Huset.

En del av min hjärna kommer aldrig släppa Dig

Nu när jag sitter här och har bestämt mig för att jag ska skriva det här känner jag att det fan är det svåraste jag skrivit på länge.
Ni vet hur man brukar säga
"Det är inte sant fören du sagt det högt" ? 
Lite så känner jag nu. 
 
Ni som följt min blogg och eller mitt liv vet ganska mycket om mig.
Det jag valt att berätta och dela med mig om såklart. Det har ju varit mest för min egen skull men även för att någon annan ska kunna känna igen sig, bli road eller berörd lite beroende på agendan.
 
När jag blev gravid hade jag hela tiden i bakhuvudet att jag skulle kunna trilla tillbaka i min Anorexi.
(Andas mamma, få inte panik nu)
Det var min mardröm och jag var så inställd på att må dåligt över min kropp att jag på något vis hade räknat med det.
 
Det blev aldrig så. Jag mådde ju däremot sjukt illa och kräktes genom hela graviditeten så min viktökning var inte i fokus. I början gick jag bara ner i vikt men jag kände mig faktiskt helt obrydd om min vikt då.
I efterhand berättade en vän att hon hört att personer som haft en ätstörning typ kan framkala ett konstant illamående under graviditeten. Det fanns inga belägg för den teorin tror jag och hon ville inte säga något när jag var gravid såklart men jag tyckte det var en intressant teori oavsett. 
 
Jag aldrig varit en människa av rutiner.
Jag HATAR tanken på att allt i livet ska vara samma. 
Jobba samma tider, äta samma tider, sova samma tider osv
 
Det enda som varit samma i mitt liv har varit träningen. Alltid varit noga med att prioritera min träning. (På ett hälsosamt och bra sätt de senaste 5 åren)
 
Under graviditeten jobbade jag med tanken på att ha extra vikt efter förlossningen. (Självklart kommer kroppen inte se ut som innan) Jag tycker att det är dumt och helt sjukt att det ska finnas någon hets alls över att komma i form efter en graviditet så det är verkligen inte så att jag tänker så om andra som är gravida. Alla mina tankar rör bara mig och min kropp. Fattade att min kropp skulle ändras från hur den var innan och jag jobbade med hur jag skulle KÄNNA för det.
 
Så kom förlossningen och direkt efter när jag gick till duschen va hela magen borta och jag stod chockad och tittade i spegeln. Förstod inte vart allt tagit vägen..
Ropade på Martin som satt med Ronja att magen va borta. Nästan som jag blivit bestulen på den!
 
En barnmorska som va kvar i rummet skrattade o sa "ja du blev platt såfort hon kom ut)
 
Mjukare om magen såklart. Benen taniga när svullnaden lagt sig och rumpan hade försvunnit. Alla muskler borta efter en tid av mindre hård träning såklart.
 
Min återhämtning gick bra. Framför allt mentalt som varit min värsta rädsla.
 
Allt har varit bra. Jag är snäll mot min kropp. Jag matar den inte med elaka tankar som förut. 
Jag är tacksam över min kropp och allt den gjort och gör för mig.
Jag älskar min lilla mini här hemma och vill lära henne att älska sin kropp för ALLT den är.
 
Så vad är då problemet...?
 
Jo..
För några månader sedan satt jag här i köket med någon i min närhet. 
Vi pratade om lite och varje..
 
Så fick jag frågan.
"Känner du dig helt frisk?"
 
Spontant ville jag bara säga "Ja absolut!"
 
Hejdade mig mitt i andetaget och gav mig själv en minut att fundera.
 
"Nej." 
Det visste jag ju sedan innan att anorexin aldrig riktigt släpper taget. Inte om mig ialla fall. Jag kan ju inte tala för någon annan.
 
Jag berättade att jag lätt blir tvångsberoende av motion. 
Som nu när jag är mammaledig. Går jag tre timmar ena dagen har jag svårt (skitsvårt) att gå en timme nästa dag. Jag har hittat ursäkter för det hela tiden. Hur jag älskar att vara ute osv.
 
Det är svårt eftersom det är sant. Jag vill ju vara ute! Men jag vill också inte gå upp i vikt.
Fan. 
Det känns som jag lyfter på ett lock nu som jag bara borde låta ligga på.
 
För jag vill inte göra en grej av detta. Jag vill inte att mina nära ska panika när jag är ute o går eller tränar.
 
Samtidigt så känner jag att det är så jävla viktigt att prata om detta. Det är inte bara en friskförklaring och ett bra liv som gör allt bra igen. Det är ett livslångt arbete att hålla sig från den där jävla sjukdomen och det kommer alltid vara ett aktivt val att stänga ute den där demonen när den bankar på.
För den bankar. Helvete vad den bankar ibland.
 
Maten är inget problem för mig. Jag kan äta vadsom och hursom.
Där är jag starkare att hålla demonen borta.
För jag vet att gläntar jag på den dörren så kommer den förstöra hela mitt liv.
Mitt och min familjs. 
Aldrig igen.  
Jag var rädd att förlora mina muskler när jag blev höggravid o inte kunde träna som innan och nu är jag rädd att få tillbaka dem. För att de ska göra mig större. För blir jag större ser jag inte ut som nu och nu är det enda som jag kan tänka nu. För ändras min kropp kanske jag inte kan ha min klänning jag vill ha när vi gifter oss. 
 
Hör ni hur det låter? 
Jag hör. Jag hör och jag hör alla logiska svar på mina dumma tankar. 
 
När jag var som sjukast sa min pappa att det kändes som att en djävul satt på min ena axel och viskade saker till mig och gjorde alla val åt mig.
Ibland ser jag det så och ibland är det som en stor skugga som bara växer över mig. Det är väl kanske ångesten. Den skuggan vill jag bara trycka bort och på ett sätt försvinner den när jag lyder men samtidigt så växer den.
 
Varje dag som jag känner att jag "måste" gå längre, går jag kortare för att inte ge bränsle till skuggan.
Snart ska Martin vara pappaledig och tror det är bra för mig att gå tillbaka till jobbet och jobba oregelbundet och bryta lite i hur livet är just nu även om det känns hemskt att inte vara med Ronja hela tiden.
 
Nu vaknade Lillskrållan så det är dags att avrunda här.
Jag vill bara avsluta med att påminna om att det inte är något fel på dig eller den du har i din närhet som fortfarande kämpar med detta fast du anser att det borde vara ett avslutat kapitel. 
 
Jag tror att man eller i alla fall JAG måste se boken som ett livsprojekt där målet är att alltid vinna över sjukdomen. Varje gång. 
En fight i taget.
 
Tack för att ni finns. 
KÄRLEK.
 
 
 
 
 
 
 

Varför är typ "normen" att man ska bli förskräckt när en främling vill hålla ens barn?

När jag var tjugo år så åkte jag ensam till Ghana. 
Min mamma var inte alltför nöjd med upplägget och jag kan absolut förstå henne. Det var inte som nu att man
alltid kan ha mobilen med sig och hitta internet lite varstans och i stort sett ALLTID kunna bli nådd. 
 
Det har hänt mycket på 11 år på många olika sätt men vissa saker verkar aldrig förändras..
 
En dag skulle jag åka bussen hem från stan som låg ca en timmes resa från byn jag bodde i. Jag liftade alltid med lastbilar eller bilar till stan och tog bussen hem. 
Att jag tog bussen hem var för att min värdpappa sa att jag asolut inte fick lifta hem från stan då det var mycket större risk att bli kidnappad då. Jag lyssnade inte på så många på den tiden men jag lyssnade på honom. Han var ju ändå från byn och visste väl vad han pratade om. 
 
Hursomhelst så satt jag på den fulla bussen och väntade på att den skulle gå. Avgångstiden hade för längesedan passerat men det var inget konstigt. Det konstiga var att det fanns avgångstider. Det var som att någon bara "Vi borde ha en tidtabell, det verkar seriöst" och sedan var det klart med det liksom. Inget som sa att den skulle följas.
 
Jag minns den här resan tydligast på något vis. Det var den första jag gjorde på egen hand så det var speciellt.
Smaker, lukter, bilder i huvudet. Allt är klarare på något sätt. Kan nästan känna värmen mot kroppen när jag blundar och minns. 
 
Jag minns denna bussresan lite extra klart. 
Jag satt och kände hur låren klibbade mot det trasiga lädersätet. Varmt som tusan. Det luktade som det gör i Afrika. 
Liv. Det luktar liksom damm, värme, svett som inte luktar som gymsvett eller gammal otvättad tröja utan mer som att det bara är så och ska vara så. Mat, eld och allt annat som luktar. Den doften finns bara i Afrika. Vilket land som helst men jag har alltid känt igen den och känt att jag kommit hem. 
 
Jag satt och log i bussen. Förundrad över hur det kunde rymmas fler hela tiden. Lite som Kalle Ankas husvagnsemester på julafton. Det finns liksom ingen gräns på hur många som får plats. Hade jag suttit i en sådan buss i Sverige hade jag nog ringt mamma och suckat och stonkat över hur kassa bussarna är, hur försenad jag skulle bli och hur trångt jag satt. 
 
Nu satt jag bara och njöt av allt. Ingen tid att passa.
Helt plötsligt kommer en kvinna in i bussen. Hon har ett litet bylte i famnen. 
Jag försöker ge plats som inte fanns men ändå. Hon ser sig hastigt runt och vips så har hon lagt sin bebis i mitt knä. Utan ett ord börjar hon stuva runt sina saker och få in allt. Jag sitter som i chock och tittar på barnet i famnen. Vem gör så liksom?
När hon var klar och hade satt sig tittade hon på mig och sedan log hon bara innan hon lutade sig bakåt och somnade. 
 
Jahapp... Där satt jag med hennes bebis i famnen. 
Ganska snart så började det kännas riktigt bra. Jag kände mig delaktig. Inkluderad. 
Jag var den enda vita i hela bussen men nu kändes det inte alls så. Eller rättare sagt så spelade det ingen roll vilken hudfärg jag hade längre.
Jag kände mig bara Afrika. 
När kvinnan skulle stiga av väckte någon henne och hon tog sina saker och sin bebis så log mot mig innan hon sa "vi ses!" 
 
Inget "åh tack snälla" eller "ursäkta om jag varit till besvär" 
 
Jag berättade för John, min värdpappa när jag kom hem.
Han blev inte alls förvånad.
"Vi gör så här, alla barn är allas barn. Vi hjälps åt så gott vi kan"
 
Varje gång jag kommit hem från Ghana, Tanzania eller Namibia så har jag alltid sagt "vi borde lära av dem"
 
Idag åkte jag och Ronja till Husby simhall. Dels för att de har den finaste barnavdelningen att bada i men framför allt för människorna. Förra gången kom några små barn som inte kunde svenska och lekte med Ronja. Flickan bara tog Ronja i famnen som hon aldrig gjort annat och inget var konstigt med det. 
 
När man kliver av bussen eller tåget i Husby är det faktiskt lite som att komma till Afrika. Eller utomlands generellt. Det är en väldigt segregerad ort. Jag tycker inte om att det ska vara så. Men hursomhelst så älskar jag att åka dit för det stela svenska existerar inte. Redan i omklädningsrummet frågade en kvinna om hon skulle ta Ronja medan jag bytte om. Senare satt vi i bubbelpoolen och Ronja charmade alla som satt där och en av männen sträckte fram armarna och bara "Här jag tar henne!" Efter en stund var det nästa man i bubbelpoolens tur och han skojade lite "hon vill nog gå runt till alla" 
En kvinna i hijab satte sig intill mig och sa att hon tyckte Ronja kändes väldigt lugn och trygg. 
 
Innan vi gick upp hade nästan hela bubbelpoolen haft Ronja en stund och en kvinna skojade när hon tog henne 
"så nu kan du passa på att vila lite"
 
Vet att jag generaliserar nu men jag har aldrig varit med om att någon svenskfödd spontant frågat om jag vill ha hjälp, om de får hålla Ronja eller börjat småprata på bussen eller tåget. Det kan absolut vara så att alla i den bubbelpoolen idag levt hela sitt liv i Sverige men jag tror inte det. Eller så lyckas de bara bevara det fina i sin livsstil att fortsätta vara öppna och varma i sitt sätt.
 
Jag vet inte hur ofta jag sett på tåget eller bussen någon kliva på med kassar, ungar, vagnar, cyklar ja allt möjligt och jag tänkt "Fy fan. Stackarn, hen skulle behövt minst två händer till" 
Varit påväg att erbjuda min hjälp men alltid hejdat mig i tid. 
Vad tusan skulle hen säga om jag bara 
"Du, ska jag hålla din bebis mean du får ordning på alla saker?"
Nänä.. Fråga om jag ska hjälpa till med vagnen kan jag göra, det gör vi nog alla och kan även tacka ja till. Det är liksom inom den sociala ramen för vad som är okej.
 
Att däremot ta någon annans unge.. Det gör man bara inte. Då är man ju kidnappare, galning ja vadsom eller alltihop. 
 
Men varför måste det vara så?
Kan det inte bara vara normalt att någon tar ditt barn på bussen så du får andas ett par minuter?
Vi är flockdjur som verkar vilja klara oss själva.
Släpper bara in några få.
Sjukt självständiga.
Ensam är stark.
Eller?
 
 
Jag vet att det händer mycket hemskt i världen.
Nära och långt borta.
"Världen har blivit så grym"
Världen är som vi gör den eller?
Så om vi matar på med kärlek och gemenskap så är det vad vi får tillbaka tror jag.
 
Vi kan inte bara sitta och vänta på bra saker som ska hända och att världen ska kännas bättre.
Det är upp till oss.
Inte allt men det lilla kan göra stor skillnad. 
 
Jag vill att Ronja ska växa upp utan att bry sig om hudfärg, läggning och ytliga saker som pengar och saker.
Det tror jag att alla önskar sina barn.
Så då är det upp till oss att visa vägen.
 
Sprid kärlek så vinner kärleken. 
 
Trevlig helg!
 
 
 

Att sluta flyga känns som det enda rätta

När jag kom hem från min förra långresa för ungefär 2,5 år sedan visste jag att det är dåligt att flyga. Skadligt för miljön ja absolut men intalade mig ändå att jag kompenserade för det genom at leva så jäkla duktigt här hemma resten av året.
Dessutom BEHÖVDE jag den där resan och då är det ok intalade jag mig.
 
I juni samma år kom det ett gäng ungdomar till jobbet och räknade ut vilken miljöpåverkan vi var och en gjorde.
Det var för alla besökare och oss personal. 
Högst frivilligt såklart! 
Jag hade fem minuter över en dag och gick dit. 
 
Fick en kundkorg i handen o så började vi. 
Första stoppet. 
"Hur mycket mat slänger du?" Knappt något alls! 
Fick den minsta tygpåsen ner i korgen.
Åh vad bra! Klappade mig själv på axeln.
 
Vi gick till steg nummer två. 
Hur ofta köper du kläder?
Fick en till ganska lätt tygpåse i min korg
 
Ni fattar va? Så man gick till dessa olika stationer o svarade på alla frågor om hur man levde o förbrukade.
Jag visste att när vi skulle komma till transporter inom landet var jag duktig men att det skulle bli jobbigt när vi kom till alla utomlandsresor.
 
När flög du senast?
Alltså.. Jag har precis kommit hem från en långresa med olika destinationer.. 
När jag började rada upp allt för killen som hjälpte mig fattade han att mitt resultat på den där vågen skulle göra mig till världens största miljöbov.
 
Det skulle inte noll matsvinn, att aldrig köpa nya kläder eller alla tågresor till jobbet i världen kunna ändra på så vi tog ner det hela till min sista resa den långresan. 
Alltså från L.A till Tanzania och från Tanzania och hem till Stockholm. 
 
Den tygklumpen jag fick i korgen var inte att leka med.
 
På vågen sen hade de delat in i olika sektioner. 
Minns inte exakt uppdelningen men stannade pilen inom ett kvarts varv var man bra för jorden. 
Klimatsmart.
Var man inom första halvan kunde man bättra sig men var ändå ganska ok.
Sen blev det bara värre..
 
När vi la på min korg så varvade pilen noll.
Då hade jag ändå "bara" flygit från L-A-Tanzania-Stockholm.
 
Fy fan vad jag skämdes.
 
Efter den dagen har jag verkligen börjat tänka mig för.
Inte för att jag först då fattade att flyga är sämst, nej det hade jag vetat länge egentligen men jag 
hade blundat för exakt HUR JÄVLA dåligt det är att flyga.
 
Men lite som att solen inte var farlig när jag var liten så ändras ju allt när vi börjar prata om det och börjar lära oss mer eller hur?
Klart som fan solen var farlig för 25 år sedan men det var ingen som pratade om det då.
Inte som man gör idag.
 
Varje dag pratas det klimatfrågor på nyheter, i tidningarna, på nätet, ja överallt,
Det går inte missa. 
Framför allt pratas det om transporter, mat och bränslen.
Nu kan ingen säga 
"Jag visste inte att det var så farligt att flyga"
Det vet du men du väljer att strunta i det. Det är den krassa sanningen.
 
Jag tänker inte fördjupa mig i bränsle och maten. Dels för att jag inte känner mig nog kunnig i frågan men framför allt för att det är småpotatis i jämförelse till hur vi reser.
Absolut viktigt, säger inte emot alls men om alla bara skulle öppna ögonen för resorna vi gör och ändra sig så skulle vi komma en bra bit påväg.
 
Nu tänker du kanske att jag kastar sten i glashus med tanke på hur mycket jag själv har rest?
 
Ja, Jag har rest en jävla massa och fan vad jag ångrar mig idag. Inte resorna i sig såklart men att jag rest på det hänsynslösa sättet som jag har gjort.
Tyvärr kan jag inte göra det ogjort men jag kan bli bättre.
Jag pekar på er ALLA som reser nu. För VI ALLA måste skärpa till oss.
 
Mormor och morfar har aldrig någonsin suttit i ett flygplan så de behöver inte skämmas nu. Ni andra som sitter i samma båt som dem kan fan på riktigt klappa er på axeln.
Vi andra?
Nej vi får bättra oss först. Sen kan vi prata om ryggdunkningar och klappar på axlarna.
 
Om vi vill att de som kommer leva efter oss ska få ett drägligt liv vill säga.
Har du någon i ditt liv som du bryr dig om? Som är yngre än dig?
Syskonbarn, barnbarn, kompis barn, elefantungarna i Afrika, egna barn?
Då har du absolut en anledning att skärpa dig.
Bryr du dig inte om någon alls i hela världen kan jag bara önkska och be att du ändå tar ditt ansvar men jag kan ju alltid bara önska eller hur?
 
Jag älskar uttrycket "Att leva i nuet" Det är fantastiskt och på många sätt försöker jag leva så men just i den här frågan blir jag vansinnig.
"Äsch jag reser på! Inrikes, utrikes, jada jada. Lev här och nu."
Dra upp den där jävla strutsskallen ur marken och öppna ögonen!
Om vi fortsätter leva på det viset kommer det inte vara så jäkla nice att vara på den här jorden om några år.
Men då är det försent. Åt helvete försent.
 
Jag ber om mycket kan det tyckas men egenligen inte.
Semestra i landet där du bor. I mitt fall Sverige.
Det är fan så fint! Speciellt sommar och vintertid
Åk tåg. Tågluffa i Europa. 
Åk båt. 
Åk men inte lika mycket.
 
Vi behöver inte vara Columbus eller Vasco da Gama och upptäcka nya världar eller se allt.
När jag var liten åkte vi utomlands först när jag var typ 7 år.
Då åkte vi kanske vartannat år eller mer sällan. På en utllandsresa. 
 
Nu tycker de flesta att de ska kunna resa utomlands med flyg flera gånger per år och gärna långt som satan dessutom.
Allt mindre än det känns sjukt tråkigt.
Hur tusan fick det bli normalt?!
 
Jag ska inte ens dra igång o prata inrikesplan. För det finns fan INGEN bra ursäkt till det.
"Men det tar 100 år att åka tåg eller bil"
Skiter jag i.
Har du tid att åka så får du ta dig lite extra tid och åka rätt isåfall.
 
Inrikesflyg kommer jag aldrig acceptera vare sig du flyger privat eller i tjänsten.
Det är en märklig "lyx" vi blivit vana vid på senare år och den är snuskig. Riktigt snuskig.
 
Nu har jag säkert gjort många riktigt förbannade.
Hoppas det.
Då kanske det går in lite.
Och kanske, förhoppningsvis så tänker du ett extra varv innan du bokar nästa flygresa.
*Är den här resan nödvändig? (mer än för mitt eget välmående o nöje)
*Kan jag göra resan på något annat sätt istället?
*Har jag minskat mitt eget flygande ordentligt? (handen på hjärtat)
 
Förut ville jag alltid identifiera mig som "tjejen som alltid är ute o reser"
Nu känns det bara osexigt och rent av lite korkat faktiskt.
 
Jag flög en gång förra året.
I år ska jag inte flyga en meter.
 
Det tycker jag är bra! 
Klapp på axeln bra? Nja, jag vet inte. Kanske.
En bra början ialla fall.
 
Hur bra ska du vara i år, nästa år och framöver?
Det bestämmer bara du.
 
Lycka till! 
Jag tror på dig!
 
Tillsammans gör vi skillnad och flyger mindre! 
 
Kärlek!!
 
 
 
 Sveriges västkust
 
Norrsken i Norrland
 
 
 
 
 
 
 
 

Det var ingen som berättade det här

Jag visste precis hur det skulle vara att få barn. Jag hade varenda känsla förberedd och
tro mig, inget skulle kunna överraska mig.
 
Det kommer låta hemskt. Jag vet det.
Många kommer säkert tycka att det låter hemskt hela grejen och då får det vara så.
Jag vill kunna vara ärlig och det får ibland vara lite jobbigt.
 
Som många vet var inte barn något jag hade planerat att ha i mitt liv. Inte biologiskt egna åtminstone.
När jag blev gravid så vart jag lite paff över att jag ganska snabbt kände att jag skulle bli ledsen om vi skulle få missfall. Det är nog för alla en helt självklar känsla för de flesta men den överrumplade mig litegrann.
 
Under de här 9 månaderna som man har för att hinna förbereda sig så hände ganska mycket i mig.
Det var inte så mycket shopping till bebisen eller en galen väntan och massa planerande utan mer oro.
 
Jag var säker på att jag skulle bli deprimerad efter förlossningen. Har man lidit av psykisk ohälsa tidigare är risken större. Efter min bakgrund med Anorexi var jag dessutom rädd för att hata min kropp efter en graviditet och förlossning.
Låter säkert själviskt i mångas öron men har man ägnat så många år utav sitt liv till att bli frisk och att sedan dessutom faktiskt tycka om sig själv och kroppen igen så är det en helt befogad rädsla, hur ytligt eller egoistiskt det än må låta.
 
Innan magen växte och syntes tänkte jag inte så mycket på vad som skulle hända sedan. Jag var fullt upptagen med att må illa och spy dagarna och ibland även nätterna i ända.
Som "tur" är så visste jag att min bästa vän mådde illa hela graviditeten så jag blev inte så förvånad som de flesta andra när det inte gick över efter 3 månader. :)
 
Jag upplevde att det var ganska svårt att njuta de dagarna när jag spydde kanske tio gånger på en dag. Jag orkade liksom inte riktigt tänka längre än tills nästa spyattack och mitt fokus låg på att hitta lämpliga platser att kräkas på.
 
Men i takt med att magen ändå växte så började tankarna komma.
"Vårt liv kommer aldrig bli detsamma" (panik)
"Jag och Martin kommer aldrig få sitta i lugn och ro o äta igen" (Ledsen)
"Jag kommer bli deprimerad" (orolig)
"Min kropp kommer inte vara min vän efter det här" (rädd)
"Den kommer riva huset och kladda ner " (Förbannad)
 
Det var de här tankarna som snurrade i min skalle varje dag.
Mitt i allt kunde jag känna en spark och bli varm inombords men känslorna gnagde ändå lite.
Varje gång jag spydde tänkte jag lite att den där lille busen i magen skulle allt få tillbaka när den kommit ut.
 
Räknade ner spyorna varje dag som gick och försökte bara stå ut. Finns ju inte så mycket att välja på.
När mitt beräknade datum passerade så började jag googla på sånt jag hållit mig ifrån tidigare.
Jag hade läst att det var "vanligt" att bebisar dör i magen sista tiden om man går över tiden.
Vanligt är typ några bebisar per år så nej INTE ALLS VANLIGT egentligen men i min skalle var det något som skulle hända.
Så jag pendlade mellan att vara livrädd att bebisen skulle dö i min mage till att totalt flippa ut av tanken på hur jobbigt allt snart skulle bli.
"När man får barn kan man säga hejdå till en god natts sömn och man är konstant groggy."
(Panik)
 
Ni hör ju.
Och mitt i allt detta var jag livrädd för att det skulle ryckas ifrån mig och lämna oss totalt förstörda.
 
Så kom dagen när Lindorf kom ut.
Lindorf blev en Ronja.
Ronja var en person.
Den sötaste, underbaraste och mest fantastiska ungen i hela världen. (SÅKLART)
 
När hon låg i min famn så tittade jag länge på henne och försökte ta in allt.
 
Efter en ganska så lång stund så började jag snyftande prata
"Det var ingen som sa det här!!!"
Barnmorskan och Martin tittade frågande på mig och barnmorskan sa lite oroligt:
"Sa vadå...?"
"Att jag skulle tycka om henne!!!!"
Då drog hon en lättnads suck och skrattade lite.
"jaha men vilken tur att du gör det ändå då."
 
Martin som varit med hela tiden och försökt hjälpa och lugna mig när jag panikade som mest sa bara
helt lugnt
"Det gjorde de nog men du lyssnade nog inte riktigt på det."
 
Så var det ju såklart.
Jag hade fullt upp med mina farhågor. 
 
De där farhågorna försvann såfort hon kom ut.
Jag har inte tänkt ett dugg på något av det som skrämde mig innan.
 
Det kanske underlättar att hon från dag ett varit så himla harmonisk och nöjd.
Log redan på BB och det är det enda hon gjort sedan dess.
Gladskiten.
 
Jag vågade inte tro att jag skulle älska det här som jag gör.
Spendera mina dagar med henne är det bästa i världen.
Jag och Martin finns kvar.
Livet är inte detsamma men det är ju underbart nu med.
Vi lever som innan för vi vill ha ett liv där Ronja bara sveps in i och med i det vi gör istället för att göra om allt och anpassa oss efter henne. Alla måste få göra som de vill men för oss funkar det bättre att bara göra allt som innan. Allt tar bara lite längre tid.
 
Vi var i fjällen och åkte skidor för ett par veckor sedan.
La lillskrållan i en kälke bak.
Det kan ha varit rekord i liten bebis i kälken men allt går. =)
 
Nu undrar ni kanske vad jag vill ha sagt med allt detta.
Jag tycker inte vi ska skämmas för känslor och tankar vi har.
Vet att vissa är tvärtom hur jag är.
De kanske var glada och chill innan bebis kom och sedan fick en chock eller bara blev överrumplade och
tyckte allt blev jobbigt då.
Det är helt okej att känna så!
Vi är alla olika och hanterar förändringar på olika sätt vid olika tidpunkter men inget är rätt eller fel.
Så bli inte rädd för dina oönskade känslor eller reaktioner.
Allt ska bearbetas och det är okej.
det säger faktiskt inte ett dugg om hur ditt liv och framtid ska bli.
Det säger bara hur det är just nu och "just nu" kommer bli "igår" och det är en helt annan dag.
 
Allt kommer bli bra.
 
Jag har varit mamma i 2,5 månader så jag vet väl egentligen ingenting men det lilla jag trodde jag visste visade sig ju vara fel så jag försöker att inte tänka så mycket nu.
 
Bara vara i nuet och njuta av livet. 
Som jag gjorde långt innan Ronja kom.
Precis lika underbart är livet nu.
Bara att vi har vår ljuvliga lilla skrålla nu.
Lite som chokladsås på glass,
Det gör ju bara allt ännu bättre!
 
Glad Påsk på er.
Kärlek.
 
 
 
      

Att bromsa när andra gasar och gasa när andra bromsar, DET är att skapa sina egna regler.

Jag har funderat lite kring det här med att vara ärlig mot sig själv.
Många utav oss har ett stort behov av att andra människor ska godkänna eller gilla våra beslut och handlingar, verkar det som.
När det kommer till min yrkesroll har den egenskapen verkligen gjort sig påmind. Det är kanske inte så konstigt egentligen.
 
När jag blev gravid och berättade om det var det många som "varnade" mig för att alla kommer ha åsikter om min graviditet och gärna berätta om sina "skräckförlossningar".
 
Så man kan väl säga att jag gick in i hela processen med tanken att det ska inte hända mig.
Jag tänker inte bli påverkad eller provocerad.
  
 Sen blev jag kanske lite extra bestämd när det handlade om just graviditet för det alltid varit något som triggat igång mig.
På alla växlar.
 
Omvärldens "Men ALLA vill ju ha barn och då framför allt biologiska" eller "Man kan aldrig älska ett adopterat barn som ett eget" (alltid framfört av någon som bara har biologiska barn dessutom)
Sånt har fått mig att vilja kräkas på hela föräldraskapet och jag har velat kasta hela jävla normen ut genom fönstret.
 
Jag har skrivit mycket om just detta och inget har egentligen förändrats. Jag känner fortfarande på samma sätt med hela grejen. Att jag aldrig haft en dröm om att vara gravid, aldrig tänkt att jag skulle skaffa barn. Lika förbannad av människors fumlighet med kommenterar till de som av en eller flera anledningar inte har barn, kan få barn eller ens vill ha barn.
 
Med allt det sagt så betyder inte det att jag inte är glad nu.
Livet verkar ta en annan vändning och jag väntar med blandade känslor.
Nervös, förväntansfull, panikslagen, rädd och jätteglad.
Lite skräckblandad förtjusning skulle man kunna säga.
 
Det har ju aldrig handlat om att jag ogillat barn, tvärtom!
Jag har bara inte tänkt att det är för mig.
Att jag nu ändå sitter här och skriver om det är nog för att det för ett par dagar sedan slog mig..
 När en vän som vill bli gravid frågade mig om hurvida jag skulle resa till diverse olika länder med klart sämre sjukvård om jag visste att jag var gravid.
 
Jag funderade lite för jag tänkte att det handlar inte om vad JAG skulle göra. Det är ju det minst viktiga i detta sammanhanget och hon förstod det såklart men ville ändå att jag skulle svara.
 
"Jag skulle åka." svarade jag
"Jo jag vet ju att du skulle det" log hon tillbaka
 
Och det är precis det som allt handlar om tycker jag. Det spelar ingen som helst roll vad jag skulle göra eller vad alla andra hon frågar skulle göra utan det handlar om hur hon känner att hon vill göra.
För det är inte jag eller någon annan som ska njuta av den resan eller kunna ta en komplikation på plats och känna att det är okej eller meningen. Det är inte min sak att lägga mina åsikter på någon annan. Men visst, om någon frågar måste jag ju kunna svara ärligt. Efter det är det upp till personen att ta ett beslut som hen kan stå för oavsett vad som händer.
 
Två dagar efter jag fick veta att jag var gravid skulle jag springa Tough viking med mina kollegor på jobbet.
Höga hinder, isvakar, ramper, ja allt.
Jag fick panik.
Jag ville så gärna springa men visste inte om det var idiotiskt eller inte.
Frågade två av mina bästa vänner som båda har erfarenhet av att vara gravida och de känner mig.
 
"Jag skulle aldrig göra det" sa den ena
"Kör, bara kör!" sa den andra
 
Då insåg jag att det inte handlar om vad andra skulle göra eller tycker är bra eller dåligt. Det handlar om hurvida jag kan ta ett beslut som jag kan stå för själv. Vissa kanske dömer men mest av allt så tror jag vi dömer oss själva när vi blir sura på andra när vi tror att de dömer oss.
Då tror jag att det handlar om att vi är arga på oss själva för att vi inte är helt säkra på att vi står för vårt beslut.
Vi tar illa upp för att vi egentligen själva inte är nöjda med vad vi bestämt och på så vis känner oss dömda.
 
Så jag släppte bådas svar och pratade med Martin om det och VI bestämde att jag skulle springa.
Är det meningen att det ska gå vägen så kommer det göra det oavsett.
 
Så. Där hade vi skapat vår första regel. Nu kan folk få säga vad de vill om det beslutet men vi kan stå för det och det är det enda som spelar roll.
Ingen har i efterhand dömt eller sagt något om mitt beslut att springa.
Eller är det bara för att jag var så lugn i mitt val att jag inte reflekterat över andras åsikter om det?
 
Varje gång någon kommenterar någon jag gör, dricker eller annat så är det samma sak.
Jag måste ta ett beslut som jag kan stå upp för. Inte inför alla andra eller just den personen men för mig själv och inför min sambo som har lika stor rätt till det här barnet som jag.
 
Så många verkar arga över andras intresse eller frågor angående gravida kvinnor. 
Jag förstår vad de menar men jag inser mer och mer att jag inte håller med. Eller visst håller jag med till viss del men jag tror inte på att människor bara känner sig fria att kommentera och döma när någon är gravid eller har barn, däremot så tror jag att mottagaren är mer känslig vid just dessa ämnen och lättare blir lite
"Nu är det fan nog!"
DET tror jag absolut på men jag har faktiskt en lite annan bild av det.
Jag upplever att det är svårt att sänka garden, att vara ödmjuk när det handlar om att erkänna sina brister eller tillkortakommanden, speciellt när det handlar om att vara förälder eller gravid.
För vi har byggt upp något hjälteaktigt med att vara förälder och lägger så stora ord i munnen.
"Du har ansvar för ett till liv nu!"
Aj, en höger rakt i magen.. Det är väl ingen som vill riskera att göra ett enda misstag med den stämpeln och prestationångesten över sig? Det finns liksom inte utrymme för att göra fel och göra om.
 
Detta trots att vi egentligen vet att INGEN är perfekt och att vi lär oss av våra misstag.
 
 Jag kan förstå hur många känner sig kritiserade när människor undrar saker men jag tycker på sätt och vis att det är fint. För jag vet inte allt. Långtifrån, så då är det ju bra om någon uppmärksammar mig på något jag inte tänkt på så jag kan fundera på det och lära mig. Och har jag tänkt på det så har jag ju ändå redan bestämt mig eller hur? Skapat mina regler kring det.
"Ska du verkligen bubbla jazzucci eller bada i havet i september?"
"Öh.. ja hurså?"
"Ska du verkligen dricka en nocco före ditt pass? Är inte det för mycket koffein för bebisen?"
"Jaha du tänker så. Ja det har jag inte tänkt på men det är nog lugnt"
 
Hur man än tänker att man ska göra i livet, alla val du tar kommer alltid att störa någon. Så är det bara.
Det går liksom inte att glädja alla och om man inte klarar av det då är man lite illa ute tror jag.
 
Det jag inte velat höra är saker jag inte kunnat bestämma eller påveka själv.
Tex när klantiga människor gång på gång frågade om det sparkade mycket och jag inte känt något ännu.
"nej...ingenting.."
"Oj då! Nähä!? Min dotter är gravid typ lika långt gången som du och hon känner massor!"
Och
"Men gud vad liten du är!?"
"Oj vilken liten mage för att vara så långt gången. Är du säker på att den växer som den ska?"
 
Efter flera såna kommentarer var jag säker på att bebisen i min mage var död.
Jag grät på vägen till ultraljudet för jag hade ju en död bebis i magen.
 
Martin tröstade och sa att alla var idioter.
"Du kan ju inte påverka hur stor din mage blir eller om det sparkar eller inte."
 
Sånt kan man enligt mig gärna få vara smidigare med. Fråga gärna men låt mitt svar vara okej.
När vi kom in till sjukhuset för ultraljudet frågade barnmorskan helt lugnt
"Har du känt rörelser än?"
"Nej..."
"Helt okej. Det är också normalt."
SÅ. Helt odramatiskt frågade hon utan att få mig att bli totalt förstörd efter.
 
Det är en stor skillnad på frågor om hur jag beter mig i livet och hur min kropp är som gravid.
Mina handligar kan jag påverka och stå för.
Min graviditet utvecklas i sin egen takt och det är elakt att få någon att må dåligt över saker inte en människa kan rå för.
 
Där kan jag inte skapa mina egna regler utan kroppen har sina egna och jag får bara gilla läget.
 
Det bästa med mitt jobb är att jag fortfarande kan göra det jag är bäst på.
Jag kör mina klasser.
Tränar vissa pass hårdare än andra. Lyfter fortfarande tyngre än många andra på mina klasser fastän jag är i 8:e månaden och jag vet att många tycker det är svinbra.
Precis som många tycker att jag är oansvarig eller oförsiktig. (Antar jag)
 
När jag var skadad i ryggen förra året så frågade mina kollegor om jag verkligen skulle köra alla pass med min rygg. Då är det ingen som tycker folk är påstridiga eller lägger sig i men såfort man är gravid så är det lite som att alla frågor är dömande eller kritik. Det är ju lite tråkigt tänker jag.
 
Jag har spytt dagligen sedan andra månaden in i min graviditet. Spytt massor verkligen och fått gå på många kontroller på vårdcentralen och ta olika blodprover för att min lever blev påverkad av alla kräkningar.
 
Nu har jag även haft en del blödningar och fått åka in till förlossningen och specialistmottagningen för att undersöka både mig och bebisen.
 
Så när mina kollegor frågat om jag verkligen ska köra pass eller vara med på vattenlivräddningen har jag aldrig tagit illa upp, tvärtom. Jag har alltid känt att de bryr sig och att det är jag som styr över hurvida jag vill eller kan köra mina pass eller inte och det har varit underbart.
Mitt i alla kräkmaraton och annat så har det varit så skönt att ha kvar det som funkar på jobbet. Jag har sprungit från receptionen och spytt, lämnat kunder mitt i samtal och sprungit in på toa. Jag har kommit flera timmat försent till jobbet efter några timmar på badrumsgolvet men jag har alltid kunnat genomföra mina pass när jag varit på plats. Förutom morgonklasserna.
 Att jag sedan spytt direkt efter har liksom bara hört till.
 
Jag har kunnat behålla det bästa av mig på jobbet.
 
Jag vet egentligen inte alls vad som väntar med förlossningen men jag tänker att är det något jag behöver vara stark till så är det för den.
"Tänk att ni ska springa ett marathon när ni laddar för förlossningen" sa min barnmorska
Så ja.. Då känns det som ren och skär idioti att sluta träna nu.
Däremot så gäller det att anpassa övningar och intensitet.
På mitt spinn puls pass förra lördagen körde jag rakt in i kaklet. För jag kände att jag kunde.
På min bodypump klass i onsdags plockade jag ner på vissa låtar och behöll mina vikter på vissa. Där det känns okej.
 
Jag var helt slut när jag kom hem. Så trots allt som är och varit lite tungt så har träningen varit min räddning och det som fått mig att orka hela vägen med illamående och läskiga blödningar.
En tillit till att min kropp är stark.     
 Att mina regler är mina regler och de passar mig och mitt liv.
 
Jag vill säga till alla att göra samma sak.
Oavsett vilka utmaningar, svårigheter eller livsval du ställs inför så skapa alltid dina egna regler.
 
Har du orkat läsa hela vägen är jag imponerad. :) Hoppas du kan ta med dig något som du läst.
För vi måste alla jobba med oss själva hela livet och du ska vara så nöjd du bara kan med dina beslut.
 
Hoppas du får en riktigt trevlig helg!
Puss och Kram 
 
Någonstans i 6e månaden.
Tidig morgonkvartal med finaste kollegorna. Filma varandras teknik. Det ska vara kul att träna. =)
8:e månaden. Lite tyngre att köra men lika roligt!
Bänkpress på utegymmet. Älska utomhus.

När mobbingen sker rakt framför ögonen på oss och bägaren forsar över

Jag har inte skrivit på ett bra tag. 
Det brukar gå ganska lång tid mellan varven just för att det bara är när jag blir riktigt förbannad eller om jag är väldigt glad för något som jag känner behovet av att skriva av mig och låta er alla läsa. Igår var ett sådant tillfälle.
Jävligt arg.Minst sagt.
 
Min fina pappa och extramamma Milli har varit på besök i helgen och igår kväll var vi inne i stan. Åt god middag och såg på oscarsrevyn på Oscarsteatern. En väldigt trevlig eftermiddag och kväll som fick en ganska så kraftfull vändning. 
Vi tog 22.28 tåget från centralen och det är väldigt fullt på tåget så pappa och jag sitter mittimot varandra på ett fyrasäte och Martin och Milli mittimot varandra på fyrsätet intill. Jag var ganska trött så jag satt i min egen värld och kikade ut genom fönstret och småpratade lite med min pappa. 
 
Samtidigt så hör jag några tjejer gapskratta snett bakom mig och jag vet att jag tänkte att det störde mig lite samtidigt som jag helt medvetet vet att det lika gärna kunde varit jag och några av mina kompisarså jag släpper det där. 
 
Då säger pappa som sitter så han ser dem 
"Det där är verkligen vuxenmobbing som vi pratade om innan" säger han
 
Vi hade under dagen pratat lite om barn som retar barn för dels deras eventuella tillkortakommande som vi alla har och även fysiska förutsättningar som inte en stackars människa rår på. Vi pratade om hur ont det gör i kroppen av att se någon fara illa av mobbing eller utanförskap och jag sa att det även händer vuxna och att det är fruktansvärt oavsett. Det är en fråga som alltid berör alla på något vis.
Jag hade en lyckosam barndom fri från mobbing och jag tycker det är hemskt att det inte är en självklarhet.
 
Skulle jag få ett erbjudande om att jobba i skolor med klasser som har problem med mobbing och där eleverna lider av dålig självkänsla skulle jag säga upp mig imorgon. Inte för att jag vill sluta på mitt jobb utan för att jag verkligen skulle vilja röra om i de klasserna där de har delat upp sig och är elaka mot varandra och där många barn mår dåligt. Jag tror att det skulle vara en investering för skolorna idag att anställa en person som inte är lärare utan bara jobbar med grupputveckling, kamratskap och självkänsla.
 
Så för att gå tillbaka till ämnet..
När pappa sa de där orden vände jag på mig direkt och ser att det sitter tre tjejer och asgarvar på ett fyrsäte. Två sitter intill varandra och den tredje mittimot. I Sundbyberg hade det klivit på en kvinna som i mina ögon såg lite ensam ut, hon kanske kom från en middag med hela sitt kompisgäng eller med sin partner det vet jag inget om men när hon klev på så såg hon just lite ensam ut.
Hon satt på det sista sätet hos tjejerna med sin mobiltelefon i handen.
 
Då lutar sig tjejen intill kvinnan mot henne och ser ner i hennes telefon och kommenterar allt hon ser på skärmen. Kvinnan sitter orörlig och fortsätter med sitt medan de andra två tonårstjejerna går sönder av högt skratt.
Det ger ju såklart tjejen vatten på sin kvarn och hon lutar sig ännu mer och kommenterar ännu mer och högre varpå tjejerna garvar ännu mer och det är SÅ tydligt att de garvar åt den ensamma kvinnan och de visar henne NOLL respekt. Nu lägger tjejen kinden mot kvinnans axel, fortsatt med att fälla dryga kommentarer och skratta högre och högre.
Kvinnan med mobilen är cool, visar inte tjejerna att hon tar åt sig ett dyft att vad de gör. Hon bara fortsätter med sitt. Hon ger dem inte en blick, inte en min och absolut ingen kommentar.
Jag kokar inombords. Glor på tjejen som sitter intill och kommenterar för att få möta hennes blick.
 
Det gör så ont att se kvinnan sitta själv i den här fullsmockade vagnen och bli hånad av tre jävla skitungar.
Tre tjejer i den kanske värsta åldern.
Ont i magen hela tiden medan jag tittade på dem.
Jag sitter ju vänd i en lite onaturlig vinkel då jag stirrar på dem så tillslut vänder sig en av de asgarvande tjejerna och ser rakt på mig.
 
"Har ni roligt?"
frågar jag henne så lungt jag kan men jag känner att min röst darrar då jag är så arg att jag skakar och det är alltid lite obekvämt att starta en konflikt i en fullsatt vagn.
"Ja det har vi, hurså?" svarar hon kaxigt
"Jag hoppas ni skulle tycka att det var lika roligt om det var någon som gjorde sådär mot er." svarade jag
"Vadå får man inte skratta eller?!" svarar hon med högre röst och ännu kaxigare
"Nej inte om man gör det på någon annans bekostnad, och det är precis det ni gör!" svarade jag och nu har även jag höjt rösten och blivit ännu lite mer förbannad.
 
Först nu tittar kvinnan upp från sin mobil och ser på mig.
"Tack så mycket."
 
Då blir tjejen som sitter intill kvinnan förbannad och menar på att om kvinnan blivit upprörd skulle hon säga till själv och inte jag. Som att kvinnan inte alls brydde sig.
 
"Jag  sa ju tack till henne precis! Jag ger inte sådana som er någon uppmärksamhet för ni beter er illa och visar ingen respekt." svarar kvinnan
 
Hon som har pratat mest med mig har nu höjt rösten och skriker mot mig. Frågar hur gammal jag är, säger att jag inte ska lägga mig i mm och jag fortsätter att säga exakt allt jag tycker.
Att de beter sig vidrigt illa och att jag aldrig tänker hålla käften när någon hånar en annan människa precis som de gjort. Nu har ännu fler människor kommit närmre in i vagnen och följer nyfiket vad som händer. 
 
Nästa gång tjejen skriker något till mig svarar Martin mot tjejen med liknade argument som jag och det eldar upp tjejerna ännu mer. Snart har alla börjat prata mot tjejerna och en man intill Milli reser sig upp och skriker.
 
"Ni ska hålla käften nu! Ni visar INGEN respekt, inte för någon och ni har behandlat någon illa!" 
Tjejerna fortsätter käfta och han skriker på ett språk som bare han och en av tjejerna förstår men inte heller det har någon effekt. 
 
Det sitter några kvinnor bakom mig och de frågar om de skulle betett sig likadant om deras mammor var med.
"Vafan är det du har med min mamma att göra!?"
"Ingenting men era mammor skulle skämmas!" svarar hon tillbaka.
 
Nu har jag backat lite eftersom att alla andra trädde in, Milli sa ifrån, en kvinna intill Martin sa ifrån och det kändes så skönt att alla i vagnen reagerade och stod upp, framför allt för kvinnan men även för mig.
 
Jag kände verkligen att jag hade allas stöd i ryggen. 
Tyvärr visade tjejrna inte ett uns ånger eller att de skämdes. De gick bara till attack mot allt som alla sa. 
Vid något tillfälle kallades de för jävla snorungar och det kan ha varit jag som sa det eller så var det någon annan. Kanske både ock. 
Det mesta som jag sa kunde jag säga lugnt och sansat även om jag höjde rösten en del när de skrek åt mig men att kalla dem jävla snorungar var nog en följd av att jag faktiskt tappade det där ett tag.
 
Så jävla arg var jag. 
 
Tillslut reste de sig och gick längre bak i vagnen och jag tror inte att de igår, idag eller imorgon kommer ta åt sig av vad jag eller någon annan sa men jag hoppas av hela mitt hjärta att poletten trillar ner en vacker dag.
Att de inser hur illa de betedde sig och hur mycket det sårar en annan människa när man gör så.
 
Det var som att de inte insåg att det satt en människa med känslor på sätet intill dem, och det skrämmer mig.
Den verkligheten skrämmer mig. 
 
Sen var inte mitt största fokus att läxa upp dem heller utan att visa kvinnan på tåget att det hon blev utsatt för inte var okej. Att jag såg det och att jag står på hennes sida.
 
Jag tror någonstans att hon kunde gå av lite rakare i ryggen av att känna att alla på tåget stod upp för henne. Jag hoppas även att alla som satt eller stod i samma vagn som oss vågar säga ifrån direkt nästa gång. Nu när de märkte att andra stöttar dig om du säger ifrån.
 
Vi kan inte bara sitta och tycka att det är illa att folk beter sig som stora svin. Det hjälper inte att vi bara tänker att det är synd om hen som sitter där och blir offentligt hånad av främlingar.
 
Vi måste säga ifrån. På riktigt.
Först då kan den mobbade känna sig sedd och viktig och mobbarna får förhoppningsvis skämmas eller om inte annat så fick de sitt nöje förstört. Från att jag öppnade käften garvade ingen mer i den där vagnen.
 
 
Så snälla. Säg ifrån.
Det är läskigt men det är ingenting mot vad den stackars personen som blir utsatt känner.
DÄR har vi det verkliga offret och den personen måste vi hjälpas åt att stötta och finnas för.
 
Svårare än så är det inte.
Imorse när jag vaknade var jag fortfarande jäkligt förbannad och nu när jag skriver om det brinner det i mig.
Tänker på kvinnan och hoppas hon mår bra.
 
Trevlig söndagskväll på er kära vänner.
 
 
 
 
 
 

Allt som är underbart

När jag fyllde 30 fick jag en upplevelse av mina kollegor.
3-kamp med Zorbing på vattnet för två pers. Skulle gjort det med Linnéa i sommar men det blev inte av och i slutet av aug började det kännas lite stressigt att få till. Så jag bytte min upplevelse till en teater på "Playhouse" inne i stan.
Jag hade aldrig varit där och det gick bara en föreställning just nu.
"Allt som är underbart"
 
Visste inte alls vad jag skulle förvänta mig. När vi kom in hade de stängt av alla rader bakom rad 3 och byggt upp små läktare vid sidan av scenen istället så vi satt alla väldigt nära varandra.
"Hoppas det inte är en föreställning där de drar upp en från publiken" utbrast Martin
"haha det tror jag inte, det är ju inte stand up." sa jag  
 
Innan föreställningen började delade en kille ut massa små inplastade lappar med siffror på, följt av meningar eller ord på. 
Han förklarade för personerna som fick lapparna att varje gång han sa deras nummer skulle de läsa på sina lappar, högt så att alla hörde. 
 
Så Martin hade rätt. Han var själv på scenen men involverade hur många som helst i sin föreställning och han gjorde det riktigt bra.
Han började med att berätta att listan kom till när hon försökte första gången.
Att ta livet av sig alltså. Hans mamma. 
När han var sju.
Han blev hämtad sist på skolan, det brukade aldrig hända. Han blev hämtad av sin pappa. Som aldrig brukade hämta.
Det enda han sa var att mamma hade gjort något dumt.
 
Han fick inte träffa sin mamma på sjukhuset. När hon såg honom skrek hon bara 
"Nej inte han!"
JAG fick ont i magen av det..
Stackarn.. Han fick sitta med ett äldre par i korridoren. De köpte choklad och festis till honom.
De var snälla gamla människor o de luktade inte gammalt som de kan göra ibland.
 
Då kom han på det. Han skulle göra en lista på allt som är underbart.
 
1.Glass
2. Gamla människor som lukar gott.
 
Pappan kom ut och de åkte hem utan mamman. 
Han sprang efter sin pappa genom alla rum o uppför trappan och stannade utanför den stängda dörren. Han lyssnade efter vilken musik han skulle spela därinne. På så vis kunde han veta om han kunde gå in och störa pappan eller inte. När musiken började spela gick han dystert ner igen. 
Inga frågor som fick svar. Ingen förklaring. Ingenting.
 
Så han fortsatte med sin lista.
Alla saker som är underbara.
Jag minns inte ordningen på listan. Det gjorde han. Otroligt att minnas 1000 0000 punkter på en lista.
Ja så lång blev den med åren. Bra terapiform att komma på för en 7-åring. Han skrev listan till kanske 50 punkter eller om det var 100. Sedan la han bort den och hittade den först när han vid ett utbrott hemma 10 år senare kastade saker i sitt rum och hittade sin lista.
Det arga utbrottet kom när hon försökte andra gången.
 
Jag tänker inte berätta mer. 
Jag vill rekommendera er att se den här enmanna showen. Den är väldigt enkel.
Inget glitter och glamour.
Den är lite sorglig men samtidigt rolig. Jag skrattade mycket. 
 
Det jag fastnade för var just listan.
 
Allt som är underbart. 
Vad är det som är underbart?
Olika för alla såklart. Vissa saker tycker kanske alla är underbart. 
Jag älskade att han bara satte enkla saker på listan, den fick inte bli för materiell. 
Genom åren har andra människor i hans liv fyllt på listan. 
Gett sin syn på vad som är underbart.
 
17- Se någon falla pladask!
18- Bada naken.
 
Ja ni ser. Underbara saker måste inte kosta pengar.
Måste inte köpas, förtjänas eller slåss för.
Iband kanske, men absolut inte alltid.
 
Jag har en förmåga att oroa mig för saker som inte ens hänt.
Jag förutsätter att jag ska bli sårad eller krossad för jag tror att jag blir mindre ledsen när det väl händer då.
Jag vågar inte glädjas åt saker till 100% ifall det ska gå åt helvete.
När vänner och familj sagt "GRATTIS" till oss har jag hela tiden svarat
"Tack ja det är spännande men vi får se hur det går."
Jag räknar med att det ska gå dåligt för jag tror att det skyddar mig.
Lyssnade på Annika Lantz sommarprat och en mening fastnade.
 
"Rädsla skyddar dig inte."
 Väldigt logiskt tänker kanske du men för mig har det varit så. 
Jag är bra på att kasta mig ut för stup och läskiga utmaningar.
Men när det handlar om känslor är jag en fegis.
Då har jag verkligen intalat mig att rädslan ska skydda mig och hindra andra från att säga 
"Vad var det jag sa?"
 
Efter jag hörde Annika Lantz försöker jag tänka så.
Rädslan skyddar mig inte.
Så jag satsar. Tror helhjärtat på det.
Även om jag ibland av vana blir rädd försöker jag skjuta bort det. 
 
Jag kan glömma bort de små enkla sakerna i tillvaron som gör mitt liv underbart.
När allt känns hopplöst, dyrt, ouppräckligt eller bara jäkligt pissigt. 
 
Så kommer han på teatern i sitt livs värsta kris och skriver en lista där GLASS är det första han vill skriva på sin lista. Han kunde gjort en bitter lista över "Allt som är dåligt."
Men det gjorde han inte.
Han valde en annan väg istället.
Vägen att se allt som är underbart.
 
Nu menar inte jag att en lista är svaret för alla som mår dåligt men jag tror verkligen att det är en bra idé.
Att kunna se och uppskatta det som är fint i livet.
Att det finns fantastiskt mycket saker att vara glad för och att njuta av.
 
Jag ville börja med min egen lista direkt!
 
Några punkter varje inlägg. Bara för att påminna mig själv om allt som är underbart. 
Ingen inbördes ordning utan bara som det kommer upp i huvudet.
 
Är du som jag? 
Vill alltid vara positiv och glad men lyckas inte riktigt alltid?
Har du också lite bråttom ibland så du liksom missar massa små saker?
 
1. Doften av regn på asfalt på sommaren.
2. Vakna utvilad på morgonen.
3.Doften av nybryggt kaffe.
4.Lägga sig i en säng med rena sängkläder.
 
Ni ser. Enkla saker som var och en enligt mig gör livet underbart. 
 
Så idag vill jag bara påminna er om just det. Alla små saker i livet som gör det så mycket bättre.
Har du en dålig dag? En jobbig period?
Det finns inte så mycket tröstande att säga bara sådär. Förutom en sak.
Det blir bättre. 
Det blir kanske inte fantastiskt alla gånger, men det blir bättre.
Och kom ihåg..
Rädsla skyddar dig inte.
 
5. Få ta en dusch efter ett par dagar i vildmarken.
6. Klättra i träd.
 
 
 
 
 
 
 
 

Ta sig nedför branta berg med livet som insats och sagolik natur var lite av det Norge hade och erbjuda

Vi ville göra vår vandring i Norge till något utöver det vanliga. Besseggen kändes spännande men väldigt turistig så vi började med att slå upp tältet i Gjendeshejm och på morgonen började vi gå mot Torfinnsbu. Det skulle ta 8 h stod det. Vi la på två timmar extra eftersom jag kräks och mår illa mest hela tiden.

Vi dubbelkollade med en receptionist i Gjendeshejm om vi tänkt rätt med vår valda rutt.

"Det är bara mellan bergen, ni kan inte gå fel."

Det hon BORDE sagt skulle vara "det tar säkert 15 h, inte en människa går den och ni måste ta er nedför ett brant högt berg efter ungefär 10h tuff terräng"

Så vi vandrade mellan bergen, i dalen och korsade forsar och annat roligt. Martin fick vada en etapp för det var för mkt vatten att ta sig över utan att bli genomblöt. Så barfota genom isande smältvatten.

Det vattnet var fantastiskt att dricka men inte att gå i! Tyckte SÅ synd om honom!

Vi gick 8,5 och insåg att det inte fanns på kartan att vi skulle hinna på en dag. Precis innan en stor glaciär hittade vi tältplats i stormen. Vi lagade mat o däckade tidigt.

Morgonen därpå kom vi efter två timmar fram till det skräckinjagande berget. Inga markeringar om vart leden gick, bara stup. Våt mossa och halt berg.

Vi fick ta av oss väskorna o sen fick vi ta oss ner bit för bit, ena stället sjukare än det andra. Hade jag fått göra om det hade jag inte gjort det och då gillar jag ändå äventyr.

Väl nere drog vi en lättnads suck och gjorde lunch. Ändrade rutten och gick till Gjendebu. Några timmar bra terräng med mkt stenar längs vattnet o ok väder. Solen visade sig under dagen och värmde skönt i blåsten.

Sista biten ner till Gjendebu var ett brantare stup med rullgrus. Det var den andra sjuka biten idag.
Däremot kändes det skönt att veta att vi sett andra gå hitåt o det fanns markeringar för leden.

Det gällde att se sig för då varje misstag kan vara det sista du gör. Det är läskigt när det är så brant o du ska hasa dig ner med en tung väska på ryggen.
När den värsta biten var över kom snön.
Tackade vår lyckliga stjärna att vi slapp ta oss ner för det blöta berget. Det hade varit ännu värre.

På kvällen träffade vi en 77 årig man med sin dotter. De hade vandrat massor både i Jotunheim o på andra platser men aldrig varit med om värre än sista branten.

De frågade vilken väg vi kom från och när vi berättade såg mannen på oss och sa "det är inte många som går den, med tanke på berget och så."

Nä vi märkte ju det. Han tyckte nog vi var galna.

Dagen därpå gick vi den omtalade Besseggen. Strålande väder.
Det var skillnad att gå där. Ett lemmeltåg av människor så man kände sig aldrig vilse. Det var lätt terräng och fantastisk utsikt. Mkt hög puls för det gick brant uppför. När man kunde se berget som smalnade av och gick rakt uppför sög det till i magen.

"Ska vi klättra uppför det branta berget där det bara är stup på var sida?!" Vem gör sånt?!
Jo typ 40.000 pers om året därav barn o äldre.
Jag lugnade mig när jag tänkte på dotterns ord dagen därpå. När hon sa att besseggen var lugnt i jämförelse med stupet igår.

När vi kom närmre såg det bättre ut och det är klart det är lite läskigt när det är 1700 m stup rakt ner om man trillar men sålänge man fokuserade på klättringen o inte tittade ner gick det bra. Vi stannade ofta och njöt av vyn.

Vädret, utsikten och det här med att bara vara.
Ingen telefon på fyra dagar, bara vi och naturen. Nu delade vi leenden och lättade miner när vi kom upp med främmande fina människor. Ingen dusch på fem dagar och jag kände att jag garanterat inte doftade rosor men det hör liksom till. Inget illamående på hela vandringen. Jag bara mådde bra. Ont av ryggsäcken, ömma hälsenor men med 9 h vandring om dagen kändes det befogat.

Vi satt på toppen och åt ölkorv och fikon. Solen blänkte på vattnet och det var sådär ofattbart fint.

Jag behöver inte ha så mkt för att må bra. Mobilen var det så skönt att vara utan. Vem bryr sig om Facebook o allas ständiga uppdateringar? Jag vet att jag bestämmer själv huruvida jag vill läsa vad människor gör men det glöms gärna bort ibland.

Jag bara gör allt av rutin och nu var den enda rutinen äta, vandra, njuta och sova. Hålla sig varm, trygg och bara vara.

Vi åt en hamburgertallrik m pommes när vi kom fram.
Det var nästan lika gott som naturen var vacker.

På hemvägen tog vi in på hotell i en liten by. Den duschen.
Jag säger inget mer.

Jag älskar att resa jorden runt och uppleva spännande saker men man behöver verkligen inte åka så långt för att bli tagen med storm.

Ha en härlig söndag fina ni.


Bara tanken på att terrordåden måste ske i Europa för att det ska kännas jobbigt äcklar mig

Jag är absolut ingen perfekt människa. Jag skulle absolut kunna göra mer för världen än jag gör idag. Engagerad i barnen i Tanzania och givare åt diverse olika hjälporganisationer känns futtigt i det stora hela.

Något jag ändå på riktigt står för är att jag anser att människor är lika mycket värda oavsett hudfärg, härkomst eller läggning.

Jag stöttar inte vad alla människor tror på eller handlingarna de utför men jag blir lika illa berörd om det sker en tågolycka i Indien eller om den sker i Tyskland.

Inte för att jag själv har rest runt med tåg i Indien så "det kunde varit jag" eller för att jag känner någon som varit i Tyskland, utan för att oavsett så är det människor som drabbats. Familjer som splittras, människor som aldrig blir vad de varit. DET gör mig ledsen.

I tisdags kväll när jag skulle sova gick jag in på DN och fick då veta att Istanbuls största flygplats blivit utsatt för terrorhot.
Fruktansvärt. Vidrigt.

Men det som gör det som gör mig galen är att det är bara när det händer nog nära oss media skriver om det och ger medialt stort utrymme. Alla andra terrordåd som sker i världen av samma grupp människor behöver ju inte vi bry oss om eller? I Sverige är inte Jordanien eller Afghanistan någon semesterort eller plats där många svenskar jobbar så skriv inte om det för fan!

Nu berättar svenskar om hur de varit på flygplatsen o plötsligt känns det så NÄRA!

Självklart måste det kännas olustigt och personligen skulle jag garanterat bli helt förstörd om jag varit där eller i närheten, det är ju det som är hela poängen med terror. Att sätta skräck i människor världen över.

Jag läser inte på alla nyhetssajter eller får upp notiser stup i kvarten för jag har valt ett liv där jag försöker minimera min uppkopplade tid, därför känns det extra viktigt när jag väl går in på DN eller ser på nyheterna att de rapporterar från hela världen.

Jag vill veta om Pakistan drabbats av en katastrof eller terrordåd. Det är precis lika illa som något annat och de förtjänar att bli tagna på lika stort allvar som en turistort i Europa.

När bomberna utlöstes flydde människor i panik skrev tidningarna.

I det ögonblicket skulle nog vemsomhelst förstå människor som flytt över haven och lämnat allt eller kanske bara en husgrund som står kvar för att överleva och få chansen till ett bättre liv.

Det är först då det blir på riktigt tydligen. Empati nivån låg över lag skulle jag säga.

Sverige går bättre än på länge och många av oss kan resa utomlands ett flertal gånger per år.

Jag kan absolut sänka min standard för att fler människor ska få ett bättre liv.

Med det menar jag inte att nyanlända får bete sig hur de vill, det får ingen oavsett år i Sverige.

Jag läste även på DN att IS valde att spränga på Turkiets flygplats för att deras dåd i Jordanien o Libanon inte fått medial uppståndelse.

Det kan säkert stämma.
Så där gick vi rakt in i IS fälla.
Åter igen.
Människors lika värde var det va?

Den här veckan har mina tankar gått till alla länder som blivit utsatta för den här skiten. Lika mycket till varenda människa.

Hoppas du tänker likadant.


Där går mitt liv

I vintras var jag på Melissa Horns första spelning för året på Mosebacke.

Fastande stenhårt för "Där går mitt liv" från hennes nyaste platta.
Den är egentligen lite sorglig.
Om hur hon ser sin livs kärlek på stan när han gått vidare med någon annan.
Hon ser hur de går och skrattar, han håller om henne med ett barn i famnen.
Allt som han skulle gjort med henne.
"Jag står vid ett fönster och jag tror att jag ler, jag ser hur jag lyfter handen och vinkar till er.
Där går mitt liv"
 
Jag älskar den låten.
Fast utan att känna sådär alls.
För mig betyder den låten något helt annat. Varje gång jag lyssnar på den ser jag på mig själv
från utsidan. Det är som att jag ser mig själv och personen jag vill ha i mitt liv tillsammans.
Det behöver verkligen inte bli som i låten, inte alls men det var en så häftig känsla när den först kom.
Där går MITT liv, med armarna runt MIG.
"Jag är den där personen som har det där jag vill ha och önskade mig, jag behöver inte stå och önska att jag vore någon annan eller att allt vore annorlunda"
 
Jag tror att vi ofta omedvetet väljer att sakna saker eller tänka tillbaka på det som var bra förr eller att
det som skadade oss tidigare fortfarande har övertaget.
Igår sa en kollega "Jag fattar inte att jag inte kunde uppskatta kroppen jag hade när jag var yngre, det var inget fel på den alls."
"Du kommer säga EXAKT samma sak om din nuvarande kropp om några år. Jag lovar." svarade jag.
 
Det är så sorgligt.
Vi kan välja hur vi känner för oss själva och vi kan välja att vara lyckliga.
Det är allt annat än enkelt många gånger men bara att tänka den tanken brukar göra mig lite varmare inombords.
 
Jag tycker om min kropp. Jag älskar hur den ser ut och kommer se tillbaka på bilder och förstå varför jag tyckte så jäkla bra om den.
Den är perfekt för mig. Mina kläder passar mig. Jag ser vältränad ut ibland, väldigt mätt ibland och
det är så sanningen ser ut.
 
Inatt läste jag en artikel på DN där de valt ut de 5 mest vanliga sakerna människor ångrat på sin dödsbädd.
 
Mycket var väntat och inte så chockerande men det är ändå värt att nämna tycker jag.
 
1. "Jag önskar att jag hade haft modet att leva och vara sann mot mig själv och inte efter vad som förväntades av mig."

2. "Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt" 
Det var flest män som hade sagt det här.
Att de önskar att de spenderat mer tid med sina barn och sin partner istället för jaga status eller jobbat för mycket pga av försörjningsbördan.

3. "Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor"

Många sa att de varit för rädda att hamna i konflikter eller obekväma situationer om de skulle sagt vad de kände och det ångrar de idag. Att hålla inne alla känslor kan göra oss olyckliga och bittra.

4. "Jag önskar att jag hållit kontakten med mina vänner."

5. "Jag önskar att jag tillåtit mig själv att vara lyckligare."

Den sista tycker jag är bäst.
Att människor inser att de själva kan bestämma över sin lycka och sitt liv.

Vi kan inte styra vad som smäller ner över oss när vi minst anar det.
Alla har något jobbigt bakom sig och med största sannolikhet även framför sig.
Det kan vi inte förhindra eller skydda oss från men vi kan välja att ta tillvara på det som är bra.

Vissa dagar går kanske inte det och då måste det vara okej.

Men livet är inte till för att göra oss olyckliga.
Det är här för att ta oss med storm.
På alla sätt.
Det är ditt ansvar att försöka vara så lycklig du vill.

Skjut inte upp allt till sen.
Vad vill du som du faktiskt kan göra nu?

Vad har stoppat dig från att göra allt du drömmer om?

Jag borde just nu sitta på en hög bergstopp med en kaffe i handen och njuta av en grym utsikt, nöjd över att jag minsann tar tillvara på varje dag.

Istället sitter jag på pendeln påväg till jobbet. Jag ska börja dagen med att städa vårt personalomklädningsrum.. 
Det är okej.
Vi har vardagar men njut av dem och låt dem inte bli ditt allt.
Ikväll kommer min fina mamma och Pålsson till oss.
Det är en av mina stående punkter på min lista.
"Umgås mer med min familj"

De ska kolla när jag tävlar på lördag. 
Mysigt. 
Inte att tävla alltså, mysigt att de kommer. Tävlingar är aldrig mysiga.
Det är mest jobbiga. Fast nu satsar vi inte på att vinna så då kanske det kan bli ganska roligt ändå. 




Några av stjärnorna i mitt liv ❤️
 

När det blir sådär jäkla bra helt enkelt

"Har du en rolig kväll?" 
"Jag vill bara stoppa tiden nu"

Det var det enda jag kände när mina faddrar frågade mig om jag hade roligt igår.

Jag ville pausa allt.
Ville aldrig sluta titta på min vackra glittrande mormor när hon höll låda på andra sidan lokalen.

Ville inte sluta bugga med min fina bror, pappa och barndomssyster.

Ville frysa det enkla i det fina att sitta i min älsklings knä och äta tårta o dricka kaffe medan bandet spelade.

Ville hålla kvar mina vänner och känslan bara lite till.

Vid såna tillfällen kan jag nästan bli ledsen och börja gråta.
För det är så fint och värdefullt att jag är livrädd att det ska ändras.

Den här helgen har varit allt jag tillslut önskade.
Min familj o mina vänner i samma lokal, fylld med skratt, dans och kärlek.

Vi bubblade jacuzzi i fredags och tränade i garaget med vindunkar igår morse före frukost.
Vilken födelsedagsmorgon!

Martin och jag kalasade på kaffe och glasskrämfyllda sockerbullar från bageriet i Grebbestad medan regnet strilade utan brådska.

16 pers i pappa och Millis hus.
Omringad av de finaste människorna hela helgen så känner jag mig glad och ledsen på samma gång.
Nära till både skratt o tårar.

Kanske är för att jag är trött.
Kan ju vara en 30 års kris..?
Känns inte så åldersrelaterat dock.
Mer det här med att vara i nuet.

Tror att jag lyckats bra med det
hela helgen och det både tar och ger mkt energi.

Mormor och Martin dansade en dans och det värmde så mycket. 
En ganska ny kärlek och min bästa mormor som alltid funnits där dansade och det var så fint.

Maximus och jag skålade med bål, min morfar gick runt och visade bilder från när jag var tre för alla han såg, Tesan och jag hörde "Tommy tycker om mig" och fick Flashbacks från när vi som små stod på hennes skrivbord och mimade järnet.

Mitt i allt sitter ett stort gäng som åkt från Sthlm för att dela ögonblicken med mig.

Så svaret på huruvida jag hade en bra kväll eller inte var enkelt.

Min dag och kväll var helt fantastisk och jag vill minnas varje sekund för evigt.

Hoppas ni alla vet hur mycket det betyder för mig att ni var där.





Träning och bad efter ❤️








Hela "jag måste ALLTID sätta mig själv i första rummet" börjar ge mig kväljningar

Det finns nyanser av allt.
Det finns en miljon olika förklaringar av något jag kanske enklast skulle kalla beige. Kaffe latte, pärlemo, cappuccino OCH SÅ VIDARE.

"Nej nej pärlemo o latte är absolut inte samma färg." Okej men ni förstår vad jag menar.

Som ni många vet så jobbar jag med hälsa. Jag jobbar mycket för att hjälpa mina tonårsgrupper med att hitta styrka i sig själv utan att vara beroende av andras bekräftelse.

Jag tycker att vi ska jobba mindre och vara lediga mer. För jag tror på att det ger friskare personal och bättre kvalitet.

Jag är helt med på tåget där alla ska lyssna på sig själv och sin kropp, för det mesta.

För det mesta?! Vadå?!
"Man ska alltid göra det som är bäst för sig själv!!"

Okej.. Även om det sker på bekostnad av någon annan? Till och med någon vi påstår oss bry oss om?

Jag är kanske ensam om att tycka det jag precis ska säga men fan vad jag står för det i såfall.

Ibland tror jag att vi lyssnar lite väl mycket på oss själva. Det daltas lite väl mycket tycker jag.

Ibland kan jag känna att det är lite mycket i livet. Så känner alla. 
Däremot så kanske man ibland kan bita ihop för att det betyder mycket för vännen som behöver och önskar att du vore där för hen i det önskade ögonblicket.

Det kanske får svida lite att göra en annan människa väldigt glad. Man kan inte göra det här jämt i alla lägen men kom igen. 
Jag är så jävla trött just nu på att höra "det blir lite mkt just då så JAG behöver vara hemma." 
Jag vill kräkas på alla ursäkter och bortförklaringar." 

Är det en uppoffring du inte vill göra så är det okej. Men då kanske du inte kan förvänta dig stödet tillbaka.

Ja vänskap ska vara villkorslös, men den kommer inte utan krav.
Om jag skulle dissa min sambo varje gång han vill hitta på något eller vill att jag ställer upp skulle han med största sannolikhet lämna mig för någon som kan ge honom det han behöver och likadant är det med vänskap.

Man kan inte prioritera allt annat bara för att man alltid varit vänner.

Inte med mig ialla fall.

Igår var det sista dagen på CXWORX utbildningen. Vi fick en utmaning att stå i plankan på tå med perfekt teknik i 5 min efter att vi redan kört två hårda pass på rad.

Efter tre minuter ville jag ge upp.
Då sved det såpass mycket att jag tänkte "jag skiter i det här nu"

Precis då säger en kille på utbildningen till mig
"Det är bara DU som orkar det här!"

Tävlingsmänniskan i mig väcktes
"Det som svider och bränner nu kommer försvinna såfort det är över och det är bara att bita ihop"

Jag klarade fem minuter.
Perfekt teknik på tå.
Det var mer mentalt än fysiskt och det var värt att kliva över mig själv för känslan efter.

Samma sak med att ställa upp.
Att ibland sätta sitt jävla ego åt sidan för att göra någon annan glad.

Vi kan leva som ett lag eller så kör vi eget race.

Väljer du laget kommer du märka att det finns tid och utrymme för att sätta både dig själv och andra först.

Fundera på saken.
Inga bortförklaringar.
Jag vill inte höra dem.

Jag kan faktiskt tillägga att ofta när man kör över sig själv lite så känns det värt det när man ser hur viktigt det var för den som verkligen behövde dig och din tid.

Annars önskar jag dig lycka till i enmanna laget. Det kan behövas den dagen du behöver någon vid din sida. Kanske någon annan än din partner.

Idag är jag bara nöjd.
Klarade utbildningen och en av våra
kursledare avslutade med att säga 

"Grymt jobbat ironwoman, jag har spanat in dig hela helgen o tänkt "helvete vad stark hon är!" 

Pricken över i:et igår.





Träna sig gul och blå

I augusti förra året när en kollega och jag sprang Tough Viking hade vi en hejarklack från
jobbet som kom och stöttade oss. Sjukt nice och peppande!
 
Jag brukar alltid köra mina race på egen hand, ialla fall när det handlar om ren och
skär löpning. Då är jag så fokuserad på mitt mål att jag bara skulle vara ett tråkigt sällskap.
 
Viking är något annat. Då är det peppande att ha en lagkompis intill. I grund och botten är jag en
lagsportare och det är så jäkla roligt.
Vi är ett gäng från jobbet som ska springa den 14 maj.
 
Igår va jag och Therese på Extremfabriken här i Kallhäll. Jag köpte årskort så nu kommer jag alltid ha sjukt
snygga lår och armar med blåmärken i alla storlekar.
"Alla kommer ju tro att jag slår dig!" 
 
Det var Martins respons imorse när jag visade honom mina blåmärken från
gårdagens pass.
Jag vet att det låter illa men på något vis så gillar jag att få blåmärken av att träna.
Jag gillar inte att skada mig eller gå runt och ha ont men just känslan av att där och då bara köra
100% rakt fram. Över alla hinder med hjälp av konstens alla regler.
 
När muskelstyrkan avtar får huvudet ta över och då är det bara ett envist kravlande som tar mig
över och fram. Det är det som sätter spår dagen efter.
 
Jag älskar att stanna efter ett varv i fabriken och känna mig slut i kroppen, svettig och allmänt slut.
Ändå har vi bara "lekt"
Det är verkligen en lekstuga för vuxna.
 
När vi var klara frågade Therese om min rygg.
 
Tänkte en sekund och sedan svarade jag så ärligt jag kan.
 
"Den gör ont men jag är glad."
 
Det låter ju knasigt men efter att oroa sig för skelettcancer, blodcancer och annan skit
så kan jag absolut leva med ont i ryggen.
Oftast. Vissa dagar, när jag tycker att jag inte gjort knappt något och ändå har
ganska så ont kan jag bli lite trött. Lite "Vafan!" känns det då.
 
Och då får det kännas så en stund.
Det är okej.
Jag försöker bara förlika mig med tanken.
Alla har något och min akilleshäl är ryggen.
Jag kan fortfarande träna mig gul och blå.
 
Jag har aldrig haft som mål att bli bäst i världen.
Stolt ändå.
Jag har vunnit hindertimmen och sitter fortfarande på rekordtiden.
Kom topp 10 på vårruset när jag inte ens startade med eliten.
Jag slog min måltid på halvmaran för ett par år sedan när jag trodde min bästa löpartid
var förbi.
 
För att inte tala om allt annat kroppen gjort för mig.
Är tacksam över allt min kropp har gjort och fortfarande gör för mig.
 
Det är inte konstigt att kroppen känns och jag känner inte
att det är orättvist.
Jag antar att jag ska vara glad att jag inte har mer ont än vad jag har.
 
 
Snart fyller jag år.
Det känns inte lika roligt längre.
För ett tag sedan gladde jag mig som tusan.
Längtade!
Fest med alla mina bästa.
Nu är jag mest ledsen.
Det är dumt.
Jättedumt.
Man ska ju släppa saker som gör en ledsen.
Det är mitt bästa tips till alla.
Ska försöka lyssna på mitt egna råd.
 
Det är ju bättre att vara glad åt allt som kommer bli bra med festen!
Fick tillslut tag på ett band och de ska tydligen vara grymma.
Min familj och mina vänner kommer att vara där.
I underbara körstugan.
Det är inte så mycket att det handlar om mig.
Mer att alla som är där kommer vara människor som betyder mycket
för mig.
På samma plats för att dela viktiga ögonblick.
 
Min 25 års fest var den roligaste kvällen i mitt liv.
Hittills.
Den känslan sitter fortfarande kvar. Så stark och tydlig som att det var nyss.
Dansa och skratta.
Jag hoppas att 30 års festen kommer bli lika underbar.
 
Födelsedagar är inte så viktigt för mig.
Jag glömmer ofta bort såväl andras som min egen.
Det är inte att vi ska fira mig som är grejen med festen.
Utan att umgås och skapa minnen som verkligen stannar kvar.
 
Det blir en lugn lördag.
Alla ömma kroppsdelar och blåmärken talar för sig själv.
En termos med kaffe.
En lång promenad och bara vara.
 
Trevlig helg.





 
 
 
 
 

Det är vi vuxna som bestämmer huruvida barnen ska växa upp och vilja hjälpa varandra eller rasistiskt dra alla över samma kant

När jag gick på lågstadiet var det en klasskompis som brukade nypa mig i rumpan och säga "ballaballa!" 
Mamma och jag skojar fortfarande om det. 
Jag kom hem och berättade för mamma som sa att han nog var kär i mig men att han absolut inte fick göra så.

Nästa gång mamma träffade pappan till killen i fråga gick hon fram, nöp honom i rumpan och sa "BALLABALLA"

"Va fan gör du?"
"Så gör din son på min dotter!"
Sen skrattade de och problemet var löst efter det.

Han gjorde aldrig någonsin om det.
Vi tjejer blev dessutom inlåsta på toa med några andra killar och det var aldrig snack om att killarna skulle bli avstängda eller utvisade.
(Just ja.. Det var ju svenskfödda som höll på så då är det kanske okej?)

Däremot fick de bra med skäll från både lärare o hemma.

Det tystas gärna ner när det är svenska bråkstakar men annars ska det bli rubriker fortast möjligt.

När jag var i Ghana, Namibia och Sydafrika så försökte jag ta seden dit jag kom men det är svårt ibland.
För vett och etikett kommer inte alltid med en bruksanvisning.

Jag har fått onda blickar i olika sammanhang och inte alltid förstått.
I Ghana kom kvinnor fram och visade att mina kläder var fel eller att jag hälsade fel.
Vissa saker ändrade jag och vissa saker accepterade de med mig som jag var.

Linnea fick ändra lite av sitt sätt att klä sig när hon först landade i Tanzania och tack vare henne har jag alltid vetat hur jag ska klä mig och bete mig.

De har aldrig hotat med att kasta oss ur landet utan istället visa oss hur vi ska vara.
Vi har fått visa hur vi gör i Sverige och de lär av oss och vi lär av dem.

Borde det inte vara så när vi tar emot ensamkommande eller nya människor i Sverige? 

Hursomhelst..
Jag jobbar på Eriksdalsbadet.
Världens bästa arbetsplats om du frågar mig. Den arbetsplatsen har allt om du frågar mig.

Underbara kollegor.
Världens bästa simlärare.
Vi har underbara pensionärer som kommer och tränar.
Vi har de roligaste o knasigaste ungarna på simskola.
Vi har de här positiva glada människorna som ser hälsa o träning som en livsstil och inte en trend.

Vi har mycket glädje på min arbetsplats. 
Hade vi inte haft det skulle inte folk jobba kvar i 10-15 år.

Vi har tyvärr ganska mycket olyckor.
Det är skallskador, hjärtstopp, hjärnblödning, epilepsianfall och alla möjliga saker närsomhelst och vartsomhelst. 

Vi plockar upp ungar som lämnats utan tillsyn av medföljande vuxen.

Vi tar hand om barn som kommit för att bada med sin starkt påverkade förälder.

Vi står redo för allt mellan himmel och jord.
Och vi är "BARA" badvakter och friskvårdare.

Just nu verkar alla veta ALLT om Eriksdalsbadet.
Att polisen måste skydda alla som vill bada tryggt.
Att vi som jobbar här mest fikar.
Att det bara är flyktingbarn som är bråkmakare.

Ja vad ska man säga..

Jag skäms.
Jag skäms över att vara svensk.
Jag skäms över att vi inte kommit längre än såhär.

Den där faddergalan som visas varje år, där det samlas in miljoner till behövande barn och vuxna.
Då verkar det finnas lite vett innanför pannbenet på folk men dagen efter verkar det vara som bortblåst.

Jag träffar de här "bråkstakarna" varje dag och jag vill bara säga till er att 95% av dem är underbara ungdomar.

Precis som 95% av alla pensionärer, ungar och föräldrar som besöker oss är underbara.

Snuskgubbarna har funnits i alla år och de har lika ofta varit svenskfödda som något annat.

"Ta korten från flyktingarna som inte sköter sig"
Den kommentaren fick jag förra veckan och jag undrade ju såklart om den regeln isåfall skulle gälla alla?

Hen svarade inte på det men antagligen inte.

Jag har bråkat med en ung svensk kille nästan varje vecka under en längre tid. Han knuffar barn han inte känner i vattnet, struntar i regler o är till o från ganska otrevlig. Många har hört mig prata med honom och de har både sett 
o hört honom men INGEN har bett mig ta hans kort. Någonsin.

För att han är svensk?

Jag fortsätter ta fighten för jag tror att han kan bättra sig.
Jag vill tro att alla som beter sig illa kan bättra sig och det handlar inte om ras, kön eller vilket land man kommer ifrån.

Just nu har jag minst tro på våra trångsynta medmänniskor som verkar tro att de gjort något extra ordinärt som gjorde att de förtjänade att födas i Sverige. Skitsnack.

Det finns bra saker i alla.
Jag tror det. Jag måste tro på det och det är vårt jobb att plocka fram det och se det i alla. 

Vi är tacksamma för polisen och deras hjälp hos oss just nu.

Vi kan inte blunda för problem och det gör vi inte heller.

Vi kan bara göra vårt bästa.
Överallt i hela världen kan vi inte göra mer än så. 
Vi har en värld och den är till för alla.

Alla människor förtjänar respekt och 
att få chansen att visa vem du vill vara.

Det känns lite som att ju bättre det går för Sverige desto elakare blir vi mot resten av världen.
Tråkigt tycker jag.
Jävligt tråkigt.

Så om du är en sån person som har otur när du tänker och låter grodor hoppa ur käften på dig.

Sluta.
Håll käften och se världen med lite större ögon och kanske lite snällare glasögon.















Kan jag säga NEJ till smink är allt annat än spf 50+ korkat

"Gyllenbrun hy, fräknar och riktigt fräsch"
 
Jag skulle ljuga om jag sa att jag trivs med min blåvita färg i mitten av november.
Känner mig glåmig, skabbig och allmänt sliten.
 
Har alltid älskat solen och havet. 
Bränna sig är alltid trist men annars är solen nice.
 
Solbrillor och hatt var inte för mig.
Solkräm i bästa fall och i så fall på sin höjd spf 30
 
Förra året när jag och Sanna spenderade en månad i Australien och en månad på söderhavsöarna tyckte vi att vi var smarta. Smörjde oss noga men likförbannat så solade vi. Låg i solen alldeles för många timmar varje dag.
För brännan är ju SÅ nice.
 
Jag har aldrig varit så brun som jag var på Aitutaki.
"Hej pepparkaka"
1,5 vecka senare landade jag i Tanzania.
Då var 80% av färgen borta igen.

Som efter alla semestrar,
Färgen borta men allt annat kvar-
Ljuvliga minnen och i värsta fall en 
påbörjad hudcancer.
 
Imorgon är det två veckor sedan vi landade i Sverige efter årets Tanzania besök.
Idag kan man inte se på min kropp att jag varit i Afrika 3 veckor.
Jag var smartare nu. Låg mycket i skuggan och smörjde noga.
Tyvärr alldeles för sällan med 50+

Det betyder INTE att jag inte njöt varenda sekund.
Det betyder inte att det inte var tre underbara veckor.

Blir varm i hjärtat när jag tänker på hur Nema trött och nyvaken gick fram och tog Martins hand hans första dag på barnhemmet.

Det är DEN känslan som sitter kvar länge. Inte solandet och brännan.
 
Vet inte varför det ska vara så jävla inne med solbränna?
Ett ständigt mode.
"Vad brun och snygg du är"
Då har semestern varit lyckad.
 
"Du är inte så brun..
Har du verkligen haft det bra?!"
Är man inte brun har man haft en kass semester?
 
Igår såg jag en film från förra året på barnhemmet.
Jag såg inte om jag var brun eller inte. Jämfört med Nema i knäet är jag ändå alltid vit :)
Det spelade ingen roll för på mindre än en sekund var jag hos henne i tanken.

Saknar dem och saknar att vara ledig.
TYVÄRR så saknar jag solen och att ha lite fräknar på näsan.
 
Jag är verkligen emot nyårslöften, måsten och annat som får oss att känna oss
kassa men jag har lovat mig själv att sluta jobba bränna på sommaren och semestern.
 
Hädanefter är det 50+ som gäller.
Keps och glajjor på mitt på dagen.
 
Min nya innelista:
1:Skuggan!
2:Skuggan!
3:Solfaktor 50+
4:Keps
5:Solglajjor
 
 Skuggan är det nya svarta.
Hudcancer kommer öka massor framöver och jag vill banka skallen i väggen för hur dum
jag har varit hela mitt liv.
Jag är inte ensam.
 
Det sjuka är att i stort sett ALLA vet detta.
 
Inget av detta är någon nyhet för oss men likförbannat ligger man där i solen några gånger
per år, MINST.
 
Och vi fortsätter ge komplimanger till solbrända kroppar.
Vilket gör att trenden aldrig svalnar.
Det kommer att vara hett att vara knallbrun så länge vi hyllar det.
 
Nästa gång jag kommer hem från en resa vill jag inte höra ett ord om färgen på mitt skinn.
Man kan säga att en människa är fin ändå.

Jag sminkade mig lite i högstadiet men slutade för jag insåg att det inte var för mig.
Jag föredrar det naturligt och jag har hittat någon som älskar mig just för att jag är naturlig.
Jag gillar naturligt och då borde jag inte jaga efter en bränna som min hud inte mår bra utav! 
 
Efter nästa resa vill jag ha en kram och kanske frågan 
"Har du haft det bra?"
Gärna en kommentar att du saknat mig (om du har det alltså) ;)
Det räcker.

När mina kollegor och vänner kommer från sina semestrar i fortsättningen ska jag göra så.
Vissa kommer säkert tro att jag är bitter över deras bränna då men så får det vara.
 
Jag vill bara att de ska leva längre och veta att de är fina som de är.
Blåvita, bruna, svarta eller benvita - 
I don´t give a damn.
 
Man kan inte göra om och göra rätt för alla år som gått men man kan alltid bättra sig och hoppas att det
räcker.
 
Var rädd om era kroppar.
Får du en kallelse av sjukhuset- GÅ.
Skjut inte upp din egen hälsa med tänket 
"Jag hinner inte, det händer inte mig."
 
Ta hand om dig och dina nära.
Livet är skört men även underbart.





 
 
 
 
 
 
 

Om

RSS 2.0