.

I onsdags när jag var i gymmet hann jag känna en väldans massa saker under väldigt kort tid.

Lite typiskt mig kanske.

Tidseffektiv när det kommer till tankar och känslor.

 

Böjer lätt huvudet bak och brister ut i skratt, brusar upp lite upprörd, blir arg för att det snabbt ska gå över.

Jag är inte långsint. Ganska easy going.

 

Lättare än du tror blir jag ledsen och kanske sårad.

det blir så när känslorna sitter som hos ett barn.

Lite på utsidan, alltid tillgängliga.

 

Jag hävdar att jag alltid väljer om jag ska bli sårad eller inte. Det är lite kaxigt att tänka så.

Inte heller helt sant. Men det funkar oftast för mig.

 

Tänker lite för mycket, besvärar hjärnan lite extra vissa dagar.

 

Körde ett ryggpass i gymmet i onsdags och vid ett tillfälle när jag kollade i spegeln blev jag nöjd över det jag såg. Snyggryggen precis så som jag vill ha den och det första jag tänkte var

"fan så är det ingen här jag kan visa den för"

Lika snabbt som tanken kom och passerade blev jag förbannad istället.

 

"Varför ska det vara så jäkla viktigt att alla ska se eller berömma mig för vad jag

lyckats med eller hur jag ser ut?"

Fan heller.

                                                              Tröttnat.                                                                 

 

Tröttnat på den biten, att livet går ut på att duga för alla andra. 

                                                         Att vända ut och in på sig själv för att känna att man räknas till något bra.. Speciellt när ingen av de människorna som verkligen räknas värderar mig i mitt utseende eller mina prestationer.

 

 Igår såg jag och delade en länk där Colbie Caillat i en musikvideo trotsat alla ideal och tvättade bort all smink under videon tillsammans med andra helt naturliga kvinnor som gjorde samma sak.

Tvättade bort sina tillgjorda versioner och blev lika vackra och vardagliga som du och jag.                                      

Jag har ingen aning om det är en PR-kupp eller om hon faktiskt ledsnade.                  

Det ligger inte i mitt intresse direkt att bli hennes bästis så jag behöver inte veta hennes skäl.  

                                                                          Bra gjort tycker jag oavsett.                                            

Vi säger att samhället kräver och förväntar sig perfektion.                                                                                             

Tror inte på det.

 

                    Det finns inte någon i min vänkrets eller familj som inte duger och som måste ändras för min kärlek. Frågar du alla var för sig tror jag inte de skulle säga att jag kräver att de ska sminka sig, fixa håret eller träna för  att förtjäna min kärlek.

Tror de flesta håller med mig.

Det är väl ingen som på riktigt gör så mot sina nära och kära eller?

Ändå står vi där i gymmet, framför spegeln eller i löpspåret för att glädja alla som inte bryr sig.

 

Inget fel att fixa sig eller träna om du vet varför du gör det. Om det är val som är dina egna som faktiskt på riktigt får dig att må bra.

Var stolt över din kropp.

Vill du fota den? Men kör! Gör det, du gör vad fan du vill men tänk efter innan du lägger den på Facebook eller skickar till alla på snapchat. 

 

Vad vill jag få ut av detta?

Bekräftelse?

 Eller är det är bara sant om det ligger på Facebook?

 

Om jag går på en fest och bara fotas med tjejer som sminkar sig kan jag för en sekund känna mig tråkig.

Platt eller grå.

Sedan dansar jag och börjar svettas.

Går in på wc och sköljer ansiktet i kallt vatten.

Glad att jag inte sminkar mig.

Kom på varför jag låter bli.

 

För jag har varit där.

På samma plats som många varit och där många är idag.

Böjt mig tills jag nästan gått av.

 

"Fortsätt, det är det här du vill. Bara lite till så blir det bättre sedan."

Aldrig varit den som sminkat mig eller fixat håret.

Anorexin lämnade ingen plats för det.

 

Insåg tillslut att jag inte kom någonstans så länge jag inte stod ut med mig själv.

Oavsett hur jag försökte.

Andras åsikter var alltid dåliga eller lögn så tillslut spelade det absolut ingen roll vad andra tänkte om mig i vilket fall som helst.

 

Jag har gjort några val i livet.

Aldrig mera banta.

Aldrig mer sträva efter en kropp jag tror att andra vill se mig i.

Då  får du fråga någon annan för jag är klar där.

 

Kommer aldrig bli någon sminktjej.

Aldrig fixa hår eller naglar.

Jag är ingen BABAAM tjej.

Kommer aldrig bli.

Ingen man vänder sig om efter på gatan. Förutom när de vill veta vem det var som skrattade så högt.

 

Det är helt okej för mig.

 

Ni som känner mig tycker kanske jag jobbar lite väl dubbelmoral nu?

"Du bryr dig ju om träning, vikt och hur du ser ut!"

 

Ja det gör jag. Och vet ni en sak.

Det spelar inte någon som helst roll hur andra älskar din kropp.

Hur alla vänder sig om på stan när du går förbi.

Hur du är den där tjejen eller killen alla vill vara med eller önskar att de själva vore.

 

Det är sant att jag tränar och bryr mig.

För min egen skull.

Det är inte heller bra alla gånger.

Hatar när jag inte trivs med mig själv.

Önskar nästan då att andra ogillar min kropp och att jag fullkomligt älskar den.

 

Jag vänder mig ut och in till och från.

Men inte för din skull.

Jag jobbar med mig själv hela tiden.

 

Inte minst här och nu.

För om du inte känner det själv.

Om du inte förstår vad alla andra ser, ja då spelar ett "Wow" ingen roll alls.

Kommer inte vara värt något för dig då.

 

Varför ska du bry dig om vad alla andra tycker om dig?

Egentligen?

För när du sitter själv.

Helt ensam.

Hur känns det då?

 

För det är faktiskt det enda som är viktigt.

Det enda som spelar roll.

Den viktigaste kompisen du har är dig själv.

 

Nästa gång jag är på gymmet eller någonstans jag vill fota ska jag skicka en snapchat till mig själv.

Bara.

Det kommer bli som att det aldrig har hänt.

För er.

Inte för mig.

 

Mitt i sommaren.

Semester?

Jobb?

Vilket som.

Ta hand om er själva  och kom ihåg vem som är viktigast i ditt liv.

 

Kärlek.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Känner mig som en låttext av Melissa Horn när jag skriver sådär.

Men det är nog så långt våra likheter sträcker sig.

Jag gillar hennes humor dock. Det lilla jag hört i mellansnacket mellan låtarna.

Om hur relationer var lättare att hålla ihop när man var liten. För att man pratade mer innan man blev ihop än efter. :)

 

Personligen tycker jag ju oftast att jag är svinrolig. 

Ödmjukt. Bjuder på den.

 

"Så varje gång hon skriver mår hon dåligt?"

Så är det givetvis inte men det känns enklare då.

Jag blir lättare upprörd för saker jag läser och hör. 

Känner ett större behov att få ur mig allt som snurrar.

 

Äntligen påväg till västkusten.

Längtat med hela min kropp.

Träffade Sanna på centralen. 

Åt en L.A frukost o planerade för nästa gång.

 

Sitter intill en tjej på tåget som pratar med sin farmor i telefon. 

Berättar att hon sitter på tåget.

Jag tror att farmodern längtar.

Ringer för att försäkra sig.

 

Vet hur hon känner.

Jag vill också ringa. 

För att få höra att det inte bara är i mitt huvud.

Att det är okej att vara glad.

Att det är onödigt att vänta på dåliga tider.

 

"Du är väldigt hemlighetsfull när det är bra"

Sanna har en poäng där.

Jag är tyst för att inte bryta förtrollningen.

Vill inte att någon ska kunna hålla det emot mig sedan.

Stoltast i världen.

 

När jag kommer hem till pappa och Milli ska jag springa min runda o avsluta med att bada salt.

 

Sen ska jag bara ligga på klipporna o njuta av livet.

 

 

 

 

 

Nu längtar jag.

Ni vet när det känns så tydligt i hela kroppen. Blir värre bara för att jag vet.

Snart.

 

Jag älskar alltid västkusten men den här längtan varje sommar är något särskilt.

Den är konstant och den gör mig glad.

Glad att kroppen längtar hem.

Det var just det som gjorde att jag flyttade hit från början.

Att jag inte kunde se nog med positivt för att bo kvar.

 

Nu är det inte bristen av positiva faktorer på som hindrar mig från att flytta tillbaka till västkusten.

Nu handlar det mer om att jag inte klarar att ge upp allt jag byggt upp här med vänner, boende, jobb,träning och livet i allmänhet.

Det betyder inte att det är lätt ändå.

Ni ska veta hur det snurrar under allt det här ruffsiga håret.

 

När mina två bästa barndomsvänner fyllde 25 hade de stor fest i Körstugan.

Vet att jag pratat om den lokalen innan. Trähuset med stora balkar i hela lokalen. Högt i tak.

Gamla fina huset med alla minnen.

Fester från att jag var liten och sprang runt på dansgolvet bland alla dansade ben för att hitta just mina föräldrar.

För att de skulle sluta bugga, lyfta upp mig och dansa foxtrot med mig i famnen istället.

 

Känslan av fullkomlig trygghet.

 

När jag stod och höll de där talen kom jag på hur mycket jag saknar att ha dem i mitt liv.

Vi har alltid varandra ändå men ni vet den där närheten och enkelheten man missar när man bor i olika delar av Sverige.

 

Hur gör man då?

Vet att många med mig slåss med samma känslor.

Kluvna och vill egentligen att någon bara ska bestämma allt åt en.

 

Kan inte bara pappa och mamma komma med en flyttbil?

"Nu har du lekt färdigt och måste komma hem och äta."

Så kan jag stampa i golvet och säga att jag inte är hungrig fast jag vet att mat är precis det jag behöver egentligen.

 

Eller att någon av mina vänner här kommer och ber mig skriva på kontraktet på att jag alltid ska stanna här.

Att jag har byggt upp mitt liv nu och att det inte är okej att bara sticka.

Jag hade blivit sur för jag hatar allt vad avtal är och heter.

 

Vill inte att någon ska kunna hålla det emot mig sedan.

"Men du skrev ju på! Samma sak som att lova!"

 

Därför jag aldrig vill lova.

Däremot vill jag ändå få en garanti för att vara lycklig.

"Lova att det alltid kommer vara såhär"

Nej, jag vet att det inte går! Men ljug då...

Behöver bara ha något att tro på.

 

 

Jag tänker mer i detalj på vad det är jag längtar till just nu.

 

Havet.

Saltvattnet.

Fiska makrill på kvällen.

Där det inte handlar om fisken egentligen utan bara om att åka båt, känns saltstänket, dricka kaffe, äta ballerina kex och bryta ner varandras psyke totalt när vi fiskar.

 

Det är kärlek det. 

 

Varför sitter jag och skriver allt det här egentligen?

Längtar ju inte mindre nu precis..

 

Jag är ganska kaxig.

Till vardags liksom. 

På jobbet brukar Steffi och jag skoja om att platser och personer behöver oss.

Trasiga åkte vi till Köpenhamn och skämtade glatt "Köpenhamn behöver oss."

När vi båda visste att det i själva verket var tvärtom.

 

För några veckor sedan pratade vi på jobbet.

"Västkusten behöver oss Steffi!" 

"Nej, jag tror fan det är vi som behöver västkusten nu Annie."

 

Hon hade helt rätt.

Man behöver inte alltid vara så jäkla hård och obrydd.

Det är okej att erkänna och be om något när man behöver.

 

Jag gör det nu.

Längtar efter västkusten och allt som finns där.

 

"Kom igen då tiden. Västkusten, jag behöver dig." 

 

 

 

 

 

Vad betyder en "like" på Facebook?

 

Om du gillar min profilbild borde jag ju vara snygg i dina ögon? Eller valt en bild som passar din humor eller stil. Ja vilket som.

 

Om du gillar min blogg antar jag att du gillar vad du får. Att den ger dig något så du därför vill läsa.

 

Om du gillar min statusuppdatering kanske jag fick till det, var lite fyndig och träffade rätt?

 

Om jag skriver att jag är i ett förhållande kanske du GILLAR. Tycker att det är roligt för du gillar min partner?

 

Om jag lägger upp en bild på ett gott frukostbröd kanske du gillar för att du vill ha receptet eller vill du peppa mig som äter hälsosamt bröd till frukost?

 

Jag förstår allt detta och kan verkligen bli glad för likes på mina bilder eller fyndiga uppdateringar.

 

Fast det jag inte riktigt förstår är vad en "like" på en bild av ett föräldralöst barn och texten om hur barnet förlorat sina föräldrar betyder?

 

Att "gilla" ung cancer eller ccy i Tanzania betyder inte hjälp på något vis.

Tyvärr.

 

En "like" mättar inga tomma magar, bygger inga skolor, betalar inga löner, bygger inga brunnar och det för inte byn framåt.

 

Jag är ledsen om du tror en att det gör skillnad att klicka på "gilla" knappen.

Ledsen om jag förstör din bild av att stötta.

Men vi måste faktiskt prata om det här nu kände jag.

 

Kanske om vi började ta betalt per like?

"100 kr per like"

Då skulle vi nog inte behöva leta nya månadsgivare, både till skolan o barnhemmet.

Eller skulle alla sluta gilla då?

Tror och hoppas inte det.

 

Som sagt, jag gillar när människor gillar saker så sluta inte. Det är inte det jag vill få ut av det här.

 

Men nästa gång du får chansen.

Nästa gång det kommer en hjärtskärande men sann berättelse om något av barnen, eller kommer bilder på skolan och önskan om stöd.

 

Anmäl dig då som månadsgivare hos ccy Tanzania. Till skolan eller barnhemmet.

Tro mig när jag säger att det kommer vara dina bäst spenderade pengar varje månad.

 

Du kan maila oss vilken tid på dygnet som helst och vi blir lika glada oavsett.

 

eller skriv på Facebook.

 

Godmorgon.

Hoppas du har en underbar morgon och får en fantastisk dag.

 

 

De senaste två veckorna känns det som jag gång på gång tänkt eller sagt det högt,

 

"Du måste skämta..."

 

Slutar aldrig att förvånas.

Igår på jobbet satt en av mina fina kollegor och skrev ihop en infolapp om att vi kommer ha två tillfällen när det 

ska göras polistester i grupp med en instruktör från oss i en av bassängerna.

 

Ett av antagningsproven när man söker polishögskolan är i vattnet och tydligen har många förfalskat sina prov och det har visat sig senare i utbildningen att eleverna inte behärskar vattenmomenten alls.

 

Därför vill polisrekryteringen att vi ska samarbeta med dem.

Jag började skratta när min kollega berättade det.

"Du skämtar?!" 

 

Inte nog med att en person tänker fullfölja en utbildning som går ut på att lära sig säkra människors trygghet med vetskapen av att han/hon inte fixar vattendelen så om någon drunknar är det bara att hoppas att den andra polisen kan simma.

 

Som att flyga och kunna starten och själva flygningen galant men aldrig fått grepp om landningen.

Ska man be sin andre pilot att ta över medan man går på toaletten då eller?

Funkar tills den dagen båda piloter kör samma trick och vill gå på toaletten inför landningen..

 

Jag förstår att man desperat kan vilja saker.

Speciellt om man drömt om det under en lång tid men ändå!

Det är fan inte okej att lura sig till en plats på en utbildning som någon annan förtjänar bättre.

 

Nu vet jag att alla poliser, läkare. brandmän osv inte är guds bästa barn alltid men jag vill ändå ha en bild av att det är bra människor som vill arbeta med andra människors säkerhet.

 

Jag sitter på min balkong.

Solen skiner. Skönt.

Det lättar upp. Alla blir lite gladare.

Vaknade imorse och log.

Sovit gott och har gjort det ett tag.

Kroppen mår bra av att slippa lägga energi på dåliga saker.

 

Få ett avslut kan ibland vara viktigare än något annat.

Känns lite naket på något vis.

Att förstå att jag faktiskt blev påverkad av att lägga så mycket energi på något som bara gjorde mig ledsen.

Trodde nog att jag hade koll.

Jag låter allt rinna av och inget komma åt mig.

Tydligen inte..

 

En morgon för några veckor sedan vaknade jag i sent.

Hade sovit många timmar men var helt trasig.

Kändes omöjligt att kliva upp.

Linnea fixade kaffe och var den här bästa vännen hon alltid är.

 

Så såg hon ut sådär som hon gör när hon vill säga något men inte gör det direkt.

Pressar ihop läpparna på något vis och är tyst.

 

Tillslut så sa hon allt jag inte ville höra.

Allt jag visste var sant.

Spelade ingen roll. 

Jobbigt att höra att man är helt utpumpad psykiskt för att en person tar all energi och kastar den i soptunnan.

 

Det funkar inte att komma i efterhand och slita i några trådar bara för att visa att man fortfarande existerar.

Då vill jag bara kräkas.

Åter igen

"Du måste skämta!?"

 

 

Har ni sett reklamen telenor har ute nu?

Att man ska få en ny mobil varje år utan att priset på abonnemanget ändras?

 

"Du MÅSTE skämta!?"

 

EFTERBLIVET!

Vem fan på det där bygget kom upp med den smarta idén?

Han eller hon har uppenbarligen inte hängt med det sista.

 

När ska alla förstå att vi inte behöver mer teknik för att bli lyckliga?

Vi mår ju bara sämre av allt sånt.

Miljön mår verkligen sämst av all teknik, allt vi producerar och kastar.

 

Ska alla barn växa upp och tycka det är fullt vettigt och rimligt att man får en ny mobil och dator varje år?

 

"Du måste skämta!?"

 

Om jag får barn kommer jag garanterat bli den där jobbiga mamman som vill att barnen leker ute, grillar korv och badar i alla väder. Ingen kommer vilja leka hos oss för det skulle kanske innebära att de faktiskt ska leka med varandra och inte smsa med någon som inte är där eller spela spel i varsin mobil.

 

Nu tänker du säkert

"Du måste skämta?!"

 

Jag vet. Det är en typ omöjlig uppgift men jag skaffar jag barn så tänker jag iallafall försöka.

 

"It always seems impossible until it´s done."