.

Imorse när jag vaknade kändes det bara fel.

På så många nivåer.

 

 

När jag vaknade i min säng på Flex hotel i Dar es Salam i söndags morse kände jag mig redo.

"Idag ska jag åka hem och det känns bra."

Jag ville åka hem. Det kändes som att det var dags.

 Efter att ha rest i nästan 24 timmar utan knappt någon sömn satt jag i London med en sista kaffe från Starbucks i handen.

 

Satt där och visste inte riktigt vad jag kände. Klev ombord och hamnade intill en kille som hade hus i Aukland och New York men bodde lite i London och som nu skulle jobba några dagar i Stockholm. Vi pratade om Tanzania och Cook Island.

 

Efter en stund återgick han till sin tidning och jag vilade lite. Lyssnade på musik och hoppades att den korta flygresan skulle gå snabbt.

Började tänka på barnen på barnhemmet.

Tittade på en video av Jackie och Junior och då kom tårarna

 

Visste inte varför jag grät. Längtade efter barnen samtidigt som jag verkligen längtade efter mamma.

 

När jag landade på Arlanda glodde alla på mig. Jag kände mig SÅ uttittad och missplacerad.

Vid passkontrollen frågade han som kollade passet om jag rest långt.

"Tanzania" svarade jag.

Såg kanske inte så London-weekend-aktig ut med mina traktordäcksflipflops och stor huvtröja.

 Hittade inte till rätt terminal först. Skyltarna kändes ologiska och jag hade svårt att koncentrera mig när alla tittade så.

"Allvarligt.. Ser jag så jäkla konstig ut?"

 

En sak var säker.

Känner mig mer hemma på en marknad i Afrika än jag gör här just nu.

Sen kom räddningen. Stod på perrongen till pendeltåget, nära till tårar över att känna mig så fel.

 

Fick veta att Hanna var påväg att hämta mig i bil.

När hon väl hämtade mig och vi var påväg till parkeringen kom vi ner för en rulltrappa o där satt Viktor och Hedda.

De hade dukat upp en picknick med allt jag tycker om och leverpastej som jag längtat SÅ efter.

 

Började gråta såklart och kramades länge.

De räddade gårdagen.

Släppte mig inte sedan.

 

Imorse när jag vaknade var allt tillbaka.

Olustig känsla i magen.

Förstår inte riktigt vad jag gör här.

 

Lite som i filmen "The Vow" när tjejen tappar minnet i en olycka och hennes man försöker berätta vad hon brukar göra på dagarna.

Så kändes det när Henke frågade vad jag ska göra idag.

"Kanske borde träna för det är väl något jag brukar tycka om?"

 

Jag vet inte.

Nu sitter jag här utan lust att göra något alls.

Jag vet att det kommer gå över. Vet att det alltid blir såhär men idag vill jag inte prata om resan längre.

Igår ville jag prata om resan, igår ville jag prata och träffa alla.

 

Idag vill jag ingenting.

Jag vill sitta med en kaffe på paddlers i Sydney.

Jag vill berätta för barnen att jag älskar dem och överösa dem med elefantpussar tills de kiknar av skratt.

Jag vill gå ner på stranden på Rarotonga och knuffa bort Banana Sunday när hon vill ligga på vår filt och klia bort sina loppor.

Sedan vill jag stå på händer i vattnet och köpa den största och godaste glassen de har i affären på ön.

 

Jag vet att det inte går.

Inget av det.

Alla frågar om jag är brun nu.

 

Det är som att det är beviset för resan kvalitet.

"Ju brunare du är desto roligare har du haft."

"No freckles-No fun"

 

När vi var på Cook islands var färgen vårt enda bekymmer.

Vi skojade om hur bleka eller bruna vi var för vi hade ingen annat att gnälla om. Vi drev mest eftersom vi såg ut som två pepparkakor.

När färgen la sig, för det gör den snabbt så blev vi lite ledsna först.

Så sa jag det.

"Skit i vad alla andra säger. Alla andra kan få tro och tycka vad de vill."

När färgen försvinner är bevisen för resan borta.

Men bara för alla andra.

För oss är färgen det minsta.

När solbrännan lagt sig är minnena kvar.

Bilderna och ärren på benet.

 

Solen skiner och jag ska försöka må lite bra.

Snälla.

Bli inte ledsen om jag är kort mot dig.

Ta inget personligt om du pratar eller skriver med mig idag.

Om du "bara" läser min blogg så döm mig inte för att vara otacksam snälla.

 

Jag behöver bara lite tid att komma tillbaka.

Den här vilda själen saknar allt som gör henne lycklig men hon HAR saknat er alla.

Verkligen massor.

Det är bara det att jag är kvar i något jag lämnat.

 

Lyssnar på "fourfiveseconds"

Dansade till den när jag var i Tanzania.

På den lilla lokala puben i byn.

Jätteroligt!

"I´m a fourfiveseconds from wildin"

Och det är ingen idé att jag försöker rätta mig i ledet eller låta mig tämjas.

 

För det kommer aldrig att ske.

Jag önskar mig inte ett liv i ensamhet.

Jag hoppas att någon kommer vilja dela alla konstiga knäppa påhitt med mig någon gång.

Men om det inte blir så..

Tjaaa... Då får det vara så.

Allt kommer bli exakt som det är tänkt ändå.