.

I Sverige vaknar jag pa morgonen och det forsta jag gor ar att kolla av min mobil, patetiskt.

Klar pa mig och sticker ut o springer.

Kommer hem och ater frukost, dricker kaffe o kollar pa nyhetsmorgon eller lyssnar pa musik. Gar till jobbet, gor det jag ska och tranar efter jobbet. Kanske noter jag Bodypump koregrafi for att jag inte vill gora nagra misstag nar jag ska halla pass.

Kommer hem, ater, kollar facebook for 511 gangen idag for att konstatera att inget kul har hant och sedan somnar jag.

 

Missupfatta mig inte nu.

Jag alskar mitt liv i Sverige, jag alskar luften naturen och mitt hem.

Trivs otroligt bra pa jobbet och jag vill inte byta bort det for nagot. Jag ar tacksam och jag ar lycklig.

 

Det ar inte dar det sitter.

Men nu sedan jag kom hit har jag blivit pamind om det jag larde mig for manga ar sedan i Ghana.

Livet ar sa mycket mer an att hinna gora sa mycket som mojligt pa kortast tid och att man alltid maste vara tillganglig.

 

En dag i Matanana.

 

Igar morse vaknade jag i Linneas lerhus. Linnea lag inte intill utan hade redan vaknat. Morkt i rummet och jag hade ingen aning om vad klockan var. Linneas 8 ariga kompis har nere sov over hos hos sa nar jag sag Dao sova i sangen intill sa jag smog upp och kladde pa mig. Samlade ihop haret i en ruffsig tofs. Ingen spegel sa jag vet inte hur jag sag ut men det spelar ingen roll.

Gick ut till elden och dar satt Linnea sa vi gjorde kaffe och satt och pratade.

Vi har pratat nonstop sedan jag kom hit.

 

Efter frukost gick vi till barnhemmet. Tog oss 1.5 timme. Vi har inte brattom nagonstans.

Nar man kommer till barnhemmet har man alltid ett barn i famnen, minst.

4 aringar, sma som att vara 2.

De torstar efter karlek och narhet och de grater aldrig i onodan.

Nar alla barn ater sitter de med varsin tallrik och alla ater sjalva. Aven 2 aringarna.

Ibland far man ge en hjalpande hand men de klarar sig bra pa egen hand. Efter maten badar vi de minsta.

Varmer vatten over elden och satter barnen i baljorna.

Efter badet ar det dags att sova middag och vi kan leka med de storre barnen. De kraver inte lika mycket narhet men de alskar att vara nara och leka.

Efter ett tag hor vi Nema 2 ar och Anette 4 vara vakna i sitt rum sa vi gar in och tar varsin unge i famnen.

Jag lagger mig med Nema pa magen och tror aldrig att hon ska komma till ro.Efter 10 minuter sover hon djups pa brostet.

 

Jag har ingen galen langtan efter egna barn. Kanner inte nagon biologisk klocka ticka snabbt men jag kanner for de har barnen.Barnen som blivit ensamma, barnen som nu vagar visa kanslor och som vagar slappa in manniskor i deras liv.

 

Nema ser ut precis som en liten apa och nar den dar lilla varelsen ligger och sover pa brostet pa mig star tiden stilla.

Allt annat kanns oviktigt da.

Det enda som kanns viktigt ar att Nema ska fa sova lugnt och tryggt utan att vakna och bli radd eller kanna att nagon lamnar bort henne och sviker henne.

 

Jag forstar att det ar fruktansvart for Linnea att ha ett liv i Sverige som hon alskar och samtidigt ha allt detta.

Ha startat allt detta, har hamtat barnen och varit de forsta vita som de har barnen latit sig badas av.

 

Jag alskar mitt jobb och jag tar det pa storsta allvar men att ova bodypump koregrafi kanns fruktansvart oviktigt just nu..

Nar vi sitter ute pa stentrappan och ser ut over djungeln med varmen fran elden med ett barn i famnen kanns allt annat javligt onodigt.

Facebook kanns som ett daligt skamt och jag skams over hur jag prioriterar min tid.

Mitt har stinker fran elden, jag sitter med min basta van och ger barnet en elefantpuss i nacken som gor att det skrattar fran hjartat.

Da kanns det som att allt ar precis som det ska.

Att just nu ar jag precis dar jag ska vara, om sa bara for en kort tid.

 

Jag drar mig for att logga in pa Facebook nu men jag vill dela mitt blogginlagg dar sa jag kommer logga in och fortare an kvickt logga ut for facebook kanns helt fel just nu.

 

Barnen, enkelheten, elden, Linnea, mina kassa forsok till att lara mig Swahili.

Allt detta kanns relevant.

Det ar det som ar viktigt nu.

 

Jag hoppas att ni alla mar bra och far en underbar nyarsafton!

Vi ska sitta vid elden och skriva ner vara forvantningar pa 2014 och titta pa stjarnhimlen.

 

Karlek!

 

I söndags morse lämnade jag Stockholm för en blåsig och regnig västkust.

Vaknade i måndags morse och sprang min favoritrunda.

Skog, hav och broar i en perfekt blandning.

Solen letade sig fram lite bakom bergen när jag kom ner till Pannberget och jag blev lite varm i hjärtat.

 

Inte så mycket som behövs egentligen.

Bara det där havet och känslan att allt är som vanligt.

Att inte mycket har ändrats sedan i augusti när jag senast var där.

Pannberget är alltid detsamma oavsett vad som har hänt i mig.

Vattnet har blivit kallare men annars detsamma.

 

När jag skulle gå och lägga mig för att sova låg det ett häfte på bordet vid sängen

"Till mitt barnbarn"

 

En klump i magen.

Farmor?

Visste inte att hon hade skrivit ett sånt häfte till oss barnbarn.

 

Vände på bladet och började läsa.

Skrivstil.

 

Bland det svåraste att läsa idag. För jag gör det aldrig.

 

Jag läser dagligen särskrivna och förenklade sms, texter på nätet eller i tidningen.

Vem skriver skrivstil idag? Upp med en hand.

Vem läser skrivstil obehindrat idag?

Inte jättemånga? Misstänkte det...

 

Fick lite panik.

Här i handen hade jag det bästa jag någonsin skulle kunna önska mig.

Sagan om henne jag saknar så det värker i bröstet.

Ord nedskrivna på papper från rösten jag fortfarande hör när jag anstränger mig och lyssnar.

För att vi ska veta.

 

Känslor från hjärtat innanför det fräkniga bröstet som jag bara skriker efter att få ta del av.

Saker jag hört och saker jag inte hade en aning om.

Ögonblick jag vill minnas. Ögonblick jag vill få veta om.

Saker jag tappat på vägen och trott varit förlorade föralltid. 

 

Här finns historien om hur farfar friade till farmor, min bästa väns drömmar om livet.

Hur hennes mamma och pappa var och hur det var att vara just henne.

Allt i mina händer men ändå så långt borta.

För att jag har blivit dålig på att läsa skrivstil. 

 

För i den "riktiga" världen så jobbar vi pekskärm idag.

Idag är det Juldagen och igår slet barn upp paket med mobiltelefoner, ipads och allt annat de önskat sig.

Vissa barn har ingen aning om vad en ipad är för något.

Tyck inte synd om dem.

Tro mig, de är lyckligare utan.

 

Jag tycker det är sorgligt att det blivit såhär.

Vi tappar greppet om det som betyder något.

Det sämsta är att vi försöker övertala oss själva om att vi gör vardagen enklare och livet mer tillgängligt.

 

Jag tror att vi glömmer bort vad som spelar roll.

 

Vi gör oss mer tillgängliga men mer frånvarande.

Här men på hundra andra ställen samtidigt.

Kvantitet före kvalitet.

Hur sjutton blev det något positivt?

 

Alla minnen läggs på en hårddisk eller ett usb. 

Hjärnan glömmer. Tekniken lagrar mycket men inte känslor.

 

Antalet vänner på facebook talar om hurvida du är ensam eller inte.

Fast alla har fler vänner än någonsin (om du kollar på facebook) tror jag vi känner oss mer ensamma än någonsin.

 

Vi satt i köket kvällen före julafton och ett roligt missförstånd gjorde att vi började skratta så vi kiknade.

Mamma skrattade så hon knappt kunde andas och vet ni vad det sorgliga var?

 

Jag tänkte "detta skulle jag vilja filma"

Sen kom jag av mig.

Jag kom tillbaka där jag skulle vara.

I nuet.

Till köksbordet och det där underbara skrattet.  

 

Jag ser fram emot Afrika.

Distans.

Leva och känna.

Barn som berör.

Vakna av att solen stiger och somna för att det är för mörkt för att göra något annat.

Somna och vakna intill min bästa vän och veta att det inte är en dröm.

 

Slippa tekniken och det ytliga som kommer med samma leverans som den där jäkla paddan.

Den där jävla paddan som ungarna bara MÅSTE ha för att livet ska vara värt att leva.

 

Jag ska kämpa vidare med den där skrivstilen.

Ska bli den där som ni kommer till när ni undrar om en text på skrivstil.

Som en utrotningshotad art.

På Nordens ark kan vi få en liten bur

"De bakåtsträvande. De som kan läsa skrivstil men struntar fullkomligt i era plattor, ipads och smarta prylar"

 

I och med det här inlägget tar jag en liten paus från facebook.

Inte för att jag tycker att facebook är ett dåligt forum eller så.

Det vore dubbelmoral att påstå något sånt.

 

Utan för att jag behöver koppla bort.

Koppla bort och hitta tillbaka.

 

Hoppas ni haft en God Jul hittills och att er Nyår blir underbar.

Klä er varmt så ni slipper huttra det första ni gör det nya året.

Du är värd en fin början på 2014.

 

Mycket Kärlek

Annie

 

 

 

 

 

20 december.

Snart nyår.

Jag hatar nyår.

Alltså inte själva grejen att det blir ett nytt år, förutom det faktum att det tar ca en månad innan jag fattar att

det är nytt år är det ganska trevligt.

 

Älskade nyårsafton som liten.

Förväntan, fest med flera familjer, fyrverkerier och bäst var att vi fick vara uppe så länge vi orkade!

 

När jag växte ifrån det där fina med att fira med familjen förstördes hela nyårskänslan.

 

Istället för att ha en mysig kväll var det nu viktigare att hitta coolaste festen, bli full och vänta på att festen skulle spåra fullständigt.

Nyår blev något helt annat.

 

Bägaren rann över min första nyår i Stockholm.

Hamnade på fel fest med fel personer, sk "vänner".

 Bästa med den natten var den snälla taxichauffören som plockade upp mig ledsen, iskall och genomblöt om fötterna utanför Sheraton inne i stan.

Han satte på full värme i bilen och körde mig hem till dörren.

Helt gratis.

 

Den natten bestämde jag mig för att aldrig mer frysa på nyår.

 

I år blir det tredje året i rad jag firar utomlands

2011-2012 Indien

2012 -2013 Thailand

2013-2014 Tanzania

 

Känns som en bra tradition.

Något annat jag gör varje år vid den här tiden är

"året som gått"

Här kommer 2013 i alfabetets ordning

 

A: Alkohol. Känns som att jag pratat mycket om alkohol iår. Framför allt varför jag i 99 fall av 100 väljer att avstå. Det gör inget. Men det känns relevant för 2013. 

 

B:Body Pump. Gick utbildning i november. Läskigt och roligt. Ser fram emot att få börja köra pass i Januari.

 

C: Crawl. Har alltid velat lära mig crawl och iår har Sanna, fina Sanna lärt mig. Hon har grymt bra tålamod med mig. :)

 

D: Dockhuset. Lämnade ifrån mig Sköndal på riktigt iår. Jobbigt rent känslomässigt men det enda rätta att göra.

 

E: Eriksdalsbadet. Gjorde min lia på badet, fick sommarjobb som ändrades till en friskvårdsledartjänst på heltid :)

 

F: Fjällen. Sälen med grabbarna var riktigt rolig och killarnas energi att vara tidigt i backen var över förväntan.

 

G: Gråta. Känns som jag har gråtit mycket iår. Inte varit galet ledsen och storgråtit men kommit på mig själv på tåget hem eller bort med att vara lite ledsen. Mycket saknad tror jag. 

 

H: Hindertimmen. Terränglöpning, 11 km. Vann damklassen. =) Lycka!

 

I: Iphone. Ja ni läste rätt. Den mest bakåtsträvande på jorden köpte en iphone. Behövde den främst för att kunna ha mailen tillgänglig för pt kunderna och musik för pass men nu är det ganska bra med kamera etc MEN jag tycker fortfarande att de gamla telefonerna är mer hälsosamma.

 

J: Jennifer. Våra frukostdejter har gett mig många goda skratt, ny energi och det är underbart att ha henne i mitt liv. 

 

K: Kanelbullar. Aldrig ätit så mycket kanelbullar som iår. Vet inte hur det började men så är det i alla fall. Gottgott!

 

L: Längta. Tycker jag har längtat mycket i år. Förmodligen för att Linnéa är borta. Då längtar jag mycket efter henne. När hon är hemma längtar jag dessutom mindre efter alla andra men när hon är borta blir saknaden till familj och andra vänner ännu starkare.

 

M: Melissa Horn. Lyssnat mycket på henne. 

 

N: Ny. Nyinflyttad i lägenheten, Ny på jobbet, Nyförälskad. Hann med mycket nya saker. Allt går inte alltid som man tänkt sig men det är väl det som kallas livet?

 

O: Oslo...

 

P: Pengar. Kändes ovant att få en riktig lön igen efter att ha pluggat. Konstigt men bra. :)

 

Q: (Jokern) Pink´s konsert i Globen. Så sjukt bra!

 

R: Rom. Var i Rom med pappa, Martin och Milli efter examen i våras. Fin stad och mysigt med kvalitetstid med fina familjen.

 

S: Simskola. Börjat jobba med simskola. Tycker det är jätteroligt. Barn kan vara läskiga men det bästa med dem är att jag kan vara precis så knäpp jag vill. De tycker bara att det är roligt. Det är bra!

 

T: Tanzania. Åker 26 dec så jag kommer spendera sista tiden av året där vilket ska bli underbart.

Invigning av skolan, träffa barnen och vara med Linnéa. Längtar!

 

U: Underkläder. I Köpenhamn fick Steffi fick mig att köpa underkläder som jag aldrig skulle köpt utan hennes "tjat", något som inte var en sporttop. :)

 

V: Vänner. Utan alla fina vänner skulle inget kännas värt. Det är ni som gör livet underbart.

 

W: World trade center huset i Sthlm. Vi har gjort hälsotester och haft samtal med kontorsnissar som sitter där. Intressant. Känner mig lite som en utomjording när jag kommer dit. Klackskor och blusar är inte riktigt jag men det är roligt ändå på något vis.

 

X: Han har åkt till Afghanistan nu. Det som var min största oro för ett par år sedan känns nu ganska lugnt. Konstigt hur kroppen fungerar. Klart jag bryr mig, klart jag tänker. Annars hade jag ju inte nämnt det. Känns bra.

 

Y: Yngel. Mio. Martina och Löki har fått en liten pojke. Skamligt att jag inte ens hunnit träffa honom men jag tror vi kommer komma bra överens. Sen har vi Hilding. Johanna och Richards lille pojk. <3

 

Z: Zlatan! När Linnéa kom hem i somras mötte jag henne på Arlanda med ett foto på Zlatan. För att vi skulle skratta och inte börja gråta det första vi gjorde. 

 

Å: Ånger. Sämsta känslan att dra på men likförbannat har jag känt lite ånger i år. Ska inte ångra. Besluten man tar i stunden det känns rätt är det enda man kan göra men det både känns och får konsekvenser ändå.  

 

Ä: Älvsbyn. Fick i somras äntligen se vart Linnéa växt upp och träffa hennes fina familj. Mysigt.

 

Ö: Öppet spår. Bättrade min tid med nästan 1 h från ifjol. 

 

 

Tack alla ni som gjort 2013 till ett år med många fina minnen.

Jag samlar ju som bekant på goda ögonblick.

 

Hur har ditt 2013 varit?

Fundera lite över det, gläds åt det fina i ditt liv och jag önskar dig ett underbart 2014.

Du är viktigast i ditt liv, kom ihåg det.

 

6 dagar kvar nu.

Finaste vännen i världen.

Längtar som en galning nu.

 

Du är nog den som jag borde vara med nu...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"What goes around comes around"

 

Ibland tror jag på karma, ibland inte.

Jag hoppas nog mer än jag tror egentligen.

Känns som en rättvis filosofi.

"Gör du bra gärningar kommer bra saker att hända i ditt liv"

 

Det funkar inte alltid så, tyvärr händer det tråkiga saker 

för goda människor varje dag.

skulle vara hemskt att späda på deras skuldkänslor med 

teorier om att det är karma.

Det är inte karma, det är livet.

 

Sitter på tåget från Köpenhamn med Steffi.

Intensiv helg med mycket skratt.

 

Lite kär i Köpenhamn och tror att Köpenhamn är lite kär i oss

med.

Vi fick bo hos en kusin till en tjej Steffi reste med för många 

år sedan.

Vi hade lägenheten för oss själva hela helgen.

De få timmarna vi var där. :)

Kom fram till Köpenhamn i fredags med ca 2,5 h sömn

i bagaget.

strosade på stan, fikade, åt churros o brända mandlar.

 

Vi var de enda i Köpenhamn som var klädda i shorts.

Så jobbar vi.

 

Kom hem efter sista pubbesöket kl tolv, väldigt trött då så jag 

sov gott till efter nio på lördag morgon.

 

Vi åt världens bästa brunch ett kvarter bort, på Ingos café.

Riktig mysfaktor o ljuvlig personal.

Bra rekommendation från Karin vi bodde hos.

Gick på Tivoli.

Läst om en engelsk show som alla pratade gott om.

Fullsatt. Givetvis.

 

"Gå dit precis innan så kanske min kollega kan hitta en plats

till er" sa en underbar tjej som var grym på sitt jobb på Tivoli.

 

Gick dit och hennes kollega hittade inga platser men lät oss stå 

längst bak o titta.

Han tom kom fram o frågade om det var ok att stå därbak?

Fint av honom.

I pausen kom hans kollega fram och tog oss med till

två lediga platser på tredje raden.

 

För att han ville, inte var tvungen.

Då började vi tveka eftersom kl började bli mycket 

och vi ville hinna äta innan restaurangen vi spanat in skulle stänga.

 

Vi tackade männen som hjälpt oss så o de insisterade på att andra delen var ännu roligare o att de skulle ta med oss till matstället om det mot förmodan 

skulle vara stängt. 

Finns det verkligen såna här människor?

Ja. Fantastiskt nog.

 

När vi sprang in på restaurangen skulle de just stänga köket.

"Hej! Vi är jättehungriga!"

 

En kille log och tog med oss till bardisken vid köket och sa att vi fick fem

minuter att bestämma oss.

 

Bra flyt.

Ljuvlig mat. 

De kunde sina kötträtter.

Kändes som väl spenderade pengar,speciellt när vi sett en show

för 700 dk kr gratis.

 

Lekte lite på det stängda Tivolit innan vi gick ut o dansade.

Jag plockade ner en julgranskula från en gran och klättrade på 

en karusell.

För att jag inte fick. Såklart.

 

Träffade en underbar kille på krogen.

snygg, vältränad o underbart trevlig.Han fick visa oss bra ställen och kl fyra 

kom vi hem, han bodde typ två kvarter från oss.

 

Vad är oddsen?:)

Förstod inte mkt när han pratade danska men det

kändes oviktigt! :)

 

Vi sov 45 min o nu sitter jag här och känner mig påfylld, trött, glad över 

alla fina människor som gör så fina saker för andra för att de vill och kan.

 

Ingen egen vinning, bara godhet.

Det gör mig varm och lycklig.

 

Livet är för kort för att vara rädd.

Våga lyssna på hjärtat.

Om det är något du borde göra så är det just det.

 

 

 

"Hej, jag vill ta ett hb värde för att få lämna blod."

 

"Var det längesedan du lämnade?"

 

"Alltså, jag har aldrig fått lämna för ni tycker jag har för lågt hb värde och DETvilljagbarasägaattjagtyckerärjättedumtförjagbordesjälvfåbestämmaöverminKROPP!

Faktiskt..."

 

"OJ! Du var minsann på hugget!?"

 

"Oj förlåt.."

Sen log sköterskan i receptionen åt mig.

Jag är inte arg på henne, jag tycker bara inte om när andra vill bestämma vad jag klarar och inte klarar.

 

Mitt blod är bra för den som behöver även med ett hb värde på 117. 

Det är bara jag som kan bli lite påverkad av att lämna och då tycker jag att det ska vara mitt beslut.

 

Fick inte lämna igår eftersom jag har vaccinerat mig inför Afrika men vi tog ett hb värde.

124.

Gränsen ligger på 125 för att få lämna.

Hon såg hur besviken jag blev så vi tog ett till för att få ett medelvärde.

127.

 

Tack kroppen!

Aldrig haft så bra värde!

I sex år har jag kämpat med att få upp det där jäkla blodvärdet.

Så lång tid kan det ta för kroppen att återhämta sig när man har kört den i botten fullständigt.

 

Vissa saker blir aldrig helt bra.

Jag är okej med det.

Jag är okej med det eftersom det är jag som har orsakat allt som händer min kropp.

Jag kan inte skylla på någon,

kan bara vara tacksam att jag hade människor som brydde sig nog för att bestämma sig för att jag skulle klara mig.

 

Bestämde sig och fick mig att välja livet.

 

Det tar inte bort det faktum som gör att jag blir rädd ibland när jag tävlar och springer med maxpuls under en längre tid. 

Blir rädd att träningen ska bli mitt sista.

Blir arg när jag inte fått lämna blod.

Lite besviken när jag inte vet om jag kommer kunna göra allt som jag vet att många drömmer om.

Vissa saker vågar jag inte drömma om helt enkelt.

Det gör ingenting.

 

"Vilken fin människa du är" sa sköterskan när jag berättade om gången jag gick härifrån i tårar när de höll på att låta mig lämna blod men i sista sekund läste på min sida att de måste hb testa först.

 

Det var en minut från att det gick vägen och jag blev ledsen på riktigt.

 

"Det handlar inte bara om att jag är en fin människa. Tack för att du säger så men det här handlar om mig med. Att jag har bestämt mig och gjort det personligt."

 

"Gumman..Fortsätter du såhär kommer det gå."

 

Jag tycker verkligen om personalen på blodcentralen.

De har hjärtat på rätt ställe.

Verkligen.

 

Är du blodgivare?

Om inte, varför?

 

För om du kan ge, bara gör det!

Det kan bli den finaste julklappen du någonsin har gett någon.

Det blir inte mer personligt än så.

 

 

 

Igår när vi var på KC frågade Peter om jag hade resfeber än.

Aldrig riktigt fattat det där med resfeber.

Betyder det att jag är nervös för resan?

Eller längtar väldigt mycket?

 

Nä ingen direkt resfeber men jag är rädd för att flyga.

Livrädd.

Det är lite sjukt, jag har rest runt i fler än 30 länder och nu de senaste åren har jag blivit flygrädd.

Inte bara så att jag tycker att starten är lite läskig.

Jag är säker på att vi ska krascha varje gång.

 

Jag säger inte något till någon.

Jag bara sitter tyst och blundar.

Lyssnar på kallprat i stolarna intill och undrar hur fan de kan prata om helt menlösa saker när vi snart kommer störta.

 

Statistik biter inte på mig.

Jag vet hur liten risken är att vi störtar men det hjälper liksom inte mig när jag är 10.000 m upp i luften.

Det bottnar säkert i något annat än själva flygningen. Det brukar det göra.

 

Rädsla är mitt värsta.

Oro kan jag tygla.

Vara ledsen är jobbigt men det funkar.

Glädje och lycka är mina bästa.

Rädslan är värst.

 

Jag har gjort mycket konstiga saker i mina dagar.

Suttit hos en krokodil i vildmarken och lyft svansen på den och matat den. 

Liftat i Afrika. Med lastbilar som aldrig skulle gått igenom en svensk besiktning.

Sovit på Paris gator i oktober, under en bro i Frankfurt och utomhus med en uteliggare och en rånare i Amsterdam.

 

"Unge kan det inte finnas något du är rädd för!?"

 

Stackars mamman... 

Jag har lärt mig att aldrig berätta innan.

Jag visar bilderna efter.

För hennes skull.

 

Men jo mamma.

Om du bara visste.

Jag är rädd nästan jämt.

Inte för allt men för mycket.

Jag klättrar två gånger i veckan.

Rädd så jag skakar vissa gånger.

 

Rädd för att selen ska gå sönder, repet ska vara sönderslitet eller att Pearli och jag har missat något när vi säkrar.

När vi ledklättrar brukar jag stanna upp efter halva och fråga mig själv varför i helvete jag utsätter mig för det där?

 

För att jag måste.

Jag kan inte ge vika för rädslan.

Det skulle vara ett värre nederlag än att skaka hela vägen upp och tro att jag ska falla 16 m.

 

Jag blev rädd i Paris när jag vaknade med ett gevär riktat mot huvudet och flera gånger efter det.

Det handlar inte om att jag aldrig är rädd. Det handlar om att jag inte vill låta rädslan styra mitt liv

och hindra mig från att uppleva livet. 

 

Första gången jag ville hoppa fallskärm avrådde min läkare mig att göra det.

Mitt hjärta borde inte utsättas för den typen av belastning.

Väntade ett år.

Bestämde mig för att hoppa ändå.

Rädd? Ja. Som fan.

 

Pappa följde med.

"Varför ska du hoppa för?" frågade han.

 

"För att det är läskigt. Och jag vill känna att jag lever och bestämmer över mitt liv."

 

Hoppa fallskärm var det coolaste jag gjort.

Andra gången i Nya Zeeland var ännu bättre.

 

Däremot finns det rädslor jag låter styra mig.

När jag var tillsammans med Viktor oroade jag mig mycket för hans resa till Afghanistan.

Sa aldrig något.

När vänner frågade oss på middagar skämtade jag bort det.

"Glöm inte att lämna visakortet hemma."

 

Kunde vakna svettig efter en mardröm och gick upp och stack ut och sprang för att inte väcka honom.

Kunde börja gråta om jag satt med Linnéa och hon frågade men jag sa aldrig något till honom.

 

Rädd för att påverka honom.

Rädd för att vara sårbar.

Han åkte i början av november.

 

Lättare nu när vi bara är vänner.

Jag berättade för honom innan han åkte att han aldrig varit ett skämt för mig.

Han visste innan.

Känner mig bättre än jag tror.

Han förstod varför jag gjort som jag gjort men han tyckte det var skönt att höra mig säga det nu.

 

Jag har mina rädslor.

Men jag kan inte tramsa med människors känslor ändå.

Det är ingen ursäkt.

 

Jag tror att alla människor är rädda.

 

Det är inte de orädda som är modiga.

Det är de som gör saker de är rädda för som är modiga.

 

Tycker de som vågar lita på kärlek är de modigaste människorna i världen.

Ni är de riktiga hjältarna om du frågar mig.

 

Kärlek. 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Hej Skruttan! Försökte ringa men du jobbar säkert. Hoppas du mår bra, vi åker till

New York över helgen imorgon bitti så du kan väl vinka när vi flyger över Stockholm?"

 

Log för mig själv när jag skulle gå hem igår kväll och såg ett sms från pappa.

 

Vi pratar inte jätteofta och jag hade missat att han skulle till New York och jag blev glad.

Han har alltid jobbat mer än vad jag tycker att någon ska göra.

 

Jag vet att han gillar det men någonstans tror jag att det sitter i från att han var liten.

"Man ska jobba mycket, helst aldrig vara ledig och man ska dessutom inte klaga över det."

 

Om han hade levt ensam tror jag att han skulle jobba jämt.

Dygnet runt och inte lyssna på ett ord av vad jag sa. Speciellt inte när jag bor här.

 

Därför är det extra bra att han har den där personen i sitt liv.

 

Den där personen som plockar fram det bästa i honom och ser till att han använder den sidan till fullo.

 

Har du en sådan människa i ditt liv?

Som hjälper dig att vara din bästa version av dig själv.

 

Till stor del tack vare Milli tar pappa mer semester än innan.

Han reser mycket och gör tar ledigt ibland för att han behöver.

Han älskar att resa och äntligen gör han det oftare.

 

Hon fick honom tom att köpa kort på gymmet och förra året var vi på spinning tillsammans. 

Trodde ALDRIG den dagen skulle komma.

 

Ibland när jag är på dåligt humör eller är lite ledsen över något är jag inte den bästa versionen av mig själv.

Kanske snäser åt en vän eller blir arg på mamma när hon ringer, fast hon egentligen är den sista jag vill vara arg på.

Då kan jag lägga på och känna att jag är den sämsta versionen av mig själv.

När jag matar mig med dåliga tankar är det samma sak.

Jag blir den Annie jag absolut hatar mest.

 

Då är det skönt när någon påminner mig om vem jag är på riktigt.

Även om det inte funkar för stunden så sår personen ett frö.

När jag väl hittar tillbaka inser jag att utan den där personen hade det tagit mycket längre tid och gjort mer ont än vad det behövde göra nu.

 

Hade en vän här igår.

Åt frukost och pratade länge.

 

Om det jobbiga när det inte är svart eller vitt.

Stanna eller gå.

Känslor och logik går inte alltid hand i hand.

 

Kände att jag bara kunde vara ventilen.

Inte mitt jobb att bestämma.

 

Det kanske är så att två människor som tycker om varandra men hela tiden tar fram det sämsta i

varandra kanske bara sårar varandra?

 

"Enklaste sättet att bli lycklig är att släppa det som gör dig ledsen."

 

Enklaste?

Fuck nej.

 

Vettigaste?

Ja absolut.

 

Jag ska snart få resa.

Varför har jag inte gjort det på så länge?

Känner att det behövs.

Det är det jag alltid varit bäst på.

 

Bara dra exakt dit jag känner för att åka.

En känsla, boka och dra.

 

Jag är den bästa versionen av mig själv när jag reser.

Glad, lugn, trygg och lycklig.

 

Ännu bättre är att jag reser till den där personen jag pratade om i början ni vet.

 

Längtar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

06.30

När klockan ringde igår morse kändes det som jag just stängt mina ögon.

Kanske för att jag ganska så precis hade gjort det.

 

Myrans 40:års fest i lördags var jättekul.

Hon var jätteglad och bara det hade räckt för att det skulle vara värt att vara sliten igår. 

Nu fick jag dessutom dansa flera timmar och det var härligt.

Dansa utan att det är massa dräggiga människor jag inte känner och trångt på dansgolvet.

Bara härliga och glada kollegor.

 

Vaknade och tog tunnelbanan från Gärdet 07.02

 

Två killar frågade om jag ville haka på efterfest.

Kostade på dem ett trött leende och skakade på huvudet

"Nä, tycker ni ska gå hem och sova istället grabbar."

 

Bytte tåg i Slussen.

Där låg en kille som inte hade gått hem när han borde.

Fina jeans och skor.

Tankad och däckad.

 

Gick av i Skanstull.

Gick en omväg förbi en stor spya,

sen en till...

 

Och så undrar ni varför jag inte dricker?

 

Måste jag verkligen ha fler anledningar?

 

 

Jag vet att man kan dricka till maten.

Dricka och bli "lagom".

Dricka och släppa loss lite och allt detta.

Varsågoda.

 

Men jag behöver faktiskt inte.

Maten är god ändå.

Behöver inte dricka för att vara galen.

Behöver inte dricka för att vakna och tänka 

"Vad fan hände igår?"

 

Jag har mina skäl att inte dricka.

Tycker inte att det är SÅÅÅÅ gott. (Hemskt va?)

Släpper loss så det räcker ändå.

I 9 fall av 10 ska jag träna dagen efter och då dricker jag inte innan.

Vissa dricker för att glömma.

Jag glömmer inte ändå. Jag glömmer aldrig.

Det är inte alltid en positiv egenskap. Att aldrig glömma gör ganska ont.

 

"Är det inte jobbigt att vara med människor som dricker och är fulla?"

En fråga jag ofta får.

Nej det tycker jag verkligen inte.

Så länge de är samma personer som annars men kanske lite mer är det lugnt.

Så länge du är du är det klart du får vara tankad!

Kan till och med vara roligt.

Det är lättare att hitta medbrottslingar till mina hyss när de druckit lite ;)

 

Det jag tycker är jobbigt är när personer blir fulla och blir helt annorlunda.

När jag inte känner igen dig och när du gör eller säger saker du aldrig skulle sagt annars.

Elaka saker.

När blicken svajar.

Då tycker jag att det är obehagligt.

Klump i magen.

Då håller jag mig undan.

Då hatar jag allt som har med alkohol att göra...

 

 

Vakna och rymma från hotellfönster, klättra över höga stängsel in till KI i coctailklänning och blåsa för polisen innan jag kör hem efter krogen...

Sånt gör jag nykter.

Jag minns även allt dagen efter. Med glädje!

 

Ibland känner jag för att dricka, för att slippa tjatet.

Något hindrar mig.

Dagen efter när jag går ut och springer eller möter alla spyor på stan,

Då älskar jag mig själv för att jag är jag.