.

Igår kväll satt vi i bastun, väl förtjänta efter ett svinjobbigt intervall-pass som jag och Julia ledde tillsammans. Vi drog med våra tappra klasskompisar ut i skogen efter middagen. Vi körde en ordentlig uppvärmning för att sedan köra elva intervaller varav sex var på 20 sek och fem var på 40 sek. Det låter inte alls jobbigt, jag vet. 

Vi höll på att dö hela bunten tror jag men vi var satan så bra vill jag lova! =) Pyttipannan satt högre upp än vad den borde men vad gör väl det när allting kommer kring? 

Helt slut och genomblöta joggade vi tillbaka till skolan för att köra styrketräning och lite box. =)
Belöningen i form av bastu är inte dålig. Vi satt därinne och skrattade på som vanligt. Rätt som det är säger Julia: "Det är måndag idag va?"

I vanliga fall när någon frågar så, kommer ett stönande svar från alla i kör, jaaaaa... tyvärr! Eller något i den stilen men här på skolan är det verkligen tvärtom.

Svaret på måndagen är "Ja! skönt va, hela veckan framför oss!"
På torsdag är det lite mer dystert.. "Jaa.."

Haha.. Jag tycker det är helt ljuvligt. Men det har nog alla förstått vid det här laget, att jag trivs som fisken, äter som hästen och skrattar hela tiden!

Jag är mig själv till 110% här, att jag skrattar HELA TIDEN är ingen spelad glädje för att alla ska tycka att jag är skön eller så. Det bara blir. Det och att jag hela tiden kramas med mina klasskompisar.
Alla kramas hela tidenv den fysiska klassen helt enkelt.

Vi körde lite acroyoga, kullerbyttor och stod på händerna på gräset förut. Jättekul!
Kramades med Felix och sedan kom Kim. Båda bara "Jag älskar dina kramar!"
och jag fattar vad han menade, för jag kramar allihop från hela mitt hjärta och jag mår bara så bra i hela mig när jag är här.

Missuppfatta mig inte nu snälla, jag saknar alla mina vänner hemma också. Att veta hur lite tid jag har för allt hemma skapar en viss stress, det är aldrig kul att känna så och det är nog där problemet ligger. Här är allt så enkelt, det är ingen konst att alltid vara på topp!

Imorse kom jag till frukosten. La mina nycklar på bordet. Log mot Jocke och gick för att hämta gröt. Surrade lite med de andra i kön och när jag satte mig igen tittade halva bordet på mig, "pigg och glad?"

Då log jag ännu mer och bara, "Jaaa.. haha, vadå?"

"Klockan är kvart i åtta, hur kan du alltid vara så jävla GLAD!?"
"Förlåt! säger jag, håller för munnen, böjer huvudet bakåt och skrattar ännu mer.
Det bara blir så..

Detta är jag. Gamla, riktiga Annie som ibland bara försvinner eller tänker för mycket på fel saker eller jag vet inte..
Jag blir ledsen för att jag inte kan visa mamma samma glada jag jämt, eller den jag älskar mer än jag egentligen vågar.
Varför är jag kort mot dem? Varför får inte de se och höra denna sprudlande tjejen hela tiden?

De får inte veta att de har den typ skönaste, spralligaste, gladaste och mest energiska dotter/tjej som 
finns här på skolan!

Varför vet jag inte, men jag ska göra mitt bästa för att behålla sinnesstämmningen jag hamnar i när jag landar här på måndag morgon och inte lämna den på Väddö på fredag eftermiddag. Jag förtjänar att vara såhär glad jämt, mina nära förtjänar det ännu mer.

Nu är det snart kvällsfika! Mys!!

Puss och kram från soliga Väddö

I måndags morse åkte jag till Väddö för att träffa min klass och börja min nya skola.
Jag trodde det skulle bli bra, trodde vi i klassen skulle gilla ungefär samma saker och få det allmänt trevligt. Gud vad fel jag hade!

Jag har inte slutat le sedan i måndags kväll. Vid middagen i måndags började jag slappna av och fick en del goda skratt med Hanna och Jennifer. På den vägen är det..

Vår klass är helt jävla underbar! Vi är en samling så galet olika människor men på något vänster gör det allt bara ännu mer underbart. Vi lär av varandra, hela tiden känns det som och då har vi knappt börjat lära känna varandra.

Igår morse vaknade vi för andra morgonen i rad på singö och nu känns det som det var flera år sedan och jag saknar dem allihop!

Vi åkte iväg på våra äventyr i onsdags och under dessa dagar har vi vandrat, eldat, badat, berättat sagor, skrattat, kramats massor och bara njutit av varandras sällskap. I tors kväll stod vi allihop ute på klipporna i stormen och körde första passet Qigong. Vi testade bara i tio minuter men det var en häftig känsla att bara höra havets vild lekar precis nedanför när man blundandes andades in kraft tyillsammans med hela klassen. Nice!

Jag har jättesvårt att skriva om det här.
Det är så himla mycket glädje och starka känslor som inte ryms att skriva, jag hittar heller inget bra sätt att förmedla min känsla. Det är för mycket. Jag tror att jag kommer kunna ge er en bättre bild längre fram när jag själv kommit ner från mina moln och lättare hittar ord för allt jag känner.

Just nu känner jag mig mest som olle sarri i co segemyr, "ah men! aha! jo men kolla här! aha, fast nähä!"

Sammanfattningsvis kan jag väl upprepa att jag älskar min klass och tror detta kan bli de bästa två åren i mitt liv.
Bra början va? ;)

Natti

Det är helt fantastiskt kul. Jag lovar att du känner igen dig i det jag nu kommer skriva om.

Omklädesrum syndromet.

Du kliver in i omklädningsrummet på gymmet eller i simhallen, ser dig omkring efter en länga med skåp där så många som möjligt är lediga. Allt för att slippa trängas i onödan.
DÄR!!

Perfekt det finns massa lediga skåp och två som är tagna i närheten. Du sticker ut och simmar, 30 min, 1 timme eller varför inte 1,5 timmar?
Det spelar ingen roll,

Jag lovar och garanterar att när du precis öppnat ditt skåp efter duschen och ska byta om kommer det någon som givetvis har skåpet intill, ovan eller under ditt.

I början trodde jag det var en engångsföreteelse, sedan tyckte jag att jag var otursförföljd. Tills jag började inse att alla tycker samma sak!! Sjukt!!

"Ursäkta mig men jag har skåpet intill dig, SOM VANLIGT suckar de. Inte att det är mig de alltid hamnar intill utan alltid någon som alltid lyckas bli klar exakt samtidigt!!

Vid alla andra upptagna skåp en bit bort lyser ägarinnan med sin frånvaro men intill mig, jo där samlas alla!

Gissa om jag störde mig på detta ibörjan!?  Tills jag insåg hur komiskt det hela är!!
Känner ni igen er? Haha..

Frågade Viktor om detta förekommer i killarnas också. Tydligen inte.
Då har vi tjejer patent på detta också, kul. Eller?

Ett energiknippe samlat i det goaste leendet i världen, det är Anneli det!

=)
Igår morse när jag höll på att plocka upp frukosten på hotellet i Fjällbacka dök någon upp för att skrämma mig bakifrån,Anneli!! Bästa människan på jorden, typ.

Jag vet ingen som tänker mer på andra människor än hon. Hon är alltid på ett strålande humör. Hon har världens bästa humor (min humor då givetvis) och hon ge sig inte när hon har bestämt sig för något.

Vi ses alldeles för sällan när jag är här nere men det är ju alltid så sjukt många man ska hinna med och ja ni vet.. Men idag när jag slutat gick vi ner till caféet på bryggan i Fjällbacka och efter en regnig och KALL morgon kom solen och vi satt med en varsin filt och kaffe och njöt av att bara sitta där och prata ostört och länge. Det har nog aldrig hänt innan så länge jag kännt henne tror jag..

Jag har hunnit med mycket denna veckan, träffat härliga människor, tränat yoga, cyklat och annat jag inte hinner annars men just denna fikan kommer sitta i LÄNGE.

Jag har knallat runt med ett leende hela dagen sedan vi sågs idag. Vi pratade om allt verkligen. Drömmar, jobb, kärlek, motgångar och lycka. Hon gav mig precis den sparken i röven som jag behöver. 

Hon ser vad man kan, hon trycker på och hon får ens självförtroende att växa tusen. 
Hon får mig verkligen att känna att jag kan lyckas med det jag vill ta mig för och hon får mig bara att må så fantastiskt bra. 

Jag skulle vilja packa ner Anneli i en väska och ta med den hem imorn när jag åker. Det skulle Stockholm må bra av.

Puss

Det är lite komiskt att jag älskar att jobba på bröllop. Jag är taggad tusen när jag jobbar bröllop, vill verkligen att brudparet ska få sin livs kväll och jag vill göra min del så bra jag bara kan.

Men samtidigt som jag fyller på i vinglasen och skämtar med gästerna kan jag le och kika i mjugg på brudparet där de sitter för att se om jag kan räkna ut hur länge det kommer hålla. Hur ser de på varann, hur realistiskt verkar det vara. När jag bestämt mig för hur många år jag ger dem petar jag på en av kockarna. Hur många år ger du dom? 

Det är ett allvarligt skämt men det är ju sant att de allra flesta skiljer sig. Detta vet alla men då undrar jag hur de tänker när de står där. Det är ju trots allt en hel del smarta människor som väljer att gifta sig.

Hör de "tills döden skiljer oss åt" eller "så länge jag pallar" när prästen frågar om man lovar att älska varandra?  
Om de trots de dåliga oddsen tror stenhårt att de kommer vara tillsammans tills döden skiljer dem åt är det fantastiskt! Det tycker jag verkligen.

Jag älskar stämningen vid ett bröllop, tycker om fina tal, den goda maten och buset som blir. Jag väntar på inbjudningar till bröllop till mina vänner tro inget annat. Jag kommer säkert grina, kanske hålla ett tal och dansa mest. Att jag sedan på andra sätt tycker det är överskattat eller inte prisvärt.. Ja det är kanske dubbelmoral men det är i varje fall så jag känner.

Är det när man gifter sig man plockar undan garden? Eller när man varit tillsammans ett visst antal år? Kanske när man får barn?
En av servitriserna frågade brudgummen igår hur det kändes. Han log bara.
"Är det ingen skillnad direkt eller?" frågade hon då
"Nej inte direkt" skrattade han

Jag vände mig om och skulle fråga om han hade sänkt garden.
Men jag hejdade mig.
Fan, alla kanske inte jobbar som jag.
Eller?

Jag har fyra vänner som tillsammans och på olika sätt vet konsten att komma mig riktigt nära, en som en syster, två sedan skolan och underbara Puff som kan förbrylla mig genom att läsa mig klockrent vare sig jag vill inte.
Dessa fyra personer skulle kunna såra mig mer än allt. För jag litar på dem till 200%

Jag har ingen gard mot dom. Inte ett endaste litet hinder. Det finns inte ens en hinna av broms mellan det som är jag och vad de får veta.

Det är fantastiskt att otvingat lita på fyra människor. Det kanske låter lite i jämförelse till hur många man känner men jag tycker inte det. Jag anser att jag har tur.

Nu menar jag ju inte att jag inte litar på mina andra vänner eller på kärleken jag har i mitt liv. Jag är en öppen människa som gärna delar. Jag älskar mycket och jag visar det gärna. 

Men.. Garden finns där. Inte som en spärr, inte som ett hinder. Den är inte för er, den finns för mig. Den är min trygghet. Ett redskap jag plockar fram för att inte bli sårad om något skulle gå galet. Har jag en gard mot allt står jag redo och stark bakom. Visst kommer det göra ont när slaget träffar ändå. Men jag kommer inte trilla i backen.

Jag vet ingen som har fått hjärtat krossat och sedan fallit död ner. Jag vet att det inte händer. Jag vet men min hjärna vågar inte riktigt chansa. Så vi håller garden uppe. 
För säkerhets skull.

Igår kväll fick jag en känsla i kroppen. Ett bevis på något bra. Jag blev glad. Jag tänkte en del och omedvetet sänkte jag garden. Det kändes helt okej och jag somnade. Vaknade av en mardröm. En löjlig mardröm men jobbig nog för att den skulle spöka hos mig hela dagen. Det var som en varningsfilm om vad som händer när man sänker garden. Jättelöjligt och jag sprang, cyklade och simmade idag för att glömma drömmen och inte tro att det var ett tecken. Satt vid havet när jag simmat klart. 

Sparkade lite i asfalten framför och svor för mig själv innan jag reste mig och gick hem. 
Innan jag reste mig tog jag upp garden igen.
För säkerhets skull.
    

Det är aldrig kul att bränna sig i solen men det var enklare att lämna ett soligt och molnfritt Stockholm när det kändes som jag fått nog med sol igår. Det gjorde lixom ingenting att åka tåg i fem timmar. =)

Det är sjukt egentligen hur fint det är i Sverige när det är så grönt som det är nu. När jag lessnade på naturen försvann jag in i Harry Potters värld, moget för en 25 åring va?

Kastade in min välanvända ryggsäck på rummet. Det är nog en av mina mest och BÄST använda presenter någonsin. Pappor vet vad de ska ge sina resgalna ungar!

Cyklade förbi mina älskade klippor för att sedan styra bilen mot Strömstad och kanske världens bästa yogapass med världens bästa yogainstruktör. Var på ett pass med henne i början av juli och det var grymt. Jobbigt men så himla bra! Jag blev lika peppad denna gången som förra och vill bara ha mer och mer och mer!

Sjukt glad och svettig fick jag skynda mig hem till Martin som hade senare lagt sitt kalas för att jag skulle kunna vara med för en gångs skull.

Det är när man sitter med hela familjen samlad man inser vilken bunt härliga idioter de är och jag tänker lite skräckslaget förtjust att jag lär ju bli precis likadan.. =)

Det behövs inte så mycket. En familj, lite mat, lite konstiga skröner och sen kaffe på det. Jag smnyger in och lånar en tjock tröja av brorsan som jag borrar in knäna under.

En fin sommarkväll i augusti.
Vad mer kan man begära?

Ibland funderar jag och säkert många med mig på hur jag uppfattas för andra.

Har jag en riktig toppenkväll kan jag gå hem och tycka att jag ägde kvällen. Inte att jag var medelpunken eller så, inte på det viset. Men jag kanske träffade mycket folk jag gillade och jag lyckades säga rätt saker, folk skrattade mycket åt det jag sa. När den känslan kommer tidigt är man ganska oslagbar. Man är fyndig, rätt och då också helt okej snygg på köpet! =)

Då tror jag folk tycker att jag är livlig, galen, lite småstörd men glad!

Har jag en dålig kväll eller dag där jag hellre håller käften verkar jag nog inte så jädra lattjo precis...

Detta funderade jag över imorse. Är jag optimist? Nej verkligen inte!
Jag skulle aldrig någonsin kunna missa tåget och leende på plattformen tänka:
"Det fanns nog en mening med att jag skulle missa tåget idag!"
eller
"Vilken tur att fisksoppan jag skulle beställa är slut, då måste jag pröva en kötträtt jag inte tänkt ta annars!"

ALDRIG
Jag skulle stampandes på plattformen banna mej själv för att jag aldrig kan gå i tid till det förbaskade tåget och jag kommer hålla god min men vara besviken över att jag nu måste beställa en annan rätt jag inte alls var sugen på hur god den än må vara!

För sån är jag!
Men pessimist.... jag vet inte?
Pessimister är ju ofta så buttra tycker jag och de tar ju verkligen ut allt i förväg och tycker att all skit alltid träffar dom. Det tycker ju inte jag..

Visst, jag kan svänga snabbt i humöret men jag är ju fortfarande glad! Oftast.
Jag tror att alla människor kan åstadkomma vad de vill i sina liv, inget är omöjligt i min värld även om jag ibland ger upp för stunden.

så.. Positiv pessimist kanske..

Förresten så tror jag inte på optimister.
Åh nu kommer man få fan från alla "hej jag älskar livet, allt är alltid satans bra och jag är så jävla glad, lyckad och LYCKLIG"

In my ass!
Det måste finnas nån form av dold frustration hos dessa glättiga människor, långt där under redo att bara pysa över en vacker dag. Då tror jag att det kommer koka över på riktigt.
Vi är väl bara människor eller?

Däremot så har jag en fix idé (eller psykisk diagnos kanske) som säger att goda saker som händer oss alltid kostar.
Om jag får något bra i mitt liv är jag rädd att förlora något annat utan att själv ha förmågan att styra över det.

När jag vaknar upp och känner mig lycklig. Komlett. Ja då blir jag rädd, livrädd för att det ska förstöras. Då kan jag få en klump i magen när telefonen ringer. "Nu har något hänt någon av mina nära" eller "det är nu någon i min närhet kommer bli sjuk" för att jag är lycklig.

Jag menar inte att det är synd om mig som aldrig får vara lycklig. Tvärtom. Jag tror lite att man inte får ha det för bra i livet för då faller man framstupa för något bara för att du inte var beredd på smällen!

Alla de som har drabbats av en olycka och sedan haft vad man kallar "Änglavakt"
Det som kunde slutat i katastof löste sig och slutade lyckligt.
Ligger de här människorna på  minus nu? Jag vet! Detta är sjukt, jag säger ju det men det kan inte hjälpas. Jag kan tro att det är så. Har man klarat sig ur en sjukdom eller överevt en olycka ja då kanske odsen inte är lika bra nästa gång.

Det låter som jag är världens mest bittra människa nu, jag vet. Det är jag faktiskt inte men jag har lätt att dra öronen åt mig när allt känns lite för bra. Det, eller så startar jag ett bråk. Bara för att rucka i den idylliska tillvaron, för inget ont kan väl hända om man redan är mitt uppe i något som inte är bra. Eller?

Jag tränar på att sluta och är det något man kan förändra så är det ju de tankar man själv byggt upp. Det får ta den tid det tar.