.

Mamma har en morgonrutin jag älskar.

Hennes sambo går upp halv sex, hämtar tidningen och sätter på kaffet till mamma innan han åker till jobbet.

Så ligger hon i sängen, dricker kaffe och läser tidningen.

 

Jag gör det ibland men det blir inte alls lika mysigt som hemma hos mamma.

Det sitter liksom inte i väggarna här på samma sätt.

Så varje gång jag hälsar på mamma vill jag att hon väcker mig när hon ska dricka kaffe och jag tar med mig hela mitt täcke och går som en zombie in till hennes säng, precis som när jag var liten.

 

Så dricker vi kaffe, läser varsin del av tidningen och pratar skit.

 

Jag prenumererar på Svd.

Jag läser inte hela varje dag, får inte riktigt tiden att räcka till det men jag försöker läsa lite varje dag.

Vill hålla mig uppdaterad och lära mig.

 

Igår påväg hem från jobbet läste jag en bra text på ledarsidan.

En kvinna som skrev om integration.

 

Hon var svensk men bodde i USA. 

Snart Thanksgiving där.

Lika stort som vårt julfirande.

 

Som "utlänning" som hon och hennes familj faktiskt är där har de blivit bjudna till massa olika familjer för att få fira med dem. 

Få vara med och fira en högtid som för dem är lika stor som julen för oss.

Den högtiden de reser runt som galningar för att få träffa en avlägsen släkting och samla familjen.

 

De bjuder med för att de vill visa hur de firar, inkludera de nya och visa gästfrihet.

 

Hur många av oss bjuder hem främmande människor på jul?

"Nej men är du GALEN?!

Julen är ju för familjen!

Vår familj och ingen annan.."

 

Tråkigt.

 

I mitt förra jobb jobbade jag hos en syriansk familj.

Alla barn är vuxna och födda i Sverige men de har deras kultur och sättet att vara på kvar.

Vilket betyder att du är välkommen dit i stort sett vilken tid på dygnet som helst.

Tar du med din kompis eller kärlek kommer de krama och hälsa nykomlingen välkommen 

 

Jag var anställd för att träna sjukgymnastik, massera och ta hand om deras son men de suddade ut gränserna. 

 

Jag var anställd-ja.

Jag var även som en familjemedlem, fick sova över där när jag jobbade långa skift och jag blev bjuden på dotterns bröllop förrförra sommaren.

 

Oproffsigt i vissas öron kanske.

Av mig att ta hela familjen till mitt hjärta och oproffsigt av dem att sudda ut gränserna.

Jag bryr mig inte.

Jag skötte mitt jobb och de skötte sitt.

Kan inte se något fel att ge lite extra när man vill och kan.

 

 Jag vill inte döma någon men jag tror det är ytterst få svenska familjer som skulle öppna upp sina hem och hjärtan på samma sätt.

Jobb är jobb och till det hör inga privata känslor.

 

Däremot så tror jag inte att det är försent.

"Nej men du vet, jag är svensk och vi jobbar inte med att inkludera."

 

Det är en ursäkt.

Tror vi kan lära oss.

Jag har alltid haft min mobil i vänster jackficka.

SL-kort och nycklar i den högra.

Varje gång jag ska ta upp mobilen och byta musik etc så måste jag byta hand och hålla på.

 

"Skulle slippa allt om jag bara bytte plats på allt i fickorna"

Medveten om både problem och lösning men gör inget åt det.

Invanda rutiner är svåra att bryta.

Stora som små.

 

Igår när jag läst texten i Svd och gick uppför trappan på Kallhäll station bytte jag plats på mobil och SL-kort.

Tog två sekunder.

Liten förändring men stor skillnad.

Det är bara att bestämma sig och göra.

 

Vi kan lära oss att bli bättre, träna på att öppna upp våra hem, hjärtan och sinnen för den som behöver.

 

Jag har en fantastisk kollega som förra veckan träffade en helt främmande kille från London på t-centralen.

Han hade blivit av med pass, pengar, ja rubbet.

 

Hon tog med honom hem och han sov där tis-lör.

Hon gick till jobbet, lämnade honom ensam i lägenheten.

Hon kom hem och sov där.

I samma lägenhet som en fullkomlig främling.

Hon valde att lita på honom.

GALET!!!

 

Ja kanske lite..

Helt ovärdeligt för honom.

En räddande ängel när han behövde det som mest.

 

Vad tror ni han sa om Sverige när han kom hem?

Att han blev bestulen på allt glömde han nog bort, vi minns ju som bekant bara det bra.

 

Hon har blivit idiodförklarad både en och två gånger för att hon tog hem honom.

Inte av mig.

Hon är en förebild.

Så jäkla cool.

Vet inte om jag hade gjort samma sak. 

Hoppas det.

Jag är lite mer svensk än hon.

"Nä men det kan jag väl inte göra?"

Samtidigt så är jag ju lite galen så...

Varför inte?

 

Sudda ut gränserna lite så tror jag vi får en vackrare värld att leva i.