.

Ibland funderar jag och säkert många med mig på hur jag uppfattas för andra.

Har jag en riktig toppenkväll kan jag gå hem och tycka att jag ägde kvällen. Inte att jag var medelpunken eller så, inte på det viset. Men jag kanske träffade mycket folk jag gillade och jag lyckades säga rätt saker, folk skrattade mycket åt det jag sa. När den känslan kommer tidigt är man ganska oslagbar. Man är fyndig, rätt och då också helt okej snygg på köpet! =)

Då tror jag folk tycker att jag är livlig, galen, lite småstörd men glad!

Har jag en dålig kväll eller dag där jag hellre håller käften verkar jag nog inte så jädra lattjo precis...

Detta funderade jag över imorse. Är jag optimist? Nej verkligen inte!
Jag skulle aldrig någonsin kunna missa tåget och leende på plattformen tänka:
"Det fanns nog en mening med att jag skulle missa tåget idag!"
eller
"Vilken tur att fisksoppan jag skulle beställa är slut, då måste jag pröva en kötträtt jag inte tänkt ta annars!"

ALDRIG
Jag skulle stampandes på plattformen banna mej själv för att jag aldrig kan gå i tid till det förbaskade tåget och jag kommer hålla god min men vara besviken över att jag nu måste beställa en annan rätt jag inte alls var sugen på hur god den än må vara!

För sån är jag!
Men pessimist.... jag vet inte?
Pessimister är ju ofta så buttra tycker jag och de tar ju verkligen ut allt i förväg och tycker att all skit alltid träffar dom. Det tycker ju inte jag..

Visst, jag kan svänga snabbt i humöret men jag är ju fortfarande glad! Oftast.
Jag tror att alla människor kan åstadkomma vad de vill i sina liv, inget är omöjligt i min värld även om jag ibland ger upp för stunden.

så.. Positiv pessimist kanske..

Förresten så tror jag inte på optimister.
Åh nu kommer man få fan från alla "hej jag älskar livet, allt är alltid satans bra och jag är så jävla glad, lyckad och LYCKLIG"

In my ass!
Det måste finnas nån form av dold frustration hos dessa glättiga människor, långt där under redo att bara pysa över en vacker dag. Då tror jag att det kommer koka över på riktigt.
Vi är väl bara människor eller?

Däremot så har jag en fix idé (eller psykisk diagnos kanske) som säger att goda saker som händer oss alltid kostar.
Om jag får något bra i mitt liv är jag rädd att förlora något annat utan att själv ha förmågan att styra över det.

När jag vaknar upp och känner mig lycklig. Komlett. Ja då blir jag rädd, livrädd för att det ska förstöras. Då kan jag få en klump i magen när telefonen ringer. "Nu har något hänt någon av mina nära" eller "det är nu någon i min närhet kommer bli sjuk" för att jag är lycklig.

Jag menar inte att det är synd om mig som aldrig får vara lycklig. Tvärtom. Jag tror lite att man inte får ha det för bra i livet för då faller man framstupa för något bara för att du inte var beredd på smällen!

Alla de som har drabbats av en olycka och sedan haft vad man kallar "Änglavakt"
Det som kunde slutat i katastof löste sig och slutade lyckligt.
Ligger de här människorna på  minus nu? Jag vet! Detta är sjukt, jag säger ju det men det kan inte hjälpas. Jag kan tro att det är så. Har man klarat sig ur en sjukdom eller överevt en olycka ja då kanske odsen inte är lika bra nästa gång.

Det låter som jag är världens mest bittra människa nu, jag vet. Det är jag faktiskt inte men jag har lätt att dra öronen åt mig när allt känns lite för bra. Det, eller så startar jag ett bråk. Bara för att rucka i den idylliska tillvaron, för inget ont kan väl hända om man redan är mitt uppe i något som inte är bra. Eller?

Jag tränar på att sluta och är det något man kan förändra så är det ju de tankar man själv byggt upp. Det får ta den tid det tar.