.

Livet ger perspektiv.

Lite varje dag, men kanske mer eller mindre under olika perioder eller stadier i livet. 

Något jag har funderat en del på det senaste är hur andras ord påverkar mig och hur mina påverkar någon annan.

Ni som känner mig vet hur jag lever mitt liv.

Älskar att träna och inte ha några fysiska begränsningar rent skademässigt. 

"Alltid är det något" 

Ett knä, en axel, benhinnor eller något annat störande.

Det hör till för alla som jobbar med träning eller lägger 100% på sin idrott.

Jag har mitt bästa och mitt sämsta "jag"

Mitt sämsta är negativ och gnällig medan mitt bästa jag är positiv och lättsam.

Jag föredrar helt klart den senare versionen av mig själv och det gör alla i min närhet också. GARANTERAT.

Jag vet inte hur du funkar men jag har lärt mig att för att den här sköna jag ska visa sig större delen av tiden behöver jag någon som står ut med den där tråkiga och jobbiga jag.

Jag har många som verkar stå ut med en hel del men ni vet hur det är.

"Man vill inte vara till besvär"

Speciellt inte när folk häver ur sig "Tänk positivt eller det kunde varit värre"

Jo absolut. Jag vet. Alla vet men ingen annan människa kan slå ner den inställningen i någon annan, hur jävla gärna de än vill så måste den inställningen komma från personen själv.

Min mamma är bäst.

Hon ringde när jag klättrat igår.

"Mår du inte bra? Nu låter du sådär igen"

Hann inte räkna till 10 eller svälja mina tårar.

"Men mamma jag har ont i ryggen, jag är rädd samtidigt som jag vet att jag ska tänka positivt och att oro inte leder någonstans. Jag blir ledsen när jag inte orkar vara glad precis hela tiden!"

"Det är bra att du tar ut det på mig o inte någon annan."

Trodde hon var ironisk först men det var hon inte.

Hon menade exakt det hon sa.

För hon vet att det pyser ut någonstans oavsett. Då är det bättre hon tar det som vet att det inte är allt jag är.

Precis i detta nu ringde min läkare.

"MR röntgen visade inget av det vi befarade när utredningen startade"

"Ingen tumör, inget krisbesked" hann jag tänka innan jag kunde svara honom.

Jag känner mig tusen kilo lättare och jag tänker inte klanka mig själv för att jag haft svackor senaste veckorna.

När någon ringer och säger att flera läkare vill göra olika kontroller för att de sett något de inte förstår och vill utesluta allvarliga sjukdomar så funkar inte riktigt en klapp på axeln o "du det är säkert inget, sluta tänk det värsta"

Jag förstår människans välvilja men snälla. Inte den meningen.

Precis som någon utan barn inte vill höra

"Ska du inte skaffa barn?"

Jämt o ständigt

Den nydumpade vill inte höra

"Det finns fler fiskar i havet"

Ändå fortsätter vi bomba varandra med samma "peppande" fraser. 

Med all kärlek vi har.

Jag kan bara svara för mig o mina behov men jag har mått så mycket bättre av allas tysta stöd, öppna frågor och kramar.

Att få apa mig och låtsas som det regnar. 

Ett dygn gick jag runt med en klump o hade blod eller skelettcancer i skallen.

Tankar som "Tänk om jag inte kan påverka något?" gav panik.

Efter ett dygn orkade jag inte mer.

Tills läkarna bevisat motsatsen är jag frisk. Och om de gör det så vägrar jag att ge något annat än 200%

Sagt NEJ när tankarna knackat på dörren. (Tack Maria) ❤️

Jag har lärt mig mycket de senaste veckorna. Om mig själv o hur jag ska tänka om andra.

Jag kan vara positiv och skön om du vill.

Men det måste komma från mig själv och jag behöver någon som orkar agera slagpåse när det brister.

Så tacksam för dagens besked, alla näras stöd och omtänksamhet. Jobbet, hemma, nära och lång borta. 

Ska försöka berätta de goda nyheterna utan att gråta på jobbet...

Absolut, vi hörs! Haha

När jag behöver er är ni alltid nära.❤️

Plus tusen andra fina själar.