.

"Where there is desire
There is gonna be a flame
where there is a flame someone´s bound to get burned
But just because it burns doesn´t mean you´re gonna die
You´ve gotta get up and try,try, try
gotta get up and try, try, try"


Pinks musik är svaret på allt.
Hon sätter ord på alla känslor man någonsin kan ha.

Igår satt jag på bussen och den här låten kom när vi åkte över min absoluta favoritbro i Stockholm, Västerbron.

Himlen var rosa och solen var påväg ner och jag kände hur låten fick det att suga till i magen.

Jag råkade göra en tabbe och boka en resa till Glasgow fel vecka. Bokade veckan INNAN höstlovet så klanto, ja det är jag. Så jag hade ett samtal med en av lärarna om det och hon frågade hur jag mår?

Det är en ganska befogad fråga.
Jag mår bra.
Det är mycket i livet som är bra och jag vill inte ha det på något annat sätt men känslomässigt är jag som en 6:åring.
Mina känslor ligger precis på huden och jag har nära till skratt och gråt precis hela tiden och det är galet jobbigt.

Just att jag inte riktigt har kontroll på min egna känslor. Jag vill kunna styra mig själv och inte bli påverkad av vad andra säger och gör.

Jag blir sårad av småsaker jag annars rycker på axlarna åt och jag blir ledsen när människor verkar tycka att mitt liv och min tid är mindre viktig än deras. Det gör ont och när jag inser att jag blir påverkad blir jag förbannad som i sin tur gör mig ledsen.

Hur många smällar i magen kostar det att förstå att det är så vissa människor fungerar?

Det är bara att inse att det är så. Jag måste bara hitta ett sätt att hantera dem utan att låta det påverka mig så som det gör idag. Omge mig med de som visar att de bryr sig på riktigt, där det inte bara är tomma ord utan verkliga handlingar och känslor.

Det är såna människor man ska hålla hårt i.

Kärlek//
Annie

Jag har helt glömt bort att berätta om helgens bragd!

P.A.J.A
(Paulina, Annie, Julia och Amanda)
åkte in till stan förra lördagen och deltog i en trailrunning tävling. "Hindertimmen" heter tävlingen och är en 11 km bana i terräng. Antingen kan man springa hela sträckan ensam och då alltså tävla individuellt eller så kan man göra som vi gjorde och tävla i duoklassen. Då spinger man 5.5 km var (ett varv) var och den sammanlagda tiden är den som räknas.

Jag och Amanda vann duoklassen och Paulina och Julia kom 4:a!
Så jäkla bra!!!

Jag var som alltid innan lopp och tävlingar väldigt opepp. Jag vet inte varför jag är sån. Alltid! Alltid opepp före start men sedan precis innan start händer det något i mig, vinnarskallen vaknar och från ingenstans kommer värlens energi och det bara spritter i benen på mig.
Tur att det är på det hållet så det inte vore så att jag alltid är pepp innan men när jag väl ska starta så rinner det av mig. Det vore trist.

Jag har en häl som bråkar lite med mig. Jag har en spricka som jag måste limma ihop med jämna mellanrum. Såfort den sprickan går upp gör det satan ont i foten bara att gå. Sprickan gick upp under mitt löppass på torsdagens morgon och korkad som jag är fortsatte jag springa så sprickan blev ännu större så jag hade ont på lördag morgon och hoppades att hälen skulle hålla för att springa.

När jag väl startade glömde jag bort hälen och sprang för glatta livet. Banan var jättekul men det var kassa väderförhållanden, blött och väldigt halt ute i skogen på rötter och berg. Det var en tuff bana och jag låg nära min maxpuls i de tuffaste backarna. Jag låg etta av tjejerna större delen av banan men jag hade de tre senaste årens segrare hack i häl eller ibland strax före mig.
Jag var bättre på att springa fort men i branta backar nedför i skogen var hon snabbare. Jämn kamp.

När jag kom i mål efter min sträcka låg jag fyra totalt och etta i damklassen. Då var det inte kul att stanna och lämna över till Amanda. Jag ville bara springa mer för jag insåg att jag hade chans att vinna min klass!

Adrenalinstinna jag ville absolut inte vara färdig men min kloka Paulina som väntade på att Julia skulle komma in fick mig att hejda mig lite. "Du är inte anmäld i damklassen OCH du är skadad i foten"
"Men det har ju gått över!!!! Jag känner ingenting!!!! Jag kan vinna det här ju!"

"Ja, men då får du göra det nästa år istället för nu har du sprungit klart för idag."

När jag lugnat mig något kände jag hur det bultade i foten, fick av mig skon och såg att hela sprickan gått upp igen så det var bara att ta fram limflaskan och halta bort till väskan och byta om till torra kläder. Sjukt att man bara kan "skjuta bort" smärta på det där sättet. Tur att jag inte sprang ett varv till.

Jag och Amanda var första tjejerna som vann duoklassen, trots det dåliga vädret. Det var inga banrekord för någon pga av det dåliga vädret tydligen så vi var väldigt nöjda!
Vi vann varsin suunto pulsklocka och en peak handduk!
yeeey!

Jätteglada lämnade vi hindertimmen och nästa år ska jag jaga seger i damklassen!

Puss
//Annie

I lördags började jag undra hur killar tänker...

Jag och Pippi var på "ett ställe", ett dansställe på söder. Vi hade riktigt roligt, dansade så svetten lackade.

Jag dricker ju inte som ni flesta redan vet och har inte alls ont av att inte göra det, snarare tvärtom. Jag ser bara fördelar med att vara nykter. Med det sagt betyder inte det att jag har något emot att andra dricker, varsågoda drick och var glad men skit i mig och vad ni än gör, drick med en gnutta förstånd.

När killar på krogen vill bjuda på sprit och jag tackar nej får jag bara bra reaktioner. Lite förvånade att jag dansar som fan fast jag INTE DRICKER kanske men när de fattat att jag menar allvar brukar alla bara tycka att det är nice och fattas bara annat.

Hursomhelst skulle jag och Pippi gå ut och ta lite frisk luft, mittimot oss sitter en kille och en tjej. Tjejen är plakat full. Ögonen gick åt tio olika håll och hon såg ut som sju svåra år. Minst sagt.

De satt och tjafsade om något, verkade vara nåt svartsjukedrama. Samtidigt kom en kille fram och skulle dra roliga historier men jag kunde inte alls fokusera på vad han sa, jag var alldeles för inne i det spännande grälet. Eller inte så mycket i själva bråket, det var mest sorgligt men jag fattar inte hur folk pallar med att ens försöka sig på ett samtal med någon som är sådär full. Jag hade inte ens orkat försöka. Den stackars killen som skulle dra skämt kämpade ett tag och tillslut fick han den uppmärksamheten han ville ha och jag skrattade gott åt sista skämtet men jag tänkte lite på den här fulla tjejen under kvällen. Ingen skulle vilja ta i mig med tång om jag vore sådär väck. Jag LOVAR

En stund senare ringer en tjej till sin kille och skriker på honom att om han vill bygga en framtid med henne ska han komma dit och hämta henne. Ord och inga visor.
Hon var bestämd och riktigt otrevlig.

Pippi bara: "Jasså, det är så man ska göra, ska nog pröva det på Mommo."
"Ja, om du vill att det ska gå åt helvete" säger jag och skrattar.
Eller?
"Pippi, jag ångrar mig! haha, det kanske är sådär man ska vara. Är man ett riktigt svin kanske det går riktigt bra."

Vi garvade och gick in och dansade ännu mer. Blev törstiga och gick till baren och drack vatten. Kände plötsligt hur någon tog mig på rumpan och jag vände mig mot Pippi och fattade att det inte var hon, vände mig om och en snygg kille log och gick vidare.

Sånt gör mig förbannad. Vad fan tror såna puckon ska hända? Att man ska le och tacka för nypet och sedan följa med hem? Alltså på riktigt. Gör er inte dummare än vad ni redan är! Snacka om att utseendet sjönk i takt med att han klantade sig.

När han märkte att det inte funkade första gången kom han tillbaka och petade mig på ryggen. Då var jag nära att slå honom på käften men jag höll tillbaka. Jag kan inte alltid handla på impuls. Magkänslan har inte alltid de bästa svaren.

När vi står och väntar på tunnelbanan för att åka hem sitter en tjej i sina egna spyor. Spyr med jämna mellanrum, på både skor och golv. Hennes kille står intill, bra i hejsan han också och plötsligt kändes allt så sorgligt. Och alla dessa patetiska gräl och skrik överallt som uppkommer bara för att de inte har koll på sitt drickande.

Detta är beteenden som folk tycker är fullständigt normala.

Sammanfattning:
drick er redlösa, ligg i era spyor, svär åt era vänner offentligt och tafsa på brudar ni vill ha kontakt med så kommer allt gå svinbra!

Så tycker vissa att jag är tristast ever för att jag inte dricker..

Vi har nog olika uppfattningar om humor bara helt enkelt.

Peace out suckers!

Imorgon ska jag ha mitt motionspass. Det blir dansinspirerad intensivjympa. =)

Jag är sjukt peppad, Felix och Anton ska ha skjorta och Ingrind en glittrid top. Jag gillar att alla verkar ta mitt "klä er bekvämt men party" på allvar. Jag är lite nervös för att jag inte kommer orka med mitt eget pass, det skulle kännas lite kasst.

Samtidigt så vet jag att adrenalinet jag får av att hålla pass för två klasser kommer göra att jag inte känner av att jag är trött lika fort som vanligt men ändå. Lite nervös är jag allt men det ska man ju vara.

Jag hade en föreläsning om stretch för klassen idag. Det gick finfint. Jag trivs med att stå och föreläsa inför folk så det är bara roligt.

Jag har inget vettigt att skriva egentligen, jag mest väntar på att något rum ska bli ledigt så jag kan finslipa passet inför imorn, alla jävla rum i hela skolan är antingen låsta, bokade eller upptagna så jag fick just ett litet psykbryt här i klassrummet då jag kastade ur mig hur mycket jag hatar min skola mm.
Det var inte riktigt sant.

Men det är sjukt irriterande att priserna höjs medan det känns som skolan sjasar bort eleverna och tar in massa externa kurser istället. Bara en sån sak, i ettan hade vi en grön, eller halv vissen växt i korridoren. EN!

Nu är det värsta djungeln där, för att det ska vara fint för alla externa kurser som kommer på besök. Det suger. De har tom odlat ett fucking jädra citronträd.

Men inte är jag bitter.

Jag har lite svårt att fokusera just nu. Det känns som att jag är på väldigt många platser samtidigt och det tar mer energi än vad det ger, på samma gång som jag har svårt att ta bort något av alla mina "måsten". Det finns för mycket jag vill prioritera. Förutom allt i skolan.

Helgen var bra. Vi dansade som bara vår klass kan. Vi dansade verkligen tills alla var helt slut och då drog vi hem och fick ett par timmars sömn innan jag stack ut och sprang längs kanalen, underbart där när solen precis går upp.

Jag pluggade på bussresan in till stan och sedan ägnade jag hela lördagen åt att klättra med Pearli. Skönt att bara ha det som "måste" den dagen. Jag blir bättre på att planera mina lediga dagar, har slutat med att försöka hinna med sju saker på en och samma dag. Det blir sällan bra i slutändan och då är ju ändå poängen borta.

Jag kom tillbaka till skolan igår eftermiddag när jag hade sprungit, myst med Puff, simmat och bastat. Hela dagen igår var jag i en helt egen bubbla.

Den sorten då jag kopplar bort allt som sker runt mig. Jag ser ingen och känner inte något förutom det som rör runt i mig själv. Det är som att jag har nog med det så det yttre får bara vara där, varken mer eller mindre.

Mötte Pao när jag kom till skolan. Ibland behöver man inte säga ett enda ord. Hon gav mig en stor kram och cykelnyckeln så jag kunde ta till flykten till havet direkt. Klättrade ut på klipporna och bara lyssnade till havet.
Jag måste bo vid havet. Det blev så tydligt, fast det är något jag redan vet. Kanske tom det enda som jag faktiskt vet så blev det som en uppenbarelse. När luften tar slut finns det bara havet i skallen på mig. Jag vill bara knuffa undan allt och alla andra för att komma dit och få andas igen. Tankarna klarnar och allt känns bättre. Havet får mig att tycka bättre om mig själv. Det finns en acceptans där som ingen människa kan ge mig.

Tydligen ska jag bara vara i känslan. Idag är det verkligen inga problem. Det bara känns en massa hela tiden och det är bara att acceptera att jag inte kan vara 110% lycklig varje dag. Efter skolan ska jag och Jullan till polisen och hämta våra cyklar vi hittade i våras. Så om ett par timmar är jag cykelägare!

Tjohooo! Jag har ju ingen cykel nu så det ska faktiskt bli jätteskoj.
Ikväll ska vi basta, det är balsam för själen det.