.

För knappt en vecka sedan tog vi båten till ett gassande Zanzibar.

Min tredje resa till Tanzania men första 

besöket här. 

Zanzibar är fint. Inte otacksam på något sätt, bara svårt att bli hänförd av stränder och palmer efter Aitutaki och Australien. 

Afrika är något annat. Jag åker inte till Afrika för att få en snygg bränna, även om den känns behaglig i vintermörkret. Jag bokar inte en resa hit för att jag vill se delfiner eller dricka rosé i solnedgången.

Alla de sakerna jag precis nämde är saker jag absolut gillar. Något annat påstår jag inte. 

Den här resan har jag fått allt.

Fick med mig min fina kärlek till Tanzania. Inte för att det krävdes någon direkt övertalning men ändå. 

Ville visa honom varför jag älskar det här landet. Ville visa honom varför jag förälskade mig i Afrika redan som tjugoåring och varför Afrika inte släppt taget om mig sedan dess.

Jag ville att han skulle förstå varför jag älskar de där ungarna som jag gör och varför hjärtat går i bitar varje gång jag lämnar det där barnhemmet.

Jag ville visa vart Linnea och jag bodde min första resa och att han skulle få hälsa på mama Esta.

Jag ville att han skulle känna doften av barnen när de är nybadade och insmorda med babyolja så han förstår när jag tjatar om det hemma.

Jag ville att han skulle få se bylivet och all glädje som finns där. 

För att det inte skulle bli tre veckor "A la Annie" åkte vi även på safari innan vi kom hit till Zanzibar.

Jag har funderat lite på det här med lycka under den här resan. Eller egentligen ganska mycket.

Blev ännu mer när jag läste en krönika som Mia Skäringer har skrivit. 

Hon skrev om 

det här gamla vanliga om hur vi framställer oss som lyckliga jämt och ständigt. Postar mysiga frukostar och romantiskt tända ljus, pigga kroppar och  klingande skratt hit och dit, för att inte tala om alla gravidmagar, fräna resor... OCH SÅ VIDARE!

Alla texter är typ likadana och avslutar med "kan vi inte bara försöka vara oss själva?"

Jag känner mig som ett ufo här.

För jag råkar just nu vara lycklig och det skrämmer skiten ur mig.

Vågar knappt skriva ut det för att jinxa lyckan.

Så ja. Jag är lycklig förutom när jag tänker på att jag är lycklig för då får jag panik och blir snarare olycklig på stört.

En kväll i byn satt vi hemma hos Linnea, Jerry och Alice. Pratade medan grabbarna fixade middag. 

Minns inte helt vad vi pratade om men något om lycka eller att prata om att man är lyckligt kär i någon.

Så plötsligt säger Linnea,

"Det känns som att du aldrig säger något för att du tror att du jinxar lyckan"

Det är nog sant. Jag postar inga mysiga frukostar eller min resa till Tanzania med min bästa vän och familj för jag är livrädd för att allt ska ryckas bort under fötterna på mig.

Att jag ensam ska falla på ett kallt golv och alla pekar och säger "vad var det jag sa. Kom inte här och posta någon fejkad lycka"

Så kanske är alla människor som trycker  upp frukostar och fina semesterbilder i nyllet på andra de som faktiskt säger 

"Hej, vet du. Jag är lycklig och tror fan på det."

Om inte....

Ja DÅ håller jag med. Då är det något annat. Lite sorgligt.

Jag tror fortfarande och hoppas att man kan vara lycklig och olycklig på samma dag. Det är väldigt snabba svängar, på gott och ont såklart men det ger mig liksom chansen att få vara lycklig lite oftare.

Jag har nog länge varit och är fortfarande den som anser att alla inte måste se eller höra om allt jag gör och vilka frukostar jag äter.

Inte för att jag är så jäkla hemlig utan för att det är mitt. Mina upplevelser och 

jag vet inte varför mina Facebook vänner skulle bry sig om vilken juice jag drack till frukost imorse...?

Mina nära får veta allt och lite mer än de säkert orkar höra. Speciellt om Afrika.

Musiken, känslan, dofterna...MEN alla andra tänker jag inte besvära med bilder av ditt och datt.

Afrika träffade mig rakt i hjärtat för så många år sedan att jag helt enkelt accepterat den biten. 

Att hur många gånger jag reser till eller från Afrika så lämnar det alltid de finaste avtrycken.

Om det är något jag vill posta eller förmedla utåt så är det CCY.

Skolan som blivit så fin.

Fylld med barn som törstar efter att få lära, efter sina behov och där de blir uppmuntrade och inte hålls tillbaka. 

Eller Buma.

Barnhemmet med finaste ungarna i världen. 

Klumpen i bröstet och halsen när vi åkte ifrån dem förra veckan.

Höll emot för allt jag kunde för att inte börja gråta.

Glad för vetskapen om hur bra de fått det och hjärtekrossad över att inte kunna vara där så mycket att jag inte märker hur de växer.

För det gör de. Växer så det knakar.

Nu kunde jag prata med Nema, även om det var på knackig swahili så kommunicerade vi med fler ord än vi gjort tidigare.

Ailess har börjat gå sedan jag senast såg henne. Hon strosade runt på gården och värmde hela kroppen på mig.

Sista dagen efter lunch ville Martin fota lite så jag tog Ailess på axlarna och gick med honom. 

Efter ett tag kom hon ner och somnade i famnen. 

Pussade henne på kinden och när det var dags att lägga in henne i sin säng och jag insåg att vi inte skulle ses mer den här resan var det som om någon hällde en ishink över huvudet på mig.

Det ögonblicket är det värsta varje resa och det verkar aldrig göra mindre ont.

Det enda som gör att det går är vetskapen att barnen får allt de behöver.

Kärlek, mat, tak över huvudet och trygghet.

Så vill du bli månadsgivare till skolan eller barnhemmet. 

Låt mig veta så ska jag berätta mer.

Du kan läsa om ccy Tanzania på Facebook om du vill veta mer.

Jag hoppas du har en underbar söndag vartän du är. 

Lillan växer så det knakar❤️