.

Precis så sa jag till Hanna när jag åt middag hos henne för någon månad sedan.

"Jag vill inte ha ett komplicerat liv. Det ska vara lätt och det ska vara roligt."

Är det så mycket begärt?

Tydligen så har livet en vana att testa oss människor på alla möjliga sätt. Ibland prövas vi lite väl hårt kan jag tycka..

Eller handlar det bara om inställning?

Det gamla citatet

"Det är inte hur du har det utan hur du tar det som spelar roll"

När Karro o jag skulle ha våra tonåringar förra veckan satt Karro och andades bara i halsen av stress.

"Vi kommer aldrig hinna med allt vi ska göra Annie och vi är så oförberedda!

(Sa jag att dagens tema var just stress?)

Karro fick lägga sig i mitt knä och andas en stund innan vi kunde fortsätta.

Vi kan inte lära dem att hantera sin stress om vi är stressade själva.

Just nu är livet allt annat än okomplicerat och roligt faktiskt.

Jag är en riktig sucker för citat.

Det är lätt att följa positiva citat när livet är lätt.

Så därför tänker jag att det är nu jag ska  plocka fram mina bästa citat och försöka tänka så.

Det känns som den enda posten jag får nuförtiden är från diverse sjukhus och specialister.

När de är färdiga med mig har de gjort alla undersökningar förutom en helscanning på kroppen.

Jag minns inte så mkt från igår.

Förutom att jag inte lyssnade på mina kollegor när de frågade saker.

Jag snäste korta svar utan att ens höra frågan.

45 min lyckades jag hitta Annie igår.

Under vattengympan var jag fullständigt närvarande.

Resten av dagen? 

Not so much.

Jag trodde liksom det värsta var över.

Eller det värsta är nog över men jag trodde jag kunde släppa alla tankar som gör mig knäpp nu.

Inte riktigt än.

Ska vända ut och in på mig själv lite till.

Massa tester, undersökningar mm

Försöker säga stopp när tankarna knackar på. 

Fan.

Okomplicerat o roligt var det ju.

"Det blir vad man gör det till"

"Tur att du är kär!" Sa Maria imorse ❤️

Haha ja det är tur det.

Lycklig över allt annat i livet. Familjen, vännerna, de uthålliga kollegorna och kärleken över lag.

Så lite citat och plocka fram mitt bästa jag. 😊

Livet ger perspektiv.

Lite varje dag, men kanske mer eller mindre under olika perioder eller stadier i livet. 

Något jag har funderat en del på det senaste är hur andras ord påverkar mig och hur mina påverkar någon annan.

Ni som känner mig vet hur jag lever mitt liv.

Älskar att träna och inte ha några fysiska begränsningar rent skademässigt. 

"Alltid är det något" 

Ett knä, en axel, benhinnor eller något annat störande.

Det hör till för alla som jobbar med träning eller lägger 100% på sin idrott.

Jag har mitt bästa och mitt sämsta "jag"

Mitt sämsta är negativ och gnällig medan mitt bästa jag är positiv och lättsam.

Jag föredrar helt klart den senare versionen av mig själv och det gör alla i min närhet också. GARANTERAT.

Jag vet inte hur du funkar men jag har lärt mig att för att den här sköna jag ska visa sig större delen av tiden behöver jag någon som står ut med den där tråkiga och jobbiga jag.

Jag har många som verkar stå ut med en hel del men ni vet hur det är.

"Man vill inte vara till besvär"

Speciellt inte när folk häver ur sig "Tänk positivt eller det kunde varit värre"

Jo absolut. Jag vet. Alla vet men ingen annan människa kan slå ner den inställningen i någon annan, hur jävla gärna de än vill så måste den inställningen komma från personen själv.

Min mamma är bäst.

Hon ringde när jag klättrat igår.

"Mår du inte bra? Nu låter du sådär igen"

Hann inte räkna till 10 eller svälja mina tårar.

"Men mamma jag har ont i ryggen, jag är rädd samtidigt som jag vet att jag ska tänka positivt och att oro inte leder någonstans. Jag blir ledsen när jag inte orkar vara glad precis hela tiden!"

"Det är bra att du tar ut det på mig o inte någon annan."

Trodde hon var ironisk först men det var hon inte.

Hon menade exakt det hon sa.

För hon vet att det pyser ut någonstans oavsett. Då är det bättre hon tar det som vet att det inte är allt jag är.

Precis i detta nu ringde min läkare.

"MR röntgen visade inget av det vi befarade när utredningen startade"

"Ingen tumör, inget krisbesked" hann jag tänka innan jag kunde svara honom.

Jag känner mig tusen kilo lättare och jag tänker inte klanka mig själv för att jag haft svackor senaste veckorna.

När någon ringer och säger att flera läkare vill göra olika kontroller för att de sett något de inte förstår och vill utesluta allvarliga sjukdomar så funkar inte riktigt en klapp på axeln o "du det är säkert inget, sluta tänk det värsta"

Jag förstår människans välvilja men snälla. Inte den meningen.

Precis som någon utan barn inte vill höra

"Ska du inte skaffa barn?"

Jämt o ständigt

Den nydumpade vill inte höra

"Det finns fler fiskar i havet"

Ändå fortsätter vi bomba varandra med samma "peppande" fraser. 

Med all kärlek vi har.

Jag kan bara svara för mig o mina behov men jag har mått så mycket bättre av allas tysta stöd, öppna frågor och kramar.

Att få apa mig och låtsas som det regnar. 

Ett dygn gick jag runt med en klump o hade blod eller skelettcancer i skallen.

Tankar som "Tänk om jag inte kan påverka något?" gav panik.

Efter ett dygn orkade jag inte mer.

Tills läkarna bevisat motsatsen är jag frisk. Och om de gör det så vägrar jag att ge något annat än 200%

Sagt NEJ när tankarna knackat på dörren. (Tack Maria) ❤️

Jag har lärt mig mycket de senaste veckorna. Om mig själv o hur jag ska tänka om andra.

Jag kan vara positiv och skön om du vill.

Men det måste komma från mig själv och jag behöver någon som orkar agera slagpåse när det brister.

Så tacksam för dagens besked, alla näras stöd och omtänksamhet. Jobbet, hemma, nära och lång borta. 

Ska försöka berätta de goda nyheterna utan att gråta på jobbet...

Absolut, vi hörs! Haha

När jag behöver er är ni alltid nära.❤️

Plus tusen andra fina själar. 

I onsdags förra veckan hade vi brand genomgång.

I samma veva hade vi vuxen HLR och övade även luftvägsstopp som alltid.

Brandgenomgången är fantastiskt tråkig men viktig givetvis.

 

Vi tränar HLR flera gånger om året och jag tycker faktiskt att det är roligt!

Jag tycker att det är tecken på bra kvalitet när våra egna instruktörer alltid är lika noga och proffsiga varje

gång. För det är lätt att det blir trist att öva på något flera gånger om året men detta tycker nog de allra flesta ändå är så viktigt att det hålls på en hög nivå.

 

När vi övade luftvägsstopp jobbade vi i par och jag erkänner att Pontus och jag skrattade en hel och spelade över

i vissa situationer men vi tog ändå uppgiften på allvar, för man vet ju aldrig..

 

Gabbe frågade om någon behövt göra ryggdunk eller liknade på stan?

Ingen i vår grupp hade det.

Fram tills igår.

Igår tackade jag verkligen Eriksdalsbadet för ALL utbildning och övning vi får.

 

Pappa är i Stockholm på konferens över helgen och han gjorde ett studiebesök i en stor Husqvarna butik

i Barkarby. Så jag åkte dit för att äta en sen lunch med honom och få lite underbar pappadotter tid.

 

Vi satt på en uteservering och ojade oss över hur mycket människor det var ute och shoppade.

Hur kul kan det vara att trängas varenda helg?

 

Vi gnällde över att alla köper nytt hela tiden. Byter soffa var tredje år osv.

Skönt att få gnälla lite. :)

 

När vi skulle gå tillbaka till bilen såg jag en liten skara människor som till synes höll på med en barnvagn.

Jag trodde de skulle bygga ihop den men när vi kom närmre såg jag att en man höll i en liten flicka knappt ett år gammal. Barnet hostade något fruktansvärt och grät. Först tänkte jag att hon grät så mycket att hon inte fick luft och därför hostade. Tittade tillbaka och såg en väktare stå med sin mobil och de höll på med flickan och allmänt hade panik.

 

"Men vafan hon har ju satt i halsen!" Sa jag till pappa och gav honom min mobil o plånbok

Kastade jackan på marken och sprang dit.

"Har hon satt i halsen?"

Mamman grät och visade att hon satt ett litet rosa hårspänne i halsen.

Sedan gick allt bara väldigt fort. Mamman berättade att hon sett hårspännet o försökt peta ut det men då tryckt ner det istället.

Jag vet inte om jag frågade om lov men jag tog ialla fall

flickan i famnen, satte mig på huk och la henne fram över armen och gjorde allt det som vi tränat på och jag

vet inte om det var ryggdunken eller att hon låg i rätt vinkel och hostade men ut kom hårspännet.

 

Hon fortsatte hosta ett tag men det lugnade sig snart.

Mamman grät och tackade gång på gång.

Väktaren var supergullig och följde dem till ambulansen.

Vi stod och pratade lite i väntan på ambulansen och killen sa att han hade tjatat när han ringde 112 efter att hårspännet var ute. Att de ändå måste kolla eftersom det var ett så litet barn.

Jag höll med honom. Flickan pratade inte och kan ha skurit sig lite i halsen av hårspännet.

Gick fram till mamman som höll i flickan igen och vilken blick flickan gav mig.

"Det var du som slängde ner mig på mage och slog mig i ryggen."

Sjukt skeptisk.

"Duktig du var på att hosta tjejen." Strök henne över den lilla tårdränkta kinden och log mot mamman.

"Det gick ju bra."

"Tack så himla mycket. Tack.Tack."

 

Det som skrämmer mig mest är att jag alltid tror att alla kan sånt här.

En man och väktaren stannade. EN man. Innan jag sprang dit.

Inte för att folk inte såg eller brydde sig. Många tittade och var säkert rädda men jag tror att osäkerheten

hindrar många. Rädslan att göra "fel".

För två år sedan hade jag inte sprungit fram.

När mannen frågade mig om jag kunde något om "sånt här" sa jag utan tvekan

"Ja det kan jag" och sen tog jag bara barnet och körde.

Jag sa hela tiden varför jag gjorde som jag gjorde och försökte lugna mamman med att hon andas när hon hostar.

 

Jag vill tro att vi är säkra när vi är på offentliga platser.

Att någon kan.

Igår gick det bra.

Jag tycker verkligen att alla arbetsplatser ska utbilda sin personal i HLR och luftvägsstopp.

Det är inte svårt.

Man behöver bara få lära sig hur man gör och sedan öva.

 

Det kan vara teambuilding eller säkerhet för arbetsplatsen.

Prata med era chefer och tryck på att det är en rättighet.

 

Öva och när du känner dig säker kan du bli sms livräddare.

Kunskapen är aldrig tung att bära och jag lovar att det är värt det.

Känslan när jag såg mamman igår var obetalbar.

 

Sitter på min balkong med ett stort täcke och en kaffe.

Tänt ljus och lyssnar på Dido.

Söndag morgon när den är som bäst.

Kärlek.