Förneka att känna
Varför gör vissa personer så förbannat oönskade intryck på en hela tiden?
Jag tar ett beslut, tar ett avstånd, vägrar känna och låtsas som inget har hänt eller jag nånsin varit det minsta berörd. Allt detta gör jag för att skydda mej själv. Jag kanske inte alltid handlar som man borde och ni som sagt till mej att jag borde bli livscoach eller liknande, jag bockar och bugar för de fina orden och visst vore det kul MEN
jag är ett perfekt exempel på den som inte lever som jag lär!!
För mej finns inte jättemånga spärrar, det är inte många utmaningar jag bangar eller fegar ur på men jag vägrar att erkänna mej sårad, jag hatar att blotta mina känslor och då speciellt nånstans där jag inte vet hur de ska bemötas eller hanteras.
För ett tag sedan kom jag att tänka på en sak, något jag aldrig tänkt på men som helt plötsligt gick upp för mej. Jag har skitsvårt att säga "Jag älskar dej" till någon annan än min närmsta familj eller vänner. Inte ens till mitt livs största kärlek var jag nånsin nära att säga det, inte ens när jag fick frasen flygande i ansiktet på mej en kväll för några år sedan av just denna killen.
Tro inte att jag glömt det eller inte blev berörd för det blev jag men min mun förblev tyst.
Orden är viktiga, visst är det så men det är inte jobbigt att säga det till mamma, pappa, Linnea, Anna eller Emelie (ja o alla ni andra som jag såklart älskar lika mkt) men där tar det stopp.
Nu är jag snarare inne på den nivån där jag känner att jag med vilje inte försöker känna mer för någon eller bli kär, det är helt enkelt inte värt besväret och för att slippa pressen driver jag om det istället.
I lördags tex när vi var på KI och partade hade vi en kväll späckad med missons. Lord, det var det roligaste ever!! Vi drev med allt och alla och där och då kändes det som nåt vi bara spontant gjorde men i efterhand kan jag fundera lite..
Att driva med alla killarna och hitta på alla konstiga saker, är det ett sätt att slippa visa sitt rätta jag, gömma sej bakom en figur som ingen kan greppa tag i, ruska om eller på något vis såra.
Vi vill vara ute, vi vill roa oss men inte känna annat än glädje, glädje utan biverkningar eller press. vi gör oss osårbara för allt och alla i vår närhet.
Säga vad man vill om det men ibland är det bästa inte alltid det lättaste så vi tar ett bekvämt beslut och lyssnar på magkänslan,
All in...
//Antz
Jag tar ett beslut, tar ett avstånd, vägrar känna och låtsas som inget har hänt eller jag nånsin varit det minsta berörd. Allt detta gör jag för att skydda mej själv. Jag kanske inte alltid handlar som man borde och ni som sagt till mej att jag borde bli livscoach eller liknande, jag bockar och bugar för de fina orden och visst vore det kul MEN
jag är ett perfekt exempel på den som inte lever som jag lär!!
För mej finns inte jättemånga spärrar, det är inte många utmaningar jag bangar eller fegar ur på men jag vägrar att erkänna mej sårad, jag hatar att blotta mina känslor och då speciellt nånstans där jag inte vet hur de ska bemötas eller hanteras.
För ett tag sedan kom jag att tänka på en sak, något jag aldrig tänkt på men som helt plötsligt gick upp för mej. Jag har skitsvårt att säga "Jag älskar dej" till någon annan än min närmsta familj eller vänner. Inte ens till mitt livs största kärlek var jag nånsin nära att säga det, inte ens när jag fick frasen flygande i ansiktet på mej en kväll för några år sedan av just denna killen.
Tro inte att jag glömt det eller inte blev berörd för det blev jag men min mun förblev tyst.
Orden är viktiga, visst är det så men det är inte jobbigt att säga det till mamma, pappa, Linnea, Anna eller Emelie (ja o alla ni andra som jag såklart älskar lika mkt) men där tar det stopp.
Nu är jag snarare inne på den nivån där jag känner att jag med vilje inte försöker känna mer för någon eller bli kär, det är helt enkelt inte värt besväret och för att slippa pressen driver jag om det istället.
I lördags tex när vi var på KI och partade hade vi en kväll späckad med missons. Lord, det var det roligaste ever!! Vi drev med allt och alla och där och då kändes det som nåt vi bara spontant gjorde men i efterhand kan jag fundera lite..
Att driva med alla killarna och hitta på alla konstiga saker, är det ett sätt att slippa visa sitt rätta jag, gömma sej bakom en figur som ingen kan greppa tag i, ruska om eller på något vis såra.
Vi vill vara ute, vi vill roa oss men inte känna annat än glädje, glädje utan biverkningar eller press. vi gör oss osårbara för allt och alla i vår närhet.
Säga vad man vill om det men ibland är det bästa inte alltid det lättaste så vi tar ett bekvämt beslut och lyssnar på magkänslan,
All in...
//Antz
Kommentarer
Trackback
