.

"Var du också ensam när du var liten?"

 

Förra helgen satt vi hemma hos mamma och Pålsson. Åt räkor med goda vänner när mamma började 

berätta om min låtsaskompis Margareta som en dag dök upp från ingenstans och som sedan var med överallt och ingenstans.

 

Mamma hittade lite klotter på min nya tapet och skällde på mig för att jag ritat på väggen men det

var ju Margareta som hade gjort det.

 

Margareta skulle ha en egen plats vid matbordet så den stackars snickaren som vi hade hemma fick verkligen veta att han levde när han råkade sätta sig på henne.

"Du sitter på Margareta!!!!!"

 

Mamma och pappa brukade ställa ut min tallrik på altanen när maten skulle svalna lite, nu fick

de sätta ut två tallrikar.

En till mig. En till Margareta.

Givetvis.

 

Hon skulle ha bilbälte när vi satt i bilen.

 

Ja ni förstår..

Hon var med överallt fram tills hon plötsligt dog.

Något år senare på en färja till Danmark var hon plötsligt med igen. 

Denna gången åkte hon karusell på en stor propeller.

 

"Hade inte hon dött?" frågade Martin

"Nä.. Hon flyttade visst bara till Island." sa jag

 

Hur som helst skrattade alla kring bordet år historien om Margareta.

Så berättade en av gästerna att hon precis som jag hade en låtsaskompis som liten.

 

"Var du också ensam när du var liten?" frågade hon

 

Tänkte lite..

Jag var inte ensam när jag var liten.

Hade kompisar, brorsan och så men jag gillade att leka själv.

Minns inte alls att jag kände mig ensam.

Pratade mycket för mig själv.

Tyckte väl att jag fick bättre svar då än om jag pratade med någon annan.

 

Barn har bra fantasi.

Kan göra vadsomhelst av ingenting.

Det tycker jag är det häftiga med barn.

Precis som de kan bli rädda för saker som kan tyckas helt orimliga för oss.

 

Jag var säker på att det fanns krokodiler överallt när jag var liten.

På övervåningen hemma, i skogen när vi plockade svamp.

Jag tjatade hål i huvudet på mamma och farmor om mina krokodiler när vi var ute i skogen.

 Ville inte gå upp på mitt rum när det var mörkt för att jag var rädd för alla krokodiler.

 

Tycker det är fantastiskt att barn kan övertyga sig själva fullkomligt om att deras sanning är verkligheten.

Det gör vi ju även som vuxna.

Bestämmer oss för vad vi tycker är farligt, orimligt och vettigt.

 

Förra terminen hade jag en "Annie" på skolsimmet som var fullkomligt övertygad om att det fanns valar i 25 meters bassängen.

Det gick bra i lilla bassängen men såfort hon kom ut i stora blev hon rädd.

 

Det är lätt att börja skratta då.

Tills man ser att hon faktiskt menar allvar.

Hon var helt säker på att de fanns där.

Valarna.

Det var inget skämt för henne.

 

Tillslut. I brist på annat pedagogiskt att säga så gick jag med i hennes lag.

Sa att valarna var snälla och skyddar alla som simmar i stora bassängen.

Hällde säkert vatten på hennes kvarn.

Förlåt alla vettiga pedagoger men enligt mig fick det ialla fall kvarnen att fortsätta snurra istället för att stanna och torka ut.

 

Skulle vilja ta en fika med lilla Annie.

Sitta ner, dricka varm choklad och kaffe.

Hon hade såna där intensiva ögon som envist frågar "varför?" hela tiden

Ställer jobbiga frågor och sedan funderar över svaret hon fått.

Vägrar att nöja sig med "därför".

 

Att ha simskola berikar livet. 

Tycker om att få ta en del av barnens resa till att lära sig simma.

Från att inte våga doppa näsan till att glatt hoppa från kanten och simma.

 

Oförstörda och hungriga på livet.

Utan att själva ha en aning om det.

 

Vi hade vattengympa med våran högstadieklass förra veckan.

Alla med invandrarbakgrund.

Vi var 9 st i poolen. Körde som det var 30.

Jag vet inte när jag skrattade så senast.

De bara körde!

Dansade och levde sig in i musiken.

Rörelseglädje från hjärtat.

 

"Annie. Idag var jätteroligt!"

Alfons när vi slutade.

Hjärtat..

 

Ibland behöver vi bara gå på känsla.

Låta fantasin flöda.

Lita på din instinkt.

 

När jag var liten hade vi en lekstuga.

Inte en sån där med röda knutar, dörr o veranda.

Det var ett berg. 

Utan tak med en liten hylla formad av berget.

Den saknade allt en "riktig" lekstuga ska innehålla men jag kunde nog inte bry mig mindre.

Det var den enda lekstugan vi kände till.

 

Mina kompisar tittade lite konstigt när jag tog med dem till "lekstugan".

Inte riktigt vad de hade förväntat sig.

 

Efter en stund sveptes de med av känslan, leken och fantasin.

När de åkte hem hade de två bilder av hur en leksuga kunde se ut.

 

 

Vi ber barnen se på oss.

Göra som vi gör och lära sig allt vi kan.

Borde vända på det.

Med en gnutta sunt förnuft givetvis.

 

Vi borde se mer på barnen.

Lyssna när de pratar.

Sätta gränser för det behöver de hjälp med.

Sen tycker jag vi ska lära från deras lekar.

Tror världen skulle bli bra mycket vackrare och vi skulle alla vara gladare.

 

Släpp fram allt du håller tillbaka, vem vet?

Det kanske blir roligt!?