.

I augusti förra året när en kollega och jag sprang Tough Viking hade vi en hejarklack från

jobbet som kom och stöttade oss. Sjukt nice och peppande!

 

Jag brukar alltid köra mina race på egen hand, ialla fall när det handlar om ren och

skär löpning. Då är jag så fokuserad på mitt mål att jag bara skulle vara ett tråkigt sällskap.

 

Viking är något annat. Då är det peppande att ha en lagkompis intill. I grund och botten är jag en

lagsportare och det är så jäkla roligt.

Vi är ett gäng från jobbet som ska springa den 14 maj.

 

Igår va jag och Therese på Extremfabriken här i Kallhäll. Jag köpte årskort så nu kommer jag alltid ha sjukt

snygga lår och armar med blåmärken i alla storlekar.

"Alla kommer ju tro att jag slår dig!" 

 

Det var Martins respons imorse när jag visade honom mina blåmärken från

gårdagens pass.

Jag vet att det låter illa men på något vis så gillar jag att få blåmärken av att träna.

Jag gillar inte att skada mig eller gå runt och ha ont men just känslan av att där och då bara köra

100% rakt fram. Över alla hinder med hjälp av konstens alla regler.

 

När muskelstyrkan avtar får huvudet ta över och då är det bara ett envist kravlande som tar mig

över och fram. Det är det som sätter spår dagen efter.

 

Jag älskar att stanna efter ett varv i fabriken och känna mig slut i kroppen, svettig och allmänt slut.

Ändå har vi bara "lekt"

Det är verkligen en lekstuga för vuxna.

 

När vi var klara frågade Therese om min rygg.

 

Tänkte en sekund och sedan svarade jag så ärligt jag kan.

 

"Den gör ont men jag är glad."

 

Det låter ju knasigt men efter att oroa sig för skelettcancer, blodcancer och annan skit

så kan jag absolut leva med ont i ryggen.

Oftast. Vissa dagar, när jag tycker att jag inte gjort knappt något och ändå har

ganska så ont kan jag bli lite trött. Lite "Vafan!" känns det då.

 

Och då får det kännas så en stund.

Det är okej.

Jag försöker bara förlika mig med tanken.

Alla har något och min akilleshäl är ryggen.

Jag kan fortfarande träna mig gul och blå.

 

Jag har aldrig haft som mål att bli bäst i världen.

Stolt ändå.

Jag har vunnit hindertimmen och sitter fortfarande på rekordtiden.

Kom topp 10 på vårruset när jag inte ens startade med eliten.

Jag slog min måltid på halvmaran för ett par år sedan när jag trodde min bästa löpartid

var förbi.

 

För att inte tala om allt annat kroppen gjort för mig.

Är tacksam över allt min kropp har gjort och fortfarande gör för mig.

 

Det är inte konstigt att kroppen känns och jag känner inte

att det är orättvist.

Jag antar att jag ska vara glad att jag inte har mer ont än vad jag har.

 

 

Snart fyller jag år.

Det känns inte lika roligt längre.

För ett tag sedan gladde jag mig som tusan.

Längtade!

Fest med alla mina bästa.

Nu är jag mest ledsen.

Det är dumt.

Jättedumt.

Man ska ju släppa saker som gör en ledsen.

Det är mitt bästa tips till alla.

Ska försöka lyssna på mitt egna råd.

 

Det är ju bättre att vara glad åt allt som kommer bli bra med festen!

Fick tillslut tag på ett band och de ska tydligen vara grymma.

Min familj och mina vänner kommer att vara där.

I underbara körstugan.

Det är inte så mycket att det handlar om mig.

Mer att alla som är där kommer vara människor som betyder mycket

för mig.

På samma plats för att dela viktiga ögonblick.

 

Min 25 års fest var den roligaste kvällen i mitt liv.

Hittills.

Den känslan sitter fortfarande kvar. Så stark och tydlig som att det var nyss.

Dansa och skratta.

Jag hoppas att 30 års festen kommer bli lika underbar.

 

Födelsedagar är inte så viktigt för mig.

Jag glömmer ofta bort såväl andras som min egen.

Det är inte att vi ska fira mig som är grejen med festen.

Utan att umgås och skapa minnen som verkligen stannar kvar.

 

Det blir en lugn lördag.

Alla ömma kroppsdelar och blåmärken talar för sig själv.

En termos med kaffe.

En lång promenad och bara vara.

 

Trevlig helg.

 

 

 

 

 

När jag gick på lågstadiet var det en klasskompis som brukade nypa mig i rumpan och säga "ballaballa!" 

Mamma och jag skojar fortfarande om det. 

Jag kom hem och berättade för mamma som sa att han nog var kär i mig men att han absolut inte fick göra så.

Nästa gång mamma träffade pappan till killen i fråga gick hon fram, nöp honom i rumpan och sa "BALLABALLA"

"Va fan gör du?"

"Så gör din son på min dotter!"

Sen skrattade de och problemet var löst efter det.

Han gjorde aldrig någonsin om det.

(Just ja.. Det var ju svenskfödda som höll på så då är det kanske okej?)

Däremot fick de bra med skäll från både lärare o hemma.

Det tystas gärna ner när det är svenska bråkstakar men annars ska det bli rubriker fortast möjligt.

När jag var i Ghana, Namibia och Sydafrika så försökte jag ta seden dit jag kom men det är svårt ibland.

För vett och etikett kommer inte alltid med en bruksanvisning.

Jag har fått onda blickar i olika sammanhang och inte alltid förstått.

I Ghana kom kvinnor fram och visade att mina kläder var fel eller att jag hälsade fel.

Vissa saker ändrade jag och vissa saker accepterade de med mig som jag var.

Linnea fick ändra lite av sitt sätt att klä sig när hon först landade i Tanzania och tack vare henne har jag alltid vetat hur jag ska klä mig och bete mig.

De har aldrig hotat med att kasta oss ur landet utan istället visa oss hur vi ska vara.

Vi har fått visa hur vi gör i Sverige och de lär av oss och vi lär av dem.

Borde det inte vara så när vi tar emot ensamkommande eller nya människor i Sverige? 

Hursomhelst..

Jag jobbar på Eriksdalsbadet.

Världens bästa arbetsplats om du frågar mig. Den arbetsplatsen har allt om du frågar mig.

Underbara kollegor.

Världens bästa simlärare.

Vi har underbara pensionärer som kommer och tränar.

Vi har de roligaste o knasigaste ungarna på simskola.

Vi har de här positiva glada människorna som ser hälsa o träning som en livsstil och inte en trend.

Vi har mycket glädje på min arbetsplats. 

Hade vi inte haft det skulle inte folk jobba kvar i 10-15 år.

Vi har tyvärr ganska mycket olyckor.

Det är skallskador, hjärtstopp, hjärnblödning, epilepsianfall och alla möjliga saker närsomhelst och vartsomhelst. 

Vi plockar upp ungar som lämnats utan tillsyn av medföljande vuxen.

Vi tar hand om barn som kommit för att bada med sin starkt påverkade förälder.

Vi står redo för allt mellan himmel och jord.

Och vi är "BARA" badvakter och friskvårdare.

Just nu verkar alla veta ALLT om Eriksdalsbadet.

Att polisen måste skydda alla som vill bada tryggt.

Att vi som jobbar här mest fikar.

Att det bara är flyktingbarn som är bråkmakare.

Ja vad ska man säga..

Jag skäms.

Jag skäms över att vara svensk.

Jag skäms över att vi inte kommit längre än såhär.

Den där faddergalan som visas varje år, där det samlas in miljoner till behövande barn och vuxna.

Då verkar det finnas lite vett innanför pannbenet på folk men dagen efter verkar det vara som bortblåst.

Jag träffar de här "bråkstakarna" varje dag och jag vill bara säga till er att 95% av dem är underbara ungdomar.

Precis som 95% av alla pensionärer, ungar och föräldrar som besöker oss är underbara.

Snuskgubbarna har funnits i alla år och de har lika ofta varit svenskfödda som något annat.

"Ta korten från flyktingarna som inte sköter sig"

Den kommentaren fick jag förra veckan och jag undrade ju såklart om den regeln isåfall skulle gälla alla?

Hen svarade inte på det men antagligen inte.

Jag har bråkat med en ung svensk kille nästan varje vecka under en längre tid. Han knuffar barn han inte känner i vattnet, struntar i regler o är till o från ganska otrevlig. Många har hört mig prata med honom och de har både sett 

o hört honom men INGEN har bett mig ta hans kort. Någonsin.

För att han är svensk?

Jag fortsätter ta fighten för jag tror att han kan bättra sig.

Jag vill tro att alla som beter sig illa kan bättra sig och det handlar inte om ras, kön eller vilket land man kommer ifrån.

Just nu har jag minst tro på våra trångsynta medmänniskor som verkar tro att de gjort något extra ordinärt som gjorde att de förtjänade att födas i Sverige. Skitsnack.

Det finns bra saker i alla.

Jag tror det. Jag måste tro på det och det är vårt jobb att plocka fram det och se det i alla. 

Vi är tacksamma för polisen och deras hjälp hos oss just nu.

Vi kan inte blunda för problem och det gör vi inte heller.

Vi kan bara göra vårt bästa.

Överallt i hela världen kan vi inte göra mer än så. 

Vi har en värld och den är till för alla.

Alla människor förtjänar respekt och 

att få chansen att visa vem du vill vara.

Det känns lite som att ju bättre det går för Sverige desto elakare blir vi mot resten av världen.

Tråkigt tycker jag.

Jävligt tråkigt.

Så om du är en sån person som har otur när du tänker och låter grodor hoppa ur käften på dig.

Sluta.

Håll käften och se världen med lite större ögon och kanske lite snällare glasögon.