.

 

 

Nej, jag pratar inte om krossat hjärta som 

i olycklig kärlek. 

Jag vill inte förminska den smärtan.

Det skulle jag aldrig

 

Det gör sannerligen ont, det vet vi alla som varit där men även när det gör så ont att vi tror att vi ska

dö så fortsätter hjärtat slå på något vänster.. 

Livet går vidare och tillslut blir det bättre.

 

När jag var 17 år, våren när jag skulle fylla 18 fick jag skolförbud.

Fick gå mellan säng, kök och toalett.

Sjukhusbesök varje dag.

 

Tog EKG varje gång.

Första gången de bad mig ta av alla kläder och lägga mig på britsen i den kalla rummet grät jag när de kopplade på de kalla elektroderna över bröstet.

Kändes som de tog all min frihet, jag hade ingen integritet kvar.

 

Det blev lättare. 

Efter några veckor räckte det att jag såg sjukhusskylten för att jag skulle stänga av.

Jag blev någon annan.

Annie försvann. Kvar var en kall kropp utan några som helst känslor.

Minns inte att jag gjorde ekg så ofta som jag gjorde.

Tur jag skrev upp vissa saker som jag annars skulle förträngt.

 

Nu många år senare.

Återställd.

Ingen skulle ana om de bara såg mig.

Skrattar mycket. Glad.

Vältränad.

Stark.

Muskler och fett i en hälsosam kombination. 

 

En sak bara..

En sak som ingen ser.

Rädslan för att hjärtat ska sluta slå.

Alltid där.

När jag låg på hjärtintensiven hade jag en puls på under 20. Hjärtat slog vart 3e slag.

 

När krisen var över var det prat om att jag skulle få en pacemaker om jag inte blev bättre.

Mamma grät. 

Jag bara satt och tittade ut i luften.

Kunde inte bry mig mindre.

 

Idag bryr jag mig.

Tacksam över att mamma orkade kämpa så jag slapp vara en 18-åring med pacemaker.

Tacksam att min familj kom ihåg vem jag var innan och tro mig,

den tjejen ska inte leva med en pacemaker.

 Blev ombedd att ta det lugnt några år efter.

Tog sin tid innan jag fick hoppa fallskärm.

Tog sin tid innan min familj inte gick till attack så fort jag tränade eller var mätt.

 

Idag är alla lugna.

För de ser.

De ser att jag valt livet.

 

För att jag vill.

Däremot är jag rädd att satsa 100% när jag tränar.

På tävlingar vågar jag inte trycka ut de där sista 10% jag har i kroppen för det känns som hjärtat bara ska stanna.

 

Rädd att dö på mållinjen eller strax innan.

 

Fick en remiss till Stockholm heart center.

Var där igår och skulle göra ett arbets ekg.

Linnéa erbjöd sig att följa med.

"Jag är ju inte fem!" tänkte jag för mig själv..

 

När jag satt i väntrummet kände jag mig som fem.

Ont i magen.

Kom på vad jag skulle göra.

Gamla minnen kan göra ondare än vad man kan tro.

Vissa saker går aldrig över..

 

Skrev ett sms till mamma.

Hon brukade alltid vara med mig eller hämta mig efter sjukhusbesöken.

Nu ville jag bara att hon skulle vara där.

27 år på riktigt och fem år i huvudet.

 

Började nästan gråta när Linnea skickade ett sms.

Andas.

Lugn.

 

Läkaren.

En ung kille som var hur bra som helst.

Det var fortfarande jobbigt att klä av sig och koppla på den där skiten.

 

Jobbigt för att minnet gör ont.

Inte för att jag kände mig kränkt, för det gjorde jag inte.

 

Jag kände mig sedd.

Jag kände mig viktig och trygg.

Han ville se om jag har ett starkt och bra hjärta.

När alla tester i viloläge var klara fick jag cykla.

Jobbigt.

Nästan maxpuls.

 

Inga rytmiska fel.

Ingen yrsel.

 

När jag berättade efter att jag inte vågar köra max på tävlingar log han bara.

 

"Det är bara att köra"

 

Det var det bästa jag har hört av en läkare på länge.

Tackade för mig och gick därifrån.

 

Nu.

Trött i kropp och själ.

Bearbeta saker tar på krafterna.

 

Ta hand om ditt hjärta.

Träna, vila o ät mat som hjärtat vill ha.

Balans.

Mellanmjölken är en bra måttstock.

 

Slarvar du kan någon som älskar dig få betala priset för det.

Vi kan inte skydda oss från livet men vi kan ge

oss själva en ärlig chans.

 

 

"I don't need it to be easy,

I need it to be worth it"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Söndag morgon.

Inga måsten, inga krav.

Sprang i skogen. Mycket uppför. Hög puls.

Kände mig rätt svag. 

Kan inte vara på topp jämt. Eller?

Kanske borde vara stark varje dag, glad hela tiden, frisk året runt och jävligt lycklig precis hela tiden?!

 

Kom hem och tog en dusch.

Satte mig på min inglasade balkong med kaffe, frukost och läste Svd.

Njöt av solen som börjar värma. Fräknarna som börjar leta sig fram efter vintern.

 

Läste en artikel i Svd om forskning kring förskylning.

Svårt att göra människan immun mot förskylning. 

Det verkar tydligen vara ett problem, eftersom det kostar mycket pengar att ha anställda som är borta ett par dagar här och där pga av förskylning.

 

Kände mig stressad av hela grejen.

Inte av att chefer vill ha mindre sjukskrivningar, inte heller av att människor vill vara friska.

Det är ju inte så att jag skriker BINGO när jag vaknar med ont i halsen direkt.

 

Men själva grejen "Vi ska alltid vara friska"

Om vi trollar bort förskylningen kommer pengar sparas och alla lever lyckliga i alla dagar.

 

När blir du förskyld?

Lite olika tillfällen antar jag men om alla som någon gång blivit förskyld första eller andra dagen på semestern räcker upp en hand så räknar vi lite snabbt...

"En, två,tre .....ja ganska många va?"

Någon som känner sig extra känslig för att bli förskyld stressiga perioder i livet? 

Jag har svårt att tro att vi blir kvitt problemet om vi blir kvitt bacillen.

Tror inte att det bara är där haken sitter.

 

Nu till det intressanta. 

Vad ska vi göra för alla pengar vi sparar om ingen blir förskyld?

Bygga skolor i Afrika? Lär ju tyvärr inte hända..

 

Lägga ved på välfärdselden i Sverige?

Det har ju visat sig att vi mår sämre än någonsin så visst. 

Kör på!

Häll lite bensin på elden så ska vi se att hela Sverige mår ännu mer skit fortare än vi kan säga 

"Prosit!"

 

Jag älskar att vara lycklig!

Fullkomligt älskar känslan av att inte kunna sluta skratta.

 

Älskar krampen i magen när jag skrattar så jag kiknar.

Mår som allra bäst när jag är ute och springer och känner mig stark.

Lätt och snabb.

Flyger fram.

Tycker om att ärligt kunna säga "Livet är fan bra ändå!"

Men konstant lycka?

Bara toppar?

Jag är ledsen men jag tror inte på det.

Jag må vara gammaldags men jag tror verkligen att jag uppskattar glädjen, hälsan och lyckan mer när den inte är konstant.

Som person blir jag snabbt hemmablind. 

Reser jag inte på ett tag glömmer jag bort hur viktigt det är för att jag ska fungera.

Är jag frisk "för länge" glömmer jag bort hur glad jag ska vara över det och ta tillvara på min kropp när den gör som jag vill.  

 

Läste klart tidningen och hämtade några fotoalbum istället.

Drömde mig tillbaka...

"Jorden runt, några kalas, säsongsarbete i fjällen, vindruvsplockning i Frankrike..."

 Snygg jag var!

Varför tyckte jag inte om min kropp då?!

 

Saknar den där tjejen litegrann..

Galningen som sover ute på Paris gator och hungrigt kastar sig på alla äventyr som livet bjuder på.

Jag gör ju inget alls nuförtiden.

Sitter på min balkong, lyssnar på musik och dricker kaffe.

Kände mig lite stressad igen.

Bokade nästan en resa men så insåg jag att det redan är gjort så jag lugnade mig lite och tänkte efter.

 

Bara för att jag har samlat alla äventyr i några album betyder det inte att jag inte lever nu eller att jag aldrig gör roliga saker längre.

Vet att jag om två år kommer se på bilder från idag och tänka

"Fin jag var på den bilden!

Den där dubbelhakan var väl inget att bry sig om egentligen?"

 

 Tror de allra flesta lever på hoppet.

Hoppet om ett bättre liv.

Inte för att allt är dåligt nu utan för att det ska bli ännu bättre sedan.

 

När man får det där jobbet, den där bilen eller känner lyckan ut i tårna varje dag när man vaknar.

Fram tills dess gör vi vad vi kan.

Står ut!

Vi jobbar, bokar en charter eller backpack resa, bjuder vänner på middagar och tränar när vi hinner.

Tänker att snaaaart kommer den.

Lyckan som ett brev på posten.

Tiden då vi slutar gråta. Slutar känna smärta. Slutar drömma om mer.

 

Tror det är dags att sluta nu.

Sluta vänta.

Jag tror att jag kan vara lycklig även om jag gråter ibland.

Tycker vi ska se lycka mer som en tillfällig känsla än ett konstant tillstånd.

Jag måste inte vara glad, frisk eller stark precis hela tiden för att vara lycklig.

Om jag funderar på vad som gör mig lycklig och vilka människor jag vill ha i mitt liv för att vara det

så har jag målat upp min bästa tänkbara möjlighet för att bli lycklig.

 

Vi kan inte planera för allt.

Livet kommer ändå.

Och det kommer göra ont.

Men inte bara...

Ibland kommer det kännas bra. Helt fantastiskt faktiskt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vaknade och det kändes som en lastbil kört över mig och backat tillbaka.

Kudden i hela ansiktet.

Ont i huvudet.

 

Satte mig här.

Musik.

Rensa huvudet.

Henke kom med kaffe.

Inget "Yo bitch" idag.

Bara en kopp kaffe med mjölk.

Snäll.

Sitter på balkongen. Längtat efter den hela vintern.

Sitter här och tittar ut över vattnet.

Trött. Lite ägd. Jävla skit..

 

Tänker på ordet respekt. 

Respekt och tillit.

 

Det mest värdefulla jag äger är mitt halsband,

"Frankly my dear, I don´t give a damn"

 

Jag tror inte på att rätta sig efter andra hela tiden. Tror inte heller på att göra saker för att glädja någon annan.

Jag gör verkligen inte det men någonstans på vägen gick hela "Gör vad DU vill" lite för långt.

Det spårade ur någonstans mellan allt eller inget.

Mellanmjölken är inte lika cool längre.

Nu är det lättmjölk eller lantmjölk som gäller.

Balans är ett omodernt ord och lagom betyder trist svensk.

 

Om jag frågar mormor hur hon mår säger hon mest troligt "Jodå, Man ska inte klaga"

För deras generation ska aldrig klaga. 

 

Inte kräva något, aldrig vara till besvär eller gnälla över smärta.

 

Idag sjukskriver sig vissa för mindre än inget.

VISSA. Inte alla. Stor parentes här.

 

Jag säger inte att det var bättre förr.

Jag tycker vi ska känna efter, våga ta hand om oss själva och stå på oss när det handlar om oss själva.

Det är inget skamligt med att bry sig om sig själv ibland.

 

Däremot så kanske vi ska läsa de där självhjälpsböckerna med lite mer kritiska ögon.

Vad är rimligt här?

 

Ärlighet borde vara grunden.

Tycker inte det är för mycket begärt faktiskt.

 

Gör som du vill, fast aldrig på bekostnad av någon annan.

Klättra inte upp genom att kliva på andra.

 

Att vi ska känna efter och våga säga nej betyder inte att man får såra människor till höger och vänster 

på löpande band.

Tänk på att den personen du precis sårade eller struntade i för att du kände för det också har känslor. 

En struntsak för dig kan vara viktigt för någon annan.

 

Det finns inga lagar mot att såra andra. Jag vet det. 

Önskar bara att vi tänkte lite mer innan vi häller isvatten över varandra.

 

Ibland får man bara bita i det sura äpplet.

Om du frågar mig på måndag efter jag haft bodypump och haft fyra simskolegrupper om jag 

har lust att träna 45 min inför tough viking med Pearli i snöblask kommer jag med största sannolikhet säga nej.

Givetvis lockar en filmkväll hemma mer just då.

Hon känner säkert samma sak på tåget in till stan.

Men vi vet att vi gör det tillsammans. Det blir roligt när vi väl börjar.

Jobbigt men roligt.

 

Igår skulle jag ha simskola med en kille. 

Blivit privatundervisning med honom.

Var lite frusen när han kom.

Skulle nästan hellre sätta mig i bastun just då.

 

Glädjen i hans ögon, fem minuter för tidig till lektionen gör det omöjligt att inte tycka det är roligt att hoppa i vattnet igen. Vi höll på mer än 30 minuter. För det var roligt.

 

Vi simmade, lekte, simmade och lekte lite till.

Hade jag sagt "nej du vi skiter i det här idag va?" hade han garanterat blivit besviken.

Jag jobbar inte med honom för att slippa dåligt samvete.

Jag jobbar med honom för jag tror på honom. För jag vet att han litar på att vi ska hjälpa honom

och jag vet hur svårt det är att bygga upp ett brustet förtroende. 

 

Ibland gäller det att kompromissa. 

Tyvärr kan man inte alltid förhandla till sin egen fördel.

 

Såg en fin sak på film i veckan.

En kvinna skulle åka till bårhuset för att se om det var hennes man de hittat död.

Det enda hon kunde tänka på vägen dit var ett minne från en av hans födelsedagar.

Han ville inte fira den men hon bestämde sig för att köpa hem hans favoritglass - Mintchoklad med krisp.

När hon tog fram den skrattade han och hon sa att hon köpt hans favoritglass till honom.

 

Han berättade att Rockyroad var hans favoritglass.

"Men du tar ju alltid mintchoklad..."

"Jag tar den för det är DIN favoritglass"

 

Lite väl klychigt kanske men innebörden är fin.

Det är något fint och väldigt sårbart med att sätta en annan person i det främsta rummet.

Som när man lyckas ge en riktigt klockren present till någon. Det kan kännas mycket bättre än 

att få något själv.

 

 Någon sa att Kärlek handlar om att ge chanser när det inte verkar finnas några alls kvar att ge.

Någon annan sa att man sätter sin egen prislapp.

 

Vet inte vilket ben jag ska stå på riktigt.

 

Har du tänkt på hur mycket ditt förflutna påverkar vem du är idag?

Till det bättre och till det sämre. 

 

Vi låter gamla misstag och besvikelser hålla oss kvar i gamla banor.

Lätt att göra om samma misstag när vägen redan är uppkörd, plogad och grusad.

Vi låter gamla besvikelser göra det svårt att lita på människor eller släppa in det som kan såra oss igen.

 

Vi lever dessutom gärna på gamla segrar.

Lutar oss på vinsten som en gång fick oss att känna oss oövervinnerliga.

Ser oss som så starka vi en gång var.

 

Däremot lär vi oss lite varje dag.

"Fläckar lär oss livet"

Via reklamen för längesen.

 

I min värld,

 "Ärr lär oss livet."

Det bestämde jag mig för en dag när jag insåg att jag själv kunde välja att hata eller älska mina ärr.

Blir aldrig modell med de där benen.. 

Gör inget. Är inte speciellt fotogenisk så det löser sig själv.

Ärr överallt, stora som små.

Ett ärr från vänster armhåla och upp mot nyckelbenet.

Trillade när jag sprang.

 

Önskar att det fanns en bättre story bakom.

Lite mer action.. Jagad av ett lejon kanske..?

Tänker att alla mina ärr visar att jag vågat leva.

 

Får jag ett ärr idag rycker jag på axlarna.

Inställningen är att det är livet.

 

Är ärren i hjärtat beviset för att vi vågat satsa?

Jag har lättare för de synliga ärren.

Att slå mig blå, skrapa upp, få ett är och resa mig igen.

 

Blir jag sårad krymper jag lite.

Känner mig ägd.

Ägd, dum och oviktig.

 Försvarslös mot känslan att betyda ingenting.

 

Det jag vill få ut av det här är nog bara att jag önskar lite balans.

Lite jag.

Lite du.

En massa mellanmjölk kan ibland vara precis det som behövs.

 

 

 

 

 

 

 

 

Måndag morgon. 

Snö ute. Otippat.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Uppenbarligen.

 

Jobbat helgen. Jag gillar att vara ledig på helgen.

Äta frukost utan att tänka på klockan.

Spendera timmar på KC utan att det gör något.

 

Fast grejen är att när det väl är min helg att jobba och jag kommer dit på lördag morgon är det roligt.

Alltid lite opepp inför att köra pass kl 11

Lite som när jag ska köra intervaller.

För jag vet exakt hur jobbigt det kommer bli.

Väl på plats,

när jag satt på musiken, fixar med headset och deltagarna trillar in med stora leenden går det inte att vara opepp längre. 

"Åh vi visste att det var du idag, så himla roligt! Nu blir det åka av!"

Haha.. Söta..

 

Skönt att kunna säga precis ALLT jag tänker och det enda de gör är att skratta.

Hjärtligt och högt. Underbart.

 

Allt som tynger försvinner.

Försvinner tillsammans med all svett.

I mitten av passet la jag mig ner, maxpuls.

"Tack för mig, det var allt nu kan ni gå hem!"

De bara fortsätter skratta..

"Nej jag menar allvar, jag orkar inte mer."

 

Sen skrattar jag lite, reser mig och vi fortsätter.

 

De kommer alltid fram och är så fina efteråt och jag blir lite galen över att de verkligen verkar tro att det är min förtjänst att jag kör så hårt och säger så knäppa saker medan det aldrig hade gått om de inte vore så

ljuvligt underbara deltagare.

Det är lätt att förmedla en känsla när du får alla verktygen i handen.

 

Försöker ta vara på dagarna.

Blivit påmind alltför ofta det senaste om hur fort allt bara kan ta slut.

I onsdags kväll tog jag hand om en tjej som fick ta emot ett tragiskt dödsbesked per telefon efter hon tränat hos oss.

Önskade då att jag hade en lång utbildning i vad fan man säger då..

Hjälpte henne så hon kom till Södersjukhuset.

Hon kramade mig och tackade för allt.

För allt?

Jag kände mig som en idiot.

Hon har sitt livs värsta natt och tid framför sig, jag tog hand om henne 30 minuter och hon tackar mig..

 

På vägen tillbaka till jobbet drog jag tröjan hårdare om mig. 

Kylig kväll. Det blåste lite.

Mötte två stammisar som hälsade. Jag försökte le tillbaka.

Hålla tillbaka tårarna som från ingenstans bara ville komma.

 

Inte för att det var synd om mig men ni vet när man får det där beskedet av någon.

När benen bara viker sig och det inte finns någon luft att andas.

Jag såg allt det i henne när telefonen ringde och det fanns inte ett dugg jag kunde göra för att ändra något.

De har en dotter tillsammans.

Hon och hennes exman.

Mannen hon just separerat ifrån.

Mannen hon fortfarande älskade men inte trordde det lönade sig att kämpa för.

 

Jag brukar inte låta saker fastna för hårt och för länge.

Det var skillnad nu.

Det var så starkt. 

Starkt och på riktigt.

 

Lättare idag. 

Sovit på saken några nätter. Fått skratta en del och träffa människor jag älskar.

 

Skrattet blir ofta min livlina.

Det lättar upp det mesta som väger.

 

Ha en underbar måndag!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Det bästa och värsta som finns är att utmana sig själv.

En skräckblandad förtjusning över något som är läskigt, farligt, korkat eller bara svårt.

 Ibland kanske rentav dumt...

 

Vissa undviker tillfällen som ges för utmaning.

Säger alltid "nej tack"

"Hellre fly än illa fäkta"

Av rädsla eller rent av ointresse för nya utmaningar.

"Det är ju bra som det är"

 

Ibland vill jag vara så..

Säga nej för att slippa känna pressen, oron eller den där rädslan.

 

Slutar alltid med att jag säger "ja" ändå.

En mixad jag.

Nicke nyfiken varje dag i veckan. För nyfiken för att låta bli.

Lotta på bråkmakargatan. Stamp i golvet och för envis för att inte klara det.

Det blir inte alltid perfekt, inte ens bra alla gånger men jag intalar mig ändå att jag lär mig och utvecklas av att försöka.

Och för att ibland slås av känslan att "yes- där satt den"

 

Genomlider den jobbiga känslan för kicken efter.

 

I min yrkesroll ställs jag ofta inför nya utmaningar, stora som små.

Förra veckan skulle jag hålla ett funkispass. För ett gäng killar och tjejer med olika funktionsnedsättningar.

Blev lite nervös för jag hade ingen tid att förbereda mig och för mig är det verkligen viktigt att de får rätt bemötande och den hjälp de behöver från mig och det är svårt att veta innan man träffat dem.

 

Vill vara ödmjuk i alla nya möten.

 

Passet gick bra.

Lät en av tjejerna med down syndrom visa mig hur de brukar göra och det gjorde hon stolt och mer än gärna.

Jag var glad över hjälpen.

 

En annan av deltagarna är blind, har vunnit guld i simning i paralympics.

Fantastisk tjej.

Ödmjuk, varm, stark.

Äkta.

Precis sådär jag vill att en OS medaljör ska vara.

 

När jag får mail och förfrågningar om att hålla föreläsningar känns det i magen direkt.

Nervös på ett ögonblick.

Oavsett om det handlar om träningslära, stress, ätstörningar eller kost.

Alltid lite extra om det är om Anorexi.

Då är det inte bara nervöst utan dessutom personligt.

 

Många säger "Det är bara jobb, inget personligt."

Den som säger att jobb inte är personligt får gärna prata för sig själv.

 

Den personen får gärna ställa sig inför 20 eller 150 personer och berätta om sin egen och familjs värsta tid i livet.

Denna någon får gärna lära ett barn ta sina första simtag medan mamman eller pappan sitter och stolt tittar

på.

Den här personen kan också få återkomma efter att den stannat kvar efter jobbet och simmat med elever, så engagerade för de vet att betyget i idrott hänger på att de grejar simningen som de varit rädda för så länge de kan minnas.

När du ändå gjort allt detta kan du väl stanna och prata lite skit med tanterna före vattengympan?

 

Behöver du får gärna gråta ut i omklädningsrummet. Lovar att du kommer ha en kollega på varje sida som tröstar.

 

Kalla det vad du vill men i min värld,

i mitt hjärta och i min kropp så blir det inte mycket mer personligt än så.

 

 När jag får frågan om att hålla föreläsningar om kost på företag, en skola eller en idrottsförening frågar jag alltid vad de vill att jag ska prata om.

"Dieter tror jag intresserar de flesta." brukar de svara.

 

Kommer ni ihåg den där låten..?

"I would do anything for love, but I won´t do that."

Lite så känns det..

 

"Ok.. Det gör jag tyvärr inte."

"Varför inte?"

"Alltså jag kan absolut nämna att det finns olika dieter men det kommer inte vara till någons fördel.

Om ni vill sälja in dieter är jag fel indian i den kanoten.

 

Jag vill sälja in kunskap.

Sunt förnuft. 

Förmågan att våga lyssna på sig själv utan att lura sig själv eller någon annan.

 

Om jag ska prata om kost vill jag prata om råvaror, transporter, miljö, näring och funktion.

Ge människor verktyg och kunskap om det vi stoppar i oss och matens funktion i kroppen.

 

Jag vill få mycket frågor om sällskapet tillåter, personliga frågor om kost för det är där de kan ändra ett personligt beteende eller få svaret på något de länge undrat och jag utvecklas och tvingas tänka på saker jag inte planerat för.

De utmanar mig och jag kanske utmanar dem.

 

Jag vill att alla ska få med sig något från mina föreläsningar.

Om så bara en enda "aha upplevelse"

Inga bantningstips.

Inga trender.

Verktyg för att ge sin egen kropp de bästa förutsättningarna.

För sin egen skull.

 

När jag gick bodypump utbildningen lärde vi oss olika sätt att coacha under våra klasser.

Vad man kan säga under passet osv.

"Ni kan säga att de jobbar på 6-packet under maglåten eller berätta hur mycket

fett de bränner under passet. Ni kan säga att de blir starka när de utmanar sig själva. Om ni vill, ni bestämmer vad ni säger."

 

Killen som höll utbildningen var skön.

Sista dagen fick vi personlig feedback som instruktörer och då sa han att han gillade hur jag coachade

mina deltagare.

Jag sa hellre "du får en stark mage och rygg som orkar bära upp dig istället för du får ett 6-pack till semestern".

 

Han sa att utseende peppet inte funkar för honom heller och jag log inombords.

Lättad.

För när jag står och kör pass är det som med maten.

Jag vill förmedla en känsla.

Förmedla något bra.

I bästa fall vara en förebild eller bara en lite galen instruktör som ofta säger helt vrickade saker så de skrattar och som jobbar med hjärtat.

 

Jag är jag.

Jag är Annie i alla mina roller.

Hemma eller på jobbet.

 

Hoppas att det räcker.

 

Som mamma alltid säger.

"Du kan bara göra ditt bästa"

 

Jag försöker att alltid göra mitt allra bästa.

 

Livet är för kort för att inte vara personlig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är ett riktigt proffs på att fylla mitt huvud med en massa tankar och jag gillar egentid där jag verkligen kan fundera över livet, rädslor och vad som är poängen egentligen.

 

När jag oroar mig eller har något som verkligen tynger ner mig älskar jag när någon säger

"Det är ju bara livet."

Det är en inställning jag mer än gärna vill ha.

En inställning jag hade förut.

Vet inte om det är åldern eller livet som har ändrat min inställning.

En blandning kanske..

 

Det jag vet är att det inte är lika lätt att skaka bort känslor som tidigare.

Det är inte lika lätt att ta livet med en klackspark.

Men jag försöker.

Skulle aldrig kunna jobba på ett sjukhus. Helt klart.

Imponerad av de som kan.

 

Jag skulle bli övertygad om att det bara finns sjukdom, smärta, sorg och förlust i livet.

"Tänk på alla liv som räddas då?"

Absolut. Har tänkt på det med men sorgen skulle ändå vinna över mig.

För även om ett liv räddas så har ju personen kommit till sjukhuset för att den inte mår bra, för att den är sjuk eller skadad och det är väl det som skrämmer mig.

 

Jag skulle ringa sönder min familj om jag jobbade på sjukhus.

Ringa varje gång jag insåg att livet är lånad tid och att man aldrig vet vad som händer imorgon.

 

Jag jobbar med hälsa.

Friskvård.

Ser dagligen människor som vill bli starkare och friskare.

Barn, ungdomar eller vuxna som vill lära sig simma.

Ungdomar som tränar simning flera gånger i veckan. Har sitt liv i träningen.

Sina vänner och sin vardag.

Deras fritid, min arbetsplats.

 

En anläggning så full av liv, glädje, galenskap och just hälsa gör mig till en glad och levande människa.

Sen händer det.

En olycka.

Tiden stannar, inblandad personal gör en fantastisk insats och ingen tycker nog längre att det är 

tjatigt att öva hlr flera gånger om året.

 

Hjärtstartare har för mig alltid varit något som finns mest för syns skull och hjärt- & lungräddning lär man 

sig för att all befolkning borde kunna inte för att man faktiskt ska behöva göra det på riktigt.

Så känns det inte längre.

 

Livet blir alltid väldigt skört när något händer.

Jag ringer alltid hela min familj efter en sådan dag.

Ringer mamma. Ringer pappa.

Ringer brorsan.

Vill bara hem till Linnéa.

Ringer utan att något vettigt alls att säga.

"Nä men jag vill bara säga hej och säga att jag älskar dig.."

 

Ett samtal jag inte ringer.

För oddsen är för dåliga..

"Ånger gör ingen lycklig."

Jag vet ju det. 

 

Det är det jag menar med att jag aldrig skulle vilja jobba på sjukhus.

Jag behöver bli övertygad om att livet oftast är snällt.

Att det finns fler bra än vad det finns dåliga dagar.

Att vi skrattar mer än vi gråter.

Att vi gör mer av det vi vill och mindre av det vi borde.

 

Viktigast.

Att vi älskar mer än vi hatar.

 

Ånger är det sämsta.

En klok kvinna lärde mig en gång att jag aldrig ska ångra något.

Ånger gör ingen lycklig.

Att besluten jag tagit i stunden alltid varit rätt där och då.

Sen kommer livet och jag alltid förändras och det som kändes rätt kan kännas fel och först då är det 

dags att ta ett nytt beslut.

 

"Ta vara på livet" säger jag

 

Självsäker säger jag det utan att själv veta hur.

Hon som får panik för att tiden springer iväg när jag sitter med en känsla av att inte veta hur jag ska hinna med.

Borde jag bo nära min familj?

När jag älskar att bo här..

Mina vänner och mitt liv.

Frustrationen över att alltid vilja ga mer.

Rädslan att inte alltid ha Linnéa precis intill.

 

Allt detta.

När det faktiskt bara är livet.

 

Ett steg i taget.

Älskar mer än jag hatar.

Känns som en bra början.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag var liten hade jag en önskan.

En önskan om ett vanligare namn.

 

Tyckte det var jättejobbigt att heta Annie eftersom jag var helt ensam i HELA världen om att heta det.

I min värld av familj och vänner ialla fall.

Kändes alltid som folk stavade fel, glömde e på slutet eller satte y istället för ie.

 

Tyckte "Annie" hade världens fulaste klang.

Mina bästa vänner "Anna och Sandra".

Kunde jag inte få deras namn?

Eller Therese.

Ett fint och vanligt namn.

 

Visste att pappas farmor hette Annie så jag ville aldrig säga något om det.

Men jag minns den där starka önskan om att få heta något annat. Helst något som många andra hette.

 

När jag blev äldre och började resa insåg jag att det var en fördel att heta Annie och att den engelska versionen av Annie är bra mycket bättre än många andra namn.

Tyckte även att det var lite kul att heta något som få heter.

 

Om jag idag hör någon ropa "Annie" på en restaurang eller på ett flygplan tror jag ALLTID

att det gäller mig. Om det då finns en annan Annie känns det nästan lite överväldigande.

 

Som att jag vill resa mig och ropa "Jag heter också Annie! Härborta!"

 

Idag är jag tacksam att mina föräldrar gav mig ett namn som inte alla har.

Ett namn som folk kommer ihåg och att i 9 fall av 10 få höra

"Annie get your gun"

när jag presenterar mig är något jag idag tycker är ganska roligt.

 

I början av veckan kom en mamma med sin dotter och skulle bada.

Blyg flicka, typ 7 år.

När de skulle gå hörde jag mamman säga något med "Annie"

så jag hajade till direkt, böjde mig över disken

"Heter du Annie?"

Nickade blygt till svar..

 

"Vet du vad? Det heter jag med. Bästa namnet."

"Där ser du! Det är inte bara du som heter Annie!" sa mamman

"Hon tycker det är jobbigt att vara den enda som heter Annie..."

 

"Åh vet du vad.. Jag kände precis som du när jag var i din ålder och det spelar ingen roll

vad jag eller din mamma säger nu men jag lovar dig att det kommer kännas bättre när du blir äldre.

Plus, nu vet du ju att den där coola tjejen på badhuset heter Annie så du kan alltid komma och prata med mig när du är här."

 

Då log hon lite blygt och nickade.

Mamman mimade ett "tack" och när de gick tänkte jag..

 

"Tack själv Annie. För att du påminde mig om hur jag kände när jag var sju.

Hur gärna jag ville passa in.

Tack för att du påminde mig om att vara glad över att inte vara som alla andra."

 

Jag gör mycket konstigt på jobbet.

Jag är apan alla dagar i veckan.

Underbara kollegor som gör det enkelt att vara mig själv underlättar.

Fantastiska vänner som inte dömer utan höjer.

Ha personer i ditt liv som tar fram det bästa i dig och låter dig vara exakt den versionen av dig själv som du vill vara.

 

Du behöver inte göra plats för någon som vill ändra eller hålla dig tillbaka.

Älskar man någon gör man det hela vägen.

 

Mitt projekt i Torsdags på jobbet.

Tessan glad över ny kollega.