.

Vi ville göra vår vandring i Norge till något utöver det vanliga. Besseggen kändes spännande men väldigt turistig så vi började med att slå upp tältet i Gjendeshejm och på morgonen började vi gå mot Torfinnsbu. Det skulle ta 8 h stod det. Vi la på två timmar extra eftersom jag kräks och mår illa mest hela tiden.

Vi dubbelkollade med en receptionist i Gjendeshejm om vi tänkt rätt med vår valda rutt.

"Det är bara mellan bergen, ni kan inte gå fel."

Det hon BORDE sagt skulle vara "det tar säkert 15 h, inte en människa går den och ni måste ta er nedför ett brant högt berg efter ungefär 10h tuff terräng"

Så vi vandrade mellan bergen, i dalen och korsade forsar och annat roligt. Martin fick vada en etapp för det var för mkt vatten att ta sig över utan att bli genomblöt. Så barfota genom isande smältvatten.

Det vattnet var fantastiskt att dricka men inte att gå i! Tyckte SÅ synd om honom!

Vi gick 8,5 och insåg att det inte fanns på kartan att vi skulle hinna på en dag. Precis innan en stor glaciär hittade vi tältplats i stormen. Vi lagade mat o däckade tidigt.

Morgonen därpå kom vi efter två timmar fram till det skräckinjagande berget. Inga markeringar om vart leden gick, bara stup. Våt mossa och halt berg.

Vi fick ta av oss väskorna o sen fick vi ta oss ner bit för bit, ena stället sjukare än det andra. Hade jag fått göra om det hade jag inte gjort det och då gillar jag ändå äventyr.

Väl nere drog vi en lättnads suck och gjorde lunch. Ändrade rutten och gick till Gjendebu. Några timmar bra terräng med mkt stenar längs vattnet o ok väder. Solen visade sig under dagen och värmde skönt i blåsten.

Sista biten ner till Gjendebu var ett brantare stup med rullgrus. Det var den andra sjuka biten idag.
Däremot kändes det skönt att veta att vi sett andra gå hitåt o det fanns markeringar för leden.

Det gällde att se sig för då varje misstag kan vara det sista du gör. Det är läskigt när det är så brant o du ska hasa dig ner med en tung väska på ryggen.
När den värsta biten var över kom snön.
Tackade vår lyckliga stjärna att vi slapp ta oss ner för det blöta berget. Det hade varit ännu värre.

På kvällen träffade vi en 77 årig man med sin dotter. De hade vandrat massor både i Jotunheim o på andra platser men aldrig varit med om värre än sista branten.

De frågade vilken väg vi kom från och när vi berättade såg mannen på oss och sa "det är inte många som går den, med tanke på berget och så."

Nä vi märkte ju det. Han tyckte nog vi var galna.

Dagen därpå gick vi den omtalade Besseggen. Strålande väder.
Det var skillnad att gå där. Ett lemmeltåg av människor så man kände sig aldrig vilse. Det var lätt terräng och fantastisk utsikt. Mkt hög puls för det gick brant uppför. När man kunde se berget som smalnade av och gick rakt uppför sög det till i magen.

"Ska vi klättra uppför det branta berget där det bara är stup på var sida?!" Vem gör sånt?!
Jo typ 40.000 pers om året därav barn o äldre.
Jag lugnade mig när jag tänkte på dotterns ord dagen därpå. När hon sa att besseggen var lugnt i jämförelse med stupet igår.

När vi kom närmre såg det bättre ut och det är klart det är lite läskigt när det är 1700 m stup rakt ner om man trillar men sålänge man fokuserade på klättringen o inte tittade ner gick det bra. Vi stannade ofta och njöt av vyn.

Vädret, utsikten och det här med att bara vara.
Ingen telefon på fyra dagar, bara vi och naturen. Nu delade vi leenden och lättade miner när vi kom upp med främmande fina människor. Ingen dusch på fem dagar och jag kände att jag garanterat inte doftade rosor men det hör liksom till. Inget illamående på hela vandringen. Jag bara mådde bra. Ont av ryggsäcken, ömma hälsenor men med 9 h vandring om dagen kändes det befogat.

Vi satt på toppen och åt ölkorv och fikon. Solen blänkte på vattnet och det var sådär ofattbart fint.

Jag behöver inte ha så mkt för att må bra. Mobilen var det så skönt att vara utan. Vem bryr sig om Facebook o allas ständiga uppdateringar? Jag vet att jag bestämmer själv huruvida jag vill läsa vad människor gör men det glöms gärna bort ibland.

Jag bara gör allt av rutin och nu var den enda rutinen äta, vandra, njuta och sova. Hålla sig varm, trygg och bara vara.

Vi åt en hamburgertallrik m pommes när vi kom fram.
Det var nästan lika gott som naturen var vacker.

På hemvägen tog vi in på hotell i en liten by. Den duschen.
Jag säger inget mer.

Jag älskar att resa jorden runt och uppleva spännande saker men man behöver verkligen inte åka så långt för att bli tagen med storm.

Ha en härlig söndag fina ni.