Att bromsa när andra gasar och gasa när andra bromsar, DET är att skapa sina egna regler.
Jag har funderat lite kring det här med att vara ärlig mot sig själv.
Många utav oss har ett stort behov av att andra människor ska godkänna eller gilla våra beslut och handlingar, verkar det som.
När det kommer till min yrkesroll har den egenskapen verkligen gjort sig påmind. Det är kanske inte så konstigt egentligen.
När jag blev gravid och berättade om det var det många som "varnade" mig för att alla kommer ha åsikter om min graviditet och gärna berätta om sina "skräckförlossningar".
Så man kan väl säga att jag gick in i hela processen med tanken att det ska inte hända mig.
Jag tänker inte bli påverkad eller provocerad.
Sen blev jag kanske lite extra bestämd när det handlade om just graviditet för det alltid varit något som triggat igång mig.
På alla växlar.
Omvärldens "Men ALLA vill ju ha barn och då framför allt biologiska" eller "Man kan aldrig älska ett adopterat barn som ett eget" (alltid framfört av någon som bara har biologiska barn dessutom)
Sånt har fått mig att vilja kräkas på hela föräldraskapet och jag har velat kasta hela jävla normen ut genom fönstret.
Jag har skrivit mycket om just detta och inget har egentligen förändrats. Jag känner fortfarande på samma sätt med hela grejen. Att jag aldrig haft en dröm om att vara gravid, aldrig tänkt att jag skulle skaffa barn. Lika förbannad av människors fumlighet med kommenterar till de som av en eller flera anledningar inte har barn, kan få barn eller ens vill ha barn.
Med allt det sagt så betyder inte det att jag inte är glad nu.
Livet verkar ta en annan vändning och jag väntar med blandade känslor.
Nervös, förväntansfull, panikslagen, rädd och jätteglad.
Lite skräckblandad förtjusning skulle man kunna säga.
Det har ju aldrig handlat om att jag ogillat barn, tvärtom!
Jag har bara inte tänkt att det är för mig.
Att jag nu ändå sitter här och skriver om det är nog för att det för ett par dagar sedan slog mig..
När en vän som vill bli gravid frågade mig om hurvida jag skulle resa till diverse olika länder med klart sämre sjukvård om jag visste att jag var gravid.
Jag funderade lite för jag tänkte att det handlar inte om vad JAG skulle göra. Det är ju det minst viktiga i detta sammanhanget och hon förstod det såklart men ville ändå att jag skulle svara.
"Jag skulle åka." svarade jag
"Jo jag vet ju att du skulle det" log hon tillbaka
Och det är precis det som allt handlar om tycker jag. Det spelar ingen som helst roll vad jag skulle göra eller vad alla andra hon frågar skulle göra utan det handlar om hur hon känner att hon vill göra.
För det är inte jag eller någon annan som ska njuta av den resan eller kunna ta en komplikation på plats och känna att det är okej eller meningen. Det är inte min sak att lägga mina åsikter på någon annan. Men visst, om någon frågar måste jag ju kunna svara ärligt. Efter det är det upp till personen att ta ett beslut som hen kan stå för oavsett vad som händer.
Två dagar efter jag fick veta att jag var gravid skulle jag springa Tough viking med mina kollegor på jobbet.
Höga hinder, isvakar, ramper, ja allt.
Jag fick panik.
Jag ville så gärna springa men visste inte om det var idiotiskt eller inte.
Frågade två av mina bästa vänner som båda har erfarenhet av att vara gravida och de känner mig.
"Jag skulle aldrig göra det" sa den ena
"Kör, bara kör!" sa den andra
Då insåg jag att det inte handlar om vad andra skulle göra eller tycker är bra eller dåligt. Det handlar om hurvida jag kan ta ett beslut som jag kan stå för själv. Vissa kanske dömer men mest av allt så tror jag vi dömer oss själva när vi blir sura på andra när vi tror att de dömer oss.
Då tror jag att det handlar om att vi är arga på oss själva för att vi inte är helt säkra på att vi står för vårt beslut.
Vi tar illa upp för att vi egentligen själva inte är nöjda med vad vi bestämt och på så vis känner oss dömda.
Så jag släppte bådas svar och pratade med Martin om det och VI bestämde att jag skulle springa.
Är det meningen att det ska gå vägen så kommer det göra det oavsett.
Så. Där hade vi skapat vår första regel. Nu kan folk få säga vad de vill om det beslutet men vi kan stå för det och det är det enda som spelar roll.
Ingen har i efterhand dömt eller sagt något om mitt beslut att springa.
Eller är det bara för att jag var så lugn i mitt val att jag inte reflekterat över andras åsikter om det?
Varje gång någon kommenterar någon jag gör, dricker eller annat så är det samma sak.
Jag måste ta ett beslut som jag kan stå upp för. Inte inför alla andra eller just den personen men för mig själv och inför min sambo som har lika stor rätt till det här barnet som jag.
Så många verkar arga över andras intresse eller frågor angående gravida kvinnor.
Jag förstår vad de menar men jag inser mer och mer att jag inte håller med. Eller visst håller jag med till viss del men jag tror inte på att människor bara känner sig fria att kommentera och döma när någon är gravid eller har barn, däremot så tror jag att mottagaren är mer känslig vid just dessa ämnen och lättare blir lite
"Nu är det fan nog!"
DET tror jag absolut på men jag har faktiskt en lite annan bild av det.
Jag upplever att det är svårt att sänka garden, att vara ödmjuk när det handlar om att erkänna sina brister eller tillkortakommanden, speciellt när det handlar om att vara förälder eller gravid.
För vi har byggt upp något hjälteaktigt med att vara förälder och lägger så stora ord i munnen.
"Du har ansvar för ett till liv nu!"
Aj, en höger rakt i magen.. Det är väl ingen som vill riskera att göra ett enda misstag med den stämpeln och prestationångesten över sig? Det finns liksom inte utrymme för att göra fel och göra om.
Detta trots att vi egentligen vet att INGEN är perfekt och att vi lär oss av våra misstag.
Jag kan förstå hur många känner sig kritiserade när människor undrar saker men jag tycker på sätt och vis att det är fint. För jag vet inte allt. Långtifrån, så då är det ju bra om någon uppmärksammar mig på något jag inte tänkt på så jag kan fundera på det och lära mig. Och har jag tänkt på det så har jag ju ändå redan bestämt mig eller hur? Skapat mina regler kring det.
"Ska du verkligen bubbla jazzucci eller bada i havet i september?"
"Öh.. ja hurså?"
"Ska du verkligen dricka en nocco före ditt pass? Är inte det för mycket koffein för bebisen?"
"Jaha du tänker så. Ja det har jag inte tänkt på men det är nog lugnt"
Hur man än tänker att man ska göra i livet, alla val du tar kommer alltid att störa någon. Så är det bara.
Det går liksom inte att glädja alla och om man inte klarar av det då är man lite illa ute tror jag.
Det jag inte velat höra är saker jag inte kunnat bestämma eller påveka själv.
Tex när klantiga människor gång på gång frågade om det sparkade mycket och jag inte känt något ännu.
"nej...ingenting.."
"Oj då! Nähä!? Min dotter är gravid typ lika långt gången som du och hon känner massor!"
Och
"Men gud vad liten du är!?"
"Oj vilken liten mage för att vara så långt gången. Är du säker på att den växer som den ska?"
Efter flera såna kommentarer var jag säker på att bebisen i min mage var död.
Jag grät på vägen till ultraljudet för jag hade ju en död bebis i magen.
Martin tröstade och sa att alla var idioter.
"Du kan ju inte påverka hur stor din mage blir eller om det sparkar eller inte."
Sånt kan man enligt mig gärna få vara smidigare med. Fråga gärna men låt mitt svar vara okej.
När vi kom in till sjukhuset för ultraljudet frågade barnmorskan helt lugnt
"Har du känt rörelser än?"
"Nej..."
"Helt okej. Det är också normalt."
SÅ. Helt odramatiskt frågade hon utan att få mig att bli totalt förstörd efter.
Det är en stor skillnad på frågor om hur jag beter mig i livet och hur min kropp är som gravid.
Mina handligar kan jag påverka och stå för.
Min graviditet utvecklas i sin egen takt och det är elakt att få någon att må dåligt över saker inte en människa kan rå för.
Där kan jag inte skapa mina egna regler utan kroppen har sina egna och jag får bara gilla läget.
Det bästa med mitt jobb är att jag fortfarande kan göra det jag är bäst på.
Jag kör mina klasser.
Tränar vissa pass hårdare än andra. Lyfter fortfarande tyngre än många andra på mina klasser fastän jag är i 8:e månaden och jag vet att många tycker det är svinbra.
Precis som många tycker att jag är oansvarig eller oförsiktig. (Antar jag)
När jag var skadad i ryggen förra året så frågade mina kollegor om jag verkligen skulle köra alla pass med min rygg. Då är det ingen som tycker folk är påstridiga eller lägger sig i men såfort man är gravid så är det lite som att alla frågor är dömande eller kritik. Det är ju lite tråkigt tänker jag.
Jag har spytt dagligen sedan andra månaden in i min graviditet. Spytt massor verkligen och fått gå på många kontroller på vårdcentralen och ta olika blodprover för att min lever blev påverkad av alla kräkningar.
Nu har jag även haft en del blödningar och fått åka in till förlossningen och specialistmottagningen för att undersöka både mig och bebisen.
Så när mina kollegor frågat om jag verkligen ska köra pass eller vara med på vattenlivräddningen har jag aldrig tagit illa upp, tvärtom. Jag har alltid känt att de bryr sig och att det är jag som styr över hurvida jag vill eller kan köra mina pass eller inte och det har varit underbart.
Mitt i alla kräkmaraton och annat så har det varit så skönt att ha kvar det som funkar på jobbet. Jag har sprungit från receptionen och spytt, lämnat kunder mitt i samtal och sprungit in på toa. Jag har kommit flera timmat försent till jobbet efter några timmar på badrumsgolvet men jag har alltid kunnat genomföra mina pass när jag varit på plats. Förutom morgonklasserna.
Att jag sedan spytt direkt efter har liksom bara hört till.
Jag har kunnat behålla det bästa av mig på jobbet.
Jag vet egentligen inte alls vad som väntar med förlossningen men jag tänker att är det något jag behöver vara stark till så är det för den.
"Tänk att ni ska springa ett marathon när ni laddar för förlossningen" sa min barnmorska
Så ja.. Då känns det som ren och skär idioti att sluta träna nu.
Däremot så gäller det att anpassa övningar och intensitet.
På mitt spinn puls pass förra lördagen körde jag rakt in i kaklet. För jag kände att jag kunde.
På min bodypump klass i onsdags plockade jag ner på vissa låtar och behöll mina vikter på vissa. Där det känns okej.
Jag var helt slut när jag kom hem. Så trots allt som är och varit lite tungt så har träningen varit min räddning och det som fått mig att orka hela vägen med illamående och läskiga blödningar.
En tillit till att min kropp är stark.
Att mina regler är mina regler och de passar mig och mitt liv.
Jag vill säga till alla att göra samma sak.
Oavsett vilka utmaningar, svårigheter eller livsval du ställs inför så skapa alltid dina egna regler.
Har du orkat läsa hela vägen är jag imponerad. :) Hoppas du kan ta med dig något som du läst.
För vi måste alla jobba med oss själva hela livet och du ska vara så nöjd du bara kan med dina beslut.
Hoppas du får en riktigt trevlig helg!
Puss och Kram
Någonstans i 6e månaden.
Tidig morgonkvartal med finaste kollegorna. Filma varandras teknik. Det ska vara kul att träna. =)
8:e månaden. Lite tyngre att köra men lika roligt!
Bänkpress på utegymmet. Älska utomhus.
