Att vara en OS-medalj
Det måste vara så fruktansvärt frustrerande att träna 360 dagar om året, i ur och skor. Med eller utan smärta, trött eller pigg, vardag som helgdag och sedan bli utdömd av nån jävla lönnfet chipsnörd i en söndersutten soffa nånstans i Sverige för att man inte orkade hela vägen fram till guldet. Kanske gick i mål på en 5:e plats.
Tänk dej det i det stora hela, 5:e bäst i VÄRLDEN!! Men det ska ändå inte duga, för vi i soffan ville ju jubla för ett guld..
Som min kloka sa när vi pratade om saken idag, "Man kanske ligger etta fram till slutspurten och sedan går i mål som 3:a, då har man varit bäst 90% av loppet men det betyder inte ett skit när det kommer till kritan"
Nej, det är antingen svart eller vitt!
Antingen så är du bäst eller så är du det inte.
Man placeras i det facket man förtjänar!! Eller??
Jag tycker också att det är jättekul när Sverige tar medalj och stampar väl också i golvet och svär litegrann när vi hamnar precis utanför pallen MEN jag tror aldrig att jag under några omständigheter skulle kunna göra det bättre, jag tycker mest synd om dem för jag kan bara tänka mej hur länge de drömt, hur mkt de vill och hur många timmar de slitit som djur inför detta. För våran skull, SIN och våran skull för att det ska vara över på ett ögonblick.
Men går det inte som planerat ska deras misslyckande förfölja dom tills de gör en hejdundrandes comeback!
Då är vi redo att prisa, älska och stötta dom igen! Självfallet så låtsas vi som att vi aldrig tvivlat på deras talang och sveket sopas lätt under mattan. Vi tror och hoppas att de ska vifta på svansen när vi berömmer och sjunka ihop och skämmas när vi skäller på dom, som nån jädra hund!!
Undrar vad som hade hänt om jag aldrig slutat spela fotboll? Eller om jag aldrig gått över till tjejlaget utan fortsatt i killaget så länge som möjligt? Hade jag kunnat bli nån, eller i friidrott kanske? Jag låg bra till i det mesta inom idrott och kanske kunnat bli riktigt grym i NÅN gren om jag gett mej den på det. Frågan är bara om jag pallat den psykiska stressen, att alltid bli så jäkla granskad, dömd och älskad eller hatad efter vad jag presterar inte för den jag är.
Nej jag älskar verkligen idrott och jag sportar gärna, tyvärr mindre än jag vill just nu men tiden ska räcka till mkt. Men jag kollar inte så mkt på sport som jag borde och egentligen vill för det tappade sin charm när det slutade handla om just det, SPORT..
Just nu känns det mer som att det handlar om att vinna eller försvinna...
Antingen är du en vinnare eller så är du en förlorare!
Det finns tyvärr inte plats i våra hjärtan för de sistnämda..
//Antz
Anja, prispall eller inte, i mina ögon är hon ALLTID en vinnare!! Hon ger allt och lite till, hon gör det hon är bra på och hon fjäskar inte för sin publik. Varför skulle hon? Det är inte det hon brinner för och det var inte för vår skull hon satte på sej pjäxorna från början!Hon är en verklig förebild, med eller utan en guldmedalj runt halsen!
Hon förtjänar all respekt och beundran, min har hon sedan länge!!
De stora tankarna i det lilla huvudet
När jag sätter på en gammal gammal skiva och det kommer en låt jag inte hört sen jag var max 30 cm i mankhöjd men älskade och kunde utantill och baklänges blir jag varm inombords och ler lite när det slår mej att jag faktiskt kan texten utantill fast det gått så många året, ja vad är det man säger? Det som gömms i snö...
Hur något kan förfölja oss så innerligt och bli en så stor del av våra liv. Galet..men härligt..
Jag satt här inne i min älskade lya precis så mycket söder om stan man behöver för att må riktigt bra!
RIKLIGT och på riktigt =)
Gick från Karlberg imorse, det tar ganska exakt 2h och vägen hem är kanonmysig, speciellt nu med all snö eller varför inte en vårdag.. Precis när våren tagit fart!
Jag gillar stan, jag gillar de mesta delarna av vägen av lite olika orsaker.. Men en favvorit är Gullmarsbron som jag vet egentligen heter Skanstullsbron men jag hävdar att den går lika mycket till och från Gullmars som Skanstull så det kan väl inte spela nån roll då eller? Kl är strax före 8.30 och solen lyser så starkt mot mej och alla andra som bestämt sej för att promenera denna ljuvliga men KALLKALLA morgonen. Den utsikten är ljuvlig och känslan som sprider sej i kroppen minner om det bästa jag har och det mesta jag behöver.
Det kan verkligen vara allt från Puff och allt skoj vi hela tiden hittar på eller min älskade Danne, bara att få jobba med honom, tankarna på Fredrik som inte riktigt vill lämna mej. Vet inte om jag vill att de ska lämna mej heller. Han kommer ju alltid bli ihågkommen men kanske på ett lättare sätt så småningom. Närheten till vattnet utanför min lägenhet fyller oxå det en viktig funktion, förmågan att jag ska fungera drivs av bla vatten!
Vatten, Kärlek och GLASS
När jag var liten var mamma och pappa på en kryssning över natten. Farmor var hemma o passade mej och Martin. Av misstag fick jag en skymt av en svensk film där en gubbe stryper sin fru i en hytt ombord på en båt och kastar henne sedan överbord. Dramatiskt värre!
Jag drömmer såklart om det eftersom mamma o pappa är på en båt. Längtan efter mamma och pappa är det största och värsta för en rädd 6 åring så tiden tills de kom hem kändes oändlig, minst sagt!
Men man tycker ju att all hysteri ska lägga sej när de kommer hem och allt blir som vanligt men mina tankar ville inte släppa taget och tiden som följde var fylld av jobbiga dagar när jag hastigt och lustigt fick huvudvärk, mådde illa och ville hem! Jag minns det tydligt, jag fick panik och trodde mamma och pappa var i fara. Skolan visste säkert vad som hänt för de försökte alltid få mej på andra tankar. Jag hade ju aldrig varit sjuk innan så det hela verkade lite lustigt.
På vägen hem från bussen sprang jag ibland när jag trodde huset hemma stod i lågor.
Vi skulle till Nordens Ark med klassen. Nåt som jag i vanliga fall skulle ÄLSKAT men nu gav det mej magont och tårarna trillade nedför kinderna när jag försökte slippa undan i hallen samma morgon. Jag minns att Martin försökte övertala mej och lockade med vilka underbara djur jag skulle få se, det ena häftigare än det andra.
Men nej..
När vi gått runt ett tag i parken kom känslan tillbaka och jag försökte hitta på den bästa ursäkten för att få åka hem på momangen men icke.. Det känns helt konstigt såhär i efterhand att tänka att ett liv kan vändas upponer o en tillvaro förändras pga av en sekvens av 10 sek på en film!!!
Inte konstigt att folk blir hjärntvättade eller mår dåligt eller påverkas av omgivningen jämt och ständigt..
Och allt rymms där uppe, magiskt nog..Tankar som krigar mot varann, ständigt och jämt!
Saker man hör ochser påverkar och sätter tydliga spår.. Det kan få människan att göra eller tänka sjuka saker.
Man vet inte alltid hur saker kommer påverka en, på gott och ont men ibland är människan lättstyrd och tar tacksamt emot nån annans erbjudande om att göra vissa val eller så..
Men jag hoppas ni själva styr era liv på sånt vis att själen mår bra och att ni kommer tacka er själva den dagen det blir läge för det..
Kram
//Antz
Ordens betydelse
Sårar vi en vän, skäller på en familjemedlem eller tillrättavisar våra barn kommer vi antagligen direkt mötas av en spontan reaktion. Få en hint om att det vi nyss sagt inte uppskattades jättemycket, se kinder skifta färg till rosenrött av ilska, se ögon tåras eller rätt och slätt få en utskällning!!
Men när reaktionen inte syns på utsidan då?
Eller om skadan är skedd i samma veva som orden föds utan vi haft en aning om dess tyngd?
DET tycker jag är lite skrämmande, dels hur saker människor sagt till mej från dess att det började ha betydelse fram tills idag.. Har det jag tänker och känner idag något att göra med en specifik kommentar någon sa igår eller för 20 år sedan? Förmodligen..
Och utan att jag har den blekaste om det...
Eller hur man kan säga nåt och mena en sak medans det uppfattas helt annorlunda hos den som lyssnar! Det är nog ännu mer skrämmande..
Jag och Puff satt på golvet för en stund sedan, hon i"köket" och jag framför Tv:n.
Vi satt och pratade om livets allvarligare ting, jorå det händer rätt ofta faktiskt.
För alla andra är vi bara stoj och lek och visst mkt sånt är det med oss.
Som tur är!! =)
Men våra övergångar från skoj och skratt till allvar är underbara måste jag säga!
Kan gå på två sekunder utan vi ens själva märker det!
Hursomhelst så satt vi och delade erfarenheter, känslor och annat man bara kan med vissa människor och sina bästa...
Jag berättade om något jag läste för några år sedan. Det var en helt vanlig familj, mamma,pappa och sonen "Theo" på 3. Pappan skulle resa bort några dagar och lilleman har fattat att han ska vara ensam hemma med mamma så förståndig som han är säger denna lille killen nåt så sött som jag vet inte vad.
Pappa har åkt och mamma kikar ut genom fönstret och sonen utbrister:"såja mamma var inte ledsen, jag ska ta hand om dej!"
Urgulligt!!
Spontan och kanske rentav dum som man är hade ja säkerligen sagt nåt i stil med: "OHH! va bra! Mamma som verkligen behöver nån som har koll på mej. Jag skulle nog uppmuntrat hans beteende och tyckt att det var jättebra. Men då läste jag nåt jag inte väntat mej. Mamman höll inte alls med pojken utan sa,
"Nej min älskling. Vi ska ha jättemysigt och du ska få hjälpa med att handla mm men det är JAG som är mamma till dej och att du mår bra är min uppgift och jag tänker ta hand om dej! Du behöver inte oro dej för nånting(en).
(nåntingEN är nåt ja säger titt som tätt men det ju verkligen inte rätt, men kul!)
Med detta tog hon ev bort en jättebörda från en 3 årings axlar för mamman, du och jag. Ja vi alla förstår ironin i om mamman skulle hålla med pojken, "bra du måste ta hand om mej!" Men han kanske inte gör det!! Han känner att "oj, nu ska ja ta hand om mamma, det är mitt ansvar fast han bara är tre år! Barn är inte dumma, lite skrämmande i vissa åldrar, men de förstår och tar på sej mer än vi ibland förstår..
Så kanske hade mammans svar aldrig påverkat "Theo", kanske hade det satt en pliktkänsla i honom som vi aldrig menat. Detta är inget jag vill ha svar på eller bestämma om det är rätt eller fel. Jag vill bara poängtera att de små orden faktiskt kan betyda nåt och att man ibland ska försöka se det man säger i personen man säger det till´s synvinkel. Barn eller vuxen, ja det spelar verkligen ingen roll...
Nu ska ja sova...
Puss o Natti
//Antz
Detaljer
Ibland fokuserar vi väl lite för mycket kring alla onödiga detaljer? Vi lägger kanske ner lite onödigt mycket energi på att säga rätt, vara rätt och se rätt ut jämt och alltid.
Det här med semlor tex. Exakt vad är det som gör en semla till en semla? Vad bestämmer att det är okej för ett bakverk att bära det namnet? Är det själva "bullen", mandelmassan eller grädden, eller kanske kombon av de tre? Men jag då som inte alls gillar grädde, tycker det är bland det vidrigaste man kan äta..(förutom när det andvänds som ingrediens i tex glass mm) Elle Puff som inte gillar mandelmassa.. ska inte vi få äta semla då?
Jodå, vi byter bara ut grädde och mandelmassa mot vaniljkräm och toppar med lite kanel. Jättegott!!
Trots mottugg från omgivningen har vi just gjort och ätit SEMLOR!
Det där andra, DETALJER...
Sen är det alltid lika poppis och urkul att påpeka när människor uttalar vissa ord på olika vis. Presenning tex, vissa lägger betoningen på s´et och andra på andra e´t. Man fattar ju vad båda menar men visst är det sjukt kul att retas och det blir snabbt ett hett ämne och fler jämförelser görs i rasande fart, säger du laaakris eller lackris bla bla bla..
Och när man tänker på det, samma där, DETALJER... Menlöst men ändå...
Efter minnesstunden i fredags låg det minnesböcker vid utgången för alla att skriva sina tankar eller bara ge av sin kärlek och saknad till "flinta". Jag möttes av ett tårdränkt ansikte och efter en kram kom den hulkande kommentaren som i all smärta och saknad lockade till ett tårfyllt leende, "-Hur stavar man till you?"
Med alla tårar, tankar o saknad stannade hjärnan till för en sekund och you skrevs JOU. Men som att den detaljen spelar någon roll? Kärleken till Fredrik gick fram, översättningen så solklar: "Love jou, älskar dej" och ett y eller j gör ingen skillnad men det är ändå nåt hon direkt funderade över.
Jag simmade igår och som alla vet, jag älskar det!
Det är min tid och ingen kan ta det ifrån mej, men ändå..
Hatar sträckan mellan dusch o bassäng, säkert bara i min skalle men det sitter så hårt inpräntat. Låter det aldrig hindra mej i livet vad jag vill göra eller inte men gudarna ska veta att det finns där. Missnöjet jag inte blir kvitt oavsett vad! Som ett fult ärr så kommer det stanna hela livet. Men som en mammasäger till ett sorgset barn som frågar om inte ärret nånsin kommer försvinna. De ler lite, berättar hur mkt de älskar dej och hur fin du är som du är med eller utan ärr och på frågan om det nånsin kommer försvinna svarar de, "Nej men det bleknar med åren"
Om mina tankar kommer blekna med åren är ju något jag inte kan svara för nu men det jag egentligen vet är att det tillmastadels sitter i min skalle och att det bara är DETALJER.. Inget ett barn i Ghana nånsin skulle kommentera för mej, de vill ju bara vara nära oavsett hur jag ser ut. Det är såna detaljer de aldrig kommer bry sej om..
Så släpp efter lite, var inte så typisk svensk! Detaljerna som stoppar dej idag kanske är ovesäntliga imorgon. Det som tar dej steget längre kanske är just det, att inte alltid titta så jäkla noga eller dömma för minsta lilla.. Ta det lite lala och känn dej hemma i det.. Jag tänker i varje fall försöka..
Ät semlor idag, med vad du vill och utan det du inte behöver!!
//Antz 
......
"Aldrig mer!! Det kan aldrig vara värt det.." Ja det var ungefär så tankarna gick när vi hade kommit in i kyrkan och satt oss på en ledig bänk. Sneglade till vänster. Där på bänkarna på motsatt sida satt en hel drös ungdomar, mest 86:or. Bakom oss likaså och även i raden framtill.
Inte för att det förvånade mej, tvärtom.. Fredrik var älskad av många och det var något som verkligen syntes och kändes i kyrkan.
Så fort jag satt mej och sett mej omkring en stund och sett alla ledsna ansikten kände jag bara för att stänga av. Alla känslor ska stängas av och täppas till. Jag vill inte ha nån nära, inga vänner,inte Linnea, ingen familj inte mamma, inte pappa, aldrig vara kär nej ingenting!! Vill inte ha något som kan försvinna och såra nära mej. Visst, jag kommer vara ensam men hellre det!
Kl slog två och minnesstunden kunde börja. Tankarna jag nyss haft och bestämt mej för blåstes bort efter att Barbro fått prata i max 2 minuter. Hon tog bort all press från den här stunden, påminde om att vi kommit för att säga "vi ses" och inte "hejdå" till Fredrik. Hon sa sedan så mkt saker, allt prickade rätt och hon har verkligen gåvan att säga precis det alla behöver höra. Hon fick mej att tänka på det jag egentligen redan vet.
Att vara rädd och oroa sej hör livet till.. Sen, trots att vi oroar oss och beskyddar allt vi orkar och kan kommer vi ändå någon gång eller flera gånger förlora någon och det kommer göra så ont men i slutändan ändå vara värt det.
Fram tills i fredags har det varit svårt att ta in att han verkligen lämnat oss, alldeles för tidigt.. När det väl gick upp för mej och blev verkligt blev det så himla påtagligt och jobbigt.. Tungt men fint..
Tungt för oss, olidligt för hans familj men jag hoppas de var så nöjda man kan vara efter en dag som denna.
Vaknade igår morse och från ingenstans trillade tårarna utan stopp och imorse låg tankarna så fasligt nära ytan och han finns där i varje andetag.. Men som Barbro sa, visst kan vi vara ledsna men han har ju inte dött, han har bara gått in i dörren intill lite i förväg..
Tände ett ljus för Flinta när jag slog igång datorn och hela hans familj..
Ta vara på varandra och allas hjärtan idag och alla andra dagar.
Med kärlek
//Antz 
Been here done this
Trodde det bara var en engångsgrej, eller kanske två men max TRE.. Men icke.. sista v på Akkis sov ja rätt kasst, hade svårt att somna o ett par ggr vaknade jag kallsvettig efter lite orolig sömn, men det var inga stora bekymmer.
Trodde det skulle släppa när jag kom hem till mitt! Men icke... Snarare tvärtom!!
Kroppen är rätt trött,huvudet astrött men somnar ja? nej så fan heller... så jäkla drygt...
Jag hade min sömnlösa höst/vinter för några år sedan, då satt ja vaken o spelade kort hela nätterna, ibland satt mamma med mej,, ibland inte.. Det gick sjukt mkt värmeljus, mamma har skrivit upp. hon är rolig som skriver upp sådana saker! Man skrattade en del åt henne då, men när man behöver veta saker som som det här vet man vem man ska fråga! :=)
Mammor är bäst... När Dannes mamma vill lugna honom eller få honom avslappnad så vi kan få på han ortoser mm och han spänner brukar hon alltid mjukt säga, "Dani, hebebi mammor skadar aldrig sina barn.."
det känns så rätt in i hjärtat på mej när hon säger så.. visst finns det mammor som skadar sina barn men då vill jag tro att det är något i dom som inte ska vara där som i handlingens stund slår slint.
Igår masserade ja o Linnea o ja varann lääänge o då för första gången sen ja kom hem somnade jag gott o sov tills kl ringde imorse! Skönt, så massage is the shit!!
Imorn bär det av till gbg o min goa emelie, längtar..
//Antz
Myt eller verklighet
Vissa saker får du en gång inpräntat i huvudet och sedan sitter åsikten klistrad. Inte för att du fått den bevisad, utan mest bara för att!
När någon sa "Uppsala" till mej tänkte jag direkt, "Pelle Svanslös", "Domkyrkan" och CYKLAR!!
Kul om man skulle kläcka ur sej det till en Uppsalabo.. =) Typ som när folk säger till mej att alla Stockholmare e dryga eller att kustbor är mer eller mindre efterblivna och ovetandes om det mesta!
Fast faktiskt så måste jag försvara min nuvarande hemstad mer än mitt barndomshem i just den frågan.
Om man berättar för en Stockholmare att man är född på västkusten blir det en positiv reaktion och "nämen, det är ju så fint där o härliga människor mm!!"
När jag är nere på västkusten har jag däremot mer än 100 ggr fått höra "jasså du har gått o blivit-08!? Dom är så jävla dryga och tror de vet bäst men de fattar ingenting och de vet absolut ingenting om hårt arbete!"
Åh, jag kan bli så jävla sur på sånt!!
De skulle bara veta innan de häver ur sej all skit, trångsynta jävlar!
Jag älskar mitt barndomshem och människorna där men ibland så...
Puff kommer ju från Älvsbyn och hon har berättat att det är samma sak för henne!
Jorå! Dessa gemytliga lugna och härliga människor, ja ni ser man ska inte dömma hunden efter håren ;)
Men åter till Uppsala, efter 4 v där tycker jag det är en jättemysig stad, det lilla jag hunnit se! (Hemköp har kanonbra frukt) ;)
men jag har insett att allt inte krtsar kring Pelle svanslös som jag trodde som liten, sorglig upptäckt men det är sånt som hör till att lära sej när man passerat 20! Tycker inte heller att det är så upptrissat om den där kyrkan, vacker byggnad men ändå..kändes inte som att det var ett "måste" att besöka den precis..
CYKLARNA DÅ!?
Allvarligt, det är ingen myt, bor du i Uppsala och inte har nån cykel kan du ju lika gärna dra nånstans! =) skulle se till att ja hade cykel innan ja ens hade tak över huvudet om jag skulle flytta dit! haha..
Nu när detta snökaoset har härjat som värst tycker man att de borde låta dessa stackars cyklar vila, om inte annat för att undvika att slå ihjäl sej! Men nejnej, de cyklar ändå runt som galningar även om det inte är plogat ett endaste dugg! och är det fööör mkt snö cyklar de mitt i vägbanan där bilarna slirar runt! Bra där!!
Nej men förutom det så gillar jag stan som bara den, skulle nog kunna tänka mej att bo där, har ju träffat massa goa sköterskor nu på sjukhuset som jag vill träffa mer! =)
Vem vet i framtiden...?
Måste bara köpa en cykel först...
Trevlig söndag alla glada!!
//antz
Mitt nya liv
"Efter jul börjar mitt nya liv"
"Efter semestern ska jag börja mitt nya liv"
Ja ni ler säkert igenkännande åt de klassiska löftena och sedan de dåliga, DÅLIGA ursäkterna som sedan brukar komma på köpet! Men visst är det så? Men nu, i mitt fall handlar det inte om att jag lever ett dåligt liv eller vill gå ner 18 kg till bikinisäsongen eller sluta snusa, nej det där har jag lagt ner nu..
För ganska längesen bestämde jag mej för att nöja mej. Jag säger inte att jag är nöjd, jag är människa, man blir nog aldrig helt nöjd. Om någon kan svära på allt att dom är 100% nöjda så grattis, kul för dej men jag har svårt att tro det faktiskt. Men man kan vara nöjd och glad och gilla läget! =)
Positiv och försöka ta det onda med det goda!
NU handlar det om min livsstil, eller inte livsstil kanske man ska säga. I snart 4 v har jag varit här på Akis i Uppsala med Danne och det är nog det bästa jag gjort sedan jag började jobba med honom! Jag har lärt mej massor, fått vara med på allt! Tagit mkt ansvar, fått testa mej själv och bevisa vad jag kan och inte kan men kan lära mej!
Igår simmade jag ensam med Danne i bassängen utan att föräldrar eller någon annan tvivlade på mej, jag känner en helt ny säkerhet och det känns som jag har kommit så nära Danne att ingen riktigt kan förstå..
Jag älskar den där killen så mkt att det skrämmer mej på samma gång som det värmer mej!
Men allt har sitt pris, är det inte så?
För nånstans på vägen, när jag tog Danne till mitt hjärta tog jag hela familjen med mej! Alla varnade mej och som de säger till mej nu mellan varven, när de försöker tvinga mej i säng eller hindra mej att rusa upp mitt i natten till Danne.
Jag har kommit för nära och lagt hela Dannes tillvaro på mina axlar, inte att jag inte litar på de andra eller att jag tror att jag är oumbärlig, absolut inte men det handlar snarare om att jag kan ändå inte släppa.
Nu börjar jag bli lite trött, inte hela tiden men på kvällen, efter en hel dag av saker hela tiden, rapporter hit o dit, kolla upp ditt och datt. Allt det vi varje dag gör med Danne + 150 saker till. Ja e ju med honom ca 21 h per dygn! Jodå, hjärnan känns rätt seg. Fast på samma gång är jag så speedad att sova är inte att tänka på ;) men nu är det bara tre dagar kvar innan vi kommer hem, imorrn ska jag, föräldrarna o sjukhusteamet ha möte och det ska bli jätteintressant faktiskt! Jämföra nu och innan vi kom. Jag kommer faktiskt sakna personalen här jättemycket, okej inte alla men många!
Speciellt kommer jag sakna Eva, en underbar usk som har jobbat mkt med mej o Danne. Hon gav mej taktilmassage igår, så skönt!! =) henne släpper ja inte ifrån mej nu när jag hittat henne!! Så nej det är inte så att jag vill "börja ett nytt liv" för att jag har haft ett dåligt tills nu, men för att kunna ge 110% med Danne hela tiden måste jag nog tänka om lite, sova mer, träna mer o äta bra!
Har inte kunnat träna som jag vill, tiden finns ju inte just nu så det ska bli skönt att få en vardag igen,sova hemma.
Jobba på jobbet och vara ledig när jag slutar.
Ska förnya mitt årskort i simhallen, LÄNGTAR o ska försöka få till lite yoga och box.. inte bara gå o springa som just nu.
Nä nu har ja gnällt på nog tror ja, ska ut och "lofta mej" som brollan sa när han var liten och inte orkade att vara inne längre! ;)
Hare bra!
//Antz
Born to try
Juni 2005.
Studentmössan flög och trött och utmattad som jag vet inte vad kunde läpparna inte sluta le.
Dels för att jag hade haft den roligaste veckan på länge, dels för att jag hade gjort det, jag klarade det ingen riktigt vågat hoppats på.
Jag sjöng studentsången tillsammans med min klass, min årskull med betyg som jag inte på något vis kunde gjort bättre, visst jag kunde fått nåt eller flera Mvg´n till men det var inget jag kände mej missnöjd med eller bitter för.
Jag kramade om min trogna praktikvän Emelie, vi log mot varandra. "-Du fixade det gumman, på riktigt du fixade det!!"
Jag hade aldrig nånsin gjort det utan MAMMA, mina vänner min klass, min familj och vissa av mina lärare. Mamma som gjorde allt och aldrig gav upp, mina vänner som pallade, min klass som peppade och mina lärare som ställde upp galet mkt för att jag skulle klara mej bra, om sanningen ska fram tror jag de va rädda att ha mej rännande där i ett år till! ;)
Även om jag var bestämd till 110% att fixa det var jag beredd på att inte göra det men när jag väl stod med betyget i hand och solen i det vårfräkniga ansiktet kändes allt bra, tiden som följde likaså men nånstans djupt inne låg mkt smärta dold, smärta jag inte ville kännas vid. Men saker och ting hinner alltid ikapp dej
Förr eller senare..
I mitt fall blev det en kvävande känsla. Jag visste inte hur jag skulle hantera något alls, visste inte vem jag var eller vem jag ville vara. Det enda jag visste var att stannade jag skulle jag kvävas. Kvävas av allas blickar och åsikter, eller deras "inte blickar eller åsikter" för vem är jag att bestämma vad folk tycker och tänker?
Det enda jag vet är vad jag trodde och det var de känslorna som skulle knäcka mej om jag stannade..
Flykterna blev många men slutade här, i Sthlm kom allt ikapp, jag hade tid att reflektera, tid att känna och tid att må dåligt.
Ensam i en ny stad, jakten på jobb, nya vänner, jakten på meningen med livet. Kampen att börja må lite bra!
Skitjobbigt, givetvis men nödvändigt för att överleva och bli hel igen.
Jag började samla ihop bitarna av mej själv som jag på egen hand spridit omkring mej och trampat på.
Idag, 3 år senare fattar jag inte var kraften kom från, kraft jag inte ens egentligen hade??
Hade nån bett mej flytta idag, börja om pånytt, ënsam, arbetslös, bostadslös, ja allt hade jag ryggat tillbaka. Vart skulle det modet komma från?! Shit livrädd av bara tanken..
Men man klarar allt man måste, det gör vi alla.
Men även om jag vet att jag inte hade kunnat bli hel om jag stannat kan känslan ibland komma ifatt mej, varför i helvete stannade ja inte bara? Nu när morfar är sjuk vill jag bara vara nära, eller en gammal klasskompis dör eller när något speciellt eller kul händer. Nej jag vill inte glömma dem, inte heller försumma dom men för att kunna älska dom och ge mej chansen att älska mej själv igen var jag tvungen att lämna, sticka, fly, dra ja ordvalen är många men jag är så glad att jag gav mej själv den chansen.
Men skuldkänslorna kommer ändå titt som tätt, när de pratar om vardagliga saker de gör där nere vid det underbara havet, när mamma 2 berättar om vad mosters kan säga och inte säga. Jag missar viktiga och oviktiga saker i de jag älskar som mest liv.
Jag hoppas de förstår, förlåter och finns kvar för de finns ju oavsett alltid närmast mitt hjärta, väl bevarade och försvarade!!
Jag tror verkligen på orden " för att kunna älska andra måste man kunna älska sej själv!
Så jag tror vi måste vara lite ego och ge oss själva en ärlig chans att vara lyckliga och nöjda med allt som livet ger!
"det kittlar ju dödsskönt i kistan" ;)
Nytt år nya möjligheter!
Ge dej själv det i present, rätten att må bra, den förtjänar du och den HAR du!
Det gäller bara att ta vara på den!
//Antz
