Slalomrumpor och starka ben
En gång är ingen gång, två gånger är en tradition.
I söndags morse åkte Julia, hennes föräldrar och jag till Mora för andra året i rad. Vi hämtade upp våra nummerlappar, jag och Coach för öppet spår och
Jullan och hennes mamma och syster skulle åka halv vasan.
Det var massa olika stånd inne i Vasaloppstältet och vi fick en god latte av en trevlig prick från Preem i Lysekil, jag skrev en lapp till honom med texten "tack för gott kaffe", tanken var ju inte att han skulle se att det var jag som skrev utan bara någon random, han tyckte jag skulle skriva namn och adress på samma lapp men det var inte riktigt min plan så jag och Jullan skrattade gott och tog oss helskinnade ur den lite trassliga situationen.
Åkte till Evertsberg och hyrde in oss i en mysig campingstuga på 15 kvadratmeter.
På måndag morgon gick starten och vi startade i ett kyligt Sälen, tog oss upp på myrarna och där låg snön orörd längs med skidspåren och glittrade fint i solens morgonstrålar "Kolla vad fint det är!" tjoade jag, pigg, glad och taggad för att slå förra årets tid.
"Bara 86 km kvar coach!"
"ja, det är ingenting, men spar på krafterna nu"
"Ja, det är det som är det svåra..."
Men det gick bra, det var tungt, sista två milen är inte nice på något sätt alls.
De sista 19 km gör bara ont.
Då undrade jag varför jag ens utsatte mig för samma smärta som ifjol.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på min egen fråga heller. Varför?
För det är inte så roligt.
Jag vet inte, det kanske är själva grejen att det är precis sådär jobbigt.
Att det gör sådär satans ont på slutet som det aldrig gör när jag tränar annars.
Något driver mig att vilja göra om det men jag vet i ärlighetens namn inte vad. Kanske hela grejen.
Att se fram emot det hela skidsäsongen, att traggla mil efter mil på skidor, att få vara riktigt nördig och ha ett mål.
Kom i mål efter 7.12 timmar. :)
På lördag kväll i Gnesta (kvällen innan vi åkte till Mora) såg jag och Julia på en dokumentär med Anja Pärson. Jag älskar ju henne som jag sagt så många gånger tidigare.
Vet att hon är "dryg" i somligas ögon men inte i mina.
I mina ögon är hon en stark och begåvad tjej som bara ville åka skidor, hon ville inte bli en skvallerkändis eller skandallöpsedel.
Jag vet att det ingår i att vara idrottare på elitnivå men inte bara. Hon var en bra förebild, det räcker så. Varför skulle hon älska att bli interjuvad eller ifrågasatt av oss?
Det var inte det som fick henne att älska slalom.
Jag har alltid trott att hon älskat sin kropp.
Vet att jag alltid kollat in hennes ben, muskulösa som inga andra men just därför större än de flesta andras.
Jag har inte alltid älskat min kropp, jag gör det inte alltid nu heller men jag jobbar på det. Både genom fysisk träning som mental träning.
Jag har alltid tänkt att om jag skulle vara bäst i världen på något så skulle jag vara nöjd med mig själv automatiskt.
Knasigt kanske men jag tänkte typ,
"Hon är bäst på skidor, hon måste vara sjukt nöjd med sig själv och sin kropp"
I dokumentären om henne kom det fram att hon visst fått kämpa med att acceptera sin
"slalomrumpa och ben"
Det kändes både ock att höra det, ledsamt att hopn inte trivdes med sin elitkropp då, skönt för det gav mig en känsla av att det är okej att tycka att musklerna tar plats och ger min figur ett oattraktivt yttre.
Jag är övertygad om att människor menar väl när de säger till mig att jag är "en enda stor muskel", "kompakt", "fit" eller har muskulösa ben. jag blir oftast glad. Har jag en dålig period som jag har ibland blir jag ledsen. Då blir jag rädd att sjukdomen fortfarande bestämmer över mig. Då är det skönt att höra Anja säga samma sak. Jag vill vara stark, vältränad och snabb.
Fast det ska inte synas så mycket men ändå så mycket att det syns.
Ni hör va?
Jag vill ha kakan och äta den samtidigt.
Det går inte. Jag måste acceptera och tycka om det som finns.
Nej, jag måste ingenting men jag VILL.
Som Ingrinds man Kaj säger "Det är väl ingen som tittar på dig ändå? Alla har fullt upp med att oroa sig för hur de själva ser ut i andras ögon"
Hahaha... sant... Min kropp i mina ögon är det som faktiskt betyder något.
Resten spelar ingen roll.
Starka och färgglada
Påväg
Nu sitter vi i bilen från Gnesta, mot evertsberg och öppet spår . Jag bloggar från jullans telefon, det ni! Sportlov alltså, tiden har gått väldigt snabbt nu det senaste och efter utsparken i torsdags har det känts lite som att vara bakis, tror jag.. Jag har varit bakis en gång bara och det var när jag fyllde 18. Annars har jag alltid vaknat pigg oavsett vad jag druckit kvällen innan. Min lever la sig kanske i mjölk då? Jag är peppad inför imorn, jag ser fram emot praktiken men jag kommer sakna klassen och min underbara mentor Karin. Det känns att jag är påväg utan att direkt veta vart men det känns bra. Jag har fått så mycket boost från klassen o lärarna att jag känner mig beredd. Trots visa och varma ord vet jag att jag måste tro på mig själv och min egen kunskap, annars når jag inte så långt jag vill. Igår kväll såg jag o Julia en dokumentär med Anja Pärson. 'I hjärtat på Anja' jag älskar henne, hon är så himla bra verkligen. Jag har följt henne sedan hon började åka och hon har alltid stått stadigt med båda fötterna på jorden, i med- och motgångar. När hon hade en trög period, inget i åkningen funkade så fick hon lära sig att det inte spelade någon roll hur bra hon åt eller mycket hon tränade för så länge hon inte älskade sig själv skulle hon inte nå de resultaten hon ville. Jag vill verkligen få in den biten i mina samtal med människor oavsett om det är kostsamtal eller PT. Vi ska ladda på oss med kärlek för oss själva och sen ska vi maxa imorgon :) kick ASS! Puss o kram
KÄRLEK
När jag sökte till Vaddö var det avståndet till skolan som tog emot mest.
Jag ville inte bo på internat, ville inte pendla så satans långt heller.
Matade mig med massa goda tankar om att "två år går fort" och det är "bara att stå ut".
Tänk vad fel jag hade...
Jag älskade att bo på den där knasiga skolan på veckorna.
På den där skolan var jag alltid exakt den personen jag ville vara, glad, sprallig, stark och positiv till det mesta.
Älskade att vakna i min lilla säng och springa 1.3 mil längs kanalen och en bit till.
Se dimman ligga som ett täcke på vattnet och himlen som var alldeles rosa.
Att sedan komma ner till den lugna matsalen strax före åtta och plocka på mig en rejäl och god frukost
och sätta mig med de finaste människorna ni någonsin kan tänka er, det var en dröm.
Helt underbart att det kunde bli så jäkla kul att gymma när vi var fler. Väddö gymmet slog det mesta.
Gammalt, litet och lite sunkigt men det var vårt, inga spänniskillar utan humor i sikte, inga korkade brudar som hatar träning men som gillar att visa upp sig utan bara en samling nördiga träningfreaks som visserligen gillar att spegla sig men som ännu mer gillar att dansa loss i gymmet mellan seten.
Bastun sen.. Där har vi ventilerat mycket och skrattat ännu mer.
I somras lärde jag mig att vänner betyder allt, resten kan fan kvitta men utan vänner och familj skulle livet vara riktigt tungt.
När jag kom till Väddö var jag bestämd.
Nu mår jag bra, ingen ska få se att jag har varit ledsen.
Locket på.
Andra dagen i skolan hade vi genomgångar med hela skolan i Gullvivan. Det var en riktigt jobbig dag.
Efter ett par riktigt fina veckor kom baksmällan.
Jag satt intill Felix hela förmiddagen och pratade med ingen.
Efter lunch kom Hanna och kramade mig.
Kände att tårarna bara började rinna nedför kinden.
FAAAAN.
"Satan.. varför får du alltid mig att börja gråta Hanna?"
"För du kommer i kontakt med dina känslor när vi kramas"
"A och det suger.."
När det var dags att lite försenade gå in i Gullvivan kom Mona ut för att se varför vi dröjde. Då hade jag precis samlat mig men hennes blick fick allt att bara rasa igen.
Hon kom och kramade mig.
"Har det hänt något du vill prata om?"
"Nej. Jag har koll"
"Okej, Du behöver inte vara med nu. Gå en promenad så ses vi senare"
Gick ut och satte mig på ett av taken bakom skolan
Fick ett sms av Felix.
"Where you at?"
"Taket"
"Vilket tak?"
"Där jag pajade ditt knä i vintras"
"Vill du ha sällskap?"
"jaa"
"Påväg"
Där fanns den där underbara klassen när jag mådde sådär. De fanns där fast jag inte var ett dugg rolig eller sprallig. Det kvittade tydligen för de tyckte om mig ändå. Tom när jag satt och var ledsen ville de vara med mig.
Vet inte hur många gånger Pao har haft mitt snor och mina tårar på sin axel eller hur många sma jag och Jenniefer skickat till varandra.
Allt läker, jag blev Annie mer och mer hela tiden.
Jag har skrattat så galet mycket under min tid på Väddö.
Bäst var i höstas när Kim skrattade i 20 minuter åt en grej jag gjorde.. Jag har ALDRIG sett honom skratta sådär förut..
I TJUGO minuter.
För en mening jag skrev i ett sms.
"Tack för resten"
Kommer man ner till frukosten i sin onepice o ruffsigt hår kommer garanterat någon lägga armen om en och mjukt säga
"vad fin du är"
för att sedan gå därifrån och själv står man kvar och undrar hur fan personen tänkte..
De ser igenom det som inte är viktigt.
På Väddö är personen och hjärtat viktigt och det är inte bara en klyscha.
Idag ska jag åka till skolan och bo hos Jullan och Pao till torsdag.
Sen är det lov och lång praktik som väntar.
Jag vet att jag anpassar mig snabbt.
Kommer vänja mig att vara utan Väddö men just nu känns det motigt.
Den där skolan har förändrat mitt liv om jag ska vara lite "halleluja"
Ikväll har vi avslutning för pensionärerna. Jag gillar dem och det har varit kul att leda gympan för dem.
Dags att lämna över stafettpinnen till ettorna.
En sak är säker.
Vi lämnar över med flaggan i topp!
KÄRLEK
Tjejigt frukostmöte
Jag var inte världens mest sociala Annie i början av HP2.
Jag ville bara sitta och äta frukost med Jenniefer (bästa namnet)
oavsett om jag var glad,ledsen, pigg eller trött.
En morgon i höstas insåg jag att våra frukostar i skolan snart är slut..
Vi bestämde oss för att fortsätta äta frukost tillsammans. För att det är nice!
För att vi är ganska lika på många sätt. Våra samtal är brutala och inte så värst tjejiga och I love it!
(I den bemärkelsen där tjejigt är dåligt)
Vi ältar lagom, vi analyserar inte våra samtal. Vi driver sönder allt och vi gör det bra :)
För ett par veckor sedan satt vi här i mitt mysiga lite oldstyle kök o åt yoghurt med valnötter, leverpastej, juice o kaffe.
Imorse ringde det på dörren och jag blev glad!
Glad för att det var Jenniefer som stod där och var frukostsugen.
Jag är glad att jag började på Väddö, av många olika andledningar.
Berikad på kunskap och erfarenheter,
Stolt över den jag blivit där, Tacksam över vännerna jag fått där, Inspirerad av allt vi gjort och övertygad över att inget är omöjligt.
Henke var hemma under första delen av vår frukost. Han skulle nog aldrig vilja rekomendera någon att träffa varken mig eller Jennifer efter han hört våra konversationer. "Vi är hänsynslösa och suger ut det goda ur människor" sa vi och asgarvade.
Efter frukosten pluggade vi, skickade in 3:e uppfiften till Uppsala.
Fuck aina, den var tråkig.
Nu ska jag sticka och klättra!
Knytnävslag och fendrar
Jag ser Linnéa överallt och hela tiden just nu.
Det är ett knytnävslag i magen varje gång jag inser att det inte är möjligt.
Att det inte kan vara hon eftersom hon är kvar i Tanzania.
Varje gång jag tror att jag ser henne blir jag helt varm o glad. Sekunden efter blir jag arg.
Varför har hon inte sagt att hon kommit hem?!
aa juste dee... hon är inte hemma än..
Det är inte Linnéa, det är någon annan.
Det hände senast idag när jag hoppade av tåget på södra station när jag skulle simma.
"Linnéa!!!....nä..."
Då tänkte jag på killarna på västkusten.
Flintas bästa vänner och bundsförvanter. Tjejerna med naturligtvis men det är bilderna av grabbarna som kommer upp när det blir såhär.
Jag tror att "man ser det man vill se".
Jag vill inget hellre än att se Linnéa så därför ser jag henne överallt.
Tänker att Flintas bästa vänner gör likadant, men deras smärta i magen är tusen gånger värre.
För de vet att det där knytnävslaget betyder, "aldrig mer" i detta livet kommer det vara Flinta.
Jag blir ledsen nu,
trots vetskapen om att i Juni kommer det där långa och lockiga bruna håret tillhöra rätt person.
Jag gillar inte alla hjärtans dag.
Alltså, jag har inget emot att den dagen finns, men jag känner samma med semmeldagen.
(nu blir det väl ramaskrik men det är en risk jag tar)
Jag älskar inte semlor så för mig personligen dagen känns rätt menlös.
Det är väl bra att få anledningar att fira saker och ting men jag äter hellre min semla den dagen jag är sugen på den istället för den dagen jag borde äta den.
Jag har nog skrivit om det här tidigare,
om när jag och en kompis från förr stal (förlåt mamma o pappa, ni HAR lärt mig skillnaden mellan rätt o fel men jag är en "Annie", bara så")
fendrar från en lyxbåt i Grebbestad en sommarnatt för många år sedan.
Vi sprang skrattande därifrån och gick till kiosken och gav dem till Flinta som en bukett.
Istället för blommor.
Av kärlek.
Jag skulle gå ombord på vilken båt som helst och sno fendrar idag om jag kunde få ge dem till honom.
Killarna har gjort en fin tatuering till minne av Flinta.
Jag tittar på min och Linnéas varje dag, flera gånger varje dag.
Ibland utan att tänka alls, ibland stannar allt upp för en sekund.
aa juste dee...
Vänskap när den är som starkast.
"People who say it cannot be done should not interrupt those who are doing it"
Brukar du ta chansen att lära känna människor "outside your box", eller hör du till dem som kallar oss galningar?
Båda sorter är okej. Man ska vara den man är, alltid.
Jag är den där galningen ni vet... Den där galna tjejen som bara gör.
Försöker göra det som känns rätt i stunden.
En dag i skolan förra veckan frågade Jennifer mig vad jag skulle göra i helgen.
"Lite allt möjligt kul och på fredag ska jag åka till familjen jag träffade i Thailand och sova hos dem!"
"Vadå? Du hade aldrig träffat dem innan?"
"Neej"
"Haha, alltså bara DU gör sådär konstiga saker Annie..."
Konstiga saker?
Litar på människor eller vad?
Kanske stämmer det men jag älskar att jag gör sånt.
Litar på människor .
Jag tycker om riktiga möten.
Därför lär jag känna min fotvårdstant på riktigt.
Jag hade inte varit där på över 1.5 år men när jag ringde för att boka tid förra veckan utbrister hon helt lyriskt i telefonen:
"Men Annie!! Åh vad jag har tänkt på dig! Jag saknar dig!"
Och jag henne..
Hon skulle kunna vara "bara" min fotvårdare som jag utbyter stela artighetsfraser med medan jag sitter där och läser skvallertidningar men jag skippar den biten och vi lär känna varandra på riktigt.
Vi delar sånt man bara delar med människor som man litar på.
Familjen jag träffade i Thailand bor i ett mysigt hus i Tyresö.
Jag är kompis med Johanna som ska fylla 36 och jag är kompis med hennes dotter Ilona som är 9.
"Du är den första som är lika mycket kompis med både mig och Ilona!" sa Johanna när vi stod i köket och fixade i fredags kväll
"Du är liksom som en bro mellan oss och vi tre kan ha så roligt ihop."
På lördag morgon var jag och Ilona frukostsugna tidigt och stod tillsammans i det mysiga köket och gjorde fruktsallad.
Jag sneglade på hennes små händer o tänkte på när vi var i Thailand. Vi skulle åka till piren o äta middag
o Ilona kom barfota...
"Varför har du inga skor!?" frågade Johanna
...... inget svar
"För att idolen går ju barfota" svarar hennes extrapappa
Jag gick barfota konstant på resan, undantag när jag sprang på mornarna
Jag log när vi stod där i köket.
Underbara unge...
Livet ger oss möjligheter hela tiden. Det är vårt ansvar att se dem och våga hoppa ibland.
Idag liftade Therese, Felix och jag från Väddö till Norrtälje.
Det äldre paret som plockade upp oss var supergulliga.
Det hela slutade med att vi lovade att komma och hälsa på dem så det ska vi lätt göra innan praktiken.
"Fläckar lär oss livet" säger tvättmedelreklamen
"Möten förgyller livet" säger Annie :)
aa just dee...
Borde sova.
Borde plugga.
Kan inte göra varken eller...
Började titta på mina bilder,
mycket bilder, mycket skratt och mycket minnen.
Galet mycket kärlek.
Fastnar gång på gång på bilder av mig och Linnéa.
Saknar..
Om ni bara visste vad jag längtar. Vill ringa henne nu.
Men det ska jag inte.
Jag ska ringa henne imorgon när jag vaknar.
Jag kommer börja gråta såfort hon svarar. Jag vet det.
Men det är som att vara i ett rum som fylls med vatten.
I början går det bra, jag kan gå i vattnet, det stiger och jag börjar simma.
Vattennivån fortsätter att stiga och jag försöker hålla huvudet ovanför ytan.
Tills det inte går längre och då håller jag andan för att klara mig.
Nu kan jag inte hålla andan längre.
Det är ett tecken.
En tydlig signal på att jag måste höra hennes röst.
Prata om vadsomhelst eller bara be henne att säga något roligt så jag slutar gråta och börjar skratta istället.
Bara några timmar kvar.
Godnatt Sverige, Godnatt Afrika.
aa just dee...
såhär gick vi hem från krogen i Stockholmsnatten när Linnéas skor gick sönder utanför danshaket.
Mina fantastiska ben
När jag var yngre, 16 och kring där så avskydde jag mina ben. Verkligen på riktigt, från insidan och ut.
Jag tyckte det var stora, tjocka och fulla av missprydande ärr.
Ingen modellkarriär för de där spirorna inte..
När jag flyttade ihop med Linnéa satt vi en kväll och pratade om kroppsdelar och dess betydelse för oss.
Jag berättade om relationen till mina ben.
"Jaha, vad konstigt.." sa hon
"För mig har aldrig benen varit något annat än transportmedel. De tar mig dit jag vill liksom."
Smart tjej det där..
Hennes ord fastnade i mig. Efter det där samtalet började jag acceptera mina ben och mina ärr.
Började vara tacksam för att mina ben gjorde mitt aktiva liv underbart.
Såg till att jag kunde dansa på krogen, springa långt i skogen, simma på sommaren och åka snowboard på vintern.
Ja ALLT det där som jag tog för givet att jag skulle kunna göra.
När jag ändrade inställning till mina ben började jag tycka om mina ärr.
Ärren blev länken till min barndom och den vill jag aldrig glömma.
Är det något som jag får komplimanger för idag så är det mina ben, vilket jag fortfarande har svårt att förstå.
I våras när värmen kom hade jag på mig en hängslekjol i jeans och när jag kom in i klassrummet utbrister Kim direkt "Fan va snygga ben du har!"
Jag tittade ner på mina ben, undrade om han drev med mig...
När jag och Linnéa var i Amsterdam i somras kom en kille fram,
"Damn girl! You´ve got really nice legs!"
Jag vände mig om för att se vem han pratade med och Linnéa garvade
"När ska du fatta att du har snygga ben?"
Varför ägnar jag ett helt inlägg åt att berömma mina ben då?
Jo, för idag var vår klass på Bosön och fick en lektion i rullstolskörning.
Det var jätteroligt och väldigt lärorikt.
"Piere" som höll i lektionen berättade att han har suttit i rullstol i tjugo år. I januari för tjugo år sedan var han med om en olycka på jobbet där han blev överkörd och fick amputera båda benen.
Jag rös när han berättade.
Hela hans liv förändrades på några sekunder.
Han löptränade före olyckan.
Jag fick hålla tillnbaka tårarna. Inte för att han berättade en snyfthistoria utan för att i min värld är det bland det värsta som kan hända. Mina ben är min livlina och utan dem skulle jag dö.
Han var så fantastisk.
Han berättade att de första fem åren efter olyckan var jättebra, att han ville lära sig allt!
Han lärde sig simma igen, klä sig, köra bil, ja allt!
Han var så positiv och häftig.
Han berättade att krisen kom först efter fem år, när känslan att "nu kan jag inte lära mig mer" kom.
Då blev han deppig ett bra tag men han kom igen.
Nu är han "PT" för andra rullstolsburna med MS, ryggmärgskador mm.
Han fick mig att känna att inget är omöjligt.
Jag vet att många som inte kan gå har ett bra och fungerande liv men han visade att det inte bara "funkar" utan att det kan bli jävligt bra om man är envis och inte ger sig.
Han gav mig en del att tänka på.
Jag sprang i snöfallet när jag kom hem idag.
Njöt av mina underbara ben som jag ibland är så elak emot.
Elak när jag tycker att de är fula eller stora.
Elak när jag tränar fast de behöver vila.
Arg på dem när de inte springer fort nog.
Jag ska vara snäll mot mina ben.
Jag älskar mina ben för allt de gör för mig varje dag.
Jag älskar mina ärr, de visar att jag levt.
Jag älskar mina muskler, de gör mig stark.
Klart jag älskar mina ben!
Vad skulle annars den här snygga rumpan vila på om inte mina fantastiska ben fanns? ;)
Älska era ben, Älska era kroppar, Älska er själva
The war is over
Igår somnade jag nog innan jag lagt huvudet på kudden.
Jobbat natt, intervallpass, simmat, brunchat, klättrat och sedan åt jag middag med Pearli och gav henne en trigger/stretch behandling.
Lars och Helena hade födelsedagsbrunch på Arizona så jag kikade in där efter simningen och åt en behövlig frukost.
Jag har inte sett Helena sedan vi var i Glasgow, galet.
Vi har båda massor att göra med skola och jobb så det har bara inte blivit av.
Det är tråkigt när det blir så, samma när jag och Hedda åt mysig frukost förra helgen. Det var så längesen vi gjorde det!
Samtidigt är det härligt att veta att hur lång tid det än gå mellan gångerna så är ändå samma sak när vi ses.
I lördags natt när jag jobbade hos min bästa kille var det ett avsnitt av "Everwood".
Älskar den serien.
Pappan i serien sa något smart som fastnade hos mig.
"Smärta och förlust kommer alltid vara en del av livet, men jag har lärt mig att det gör mina relationer till andra starkare och bättre"
Jag är stolt i grunden. Det är inte min bästa egenskap.
Jag trampar gärna först för att slippa förnedringen att bli trampad på.
Jag är mig själv, jag bryr mig aldrig om hur jag borde se ut eller vad jag borde säga. Jag bara kör.
Men jag hatar att bli trampad på, det är känslan av att bli förnedrad som är värst.
Det är som att förlora stort.
Fastnat för en låt som säger mycket.
I won´t fight you anymore
I never been so sure
The war is over.
This is not my surrender
I´m not running for cover
I´m right here, I know you see me
but your words no longer defeat me
The war is over.
Hursomhelst hade han i Everwood rätt, repliken var bra. Den är sann.
Och jag tycker att vänner är det bästa som finns.
KÄRLEK
Ett sms
Igår var jag i Kista för att ha ett Hälsosamtal med en av de anställda på mitt jobb.
Jag var tidig för ovanlighetens skull och hade inte fått i mig någon kaffe alls under morgonen så jag slängde iväg ett sms där jag skrev att jag satt på "Coffehouse by George" och att vi kunde ha samtalet där.
Tänkte på vad smidigt det är att kunna kasta iväg ett sms på mindre än 1 minut och berätta vart man är eller hur man mår.
Ibland när jag sitter på tåget kan jag titta på någon som sitter och tittar ut genom fönstret. Personen kanske ser ledsen eller bara allvarlig ut och så plingar det till i fickan eller i handen, personen läser ett sms och ett leende letar sig uppför kinden.
Var det en kompis som skrev något roligt?
Fick personen svar på sin önskade semester eller var det kärleken som skickade?
Ibland ser man någon gå på gatan, nära att krocka med allt och alla tokleende och helt inne i sitt sms´ande.
Ett pling, några få väl valda eller en drös spontana ord kan ha väldigt många effekter.
Jag gillar sms.
Gillar ljudet av sms och att någon tänkt på mig när personenen ser eller hör något som får den att tänka på mig eller när någon bara spontant vill visa sin uppskattning eller dela något.
När en nära vän är ledsen och skriver för att bara dela med sig eller vill ha tröst i stunden.
Jag gillar inte iphone´s trenden, att alltid vara uppkopplad, att alltid ALLTID ha koll och kontroll, men jag gillar sms. Personen som tyckte vi skulle börja med sms var smart tycker jag.
Igår skulle jag möta upp Pearli och Tina så "PAT-training" kunde äta middag på "mamas och tapas" (jävligt god mat ska ni veta, maaaaaaassa vitlök)
I telefon med Pearli
"Hur tar jag mig dit då?"
"Säg åt henne att kolla på moblien" hör jag tina i bakgrunden
"men hon har ju ingen smart telefon Tina" utbrister Pearli
haha, jag är typ exotisk i dagens samhälle.
Jag kom fram med hjälp av tinas smarta telefon, tur att andra gillar teknikstressen så jag kan ta del av den utan att själv ha den i mobilen för jag skulle bli beroende. Vet det.
En underbar kväll med fina vänner, supergod mat och bowling! (Jag vann förresten, känns viktigt att påpeka)
<3 Älskar mina vänner! <3
(Jag måste få fler bilder på dig Taaaina!) <3