Det trodde jag aldrig
Lämnade vinterlandet för kalla bästkusten igår morse..
Tåget lite försenat till Göteborg men vad gjorde väl det när världens bästa pappa mötte upp mig på stationen?
Vi strosade runt i kyliga Göteborg, lunchade på ett mysigt café.
Träffade några "goa göteborgare" och allmänt myste.
Utan mål blir allt lugnare och vi satt på ett fik, värmde oss och drack chailatte innan vi åkte hem och käkade tacos med brorsan.
Jättemysigt och alldeles lagom!
Vaknade tidigt imorse och det var jättejättemörkt. :)
Man tänker inte på all belysning vi har hemma i Stockholm överallt så här blir det sån skillnad. Man tror det är mitt i natten när man ger sig ut och tränar. ;)
Ni vet ju min kärlek till havet. Som jag alltid påminner om, så ni inte glömmer!
Älskar det på våren, får inte nog av det på sommaren, faccineras av det på hösten och sen nu, nu när det är så kallt att det biter i kinderna, isen börjar lägga sig och himlen börjar ljusna.. Fan va fint det är då.
Det nästan gör ont i mig. Men fast det är så kallt att det svider så känns hjärtat varmt. Stugorna lyser mysigt, havet är så stort, mörkt men ändå vackert varmt. Snön yr lite o kobbarna är lite snötäckta.
Jag vill förmedla en känsla här men det går inge vidare. Hur jag än försöker, vilka ord jag än väljer så räcker det inte till.
Jag kan ändå inte förklara men det gör ingenting. Jag känner det i mig, det finns där jag lämnade det sist och det är aldrig långt borta även om det var längesen jag var här.
Det är skönt att veta.
Nu ska jag ut i kylan o solen igen. Ner till havet ni vet.
Det blir nog en bra dag. Ganska tung men bra.
Jag ska hälsa på min farmor. Farfar oxå givetvis, de ligger ju vid samma sten men jag vet inte vad jag ska säga till honom, jag kände honom inte. Men jag ska prata med farmor.
Tända ett ljus och säga att jag saknar henne. Att julen och ljusen minner om henne.
Jag bakade pepparkakshus i söndags.
Eller, jag var med och tittade på ialla fall ;)
Har inte gjort det sedan vi gjorde det, jag och farmor.
Det kändes bra. Jag saknade henne mer men det kändes bra.
Men nu måste jag få prata med henne för jag fan saknar henne så.
Jag behöver lite kraft från henne för mötet med mitt förflutna väntar i eftermiddag.
Shit vad det låter! ;)
"möte med mitt förflutna"
Men jag ska träffa någon jag inte sett på över 4 år. När en person påverkat en så starkt och varit en så viktig del i ens liv blir den en del av mig. En del jag förträngt, lärt mig att leva utan och inte längre behövt.
Idag ska vi ses, jag har en klump i magen. Det kommer gå bra jag vet det.
Jag minns vem jag var, minns alltför väl vem jag blev men jag vet också vem jag är idag. Även om man vacklar så ligger grunden stadigt. Det gäller bara att lita på mina båda fötter så kommer det kännas bra.
Jag har nog säkert saknat, det trodde jag aldrig.
Men mycket i livet blir inte som man trodde. Det vet vi ju alla.
När tiden fått sin gång, ja då ser vi allt ur ett annat perspektiv.
Så idag.
Ja, jag nästan ser fram emot mötet, även om det känns i magen så ska det bli roligt.
Konstigt...
Det trodde jag aldrig.
//Antz
Efter regn
Ni vet det.
Jag vet det.
Alla har det.
Ändå tycker man att det suger om man har en dålig dag, visst?
Allt känns lite allmänt pissigt och det måste kanske inte ens finnas nån särskild anledning.
Då brukar jag till råga på allt tycka att det känns lite extra pissigt.
Att vara på kasst humör utan en enda vettig orsak!
SLÖSERI
Hursomhelst. Detta var inget som hände mig idag eller så men jag tänker på det titt som tätt ändå.
Det var en helt vanlig dag nu i höstas.
Jag var ledig.
Jag hade sovit gott, tränat, ätit frukost och varit och simmat.
Det var en sån där dag.
Inget var direkt fel men det kändes inge bra i kroppen bara.
Jag brukar alltid småprata i kassan på ica, eller säga nåt som kanske kan vara lite halv kul ialla fall.
Jag kastar jämt varma blickar eller leenden till damerna i simhallen.
Om 50 pers går på en buss säger kanske 30 hej till föraren varav 5 gör det från hjärtat.
max..
Jag säger alltid hej och gärna nåt mer om de känns mottagliga för det.
Försökte bjuda en busschaffis på pallade päron från trädgården på jobbet.
Han fnös lite surt o tackade nej.
Jag ryckte på axlarna och sa
"okej, men du anar inte vad du missar, de är skitgoda.
Han började dra på munnen och tog ett.
Det är såhär jag är.
Glad,sprallig, obrydd och energisk.
Men den dagen..
Orkade knappt hälsa i kassan.
Simmade utan att se, koncentrerade mig på vattnet.
Dök under vattenytan, kraftiga simtag tills jag inte orkade vara kvar där nere.
Upp och andas, nej känslan är kvar.
När jag simmat, bastat ja gjort allt jag skulle var det dags att ta bussen hem.
Stod och väntade på bussen, kände mig tom. eller att jag såg ihålig ut eller vadsomhelst.
Bussen kommer.
Precis när jag ska kliva på kommer en söt liten dam.
Automatiskt backar jag bak och låter henne kliva på. Hon vänder sig och säger något till mej.
Med musik i örat hörde jag inte mkt av det hon sa.
Tog ut plupparna och kände mig lite dum.
"-förlåt, vad sa du?"
"-jo, jag sa tack så mkt för omtanken lilla vän" sen log hon sådär som bara gamla gör.
Ögonfärgen har ändrats sedan ungdomens glada dagar med det där busiga, pliriga i blicken, det har ingen ålder i världen rått sig på.
"Men gud, det är klart och det var ju ingenting" svarade jag enkelt
"Så såg hon på mig. "För mig var det någonting""
Då log jag.
För första gången den där dagen så bara mungiporna for upp.
De åkte inte ner på hela bussturen hem. Mötte hennes blick när jag klev av och då log vi båda två.
Ser ni?
Allt jag tjatar om, "det lilla kan bli det stora mm"
Detta är väl bevis om något?
Varför jag skriver om detta precis nu vet jag inte men hon dyker upp i huvudet titt som tätt och jag vill nog bara upplysa er alla om vikten i det lilla du gör.
Le människor!!
Ni får alltid igen det på något vis!
//Antz
Kram
Mycket vilja lite tid
Om 5 timmar har jag jobbat i 24 timmar i streck! Igår jobbade jag dagen och kvällen, sov max 5 timmar inatt men det sjuka är...
Jag är svinpigg! Peppar peppar
Det kan bero på sockret i alla pepparkakor jag ätit nu ;) Hört att man ska bli snäll av dom, jag som redan är så sjukt snäll. Man kan ju undra hur detta ska sluta. "Ung kvinna, dött av överdos av snällhet" Eller av för mycket socker...vem vet? =)
Ni som känner mig. Om jag någonsin får för mig att vilja bli chef eller liknande. Snälla stoppa mej! Bind fast mig i ett träd, få mej att slicka på en isig lyktstolpe eller skicka upp med med höjdskräcken på Liseberg och stäng av strömmen medan vi är högst upp och gå sedan hem för dagen! Gör vad som krävs för att få mej att stanna upp där jag är och inte komma loss!
Inte att jag är chef eller så nu, inte alls men jag har lite hand om personal och scheman nu när den ordinare samordnaren är på semester 2v.
Kanon. Jag löser alla problem genom att ta alla otäckta pass själv! Dag, kväll och natt! Nej inte alla pass, nu överdrev jag. jag har underbara tjejer som ställer upp men jag vill inte trötta ut dom för mycket när vi redan har ont om folk så då tar jag hellre fler pass själv. det är lungt nu när det är tillfälligt men det är därför jag ber er att inte låta mig jobba såhär för jämnan.
Om ni inte vill slippa ifrån mej för ett tag såklart ;) Om så är fallet har ni hittat en bra lösning där, hehe..
Nej jag ska inte gnälla, jag har det bra på jobbet. jag fick ju pepparkakor så vem skulle inte trivas här?! <3 Imorrn ska jag träna, simma, få thaimassage och fixa med lite annat smått och gott. Vet inte hur jag ska få tid att sova mitt i allt detta??? men det löser sig alltid.
Simning och massage är avslappning och träningen min drog så jag vill ju inte välja bort nåt heller men det lär bli en tidig kväll imorrn för mig. ;)
Jag skulle vilja ha en spark föresten, fan va mysigt det vore! Glida runt med den hemma i Sköndal.. borde
kolla upp det där..
kysssss
//Antz
Självömkan och kalla duschar
"Du låter som en bitter gammal pensionär, skärp dej!"
japp, precis de orden fick jag slängt i ansiktet tidigare idag.
Arg jag blev. Inte på personen som riktade orden i fråga.
Nejnej, men jag blev så arg på mig själv, för det var ju sant!!
Något jag höll på med gick inte helt i min väg och jag blev skitsur.
bitter.
jag säger jämt
"ja e inte bitter"
För jag ÄR egentligen ingen bitter person.
Jag är inte heller gnällig eller lättknäckt.
Men nu..
Jag vet inte vad jag håller på med..
Allvarligt talat.
Vi vill ha närhet, kärlek och ömhet.
När den kommer nära skjuter vi den ifrån oss. Så vi inte riskerar att tappa den själva.
Alla känner väl igen sig här?
Samma där.
Vad fan håller vi på med?
Just nu gnäller jag för allt.
Jobbet är tufft.
Julen kommer smygandes och det är ju så himla synd om mig som inte får fira med min familj.
Sen går det till råga på allt skitdåligt för mig på klättringen nu tycker jag.
Oj himlen trillade nog visst ner där!!!
Jag får ett fint erbjudande om julfirande den tiden jag inte ska jobba.
Jag tackar inte nej men jag säger inte klart ja utan jag rycker på axlarna och säger i nästa mening och allt känns fel.
Och sen ser jag sådär hjälplöst bitter ut, IGEN
Åh jag kräks lite på mig själv snart.
Jag är less på att vara bitter. Jag hatar bittra människor och är det något jag lovat mig själv så är det just det. Att aldrig bli bitter.
Jag är less på att göra hönor av fjädrar.
Skärpning Antz.
Om jag inte pajat det helt för mig ska jag tacka ja till julfirande.
Jag tror det kommer bli mysigt.
Finns det bara en gran och lite kärlek i huset där julen firas så kräver jag inget mer.
Jag ska vara positiv nästa gång jag klättar.
Jag har inte lagt 2000 kr på klätterutrustning för att vara bitter!
Jag ska sluta förstöra för mig själv i onödan.
Det man håller av kan lätt försvinna ändå utan att jag behöver ge en extra knuff i fel riktning.
Detta låter som ett nyårsinlägg.
Nästa år ska jag.....
men nej, detta är inte nästa år ska jag..
detta är snarare, så här har jag levt mitt liv, pigg och glad. sprattlig och galen.
jag tappade bort mig en sväng, det gör ingenting.
vi kan alla gå vilse ibland. speciellt jag med mitt (borttappade) lokalsinne :)
Men det gör ingenting så länge man kan hitta tillbaka igen.
Det blir kanske en liten omväg men det kan det vara värt för att komma tillbaka på rätt väg.
Tack för kallduschen jag verkligen behövde.
Trevlig vecka godingar
//Antz
<3
Var i stan, träffade mamma och Gudmor som vart på besök ett par dagar. Vi strosade Hamngatan ner. De satte upp julbelysning i träden.
Det drar sig mot jul, sakta men säkert och fort kommer det gå. Det har vi väl ändå lärt oss vid det här laget?
När de började bege sig mot tåget tog jag en promenad till Djurgården. Bara för att kunna ta båten till slussen, för jag kände att jag behövde åka lite båt.
Jag är lite konstig ibland jag vet.
Men det kändes bra i magen att göra det.
Åkte hem, tände ljus, tog på mig stora tröjan, nya raggisar och satte på Peter Jöbacks julskiva.
BAM!!!
Slaget i magen, ögonen börjar ofrivilligt svida. Argt svär jag till och slår min knutna hand i golvet för att det alltid blir såhär!!!
Jag får lite julstämning och tror det ska kännas bra men varje år blir det samma sak.
Jag tänker på mitt älskade hus hos pappa. Jag saknar min familj så det gör ont i mig och jag längtar hem så mycket att jag skulle kunna springa hela vägen om någon bad mig.
Jag säger att det går bra, jag rycker lätt på axlarna när någon frågar. Säger att det är trist men att det inte gör något. Jag klarar mig själv, det kunde varit mycket värre.
Det är sant. Jag kommer klara av november och december precis som vanligt. Iår måste jag även fixa julhelgen utan att åka hem.
Hem.
Jag kallar alltid stockholm hem nuförtiden för det är så det känns. Förutom nu, nu och vid jul. Då finns det bara ett hem för mig och det är på Torseröd.
Jag kommer fixa julhelgen här. Jag kan inte lova att jag inte kommer gråta något. Vek som man är men klara det kommer jag garanterat att göra.
Men jag måste inse att det visst påverkar mig, inse att det aldrig kommer gå över.
Jag är en riktig jävla julnisse och jag är faktiskt skitledsen nu.
Varsågoda alla ni som alltid tjatar att jag visst måste fundera på att flytta tillbaka ibland, här har ni alla ni som säger att jag visst måste sakna er ibland. Nu fick ni rätt. Jag saknar er som fan och det kommer kännas likadant nästa år. och nästa och nästa..
Det finns ingen offknapp och allt som jag hållit mig borta ifrån glöder i mörkret.
Allt var bra, allt var glömt trodde jag. Trodde det värsta var över. Plötsligt kom tårarna och jag saknar er så.
Men det kommer bli bra. Imorn kommer jag säkert skratta åt detta inlägget, tänka att jag måste varit trött eller bara superlöjlig men ikväll tycker jag inte att jag är löjlig. Ikväll tycker jag jävligt synd om mig själv och det får man faktiskt göra ibland.
Det står jag faktiskt för.
Jag saknar er alla därnere ikväll och det tycker jag ni ska veta. För ibland är jag dålig på att säga det en det betyder inte att jag inte menar det. För det gör jag.
Jag saknar er hela vägen runt.
Kärlek
//Antz
snabb som vinden
satte mig vid datorn en sväng. hon börjar kamma mitt hår, mysigt.. efter en stund hörs ett annat ljud.
hmmm.. klippklipp....
NEEEJ hon hade hittat en sax o klipp klipp HAHAHA..
Men det va kul, det gick ju bra. syns inget men de är snabba de där små händerna!
ha en bra dag alla goa gubbar
ouss
//Antz
Pest eller kolera?
Haha.. Det är inte kul egentligen, inte ens lite. Jo föresten det är komiskt. Inte rätt och slätt KUL men komiskt , det är det.
Jag har rest ganska mycket. Afrika, Central Amerika, Asien och ja och lite andra herrejösses turer har det blivit genom åren. Jag är inte äcklig. Inte ofräsch eller så men jag är väldigt lite baciellrädd.
Jag lever för dagen, äter det jag hittar eller blir sugen på längs vägen. Råkar det bli hundburgare i Peking eller hönslivmoder i Ghana så är det sånt som händer. Jag skrattar efteråt och rycker på axlarna. Sitter på gatan och äter med händerna. Det gör mig ingenting och jag har aldrig någonsin blivit sjuk av det så det har väl gjort mig extra "vågad". Eller dum.
Jag har valt att leva såhär. Vill inte vara rädd för saker och ting hela tiden. Vill inte ligga inför döden och ångra massa saker jag aldrig prövade. För det kunde ju kanske, eventuellt och inte ens lite säkert vara farligt.
Nej aldrig. Jag lever nu och det är det som betyder något.
Men så tänkte jag bete mig lite som folk.
Åka på charter helt enkelt.
Jajemän.. Första middagen på ett 4-stjärnigt hotell.
BAM!! Matförgiftad!
Dagen därpå bestod av en väldans massa kräkningar, tänkte bespara er alla detaljer.
Men inte nog med att man spyr till man är tom, sen fortsätter man flera timmar var 10e min. Hemskt,hemskt HEMSKT.
Farbror doktorn kom, gav en spruta och en lista läkemedel.
Sen var man däck 1 dygn och halvrisig resten av veckan.
Jag är inte bitter.
På riktigt.
Jag fick bada lite salt, sova ut för första gången på väldigt länge, åt en helt okej glass en av dagarna ;) och jag behövde komma bort.
Men... charter...
INGET för mig ;) uppenbarligen!
Ge mig en ryggsäck, a one way ticket, en flaska vatten och lite halvgalna infödingar på en galen marknad någonstans i tjottahejtti. DÄR, precis där har ni mig mitt i prick!
Men alla erfarenheter är bra erfarenheter brukar jag säga och det håller jag fast vid. ;)
Puss och hej Tunisen va inte min grej! ;)
//Antz
