"Nej men du gillar ju inte någon. Det är ju fel på alla killar i hela världen.

Jag kan rabbla upp alla vi någonsin pratat med och oavsett hur mycket du gillar dem eller tycker att de har 

världens bästa personlighet så är det alltid något som inte är bra."

 

Innan jag hinner påbörja mitt försvarstal säger hon med en axelryckning

"Du är ingen dålig människa, bara kräsen."

 

Nu tror ni kanske att jag kan få vem jag vill eller att jag tror att jag kan det.

Att jag alltid tycker att jag förtjänar bättre.

 

Jag tror jag hittar på ursäkter såfort jag inte känner "det där".

Om jag däremot känner "det där" höjer jag garden istället.

Blir min sämsta version av mig själv för att bespara mig risken att känna något.

Anfall är som sagt bästa försvar.

 

Jag vet att vi inte är det vi presterar.

Vet att mina vänner inte tycker om mig för att jag tränar mellan 8-13 pass i veckan.

Vet att mina vänner tycker jag är helt okej att hänga med även om jag inte flippar ur fullständigt när vi är ute.

Vet att jag får vara låg, inte måste vara glad när jag är ledsen.

Vet allt detta.

Ändå har jag satt mitt egenvärde i mina prestationer. 

Det är tryggt att vara mig själv och luta mig mot träningen och skämten.

Oavsett om jag är i bra eller dålig form så är träningen min styrka och mitt försvar.

Tror inte jag räcker till utan.

Om jag bara är jag blir det liksom inget annat kvar.

 

Trist att komma på i efterhand att det fanns en person som var allt "det där" jag ville ha.

Har man bränt sina broar är det liksom kört sedan.

"Kärlek handlar om att ge chanser när det känns som att det inte finns fler att ge"

 

Vill man ha något ska man fråga efter det.

Tycker man om någon ska man berätta det.

Vill man träffa någon får man jobba för det.

 

Gör du allt det där?

 

Inte alltid så lätt.

Livet är inte lätt.

Men någonstans får man fan börja.

 

 

 

 

 

 

 

För ett par månader kom Linnea hem och berättade att hon träffat världens 

härligaste man på tåget. 

Kort, äldre man med igelkottfrisyr på sidorna. 

Han hade hälsat på Linnea och ville hålla handen på tåget.

 

"Åh då vet jag vem du träffat! Haha..."

 

Det fanns inte en chans att hon träffat någon annan än vad jag gjort på tåget.

 

Christer...

Han smyger fram med armarna korsade bakom ryggen och ser lite lurig ut i blicken.

Smyger fram till någon han blir nyfiken på medan alla väntar på tåget på perrongen.

Han hälsar i hand, pesenterar sig och frågar ofta om man ska ta sällskap på tåget.

 

 

Första gången jag träffade Christer satt jag på tåget hem.

Flera år sedan.

Satt på ett fyra säte, fullt tåg.

Alla platser tagna och folk stod i gången.

Tror det var på helgen.

Jag hade stått hela resan men när alla gick av i Jakobsberg fick jag sitta.

Jag var trött. Hade musik i lurarna.

 

Då såg jag en liten filur komma gående i gången.

Han kikade sig runt som att han letade efter någon.

Vid ett kort ögonblick fick vi ögonkontakt och han sken upp.

 

Neeeej... Jag orkar inte.

Kände på mig att han skulle komma fram till mig.

Vem han än var kände jag att jag inte hade energi till att prata med någon.

 

Stannade vid mig och sträckte fram handen.

"Hej! Christer, Du lyssnar på musik." sa han

"Hej... Annie, ja det gör jag. Tycker om musik vet du.."

"Jaha.. ska vi hålla i handen när vi åker tåg?"

 

Det var ju redan försent för sedan vi hälsade hade han inte släppt taget om min hand.

 

"Ja det kan vi göra men jag ska snart gå av"

"Det går bra det ska jag också"

Så satt vi där och höll i handen och han frågade massa saker.

Som en liten pojke i en äldre mans kropp.

 

"Kallhäll nästa"

 

"Nu ska jag gå av så vi får nog släppa händerna nu" (försöka duger ju)

"Nej det behövs inte, då gör vi såhär."

 

Han möblerade runt med våra händer så jag fick på mig ryggsäcken samtidigt som han höll mig i handen.

Märktes att han övat mycket.

Säkert gjort misstaget att släppa någons hand och då har denne sett chansen till flykt så han har omstrukturerat i sitt handhållande så han aldrig behöver släppa taget.

 

Rutinerat.

 

Vi klev av tåget i Kallhäll och gick tillsammans till spärrarna.

"Nu Christer, nu får vi nog släppa så vi kommer igenom spärrarna."

 

"Nejnej, det går ändå" 

Mycket riktigt så lyckades han ta sig igenom spärren tillsammans med mig i sin hand.

 

Vi gick uppför trappan tillsammans och pratade på. När vi kom upp på bron såg jag Viktor borta vid Coop.

 

"NU måste vi faktiskt säga hej då. Jag ska träffa min vän därborta och handla mat."

"Är det din pojkvän?"

"Ja det är det"

"Ni kanske vill dricka kaffe hos mig?"

"Kaske en annan dag. Tack för inbjudan."

 

"Ny kompis?" frågade Viktor med ett leende när jag kom fram till honom.

"Ja men typ.. Alltså det slår ju aldrig fel. Av alla människor är det mig de hittar"

Alla dessa galningar ska alltid prata med mig.

 

Efteråt har jag tänkt mycket på honom. Ser honom ibland. Har ofta sett honom på håll.

Ibland blir jag ledsen för jag ser hur vissa rusar iväg för att inte behöva prata eller hålla handen.

Ibland blir jag varm i hjärtat när någon tar sig tid. Håller handen och lyssnar på honom.

 

Igår berättade Linnea att hon hamnat på samma ersättningsbuss som Christer flera gånger i veckan.

Vi tror att han glömmer fort.

För han presenterar sig alltid och frågar vad man heter som att han aldrig sett en tidigare.

Häromdagen satte han sig mittimot Linnea.

Stäckte fram handen och hälsade.

"Christer"

"Linnea"

"Ska vi hålla handen till tåget?"

"Nej Christer det blir jättejobbigt att sitta med armen utsräckt hela vägen till Spånga." 

"Men då gör vi såhär" Säger Christer och lutar sig fram och håller andra handen mot fönstersidan som stöd

 

Vi började skratta massor när Linnea berättade detta.

För vi ser hur han kvickt löser problemet och håller kvar Linnea så länge som möjligt.

 

"Ska vi åka tåg tillsammans också?" frågar han

"Jo men det ska vi Christer." svarar Linnea

Efter en stund kikar han på klockan och utbrister "Nu är bussen sen"

 

Linnea vet att hon har bråttom så hon förstår att hon måste springa till tåget.

"Christer vi får skiljas här för jag måste springa för jag ska sitta längst bak i tåget."

 

"Jag kan också skynda mig" försöker han

"Jo men jag måste springa."

"Ja men då får vi se om jag hinner ikapp" 

 

"Bra, men vi ses på tisdag Christer" säger Linnea. Vinkar och springer.

Kvar står en Christer och vinkar glatt.

Ingen skada skedd.

Han kommer vara exakt likadan på tisdag.

Blir inte förolämpad av att bli lämnad.

 

Han verkar inte ta något personligt den mannen.

 

Vi skrattade så igår när Linnea berättade.

Underbara människa.

 

Jag kan tänka på den där dagen ibland.

Varför gick vi inte bara med honom och drack kaffe?

Eller bjöd honom på fika på caféet i Kallhäll?

Ska det vara så jävla svårt att vara spontan och göra saker som strider mot samhällets normer?

 

Verkligen?

Blir så irriterad på mig själv.

Känner mig som en död fisk som bara flyter med.

 

Gillar att Christer bara kör!

Ihärdig och utan att låta sig slås ner fortsätter han kampen för att få hålla handen så länge som möjligt.

 

Själv vågar jag knappt försöka.

Livrädd för att få ett nej.

Livrädd för att känna mig bortgjord.

Då är det fan bättre att inte försöka alls.

Eller?

Önskar ibland att jag vore lite mer som Christer.

 

 Hoppas att Linnea och jag träffar honom en dag så vi kan ta med honom till fiket och dricka kaffe 

med honom. Tror vi skulle ha svinkul vi tre.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tänker säkert helt skevt här, 

uppenbarligen.

Annars skulle väl saker och ting fungera på det sättet jag tycker att det rimligast borde?

 

Jag tycker att alla som kan borde åka kollektivt.

Själv skulle jag helst cykla större delen av året, om det inte vore så att jag är precis livrädd för att

slå hakan i trottoarkanten och slå ute alla mina tänder.

 

Jo du läste rätt. Precis DET är jag rädd för.

Det är ju inte så att jag är rädd för att träna i största allmänhet.

Jag är rädd för farten i cykling, långt till marken och ont när man landar.

 

Visst cyklar jag då och då annars vore det ju nästan lite sjukligt..

Men jag får lite ont i munnen varje gång.

 

Ja, jag vet att jag är lite konstig.

Det gör ingenting.

Det kommer förmodligen aldrig gå över. Tur är väl det.

Att jag är konstig alltså.

 

Kollektivt var det. 

SL som det så fint heter här i Stockholm.

 

Den här veckan, PÅSKVECKAN (Tydligen började påsken igår)

går det inga tåg mellan Bålsta-Spånga utan den sträckan ersätts med bussar.

ELLER?!

Jag förstår att de måste fixa vid spåren och att de måste stänga tågtrafiken.

Jag förstår också att det då kommer ta lite längre tid att ta sig från punkt A till B.

Jag förstår till och med att det inte är chaufförerna eller spärrvakterna som har bestämt detta.

 

Det jag undrar om cheferna på SL förstår är att det fortfarande är lika många som pendlar varje dag trots

att de ställer in tågen?

Jag undrar om de förstår att de här resenärerna vill komma hem i anständig tid under den här veckan?

Jag undrar om de förstår att många äldre fortfarande reser med SL fastän att de först får stå och vänta på bussen i Spånga och när den väl kommer skulle jag med största sannolikhet gissa att bussen är såpass full att fler än en av pensionärna kommer få stå trångt där i bussen.

 

Det är inte missär.

Verkligen inte.

 

Tänker jag till när jag står där i bussen 30 minuter senare än vanligt skäms jag lite för att inombords vara

så jäkla förbannad på SL som aldrig verkar lära sig hur många bussar som krävs.

 

Det kunde ju varit värre eller hur?

Fast va fan..

Ja det kan alltid vara värre men betyder det att man aldrig ska få lov att bli arg då?

 

Tycker att SL kan förlänga allas kort en vecka som plåster på såren.

Men de jobbar inte så.

För de har makten över resenärerna.

Det tycker jag är tråkigt.

Riktigt tråkigt.

 

Igår kände jag mig som en trotsig trött femåring när jag stod i Spånga och väntade på bussen som dröjde som tusan. Alla som ville hem från jobbet.

SL väcker lätt vilddjuret i alla då.

Inte minst i mig.

 

Ett jobbigt simpass, jobb, H2Ojympa och klättring senare med två bananer i magen sedan

frukost var inte den bästa uppladdningen för att ha tålamod med SL och deras strul.

 

Ni har säkert alla sett ett barn tröstlöst gråta.

Den kloka mamman eller pappan vet att mat eller sömn är det som behövs men såfort de närmar sig med mat eller pyamas sprutar det tårar och fötter stampar i golvet.

"Jaag äääär inte tröööött juuuu...!!"

"Neeej vill inte äta!"

 

Precis sådär kände jag mig när jag stod där i folkmassan.

Trött efter stigit upp 04.20

Hungrig som en flodhäst

Ville bara gråta.

5 år ja...

 

Kan jag aldrig lära mig att ALLTID ha nödproviant med mig?

Ett ägg, frukt, keso ja VADSOMHELST!!!!

 

Mitt i all denna SL stress blir jag lite ledsen för att jag känner mig arg.

Vill skälla på alla. Tycker alla är hänsynslösa och trängs.

Alla ska först, alla har mest bråttom.

Jag vill hem, blir en av dem.

SLmonstren.

 

Om någon som känner mig skulle se mig skulle de skratta åt mig för att jag säkert ser skitrolig 

ut när jag är arg, trött, hungrig och fem år.

Sedan skulle de fly fältet när de märkte hur oskön jag är i den rollen.

Springa och köpa en banan till mig om jag har tur.

För när jag är på det där humöret är jag allas och framför allt min egens värsta mardröm.

 

Inatt sover jag hos bästa Myran istället för att slåss med SL.

Det klär inte mig att vara förbannad.

 

Ha en underbar dag

DU är unik!

Puss

 

 

 

 

 

 

 

 

Just nu har jag mer ont i kroppen än jag haft på länge.

Vänsterfoten och vristen gör satans ont, hela magen är som ett blåmärke, fick ont i armen när

jag hyvlade ost för en stund sedan.

Mina axlar och min rygg är ömma som efter en lång vandring med tung packning.

Det får gärna göra ont nu. Som att bli överkörd av en truck två gånger.

Helt okej för mig!

 

Igår mötte jag upp Cissi på centralen. 

Världens bästa Cissi.

Fick förmånen att följa med henne till Berga och deras träningsläger i Marin 5-kamp och Livräddning.

 

Om ni bara visste hur grymma de är!

Imponerad!

 

Igår fick jag tekniktips och träna på alla hinder på deras hinderbana och på kvällen

var jag med på deras simpass.

Sjukt jobbigt för den ovana simmaren jag är.

Fick bra tekniktips och jag pressar mig lite extra när jag känner mig osäker och vet att jag är sämst. 

 

Jag tycker det är jättejobbigt att vara med duktiga människor och testa saker jag inte kan.

Vill inte vara obekväm, vill inte känna mig dum och osäker.

Vill bara vara skön och obrydd men jag har svårt att vara obrydd i en otrygg miljö.

Vill bara tycka att det är kul att lära sig nya saker utan att känna mig kass men det är svårt.

 

Det är däremot helt rätt miljö att vara nybörjare i för alla är ödmjuka i sina landslagströjor och 

med sina VM medaljer.

Jag känner mig som en glad säl som bara vill applådera när jag ser dem smidigt simma, dyka och springa hinderbanan. 

 

När någon får något svårt att se så svindlande enkelt ut, ja då blir ialla fall jag imponerad.

Hatten av.

 

I mitt jobb som PT vill jag peppa människor att utmana sig själva, våga testa och våga misslyckas för att 

sedan lyckas. 

Det betyder inte att jag alltid måste tycka allt är enkelt för det.

Jag är mänsklig jag med.

Händer att jag fuskar på mina löppass, tough viking pass och ibland på gymmet om jag inte är tydlig och sträng mot mig själv.

När jag skriver här blir jag väldigt självcentrerad. 

För det är mina åsikter eller mitt liv.

 

Med kunder pratar jag aldrig om mig. Förutom när de verkar tro att jag är en perfekt människa som

alltid tränar, äter och sover som skalman.

Exakt efter schemat.

Då känner jag ett behov av att vara Annie. 

Annie som blir arg när Pearli säger

"Håll i! Snart uppe, Du orkar och fall nu bara in i nästa grepp, det är enkelt!"

Ja ni förstår..

 

Hursomhelst..

Imorse när jag vaknade kändes det lite som att någon hade gått på mig fram och tillbaka med klackskor.

Öm lite varstans men vid gott mod.

Åt en god lätt frukost och sedan sprang jag hinderbanan med Cissi som stabil instruktör och peppande kompis längs hela banan.

 

Trött och mörbultad efteråt.

Väldigt glad!

 

Kom till jobbet och konditionsutbildning med Johan Flodin, tränare för Norska landslaget i rodd.

Bra dag. Verkligen.

Gillar honom skarpt.

Fångade mitt intresse och jag gillar sättet han tänker på.

Vi körde ett kort löppass där vi testade vår maxpuls. Två gånger!

 

Idag sprang jag exakt som han ville och pressade mig själv och mitt hjärta till maxpuls 

utan att känna oro eller rädsla för att hjärtat skulle stanna.

Det var tungt. Riktigt jobbigt men jag kände mig ändå lättare än någonsin.

 

Rädsla och oro är tungt att bära.

Jag maxade hela sista backen och när jag kom upp hade jag en puls på 208 slag/minuten

Andra gången var tung den med men jag kände mig stark uppför. 

Stark och helt slut på samma gång.

Pulsen hamnade på 206.

Gjorde ett bra maxtest.

Snabb återhämtning.

Skönt att springa utan oro.

Verkligen.

 

Rakt in i kaklet.

Idag fanns det inte där. 

Hjärnspöket.

Idag var det jag, mina ben och mitt hjärta.

Öka, tryck, andas, snabb och fortsätt.

Fanns inte plats för rädsla idag.

Vill inte göra plats för rädslan igen.

Kan aldrig lova något.

Den kommer tränga sig på när jag ger den chansen.

Jag kan välja att släppa in den eller säga nej.

 

Idag knackade den inte ens på dörren.

För första gången sedan jag blev frisk var det som att den inte fanns.

 

Det var bara jag. 

Mitt hjärta och jag.

Team awesome.

 

Tack Stockholm heart center.

 

 

Glad tjej! 

 

 

 

 

För några (ganska många) år sedan satt jag på en tjejmiddag. 

Åt god mat och pratade hela kvällen.

Vet att vi pratade barnuppfostran. Med våra dryga 20 år på nacken, inga barn någon utav oss

satt vi där och pratade barnuppfostran.

Visste väl ingenting om barn egentligen. Vet inte mycket mer idag men tycker fortfarande lika mycket.

 

Pratade om skrikande barn på bussar, i mataffärer och på flygresor. Allas mardröm.

"Stackars föräldrar...Hur fan orkar de?"

 

En kompis berättade om en händelse i en matbutik för flera år sedan.

En mamma stod i kön för att betala med sin unge framför sig. Ungen i sin tur knuffar vagnen framåt rakt på en annan kvinna som först vänder sig om och ger barnet en talande blick. Vänder huvudet framåt igen och ungen kör åter igen på kvinnans ben som nu blir irriterad. (Alla vet väl hur jädrans ont det gör att få en kundvagn på hälsenan?!)

 

"Kan du vara så snäll att be ditt barn sluta köra vagnen på mina ben? Tack."

"Nej det tänker jag inte.." Säger mamman lugnt

"NÄHÄ!?"

"Nej min man och jag tror på fri uppfostran och att barnen själva lär sig vart gränsen går så småningom."

 

Kvinnan blir så förvånad att hon inte ens finner sig i att säga något tillbaka.

Behövs inte för några sekunder efter mammans svar häller en främmande kille bakom mamman ett mjölkpaket över henne och mamman vänder sig mot den trettioåriga mannen skriker

"Vad fan håller du på med?!"

"Jag växte också upp med fri uppfostran." svarade han lugnt.

 

Tycker den är klockren!

Hoppas att jag någon gång i livet får möjlighet att göra samma sak.

 

 I måndags satt Linnea och jag här i soffan. Åt frukost medan vi såg på nyhetsmorgon.

En barnpsykolog var där för att lära föräldrar hur man berättar om hemska händelser för sina barn.

Jag har full förståelse för att det kan vara svårt att berätta hemska saker för barn. Absolut.

Men måste verkligen en psykolog lära alla föräldrar hur de ska prata med sina barn?

 

Varför?

För att alla i min ålder och uppåt blivit traumatiserade tack vare våra opedagogiska föräldrar eller vad?!

Jag förstår inte..

Igår såg jag en länk på Facebook.

"Tio meningar du inte ska säga till ditt barn"

 

På dagens dagis/förskolor får fröknarna inte säga barnets namn i samband med ett negativt budskap,

de ska prata lågmält aldrig skrika och alltid sitta i jämnhöjd med barnet om man pratar till det.

Det sistnämnda köper jag.

 

Ögontakt är A och O när man pratar med någon. Barn som vuxna.

Jag tror absolut inte på att skrika sig hes på barn.

Men om ett barn slår ett annat barn och jag som vuxen sätter mig ner och viskar "Sådär får du absolut inte göra vännen..." med en hundvalpsröst är jag ganska säker på att den där ungen kommer göra samma sak igen inom tio minuter. För hur tusan ska ett barn förstå om jag inte visar med min röst att det där beteendet absolut inte var okej!?

 

Barn ska ha respekt för vuxna och andra barn.

Nej,inte vara rädda.

Nej, absolut inte bli kränkta men det får snart bli ett slut på daltandet med dagens ungar.

 

Jag tänker mig ett klassrum med 25 elever och att jag är läraren där.

Jag får inte ta tag i barnen när jag tillrättavisar dem.

(Nej, inte slå. Absolut inte. Aldrig slå)

Jag tycker inte det är barnmisshandel att ta tag i elevens arm när hen beter sig illa eller inte lyssnar.

Jag tycker inte det är kränkande mot eleven att höja rösten för att markera att ett visst beteende inte är okej.

 

Men vad vet jag?

Det blir kanske hur bra som helst detta..

 

Barnen bestämmer över lärarna.

Blir nog empatiska och ödmjuka då.

 

Barnen lever rövare på lektionerna och ordet respekt kommer de kanske aldrig att lära sig.

Jäklar vilken självkänsla de kommer få!

 

Vi lärare, medmänniskor och föräldrar då?

Hjärntvättade med allt vi INTE får säga till barnen så slutar vi prata med dem så de läser allt på sina läsplattor istället.

Så vi inte förstör de stackars barnen!

 

Eftersom vi bara får använda ETT röstläge HELA tiden slutar vi visa känslor helt.

För att vara arg är ju absolut inte okej.

De kan alltid gå i terapi senare i livet och lära sig visa ilska för 600 kronor i timmen.

 

Eftersom barnpsykologen lärt oss HUR vi pratar med våra barn kommer alla säga samma saker till alla barn så vi stöper barnen i samma form, för gud förbjude om de blev egna individer!!!!

 

Men kom ihåg att låta barnen vara sig själva....!

Det är mycket att hålla koll på nu, jag vet men det finns nog en manual på nätet eller en app att ladda ner.

 

Man får INTE säga INTE och därför vill jag skriva det hela tiden.

 

Vet att alla är olika och att man aldrig kan glädja alla men jag blir bara så uppgiven när en förälder höjer rösten till sitt barn och alla runt om tittar som att de tänker

"De behöver väl inte ta i så värst? Kan väl lugnt förklara att man inte får knuffa sin lillasyster istället?"

Ledsen men en treåring kommer inte fatta ett jota om du förklarar med din finaste Nalle Puh röst som om det vore en godnattsaga.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

   

 

 

 

 

 

 

"Var du också ensam när du var liten?"

 

Förra helgen satt vi hemma hos mamma och Pålsson. Åt räkor med goda vänner när mamma började 

berätta om min låtsaskompis Margareta som en dag dök upp från ingenstans och som sedan var med överallt och ingenstans.

 

Mamma hittade lite klotter på min nya tapet och skällde på mig för att jag ritat på väggen men det

var ju Margareta som hade gjort det.

 

Margareta skulle ha en egen plats vid matbordet så den stackars snickaren som vi hade hemma fick verkligen veta att han levde när han råkade sätta sig på henne.

"Du sitter på Margareta!!!!!"

 

Mamma och pappa brukade ställa ut min tallrik på altanen när maten skulle svalna lite, nu fick

de sätta ut två tallrikar.

En till mig. En till Margareta.

Givetvis.

 

Hon skulle ha bilbälte när vi satt i bilen.

 

Ja ni förstår..

Hon var med överallt fram tills hon plötsligt dog.

Något år senare på en färja till Danmark var hon plötsligt med igen. 

Denna gången åkte hon karusell på en stor propeller.

 

"Hade inte hon dött?" frågade Martin

"Nä.. Hon flyttade visst bara till Island." sa jag

 

Hur som helst skrattade alla kring bordet år historien om Margareta.

Så berättade en av gästerna att hon precis som jag hade en låtsaskompis som liten.

 

"Var du också ensam när du var liten?" frågade hon

 

Tänkte lite..

Jag var inte ensam när jag var liten.

Hade kompisar, brorsan och så men jag gillade att leka själv.

Minns inte alls att jag kände mig ensam.

Pratade mycket för mig själv.

Tyckte väl att jag fick bättre svar då än om jag pratade med någon annan.

 

Barn har bra fantasi.

Kan göra vadsomhelst av ingenting.

Det tycker jag är det häftiga med barn.

Precis som de kan bli rädda för saker som kan tyckas helt orimliga för oss.

 

Jag var säker på att det fanns krokodiler överallt när jag var liten.

På övervåningen hemma, i skogen när vi plockade svamp.

Jag tjatade hål i huvudet på mamma och farmor om mina krokodiler när vi var ute i skogen.

 Ville inte gå upp på mitt rum när det var mörkt för att jag var rädd för alla krokodiler.

 

Tycker det är fantastiskt att barn kan övertyga sig själva fullkomligt om att deras sanning är verkligheten.

Det gör vi ju även som vuxna.

Bestämmer oss för vad vi tycker är farligt, orimligt och vettigt.

 

Förra terminen hade jag en "Annie" på skolsimmet som var fullkomligt övertygad om att det fanns valar i 25 meters bassängen.

Det gick bra i lilla bassängen men såfort hon kom ut i stora blev hon rädd.

 

Det är lätt att börja skratta då.

Tills man ser att hon faktiskt menar allvar.

Hon var helt säker på att de fanns där.

Valarna.

Det var inget skämt för henne.

 

Tillslut. I brist på annat pedagogiskt att säga så gick jag med i hennes lag.

Sa att valarna var snälla och skyddar alla som simmar i stora bassängen.

Hällde säkert vatten på hennes kvarn.

Förlåt alla vettiga pedagoger men enligt mig fick det ialla fall kvarnen att fortsätta snurra istället för att stanna och torka ut.

 

Skulle vilja ta en fika med lilla Annie.

Sitta ner, dricka varm choklad och kaffe.

Hon hade såna där intensiva ögon som envist frågar "varför?" hela tiden

Ställer jobbiga frågor och sedan funderar över svaret hon fått.

Vägrar att nöja sig med "därför".

 

Att ha simskola berikar livet. 

Tycker om att få ta en del av barnens resa till att lära sig simma.

Från att inte våga doppa näsan till att glatt hoppa från kanten och simma.

 

Oförstörda och hungriga på livet.

Utan att själva ha en aning om det.

 

Vi hade vattengympa med våran högstadieklass förra veckan.

Alla med invandrarbakgrund.

Vi var 9 st i poolen. Körde som det var 30.

Jag vet inte när jag skrattade så senast.

De bara körde!

Dansade och levde sig in i musiken.

Rörelseglädje från hjärtat.

 

"Annie. Idag var jätteroligt!"

Alfons när vi slutade.

Hjärtat..

 

Ibland behöver vi bara gå på känsla.

Låta fantasin flöda.

Lita på din instinkt.

 

När jag var liten hade vi en lekstuga.

Inte en sån där med röda knutar, dörr o veranda.

Det var ett berg. 

Utan tak med en liten hylla formad av berget.

Den saknade allt en "riktig" lekstuga ska innehålla men jag kunde nog inte bry mig mindre.

Det var den enda lekstugan vi kände till.

 

Mina kompisar tittade lite konstigt när jag tog med dem till "lekstugan".

Inte riktigt vad de hade förväntat sig.

 

Efter en stund sveptes de med av känslan, leken och fantasin.

När de åkte hem hade de två bilder av hur en leksuga kunde se ut.

 

 

Vi ber barnen se på oss.

Göra som vi gör och lära sig allt vi kan.

Borde vända på det.

Med en gnutta sunt förnuft givetvis.

 

Vi borde se mer på barnen.

Lyssna när de pratar.

Sätta gränser för det behöver de hjälp med.

Sen tycker jag vi ska lära från deras lekar.

Tror världen skulle bli bra mycket vackrare och vi skulle alla vara gladare.

 

Släpp fram allt du håller tillbaka, vem vet?

Det kanske blir roligt!?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Linnéa och jag brukar prata om hur konstigt det är att vi ALLTID

har något att prata om.

Saker att ventilera, konstiga frågor om livet och sedan allt som hamnar därimellan.

Det tar liksom aldrig slut på något underbart vänster.

 

I Frankrike pratade vi om musik.

"Vilken låt skulle du välja om det var den enda du skulle få lyssna på för resten av ditt liv?"

Tänk dig noga för nu för det är den här låten och ingen annan under några som helst omständigheter.

 

Båda visste att detta aldrig kommer bli verklighet men vi har båda funderat mycket över frågan.

Vilken skulle du ta?

Jag har frågat många den här frågan.

Intressant och höra vilken låt ni väljer och framför allt varför.

 

Min låt är "Things will go my way" med The Calling.

Den ger mig något att tro på.

Behöver vi inte alla det lite då och då?

 

Något som gör att det inte känns lika hopplöst längre.

Något som får oss att tro att det i slutändan kan bli lite mer rättvist.

Vill inte riktigt ta till mig Karma.

"Om du gör gott får du gott tillbaka."

I viss mån absolut, är jag snäll mot någon kommer förmodligen personen vara snäll tillbaka och tvärtom men i övrigt handlar mycket om tajming tror jag.

 

Känns lite jobbigt att sätta all tro till bra tajming med..

Den här låten gör mig varken speciellt ledsen eller glad.

Ingen uppåt låt och heller ingen depplåt.

Den är som sagt lite mer hoppfull.

 

Var på västkusten i helgen.

Fikade hos pappa och Milli i söndags.

De har flyttat tillbaka till huset efter branden. 

Gick husesyn.

Mycket var oförändrat.

Pappa och Milli har gjort allt för att det ska vara så lite skillnad som möjligt.

Hittat likadana tapeter och golv. 

Hittade tom samma leverantör som gjorde våra fönster för 100 år sedan.

Tror det var någon dansk leverantör och han hade kvar våra fönster.

Pappa hittade även en likadan markis som vi haft så länge jag kan minnas.

 

Fina pappa.

Vet att han skulle gjort vadsomhelst för att slippa se oss ledsna.

Gick upp på övervåningen.

Mitt favoritrum.

Rummet jag alltid bor i när jag är där.

För mitt gamla rum är förknippat med för mycket olycka för mig.

 

Det älskade rummet är borta. Gick inte rädda.

De har gjort ett större sovrum istället.

Jättefint.

Gjorde jätteont i magen.

Kunde inte hindra tårarna.

Ville inte vara ledsen när jag visste hur de kämpat men det gick inte hindra.

Kände mig bortskämd och otacksam.

Vet att pappa inte känner så.

Vet att han förstår hur det känns.

Vet att han mår dåligt av att se mig eller Martin ledsna.

 

Efter en stund kändes det bättre. De ska göra om mitt gamla rum.

Kanske kan tycka om det igen som jag gjorde innan jag blev sjuk.

Den kalla tapeten jag valde när jag var 15 är borta och det kanske kan bli en nystart.

 

Jag har tjatat på pappa i flera år att badrummet nere måste renoveras och nu har de gjort det.

Superfint.

Men precis nu när jag sett allt det nya ville jag nästan att det där skabbiga badrummet skulle vara kvar.

För att något skulle vara som vanligt.

Det sa jag aldrig.

Inte efter alla år av tjat om ett nytt badrum.

De har gjort ett fantastiskt fint jobb och jag är så tacksam över att huset finns kvar.

 

Tack vare pappas snabba insats och lugn har jag och Martin vårat barndomshem kvar.

Finns inte ord för hur glad jag är för det.

En stor bit av mig hade nog annars dött i takt med att huset hade brunnit ner.