.

"Driven, positiv och jag älskar nya utmaningar!"

 

Känner du igen meningen från ditt cv kanske?

Förmodligen..

Ialla fall det där med "nya utmaningar".

 

Jag menar, varför skulle du inte skriva det? 

Det känns som något alla arbetsgivare söker. Modiga medarbetare som inte är rädda för att varken ta i eller ta för sig.

Det är ialla fall något jag skriver när jag söker jobb. 

För att det är sant och för att det är något jag tror att min arbetsgivare vill ha.

 

Skulle jag inte utsättas för utmaningar skulle min utveckling stanna av, sättas på pause. 

Ju längre tid det tar mellan mina nya utmaningar desto läskigare blir det.

 

Jag tror inte att en instängd fågel glömmer hur man flyger men jag slår vad om att den kommer vara livrädd den dagen när den väl släpps fri och ska testa sina vingar för första gången igen.

 

Barn utsätts ständigt för nya utmaningar, de lär sig hela tiden och kastas in i nya sammanhang vilket oftast gör dem både nyfikna och orädda. 

 

Väddö var bra på sånt. Där utsattes vi för nya utmaningar med jämna mellanrum. Såpass ofta att jag aldrig hann bli rädd men ändå såpass sällan att jag fick känna mig säker emellan.

 

Just nu är det mycket utmaningar. 

Nya jobbet på pt-konsulterna sätter krav på mig. Jag vill hjälpa mina kunder att nå sina mål. Det är läskigt att tänka på att de betalar massa pengar för min hjälp.

 

Simskolan är ny mark. Det är inte så avancerat egentligen. Det är bara det att det är en ny arbetsuppgift på en ny arbetsplats och det handlar om för mig något viktigt. Barn som ska lära sig simma.

 

På tisdag ska jag på ett möte på en ätstörningsklinik.

Jag ska försöka sälja in en ny idé. Ett koncept för anhöriga som inte är beprövat i stor utsträckning.

Det är ett koncept som jag arbetat fram och är nöjd med.

Jag är ändå nervös.

 

Jag vet inte hur man gör sånt här. Jag vill verkligen lyckas och få igenom min idé.

 

Om några veckor ska jag hålla min andra föreläsning om anorexi för en grupp kostcoacher.

Det har jag inte vågat tänka på så mycket ännu.

 

Samtidigt är det mycket annat som rullar på och som ska fixas.

Jag trivs och tycker att det är roligt men det är läskigt på samma gång.

 

Det är på gränsen till för mycket utmaningar just nu.

Ibland är det skönt att få gå till jobbet eller skolan med ett självförtroende och en känsla som säger att

"detta är lugnt, jag fixar det i sömnen och jag gör det bra"

 

Jag pratade med en vän igår som berättade hur gärna han ville finnas för någon som inte mådde bra.

Jag lyssnade och när vi la på satt jag kvar ute på deck på båten jag var på.

Stockholm lyste från olika håll och jag tänkte att det är en lyx.

 

Det är en lyx att ha någon som vill plocka upp en från marken när man mår sådär pissigt.

När man inte vet vem man är, vart man ska eller varför tårarna rinner.

 

Det är inte smällarna man får som är värst tycker jag.

Det jobbiga är när man hittar sig själv ihopsjunken på golvet och frågan man ställer sig inte är hur man hamnade där utan hur tusan man ska ta sig upp därifrån.

 

Det är som ett blåmärke.

Smärtan och beviset på smällarna kommer först efter att chocken har lagt sig. 

 

Fick en metafor av en annan kompis idag.

Om hur något kan vara medicin mot syndromet men inte bot mot sjukdomen.

 

Som vanligt har han rätt.

 

Tyvärr så är det väl så att smärtlindringen i sig känns bättre än inget när man inte vet vad botet för sjukdomen är.

 

Jag har inte alla svar, knappast några men jag antar att det handlar om att känna tillit till sig själv.

Det är ialla fall en bra start.