.

När jag var tjugo år så åkte jag ensam till Ghana. 

Min mamma var inte alltför nöjd med upplägget och jag kan absolut förstå henne. Det var inte som nu att man

alltid kan ha mobilen med sig och hitta internet lite varstans och i stort sett ALLTID kunna bli nådd. 

 

Det har hänt mycket på 11 år på många olika sätt men vissa saker verkar aldrig förändras..

 

En dag skulle jag åka bussen hem från stan som låg ca en timmes resa från byn jag bodde i. Jag liftade alltid med lastbilar eller bilar till stan och tog bussen hem. 

Att jag tog bussen hem var för att min värdpappa sa att jag asolut inte fick lifta hem från stan då det var mycket större risk att bli kidnappad då. Jag lyssnade inte på så många på den tiden men jag lyssnade på honom. Han var ju ändå från byn och visste väl vad han pratade om. 

 

Hursomhelst så satt jag på den fulla bussen och väntade på att den skulle gå. Avgångstiden hade för längesedan passerat men det var inget konstigt. Det konstiga var att det fanns avgångstider. Det var som att någon bara "Vi borde ha en tidtabell, det verkar seriöst" och sedan var det klart med det liksom. Inget som sa att den skulle följas.

 

Jag minns den här resan tydligast på något vis. Det var den första jag gjorde på egen hand så det var speciellt.

Smaker, lukter, bilder i huvudet. Allt är klarare på något sätt. Kan nästan känna värmen mot kroppen när jag blundar och minns. 

 

Jag minns denna bussresan lite extra klart. 

Jag satt och kände hur låren klibbade mot det trasiga lädersätet. Varmt som tusan. Det luktade som det gör i Afrika. 

Liv. Det luktar liksom damm, värme, svett som inte luktar som gymsvett eller gammal otvättad tröja utan mer som att det bara är så och ska vara så. Mat, eld och allt annat som luktar. Den doften finns bara i Afrika. Vilket land som helst men jag har alltid känt igen den och känt att jag kommit hem. 

 

Jag satt och log i bussen. Förundrad över hur det kunde rymmas fler hela tiden. Lite som Kalle Ankas husvagnsemester på julafton. Det finns liksom ingen gräns på hur många som får plats. Hade jag suttit i en sådan buss i Sverige hade jag nog ringt mamma och suckat och stonkat över hur kassa bussarna är, hur försenad jag skulle bli och hur trångt jag satt. 

 

Nu satt jag bara och njöt av allt. Ingen tid att passa.

Helt plötsligt kommer en kvinna in i bussen. Hon har ett litet bylte i famnen. 

Jag försöker ge plats som inte fanns men ändå. Hon ser sig hastigt runt och vips så har hon lagt sin bebis i mitt knä. Utan ett ord börjar hon stuva runt sina saker och få in allt. Jag sitter som i chock och tittar på barnet i famnen. Vem gör så liksom?

När hon var klar och hade satt sig tittade hon på mig och sedan log hon bara innan hon lutade sig bakåt och somnade. 

 

Jahapp... Där satt jag med hennes bebis i famnen. 

Ganska snart så började det kännas riktigt bra. Jag kände mig delaktig. Inkluderad. 

Jag var den enda vita i hela bussen men nu kändes det inte alls så. Eller rättare sagt så spelade det ingen roll vilken hudfärg jag hade längre.

Jag kände mig bara Afrika. 

När kvinnan skulle stiga av väckte någon henne och hon tog sina saker och sin bebis så log mot mig innan hon sa "vi ses!" 

 

Inget "åh tack snälla" eller "ursäkta om jag varit till besvär" 

 

Jag berättade för John, min värdpappa när jag kom hem.

Han blev inte alls förvånad.

"Vi gör så här, alla barn är allas barn. Vi hjälps åt så gott vi kan"

 

Varje gång jag kommit hem från Ghana, Tanzania eller Namibia så har jag alltid sagt "vi borde lära av dem"

 

Idag åkte jag och Ronja till Husby simhall. Dels för att de har den finaste barnavdelningen att bada i men framför allt för människorna. Förra gången kom några små barn som inte kunde svenska och lekte med Ronja. Flickan bara tog Ronja i famnen som hon aldrig gjort annat och inget var konstigt med det. 

 

När man kliver av bussen eller tåget i Husby är det faktiskt lite som att komma till Afrika. Eller utomlands generellt. Det är en väldigt segregerad ort. Jag tycker inte om att det ska vara så. Men hursomhelst så älskar jag att åka dit för det stela svenska existerar inte. Redan i omklädningsrummet frågade en kvinna om hon skulle ta Ronja medan jag bytte om. Senare satt vi i bubbelpoolen och Ronja charmade alla som satt där och en av männen sträckte fram armarna och bara "Här jag tar henne!" Efter en stund var det nästa man i bubbelpoolens tur och han skojade lite "hon vill nog gå runt till alla" 

En kvinna i hijab satte sig intill mig och sa att hon tyckte Ronja kändes väldigt lugn och trygg. 

 

Innan vi gick upp hade nästan hela bubbelpoolen haft Ronja en stund och en kvinna skojade när hon tog henne 

"så nu kan du passa på att vila lite"

 

Vet att jag generaliserar nu men jag har aldrig varit med om att någon svenskfödd spontant frågat om jag vill ha hjälp, om de får hålla Ronja eller börjat småprata på bussen eller tåget. Det kan absolut vara så att alla i den bubbelpoolen idag levt hela sitt liv i Sverige men jag tror inte det. Eller så lyckas de bara bevara det fina i sin livsstil att fortsätta vara öppna och varma i sitt sätt.

 

Jag vet inte hur ofta jag sett på tåget eller bussen någon kliva på med kassar, ungar, vagnar, cyklar ja allt möjligt och jag tänkt "Fy fan. Stackarn, hen skulle behövt minst två händer till" 

Varit påväg att erbjuda min hjälp men alltid hejdat mig i tid. 

Vad tusan skulle hen säga om jag bara 

"Du, ska jag hålla din bebis mean du får ordning på alla saker?"

Nänä.. Fråga om jag ska hjälpa till med vagnen kan jag göra, det gör vi nog alla och kan även tacka ja till. Det är liksom inom den sociala ramen för vad som är okej.

 

Att däremot ta någon annans unge.. Det gör man bara inte. Då är man ju kidnappare, galning ja vadsom eller alltihop. 

 

Men varför måste det vara så?

Kan det inte bara vara normalt att någon tar ditt barn på bussen så du får andas ett par minuter?

Vi är flockdjur som verkar vilja klara oss själva.

Släpper bara in några få.

Sjukt självständiga.

Ensam är stark.

Eller?

 

 

Jag vet att det händer mycket hemskt i världen.

Nära och långt borta.

"Världen har blivit så grym"

Världen är som vi gör den eller?

Så om vi matar på med kärlek och gemenskap så är det vad vi får tillbaka tror jag.

 

Vi kan inte bara sitta och vänta på bra saker som ska hända och att världen ska kännas bättre.

Det är upp till oss.

Inte allt men det lilla kan göra stor skillnad. 

 

Jag vill att Ronja ska växa upp utan att bry sig om hudfärg, läggning och ytliga saker som pengar och saker.

Det tror jag att alla önskar sina barn.

Så då är det upp till oss att visa vägen.

 

Sprid kärlek så vinner kärleken. 

 

Trevlig helg!