I´m a fourfiveseconds from wildin
Imorse när jag vaknade kändes det bara fel.
På så många nivåer.
När jag vaknade i min säng på Flex hotel i Dar es Salam i söndags morse kände jag mig redo.
"Idag ska jag åka hem och det känns bra."
Jag ville åka hem. Det kändes som att det var dags.
Efter att ha rest i nästan 24 timmar utan knappt någon sömn satt jag i London med en sista kaffe från Starbucks i handen.
Satt där och visste inte riktigt vad jag kände. Klev ombord och hamnade intill en kille som hade hus i Aukland och New York men bodde lite i London och som nu skulle jobba några dagar i Stockholm. Vi pratade om Tanzania och Cook Island.
Efter en stund återgick han till sin tidning och jag vilade lite. Lyssnade på musik och hoppades att den korta flygresan skulle gå snabbt.
Började tänka på barnen på barnhemmet.
Tittade på en video av Jackie och Junior och då kom tårarna
Visste inte varför jag grät. Längtade efter barnen samtidigt som jag verkligen längtade efter mamma.
När jag landade på Arlanda glodde alla på mig. Jag kände mig SÅ uttittad och missplacerad.
Vid passkontrollen frågade han som kollade passet om jag rest långt.
"Tanzania" svarade jag.
Såg kanske inte så London-weekend-aktig ut med mina traktordäcksflipflops och stor huvtröja.
Hittade inte till rätt terminal först. Skyltarna kändes ologiska och jag hade svårt att koncentrera mig när alla tittade så.
"Allvarligt.. Ser jag så jäkla konstig ut?"
En sak var säker.
Känner mig mer hemma på en marknad i Afrika än jag gör här just nu.
Sen kom räddningen. Stod på perrongen till pendeltåget, nära till tårar över att känna mig så fel.
Fick veta att Hanna var påväg att hämta mig i bil.
När hon väl hämtade mig och vi var påväg till parkeringen kom vi ner för en rulltrappa o där satt Viktor och Hedda.
De hade dukat upp en picknick med allt jag tycker om och leverpastej som jag längtat SÅ efter.
Började gråta såklart och kramades länge.
De räddade gårdagen.
Släppte mig inte sedan.
Imorse när jag vaknade var allt tillbaka.
Olustig känsla i magen.
Förstår inte riktigt vad jag gör här.
Lite som i filmen "The Vow" när tjejen tappar minnet i en olycka och hennes man försöker berätta vad hon brukar göra på dagarna.
Så kändes det när Henke frågade vad jag ska göra idag.
"Kanske borde träna för det är väl något jag brukar tycka om?"
Jag vet inte.
Nu sitter jag här utan lust att göra något alls.
Jag vet att det kommer gå över. Vet att det alltid blir såhär men idag vill jag inte prata om resan längre.
Igår ville jag prata om resan, igår ville jag prata och träffa alla.
Idag vill jag ingenting.
Jag vill sitta med en kaffe på paddlers i Sydney.
Jag vill berätta för barnen att jag älskar dem och överösa dem med elefantpussar tills de kiknar av skratt.
Jag vill gå ner på stranden på Rarotonga och knuffa bort Banana Sunday när hon vill ligga på vår filt och klia bort sina loppor.
Sedan vill jag stå på händer i vattnet och köpa den största och godaste glassen de har i affären på ön.
Jag vet att det inte går.
Inget av det.
Alla frågar om jag är brun nu.
Det är som att det är beviset för resan kvalitet.
"Ju brunare du är desto roligare har du haft."
"No freckles-No fun"
När vi var på Cook islands var färgen vårt enda bekymmer.
Vi skojade om hur bleka eller bruna vi var för vi hade ingen annat att gnälla om. Vi drev mest eftersom vi såg ut som två pepparkakor.
När färgen la sig, för det gör den snabbt så blev vi lite ledsna först.
Så sa jag det.
"Skit i vad alla andra säger. Alla andra kan få tro och tycka vad de vill."
När färgen försvinner är bevisen för resan borta.
Men bara för alla andra.
För oss är färgen det minsta.
När solbrännan lagt sig är minnena kvar.
Bilderna och ärren på benet.
Solen skiner och jag ska försöka må lite bra.
Snälla.
Bli inte ledsen om jag är kort mot dig.
Ta inget personligt om du pratar eller skriver med mig idag.
Om du "bara" läser min blogg så döm mig inte för att vara otacksam snälla.
Jag behöver bara lite tid att komma tillbaka.
Den här vilda själen saknar allt som gör henne lycklig men hon HAR saknat er alla.
Verkligen massor.
Det är bara det att jag är kvar i något jag lämnat.
Lyssnar på "fourfiveseconds"
Dansade till den när jag var i Tanzania.
På den lilla lokala puben i byn.
Jätteroligt!
"I´m a fourfiveseconds from wildin"
Och det är ingen idé att jag försöker rätta mig i ledet eller låta mig tämjas.
För det kommer aldrig att ske.
Jag önskar mig inte ett liv i ensamhet.
Jag hoppas att någon kommer vilja dela alla konstiga knäppa påhitt med mig någon gång.
Men om det inte blir så..
Tjaaa... Då får det vara så.
Allt kommer bli exakt som det är tänkt ändå.
Några minuters ilande skräck och lite hemlängtan senare
Ofta när jag tänker att jag ska resa ser jag mig göra det själv.
Vill aldrig hållas tillbaka för att någon annan bangar, inte har pengar eller för att jag inte hittar någon med samma ivriga reslust som min egen.
Då är det bättre att ha en vision av att göra det själv och om någon sedan hakar på är det en bonus.
Tänker att jag skulle ha en fantastisk resa på egen hand. Lära mig massor om mig själv. Växa och utvecklas. Lyssna på John Mayers "Perfectly lonely" och känna mig bäst i världen.
Har inte rest själv sådär på riktigt sedan Ghana. Hade en underbar tid med Sanna och visste att jag skulle sakna henne efter L.A Nu har det snart gått tre veckor sedan vi skildes åt utanför Seaview hotel i Santa Monica och vet ni vad? Jag är lite less på mitt eget sällskap nu helt ärligt.
Jag är tydligen inte alls sådär skön att hänga med som jag inbillat mig. :) Eller jag är ju fortfarande den skönaste jag känner men jag var inte beredd på att ledsna så fort.
Kanske är för att det är i sluttampen på resan också. Kroppen vet att det börjar bli dags att åka hem och gör sig redo. Jag har inte hemlängtan egentligen...
Nu när jag har lite för mycket tid förskönar jag min svenska vardag lite bara.
Jag VET att om en vecka, när jag ätit en knäckemacka m leverpastej och gurka, huttrat och använt min jacka och sovit i min egen säng UTAN stora spindlar, myror, mygg, musbajs och utan att alltid komma ihåg ficklampan efter det mörknat så kommer hetsen lägga sig och jag kommer vara kvar med stenen i hjärtat. Stenen som är längtan efter friheten. Att aldrig behöva ställa klockan.
Att leva utan ångesten för att inte somna på kvällen eftersom jag ändå inte måste göra något alls dagen därpå. Känslan av "Fredag hela veckan" som jag älskar! "Inget ont..." Jag har behövt de här tre veckorna på många sätt och jag har inte varit ensam hela tiden. På barnhemmet var det full action och nu på nätterna saknar jag barnen mest.
Alltid någon som gråter eller hostar. High Life mest hela tiden. :) Sen bor ju Jessica, Felisian, Karro och Fidde i Matanana så det har inte varit ett dugg synd om mig. :) Även om jag i stort sett är själv här på resorten på Kigamboni betyder inte det att det varit brist på spänning! Jag bor i en liten bungalow/hydda på stranden. Väldigt spartansk och trevlig.
Väldigt mycket mögel på takets insida tack vare allt regn men men. Tydligen så kommer jag med all sannolikhet bli mördad om jag lämnar resortens trygga zon, oavsett riktning och förblindad samt förstörd av Cooks paradisstränder känner jag ändå inget behov av att utforska stranden här närmre. (Jag är väldigt medveten om att jag är galet bortskämd just nu)
Det finns nät och ett ,typ lås på dörren så jag känner mig trygg. Nu gör jag det i alla fall. Första natten sov jag inte mycket. Över två veckor utan sociala medier gav mig lite speedad hjärna efter ett besök på Facebook så jag hade svårt att komma till ro. I Buma sov jag hur bra som helst men det ligger så mycket högre upp i bergen så där är det kyliga, sköna nätter utan en djurpark i sovsäcken. :)
Alla andra hyddor var tomma så mitt i natten var det inte utan att jag kände mig lite utsatt. Alla ljud av fotsteg utanför fick mig att kvickt sätta mig upp och kika ut efter min vakts skor.
Det går runt en masai man hela nätterna så säkerheten är bra men jag vet att om någon vill in i min hydda så är det inte rocket science precis.. Så första natten låg jag mest vaken och kände mig speedad och lite rädd om vartannat.
Hade aldrig varit rädd om jag inte varit ensam, det vet jag. Det är det som gör att jag vet att det är viktigt att just resa ensam.
När jag ska göra min framtida hike genom okänt land kommer det vara 100 gånger värre och jag tänker inte låta rädslan vara det som hindrar mig. Då dör jag hellre.
Redan andra natten var det lugnt. Jag har mina rutiner. Skakar sovsäcken och ormsäkrar packningen. Mest för att jag är livrädd för ormar. Det är mitt värsta när jag reser. Att hitta en orm i sovsäcken, taket eller på toa.. Det är lätt att bli "hemmablind" när man reser. Nu blir jag lättad om det "bara" är en stor spindel som klättrar på mig, en ödla i sovsäcken eller en kackerlacka som far över golvet. Igår var det "bara" ett gäng myror i sängen och inte en hel myrstack som i förrgår. Vardagslyx! Hemma skulle jag flippa om jag skulle vakna med en långben på benet. Kontraster...
Hemma är huggormen den farligaste ormen. hahah Det är nästan roligt..
Jag har redan berättat om svart och grön mamba så vi behöver inte dra deras mördarskills igen. Det finns ännu fler ormar. Pufformen dödar flest tydligen för att de är orädda.
Iförrgår efter middagen så la jag mig på stenplattorna vid poolen. Njöt av Afrikas stjärnhimmel och att det inte regnade. Efter en stund kände jag hur det stack/sved till ordentligt i ryggen. Verkligen AJ och jag är ändå ganska härdad för bett vid det här laget. Så jag vänder mig om och då ser jag hur något brunt slingrar sig bort.. FAN. "Fanfanfanfanfan, nu dör jag" hann jag tänka på vägen bort till baren och personalen. Efter en halvdan blick på min rygg säger han enkelt "Nä, det var NOG ingen orm.. Hamna shida, du kan sova lugnt. Hakuna matata" Min puls var kvar på max ett tag ändå..Vet att ormbett ska framkalla fruktansvärda kramper så efter en kvart utan kramp eller andra smärtor lugnade jag mig.
Två timmar senare vågade jag somna och lättad vaknade jag igår och upptäckte att jag fortfarande levde. Mamma blev sådär nöjd när jag berättade att jag inte uppsökt läkare utan gått och lagt mig.
Jag hade ingen bra förklaring att ge henne heller.. "Cause this is Africa?" :)
Det gick ju BRA som sagt så ingen fara på taket.
Glad tjej som nu ska njuta av de sista dagarna i "frihet" och värme. Just nu vill jag att klockan ska bli läggdags för när jag vaknar är Linnea, Jerry och Alice här! Längtar!!!!
Hörde att ni har snö och iskallt? Lägg av med det... Jag kommer ju hem i sommarkläder, lite framförhållning tack!
Puss och Kärlek
Kvar med en känsla av vad?
Längtan.
Vemod.
Tomhet.
Stillhet.
Glädje.
Sorg.
Det är nu jag ska skriva ett fantastiskt inlägg om min resa. Knyta ihop säcken som det så hurtigt heter.
Istället sitter jag här och saknar barnens pussar, kramar och knasiga påhitt. En tom och öde resort, snabbkaffe och mulet väder. Det gör inget egentligen. Behöver plugga så det passar bra.
Samtidigt som jag saknar barnen saknar jag min mamma och jag tänker ohälsosamt mycket på gräddig leverpastej och smörgåsgurka just nu.
Iförrgår klockan 06.00 hämtades jag på barnhemmet. Kramade kvinnorna två gånger till. Tacksam över att de små fortfarande sov. Jag sa aldrig hejdå till dem. Lättare så. För mig.
Barnen är så fantastiska att de tar en till sitt hjärta men de släpper lätt iväg också. Visst tänkte jag på det när jag pussade dem godnatt kvällen innan men jag slog ifrån mig tanken på att de kommer växt massor tills jag träffar dem nästa gång.
Att de växer är en bra sak. Det är bara sorgligt att missa det. Jag trodde jag skulle tycka det var skönt att komma till resorten och få lite "egentid".
Bussresan gick bra. Jag har oroat mig lite för att jag skulle sitta på bussen och vara rädd efter den allvarliga olyckan som hände i Mafinga ett par dagar efter att jag kom till byn. En av bussarna frontalkrockade med en lastbil och närmare 50 människor dog. Det fanns tydligen bilder på instagram av huvudlösa kroppar och spräckta skallar.
Det var tydligen på nyheterna hemma i Sverige till och med. De hittade fler döda ett par dagar senare. Det låg tydligen under en container som ingen hade lyft undan..
Det är inte riktigt den bilden jag vill ha framför mig när jag sitter i de där bussarna och de gör sina omkörningar i skymda kurvor och verkar tävla mot varandra. När jag väl satte mig på bussen var oron mindre. Finns liksom inga andra alternativ än att hoppas på det bästa. Min favoritdel på resan är de 50 km man åker igenom en Nationalpark. Det spelar ingen roll hur många gånger jag varit på safari, hur många elefanter, zebror och giraffer jag sett. Jag blir lika glad varje gång.
I måndags var det en hjord elefanter precis intill vägen. Stora och små. Jag älskar elefanter. Det verkar liksom som att inget i världen bekommer dem. De känns inte sluga som lejon, läskiga som ormar eller något sånt. De verkar bara köra sitt eget race rakt igenom.
Apropå att köra sitt eget race..
Efter middagen i onsdags förra veckan fick vi veta att 25 lejon hade rymt från Nationalparken ca tre timmar från byn och de hade setts både i Mafinga (ca 30 min från Matanana) och i grannbyn intill.
Upplevde en känsla av skräckblandad förtjusning. Spännande! Läskigt!
Vi skojade om det att många frågar om det finns lejon och andra vilda djur där vi håller till i Afrika och precis som när jag var i Ghana skrattar jag och säger "Nää.. de håller sig i parkerna. Finns mest höns och grisar där vi bor."
Tills nu alltså.
Tänkte på det på torsdag förmiddag när jag gick med lilla Eva på höften genom fälten till doktorn i byn. Hon hade feber, hostade massor och reagerade knappt på tilltal under onsdagskvällen. Helt utmattad stackarn. Så när vi var påväg tillbaka till barnhemmet lyssnade jag lite extra noga. Lät fantasin skena iväg med mig och gick med extra raska steg den sista biten hem. Även om en del av mig lite önskade att jag skulle få se ett lejon traska utanför barnhemmet. Givetvis med alla ungar inne bakom låsta dörrar såklart. :)
Barnen ja.. De har växt minst en meter vardera tror jag. Okej, inte riktigt kanske men de har allt blivit större. Vilket var fantastiskt att se. Kommer ni ihåg lilla Flora? Hon bor inte på barnhemmet men CCY har stöttat henne och hennes mamma sedan de kom och behövde hjälp. Förra året la någon av kvinnorna ett litet knyte i famnen på mig. Långt under alla kläder låg där något av det minsta jag haft i mina armar. Då var hon 6 månader gammal och i samma storlek som en liten nyfödd.
Nu kommer hon tultandes helt för egen maskin. Jag kunde inte dölja min förvåning till kvinnorna.
Det var det bästa av allt tror jag. Att se henne. Få uppleva skillnaden som ni alla givare gör när ni skänker pengar. Det blir en vana att säga "Skänk pengar, tillsammans räddar vi liv."
Alla kan inte alltid vara i Afrika. Tyvärr får inte alla chansen att se vad vi alla hjälps åt med men jag lovar och svär. Om du sitter hemma och funderar över hurvida din hundralapp gör skillnad eller om det spelar någon roll att just DU köper och bär det där armbandet, så JA.
Det betyder allt.
Junior som kom sista veckan jag var i Tanzania förra året har blivit en helt annan kille. Han som skrek såfort han såg någon av oss vita komma nära. Stackarn som inte alls förstod hur livet kunde vara så orättvist att han blev lämnad med ett brev och en väska med stinkande gamla kläder. Just den pojken springer numera runt på barnhemmet. Glad i hågen och säger "dada" ungefär 500 gånger i minuten, utan att egentligen verka vilja något särskilt.
Han är en knähund utan dess like och fick han själv bestämma skulle han föredra att bli buren och gosad med konstant.
Kring årsskiftet kom det två tillskott till barnhemmet. Danis systrar, Getrida 2 år och Ailess. Flickorna med de vackraste ögonen jag någonsin skådat. Allvarligt talat..
Ibland kunde jag sitta med Getrida i famnen och så insåg jag bara hur hennes liv förändrats bara sådär. Från att bo och leva med sin mamma och syskon förlora sin mamma och flytta in till en Afrikansk version av "Huset fullt" gånger 10.
"Så. Varsågod. Här har du 16 nya syskon. Din mamma är borta och kvar finns bara saknaden och dina minnen som säkert slår dig varje gång du vaknar men det är bara att gilla läget. Överleva och leva."
Hennes syster är ca 1.5 år och lika stor som en tremånaders bebis. Hon väger precis, ingenting. Jessicas 8 månaders Lily som är "normalstor" och kanske på gränsen till liten med svenska mått är tung i jämförelse. Hon sitter snällt och låter alla hålla på. Gråter bara när hon är tokhungrig. Annars är hon bara tyst. När hon skrattar syns hennes små framtänder och det är som ett slag i magen. Underbara unge.
I helgen höll hon på att börja krypa. SÅ nära. Jag fattar inte den Svenska stressen med att tävla om vems unge som stapplar upp på fötterna först. Vilket av barnen i mammagruppen som säger "mamma" först. Jag har återigen INGA barn men jag lovar att om jag hade ett så skulle jag vilja att hen kröp så länge som möjligt. Jisses. De ska få knalla och gå hela livet sedan och helt ärligt,
SÅ jäkla roligt är det inte att gå eller vad tycker du? Nej, passa på att kryp. Bättre för kroppen är det också. Kryp och var glad.
Det är däremot lite skillnad när en såpass underviktig liten varelse visar teckan på styrka att börja krypa. Då kände jag mig som en hysterisk morsa. "TITTA, hon kryper nästan! Ja kom till mig."
En hand, två händer, ett knä på plats och sedan var kruxet att få med det där andra knäet. Det ville sig inte riktigt men det var nära.
Nästa gång jag ser henne både går och springer hon förmodligen.
Här får ni se lite "före och efter" på lilla Flora.
Mycket kärlek till er alla.
Flora på ryggen för 14 månader sedan.
Samma tjej mars 2015 :)
Getrida 2 år
Don´t date a girl who travels
She´s the one with the messy unkempt hair colored by the sun.
Her skin is now far from fair like it once was.
Not even sun kissed.
It´s burnt with multiple tan lines, wounds and bites here and there.
But for every flaw on her skin, she has an interesting story to tell.
Don´t date a girl who travels.
She is hard to please.
The usual dinner-movie date will suck the Life out of her.
Her soul craves for new experiences and adventures.
She will be unimpressed with your new car and your expensive watch.
She would rather climb a rock or jump out of an airplane than hear you brag about it.
Don´t date a girl who travels because she will bug you to book a flight every time there´s
an airline seat sale.
She goes with the flow and follows her heart.
She dances to the beat of her own drum.
She doesn´t wear a watch.
Her days are ruled by the sun and the moon.
When the waves are calling, life stops and she will be oblivious to
everything else for a moment.
But she has learned that the most important thing in life isn´t surfing.
Don’t date a girl who travels as she tends to speak her mind.
She will never try to impress your parents or friends.
She will never need you.
She knows how to pitch a tent and screw her own fins without your help.
She cooks well and doesn´t need you to pay for her meals.
She is too independent and wont care whether you travel with her or not.
She will forget to check in with you when she arrives at her destination.
She´s busy living in the present.
She talks to strangers.
She will meet many interesting, like-minded people from around the world who share her
passion and dreams.
She will be bored with you.
So never date a girl who travels unless you can keep up with her.
And if you unintentionally fall in love with one, don’t you dare keep her.
Let her go.
Dessa fantastiska orden är tyvärr inte mina utan hämtade från lovethesearch.com
Gillar du texten så läs hela hennes blogginlägg där.
Jag valde bort bitarna som inte passade för mig men de passar kanske dig. :)
Sömnlös i L.A
28 dagar i Söderhavet gick snabbt.
På tok för snabbt.
Ändå så hann jag glömma allt som har med vår stressiga och något sjuka vardag att göra.
En månad med mobilen på flygplansläge.
Inget scroll och väldigt sparsamt med intryck från omvärlden.
Näst sista dagen på stranden badade vi flera timmar.
Vid ett tillfälle tittade jag ut över havet och sedan upp i den vildvuxna djungeln.
Jag tänkte på alla som tycker vi resgalna själar är konstiga.
Jag log och tänkte att jag är precis där jag vill vara.
Jag känner att jag har fattat vad livet handlar om.
Eller hur jag vill leva mitt ialla fall.
Igår natt kändes det som att jag andades mellan halsen och bröstet.
Kändes inte som att kroppen fick nog med syre.
Kände mig uppskruvad och stressad.
Inte för att det är något fel på L.A
Jag mår egentligen fantastiskt bra här.
Det är roligt och trivsamt att vara tillbaka. Känns som hemma.
Vi bor på samma hotel som förra året.
Seaview hotel. två minuter från piren och stranden i Santa Monica.
Vi har en terrass på taket med färgglada trämöbler. Vi bor i ett rent rum med stor dubbelsäng.
(På gränsen till lyxigt)
Kaffet är både gott och billigt och det kryllar av snygga killar så jag är inte i rätt position att gnälla.
Det var bara en sån jäkla omställning att komma från en nästan öde ö till det här!
Fritt wifi, bilar, ljus, sirener och människor.
Pop up hjärna och jag fick panik.
Har du suttit på en middag och hört någon fråga om något egentligen helt menlöst?
"Räknas sjögurkor som djur?"
"Hur gamla kan de bli iså fall?"
Troligtvis hinner ni inte ens starta en skön och intressant diskussion före någon glatt hojtar till.
"Jag har googlat nu och svaret är följande"
Jag vill inte alltid ha rätt svar på mina menlösa funderingar.
Ibland vill jag bara sitta och spåna. Lite som rappa kalja.
Ni vet spelet där man lyssnar på olika "sanningar" om saker och det gäller att hitta den enda sanningen som finns från en av motspelarna.
Kan vi inte bara sitta vid middagsbordet utan våra telefoner? Snälla..
Jag vill inte mer.
Jag vill inte höra plinget från varken din eller min mobil vart jag än går.
Jag vill höra DINA spekulationer om mina frågor och funderingar.
Jag vill lura i dig en massa strunt och sedan kikna av skratt.
Jag vill leva som jag reser.
Varje dag.
På Cook Islands jobbade de "Island time".
Det ska jag ta med mig.
Jag ska försöka jobba Island time.
Det är det enda vettiga om du frågar mig.
Att jaga är inte att leva.
Livet handlar om kärlek och glädje.
Såfort vi gömde telefonerna i garderoben kändes det lättare att andas.
Idag har vi strosat runt i Venice.
Pratat med störtsköna typer.
Drack kaffe på ett mysigt organiskt cafe.
Igår åkte jag inlines och Sanna cyklade.
Island time.
Svårt att vara olycklig nu.
Lite kyligt i luften.
Shorts o linne.
Van att svettas dygnet runt.
Jobba utan solkräm är ovant.
Brukar lukta sol, salt och svett.
Van att vara smutsig.
Ren och lukta gott är konstigt.
Afrika snart.
Då blir allt som vanligt. Fast annorlunda utan Sanna.
Overkligt och tomt.
Ska njuta av L.A hela veckan.
Yoghurt och Bubba gump.
Six flags och pirr i magen.
Surfa.
Träna på stranden.
Armgång, rep o chins.
Ömma händer och trötta muskler.
Längesedan nu.
