.

Jag minns inte varför jag skaffade Facebook.

Jag vet inte varför någon skaffar det nu, alla har väl sina skäl kan jag tänka.

 

Kanske vill man hitta nya människor att väva in i sitt liv, kanske hitta tillbaka till sin första ungdomskärlek eller en borttappad vän. Kanske känns det som ett bra forum att fylla upp ett tomrum innombords eller ett sätt att marknadsföra sig som den perfekta kompisen, partyprissen, kollegan eller partnern?

 

Orsakerna kan vara många och jag tänker inte klanka ner på någon av orsakerna, jag vet ju som sagt inte själv vilket skäl som var mitt.

 

Jag tycker att det är roligt att få se vad gamla vänner har för sig, en skön bild någon vill dela med sig eller när det ligger ett fint eller roligt meddelande i min inkorg eller kanske ett galet youtubeklipp när jag loggar in.

 

Så jag är inte ANTI-ALLT på något sätt. 

Jag har en viss dubbelmoral när ena delen av mig hatar hela facebook världen och det känns verkligen som att om någon berättar något så kollar alla facebook för att försäkra sig om att det verkligen är sant!

 

För står det inte på facebook har det aldrig hänt.

 

Vi lever våra liv och levererar det på facebook, där våra liv granskas, bedöms och poängsätts med antal likes och kommentarer.

 

Sjukt.

Egentligen.

Riktigt sjukt.

 

I fredags fyllde min bror 30 år.

En helt fantastisk kille att fira en helt fantastisk dag.

Vi var ett gäng grannar och vänner som väckte honom 04.00 med raketer, hagelgevär och en motorsåg.

 

Två timmar tidigare hade en tvättmaskinmotor som hans kompisar kopplat på sängen skakat om hela hans säng och väckt den stackarn. :)

 

Men vi hade roligt!

 

Senare på kvällen hade han fest i Körstugan. Mysigaste festlokalen. Den ligger nära gården där jag är uppväxt.

Träbalkar och trägolv. Genuin och varm. Fina minnen och varm i hjärtat av att vara där.

 

Under middagen höll jag tal till honom.

Det var det viktigaste talet jag någonsin genomfört. 

För att han är en så viktig person i mitt liv och jag tror inte att han förstår hur underbar och viktig han är.

 

Jag inledde med att skoja lite.

 

"När pappa berättade att Martin skulle ha fest ändå blev jag lite orolig.

Tänk om ingen kan komma!?

 

Det är ju bara 1.5 v kvar och det är mitt i sommaren, folk har semester, är bortresta och allt sånt.

Sen gick den känslan över, det kändes som att många skulle komma o när jag frågade Martin sa han att över 50 pers tackat ja och knappt några alls tackat nej. 

 

Jag undrade lite i tystnad om hur det kommer säg att det blev så? Att alla kom och avbokade allt annat.

 

"Blir det för att det är pinsamt att möta Martin i Grebbestad senare om jag inte kommer på festen?"

Nej, det är inte det. Martin är den minst långsökta människa jag känner..

 

"Tänk om han inte kommer hjälpa mig när jag ringer efter hjälp i tid och otid?

Nej, inte det heller. Alla vet att han alltid ställer upp oavsett vad. Alltid och hela tiden.

 

"Eller det allra värsta? Tänk om han tar bort mig på FACEBOOK eller inte "gillar" en bild jag lägger upp!?"

Nä... Inte det heller. Killen har ju inte ens Facebook!

 

Svaret är enkelt.

Alla kommer för att han är världens bästa kille.

Han ställer alltid upp för alla andra och han sätter sig själv i andra rummet. 

Hela tiden.

 

Han förtjänar att få lysa. För att han är så underbar som han är.

 

En fest som denna är bättre än vilken statusuppdatering eller bild som helst.

Det är känslan i lokalen, ljudet av skratt och svetten som rinner när alla dansar.

Alla skämt och all kärlek.

 

På natten fick jag se uppdateringar jag inte ville se.

En bekant/klasskompis från skolan hade gått bort och jag blev bara mer och mer irriterad.

 

Om jag får veta att någon som betyder mycket för mig gått bort är väl inte en ny statusuppdatering det första jag vill göra?!

Varför skulle jag göra det? För att alla ska fråga, bli nyfikna eller tycka synd om mig?

 

Jag kanske är hård nu och är den enda som känner såhär...

Antagligen, det brukar kunna vara så men jag tycker att det är med respekt för sin vän och dennes familj som man ligger lågt med facebook och andra sociala medier. 

 

Det måste inte stå på facebook för att vara sant.

Det är tyvärr sant vare sig jag publicerar det eller inte.

 

Jag tänker på hans familj och närmsta vänner.

Det är inte rättvist och det är inte logiskt.

 

Det är inte så att jag inte bryr mig, jag är inte kall och okänslig inför detta.

Jag vill bara inte använda facebook till detta, det är allt.