.

När jag gick första året på Väddö kom jag ner till frukosten med ett leende på 

läpparna varje morgon.

Frukost! Bästa stunden på dagen.

Lite ledsen direkt efter maten, eftersom jag då behövde vänta 24 timmar tills nästa frukost.

 

Små bekymmer man har när det känns sorgligt att vänta på nästa frukost.

 

Jag sprang 13 km varje morgon och kom ner till frukosten glad och hungrig.

Undvek alla morgontrötta.

För allas skull.

 

Finns inte mycket som slår hatet morgontrötta tycks hysa för oss som råkar gilla mornar..

 

Andra året var det en mindre glad jag som tog mig ner till frukosten.

Sprang som innan men det fanns inte så mycket energi över till annat.

 

Hade en vän som räddade mornarna den tiden.

De nya ettorna trodde nog vi var skolans mest bittra eller dryga tjejer som satte oss själva i matsalen.

Orkade inte bevisa motsatsen.

Lät det bara vara.

 

Blev beroende av våra frukoststunder så vi har fortsatt efter examen.

 

Ibland hos mig, ibland hos henne eller ute på stan.

När allt är som vi önskar ses vi varje vecka.

 

Vi behöver verkligen de där dejterna.

Det märkte jag idag.

Det var längesen senast.

 

Imorse kändes det som för nästan exakt ett år sedan.

Då kom hon hit.

Sårad, trasig och sådär förstörd som bara ett brustet hjärta kan göra..

 

Finns inte så mycket att säga då.

"Du blir starkare av detta"

Skitsnack och sämsta kommentaren.

 

Det finns inte en vettig människa som tycker att man behöver känna sådär för att sedan bli starkare.

Nej, man blir bara mer rädd, sänker garden och får svårare att lita på människor.

 

Eller den bästa

 

"Du förtjänar bättre"

Öh.. Jo det fattar väl vemsomhelst men nu råkar man ju alltid vilja ha just den personen som slet ut hjärtat, trampade på det o kastade in det i lejongropen.

 

Inte för att det är mest logiskt utan för att det är så det fungerar.

 

Sommaren fick läka såret eller ialla fall vara som ett plåster för stunden.

Jag är en fegis som sluter mig. Säger nej tack till allt.

Grottar in mig i min träning och mina vänner medan hon var

modig, mogen och sänkte garden när han ville ha en ny chans.

 

Missuppfatta mig inte nu.

Jag är helt för att vi ska ge en andra chans.

Stort av människor som ger en andra chans.

 

Det personerna som får den här möjligheten ska vara jävligt införstådda i är att man inte kan gå halvhjärtat in om man ber om en andra chans.

Vill man ha en andra chans ska man fasen vara riktigt jäkla säker.

 

Då är det radion över huvudet som gäller.

Funkar inte att ångra sig då.

 

Hon känns ändå starkare nu.

Hands up för det.

 

Tråkigt att vissa idioter inte fattar vad de har innan de förlorar det.

Det är så dags då.

 

Jag blir bara så arg..

Arg och besviken på människor som bara kör över andra människor.

Som att det bara är de själva som spelar någon roll.

 

Tur att det snart är sommar.

Jag vet att hon vinner i slutändan.

Kommer inte säga det nu.

Det spelar ingen roll.

 

Just nu kan jag bara finnas och göra världens bästa frukost.

Det andra ska jag visa henne sedan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vaknade till ett jäkla oljud.

Jag är inte känslig men nu när jag sitter här på min fina balkong med en kaffe och skriver låter det och dunkar som att de borrade i självaste mig.

Såfort de tar en paus i sitt borrandet är det som när någon stänger av ett larm som tjutit länge i mig.

Enorm lättnad.

 

Det kommer från stationen.

De ska bygga om bron.

När jag kom hem från kvartalen igår kväll var halva bron bortsprängd.

Well hello...

 

Det kommer bli fint när det är klart.

Om två år öppnar de gamla stationen igen.

Då ska allt vara lagat.

Allt oväsen glömt och förlåtet.

 

Det är som att bli ordentligt bränd.

En bit försvinner.

Det bara låter och gör ont hela tiden.

När man sover stängs larmet av för en stund och kroppen får vila.

 

När man ger sig in i matchen igen är det med en osäker känsla.

Kommer det vara värt det?

Såfort jag ser någon vara ledsen eller sårad på film känner jag sympati på högsta nivå.

Trycker ansiktet i kudden. "Ajajajajaj... Fan vad ont det där gör!"

Blir lite arg på den som sårar. 

Vill skrika "Såra inte! Det förstör mer än du anar.."

 

Det värsta är väl att man inte alltid menar att såra.

Det spelar liksom ingen roll om det är med flit eller inte.

Det gör ju lika ont för personen som såras oavsett.

 

Vi strävar efter balans.

Mellanmjölken ni vet..

 

Vill inte tycka om mer än den andre men det är tråkigt att vara den som bryr sig för lite också..

Är det ett spel vill jag bara kräkas.

Hatar det där jävla spelet.

 

Försöker låta bli.

Tror bara man sätter sig i en rävsax när man spelar med.

Fast stoltheten behåller man när man spelar.

 

För när man kastar sig ut gång på gång och

känner sig dum efter är nog stoltheten det första som överger en.

 

Spelar spelet efter dina regler.

Tacksam när jag får vara med.

Greppar efter halmstrån hela tiden.

Nevermind me.

 

Skönt med fredag morgon.

Långlediga helgen.

Känns lika lyxigt varje gång.

 

Lång dag på jobbet igår men den var bra.

Solen sken och utebadet börjar få liv.

En halvtimme innan vi skulle åka till SATS för att gå på Bodypump kvartal upptäckte vi att instruktören som skulle komma och köra vattenjympa inte dök upp så jag erbjöd dem 25 min istället för inget, sprang och bytte om och körde järnet med dem.

 

Svettig som alltid efter jag kört vatten sprang jag och bytte sporttop och linne för att hinna till kvartalen.

Stressade mellan vagnarna och en kille skrattade när han gick av i slussen.

"Det är inte bra att stressa vet du.."

"Haha.. Nä inte alls! Skrattade jag tillbaka."

"Aja ha det bra!"

"Detsamma"

 

Gillar sånt. Spontana kommentarer i tunnelbanan.

 

Vi hann till kvartalen.

Hann tom köpa en vatten i repan.

 

Snyggaste Les Mills instruktören som körde med oss.

Hade honom på min första kvartal.

Dregglade redan då.

Väldigt proffsig kände jag mig då.

 

Han är bra.

Snygg men inte bara det. Duktig och pedagogisk.

 

Kände mig svag under passet.

Gjorde som jag brukar, försöker göra mitt bästa.

Utmana mig själv men hålla teknik.

Orkade inte ens hela bröstlåten.

Då vet jag det.

Köra lite lättare på den.

Ryggen är min bästa.

Och ben.

 

Helt slut efter.

Två tjejer kom fram efter.

"Shit vad stark du är!"

 

Blev lite generad. 

Är ju svensk...

Skrattade och sa att jag inte orkade allt men blev ändå glad.

 

Fint att komma fram till någon och säga fina saker.

Jag vill göra mer sånt.

Såg en tjej med grym kropp.

Stark, lagom och hade bra teknik.

Sa inget..

Tråkigt!

Nästa gång...

 

När jag kom hem fick jag ett meddelande på facebook.

Av en vattenjympadeltagare jag inte ens är vän med.

 

Tackade för ett grymt pass.

Att jag räddat dem och att jag var svinduktig och alltid har härlig energi!

 

Det räckte för att jag skulle somna med ett leende.

 

Ibland kanske det känns som att vi kämpar utan att göra skillnad.

Men ibland så gör det skillnad för människor.

 

Det är därför jag älskar mitt jobb.

Spelar ingen roll att jag inte har en månadslön på det dubbla eller en tjusig titel.

 

Känna att det jag gör spelar roll i någons liv är bättre.

 

Så ni som tror att alla strävar efter fina bilar, fina titlar och mycket pengar, 

Nevermind me.

 

"Follow your heart

it will lead you to your purpose"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag var liten och mamma berättade om något roligt vi skulle göra inom en snar framtid

var hon snabb med att göra det till en safe deal.

 

"Vi ska åka till Tanumstrand och bada på torsdag, EVENTUELLT. Om inget annat oförutsätt händer."

 

Till en början var det nog bara ett "eventuellt" som lades till löftet om något spännande men jag antar att hon som alla andra föräldrar någongång lovat något som sedan inte blivit av och då lärt sig att ett tillägg på "om inget annat oförutsätt händer" var en smart idé.

 

Barn lär sig av vuxna och jag minns att jag brukade använda mig av mammas meningar när jag ville något.

 

"Mamma? Eventuellt, om inget annat oförutsätt händer kanske vi kan fika i Strömstad på lördag?"

 

Måste ha låtit fantastiskt roligt när det kommer från ens 6-åriga dotter.

Vad jag kan minnas så blev det oftast som mamma eller pappa hade lovat.

De gav mig ingen anledning att tvivla när de sa att vi skulle göra något tillsammans.

 

Kanske det som gjort mig korkad idag.

Nej, korkad var fel ord.

Vad var det Tessan sa när jag gick in till henne i torsdags för att byta ett av mina helgpass och ta komp för ett annat för att bli ledig en jobbhelg?

 

"Blåögd." Så var det.

Hon har helt rätt. Som alltid.

Blåögd och fortfarande i min värld (lite korkad)

Ville knappt tala om varför jag ville byta helg, det låter alltid värre när jag säger det högt.

Som att be någon bryta av högerarmen när vänsterarmen fortfarande är gipsad.

 

Jag är bäst i världen på att säga "Det här var sista gången, nu fan räcker det!"

Två dagar senare sitter jag där igen.

Insmetad i samma härva, väl medveten om min egen dumhet eller brist på självdiciplin.

 

Kan nog jämföras med de som varje måndag lovar och svär att de ska börja sitt "nya" liv.

Äta bättre, träna och ja ni vet.. Sätta sig själva i det första rummet och andra löften som får mig att kräkas lite i munnen.

 

Jag vet att det finns undantag.

De som säger "på måndag", som verkligen menar det och kör från där.

Noll återfall och aldrig fusk.

Dans på rosor?

Knappast men ändå starka nog att stå emot.

 

När det gäller träning är det enkelt för mig.

Vågar påstå att jag sätter mig själv i första rummet där.

Säger nej till Pt-kunder om jag känner att jag inte hinner träna själv.

Lägger mycket pengar på att äta det jag mår bra av.

 

Då kanske det inte gör något att resten blir pannkaka?

Om vi behandlar en del bra.

Med omtanke och förnuft så kanske det inte gör något att den andra delen alltid blir besviken och sårad?

Det kanske bara är bra?!

En schysst Balans?

 

Nu tänker du att jag tappat det helt.

Att jag resonerar som en galning.

 

Jag vet.

Det gör ingenting.

Jag försöker bara övertyga mig själv om att jag inte är galen här.

 

När jag satt där inne hos Tessan på hennes pilatesboll och hon frågade om jag verkligen var säker så nickade jag bara.

Det var inte bara timmarna, helgmecket och förlusten av pengar hon menade.

 

Jag?

Säker?

Absolut inte...

Fullkomligt livrädd för att behöva stå ut med smärtan efter.

Sårad och med de envisa tårarna rinnande fastän jag egentligen borde vetat.

 

Då behövs inget

"Vad var det jag sa?"

Jag lovar.

 

Vet att ni aldrig skulle säga så men jag kör en "safe deal" jag med. 

 

Jag hör vad ni säger, jag säger det själv hela tiden.

Det spelar liksom ingen roll.

För här sitter jag, fräknig och blåögd.

Hoppas på att denna gången kanske..

Den här gången.

 

Hoppas ni får en underbar helg. 

Kärlek.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag är ute och reser försöker jag alltid vara i nuet.

Här och inte någon annanstans.

Njuta och bara vara.

Min egen och ingen annans.

 

Oftast går det ganska bra.

Jag är bra på att känna solen värma, lyssna på musik och känna hur mjuk sanden är under fötterna.

Vet precis vad jag behöver för att känna att jag är precis där jag vill vara.

Jag kan sitta och dingla med benen med en kaffe i handen och det är allt som behövs.

Känna att ingen äger mig. 

Hur avståndet och enkelheten bara pusslar ihop mig.

 

Fast oavsett hur bra jag har det på resande fot kan jag ibland få för mig att jag längtar hem.

Att det skulle vara skönt att springa i min skog, vid mitt vatten.

Äta fil med blåbär, kanel och valnötter.

Rutiner.

Beroende på hur länge jag är borta.

 

När jag bor i en hydda eller reser runt och inte riktigt minns när jag duschade senast kan 

jag längta lite efter mitt rena badrum och mina stora handdukar.

 

När jag väl landar på Arlanda känner jag inget annat än tomhet.

Känner mig ensam fast jag precis landat i landet där alla jag älskar bor.

Ser alla människor med glada ansikten när de hämtar hem någon de saknat.

 

Jag går förbi alla.

Det gör inget, jag brukar inte be någon komma.

 

Kommer hem och vill bara bort.

Tillbaka till värmen, kravlösheten och en känsla av att allt är precis som det ska.

Allt hemma känns alltid så stort, rent och kallt.

 

Det värsta är att alla tror att jag är så jäkla glad då.

Brunbränd, fräknig, solblekt hår och nytankad på energi.

 

När allt jag känner är trötthet.

Varit pigg hela resan.

Tröttheten kommer i samma veva som alla skyltar är på svenska.

 

Vet att det bara är en känsla. Känslor går över.

 

Linnea är den enda som ställer rätt fråga.

"Känns det jobbigt att vara hemma?"

 

För hon vet.

Hon vet hur dåligt jag mår när jag kommer hem.

Det bästa är att hon bara låter det vara.

Hon gör ingen grej av det.

 

För hon vet.

Hon vet att jag älskar mitt jobb, mina vänner och min lägenhet.

 

Hon skulle aldrig idiotförklara mig när jag sitter här med ett skimmat bankkort, tre dollar i plånboken

och letar efter första bästa flykt härifrån.

 

Hon bara ler och väntar in min landning.

 

 

"Du kan väl skicka ett vykort?"

 

Det är väl ungefär det minsta man kan begära av en vän, dotter, son, förälder eller kärlek som är ute och reser?

Ett vykort.

 

Hur svårt kan det vara?

Skriv några rader om vädret, hotellet och maten.

Nuförtiden fäster man frimärken med klister så du behöver inte ens slicka på baksidan längre.

Det var inte bara bättre förr.

 

Ibland när jag reser ser jag något som för tanken till någon och jag slås av impulsen att köpa och ge bort.

Jättekul!

Till de första fem personerna..

Sen börjar det spåra lite.

 

Jag köper sällan presenter.

Något till Linnéa. För att det är Linnéa.

Kanske mamma eller pappa om jag hittar.

Pappa är svår. Lite kräsen.

Mamma blir glad för allt. Lite sand och hon skulle bli glad.

Jag är lite som henne.

Blir glad för ingenting och besvärad av för mycket.

 

Vykort vill nog alla ha.

Jag blir glad över vykort när jag får det.

Glad att någon tänkt på mig.

Nuförtiden blir jag mer än glad för jag vet vilket jävla slit som ligger bakom postandet av det där jäkla vykortet!

 

"Vadå? Är du lat eller? Bara att skicka ju.."

 

Jasså!? Ska vi slå vad?!

Jag tänker samma sak varje resa när jag väl slänger de där fördömda korten på lådan, sista semesterdagen, väl medveten om att jag hinner komma hem och åka igen innan korten kommer fram.

Tänker att "nu var det sista gången jag skickade vykort!"

 

För såhär går det till: (Rätta mig GÄRNA om jag har fel)

 

Man går runt på stan eller orten där man befinner sig, ser stället med fina vykort, "ta fem betala för tre" eller liknande. 

Tänker att det är en superbra idé att skicka kort. "Enkelt, billigt och roligt!"

 

Det ska fan till att vara enkelt och roligt.

 

När jag har valt ut sex kort jag vill skicka sätter jag mig i solen och börjar skriva.

De två första är mysiga och roliga att skriva. Efter två kort har jag lessnat men tvingar mig att skriva två till.

Det är ju ingen vits att skriva något vettigt på kortet för det får ju plats typ fem meningar, i bästa fall.

Så jag skriver ner något osammanhängande om det som hunnit hända dag ett eller två, alltså ingenting.

 

Sedan ligger korten på nattduksbordet hela semestern för jag saknar adressen till hälften av personerna jag ska skicka till. När jag köpte korten ville jag köpa frimärken samtidigt men det går aldrig att göra det.

 

Det verkar ju högst logiskt att den som säljer vykort även säljer frimärken men nej.

Då vore det ju ingen sport att få iväg skiten.

 

Så i fem dagar frågar jag lite här och där efter frimärke men alla bara skickar mig vidare tills jag kommer till en 

7eleven som har frimärken! 

Inom USA.

 

"Jaha du ska skicka till Sverige?"

"Öhhh JA! Ofta jag åker till L.A på semester för att skicka kort till de som bor i L.A"

Om jag öppnar en butik eller hostel en dag tänker jag sälja vykort OCH frimärken samt ha nära till en postlåda.

Det är inte hjärnkirurgi, det är det enda logiska!

 

Sista dagen lyckas jag ta mig i kragen och letar upp postkontoret. Efter 20 minuter har jag fått nya direktiv tre gånger. Älskar när ingen vet men alla hjälper till. Det är fint men det blir liksom inte enklare för det.

 

Väl på posten, korten väl i lådan, ja då kommer tröttheten.

Sköljer över som en våg.

Mentalt slut.

Över tre vykort.

 

Ja jag vet vad du tänker nu..

"Men du köpte ju sex stycken eller?"

 

"Absolut men de sista tre har jag inte lyckats fullfölja. Saknas adress på ett och innehåll på två."

Blir matt av tanken på de sista tre ångest korten som hängt med mig 9 dagar i L.A, hem till Sverige och nu ligger här intill mig i soffan. 

 

Nu känns det lite bättre.

Eldade upp mig för Sanna i förrgår och fick ut mycket tankar och frustration om just detta så detta inlägget skulle få en lite mildare klang.

 

Antar att jag bara vill förtydliga det här med vykort.

Det är inte smidigt, enkelt och mysigt.

Det är ett jäkla meck och om du får ett vykort ska du veta att du sannerligen är väldigt viktig för mig. :)

 

Något jag fullkomligt älskar är brev.

Det får jag aldrig längre.

Inbjudningar till kalas kanske. Det är jättefint och personligt.

Älskar när det dimper ner något handskrivet i brevinkastet.

 

Vi borde skriva mer brev till varandra. 

Kan vi inte göra det?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

18.40 skulle vi få nytt besked.

 

18.40 sköt de fram beskedet två timmar till o gav

oss matkupong nummer två.

 

Vi var ändå sköna resenärer. Inga arga 

klagomål eller sura miner.

 

Det går inte snabbare för att man är arg.

Tekniskt fel på planet.

Ilska lagar inga plan.

 

En natt på Clarion 

lyxig säng!

upp 6 imorse 

frukostbuffe.

 

Besked om 4 timmar förlängd väntan,

 

Allvarligt talat norwegian.

Inte okej.

 

Nu vill vi inte vänta längre.

 

Det enda vi begär är att få komma

bort lite.

Distans. Perspektiv.

 

Kom igen Norwegian 

Jag lovar att vara snäll.